Jag är väldigt svag för Sara Lidmans vackra prosa, hennes egensinniga och knivskarpa stil. När jag var i Umeå förra året gick jag en guidad visning av Sara Lidman-tunneln, och vi besökte tunneln även den här gången. Jag blir så upprymd av citaten på väggen, vilken författare hon var! Rolig och sträng på samma gång.

Jag blir nyfiken. Menar hon att det är svårt att leva, så svårt att det nästan inte går? Men så kan detta hon kallar tur komma i ens liv och då går det. På samma sätt som kärleken nästlar sig in utan vår egen vilja.

Å detta språk! Samtidigt bibliskt högtidlighet och dialektalt bondförnuft. Varje stavelse och bokstav ska uttalas, med emfas.

Har vi inte träffat på sådana människor? Som är för mycket av allting. Föröder där de drar fram. Kanske mest i berättelserna i böcker och filmer, men ingen beskriver dem som Sara.