Författararkiv: Pia Borrman

Semestern är slut

Publicerat av
Svara

Årets nästan fem veckors långa semester har varit bra. Jag har varit hemma större delen av tiden, och badat ganska mycket. Känslan är att jag varit ledig hela sommaren.

I måndags var det dags att börja jobba, och jag har ingenting emot det. Jag har ett väldigt stimulerande arbete och fina arbetskamrater. Det som är trist är att jag inte orkar jobba mer än 25 %. Jag öppnade datorn i sovrummet där jag har min arbetsplats, och började med att säga hej till kollegorna via vår gemensamma chat. Jag öppnade e-posten, men det var inte mycket som kommit in under sommaren. Så började en bekant känsla smyga sig på. Hjärntröttheten och mattheten i kroppen gjorde mig rädd, men jag intalade mig nära nog omgående att det inte är någon fara. En naturlig reaktion, en ryggmärgsreflex av mitt stressystem bara.

En liten näckrosdamm på Mullsjö folkhögskola

Jag la mig att sova en stund, tills väckarklockan ringde och det var dags för digitalt fika med några av arbetskamraterna. Efter det sov jag också, det blev ett oerhört trött dygn! Sammanlagt sov jag nog tre fyra timmar under dagen.

Det kändes betydligt bättre dagen efter, och idag är känslan i stort sett försvunnen. På fredag ska jag åka in till kontoret, och efter jobbet ska jag hem till mamma. Hon bor ju nära jobbet och vi har inte träffats på ett par veckor.

På silversmideskurs igen

Publicerat av
Svara

Nu har jag kommit hem från sex dagars silversmideskurs på Mullsjö folkhögskola. Det är fjärde gången jag är där, och det är en fin känsla av återseende och att jag känner mig hemtam där. Jag känner två av kursdeltagarna sedan tidigare kurser, så det var extra roligt att träffa dem.

Jag har gått åtskilliga kurser och har stor erfarenhet av att lägga upp dagarna med en lagom dos vila — så även denna gång. Jag tog en lång vila i samband med lunchen, och satt inte kvar så länge på kvällarna som en del andra. Jag hade mina suveräna öronproppar: Happy Ears, så att jag kunde vila öronen mellan varven. Förutom en morgon då jag sovit dåligt på natten och prioriterade att sova en stund till, så badade jag varje morgon kl. sju vid den lilla fina badplatsen nedanför skolan. En bra start på dagen!

Jag koncentrerade mig på några få saker den här gången, och är nöjd med dem. Örhängena är beställda av en vän för att komplettera smycken hon redan har. Halsbandet med onyxkulan är en present till en som fyller jämnt nästa år.

Ringen är jag väldigt nöjd med, i synnerhet designen. Själva sågningen är urdålig, men jag kunde inte fila för mycket på insidan av ringen för då skulle den bli för stor. Det syns knappt när jag har den på mig tack och lov! Även här är det en kula i onyx, blankpolerad i ringen och matt i halssmycket ovan.

Jag hade också med mig ett halssmycke som jag gjorde på en tidigare kurs, och som jag ville göra om. Jag tycker att det är snyggt men det halkar alltid på sniskan, och då faller det snygga. Jag sågade av silvertråden, drev den platt och bockade den så att den kan sättas på en rem i gummi eller läder. Jag är väldigt nöjd med den!


Det är svårt att fotografera silver. Dels speglas både jag och mobilen i det, dels blir det lite oskarpt. Man behöver nog en vit kameralåda, och det har jag ju så någon gång ska jag fota bättre!

Det här halssmycket är ett bra exempel på spegling, men jag tog bilden från sidan och en bit ifrån så jag lyckades hyfsat. Jag gjorde även detta smycke på kursen, men glömde att jag inte tänkt att såga så långt ner. Risken är att smycket tippar framåt om remmen kommer för långt ner. Jag testade i alla fall att sätta ”märlorna”, som gummi- eller läderremmen ska träs igenom, så långt ner att remmen inte ska synas, och jag tror att det funkar.

Jag längtade hem en hel del, men det är ju egentligen en skön känsla: Jag har det bra där jag är just nu, men ser också fram emot att komma hem. Och jag ska definitivt söka till kursen även nästa sommar!

Omskakad

Publicerat av
Svara

Jag har skrivit om psykiatern Pia Dellsons bok Väggen flera gånger (sök på hennes namn i sökrutan efter de inläggen om du vill läsa mer). Den handlar om när hon insjuknade i utmattningssyndrom, och är skriven i korta stycken för att även den som knappt orkar läsa ska kunna ta del av den. Jag har läst den flera gånger, och understrykningarna och hundöronen (det är min bok!) är många.

Jag nämnde den för psykolog-J och lånade ut den till henne. Hon tyckte också att den uttryckte mycket på pricken. Här är ett par exempel:


Jag har mååånga gånger kört över mig själv för att jag hoppas att det ska funka att exempelvis fika med arbetskamrater och sedan gå på ett möte, eller att göra två saker dagarna efter varandra som suger för mycket energi. Jag VILL ju! Som sagt: det får inte alltid vara så här! Stycket under — om att lyssna på kroppen och agera efter vad den säger NU för att det så småningom ska bli bättre under resten av mitt liv — provocerar mig. Författaren var sjuk under en kortare tid än jag, och blev frisk. För min del är det många år av sjukdom utan utsikter att bli helt frisk. Gäller det där med bättre senare inte mig? Jag kan inte se det. Om jag lyssnar och agerar förnuftigt så blir resultatet att det funkar just nu och i morgon. Det känns urtrist.

Den andra bildens första citat hade kunnat vara skrivet av mig! Så många gånger som jag undrat hur jag ska orka ta mig hem från jobbet! Under perioder då jag jobbat hemma större delen av arbetsveckan, har jag ibland åkt in till kontoret för ett möte. Väl där ser jag mina fina arbetskamrater och vänner som vill fika med mig. Jag kan inte stå emot och går in i det med öppna ögon, jag vet hur det kommer att bli. Men ändå.

Jag började läsa boken (för vilken gång i ordningen) häromdagen, och läste den sista delen igår morse. Den handlar om återgång i arbete, och jag översköljdes av obehag. Trycket i huvudet som hör till hjärntröttheten och den välbekanta utmattade känslan i kroppen kom från en stund till en annan. Jag tänkte febrilt på att jag måste veta vad som utlöst känslan, så att jag kunde förstå den. När jag en stund senare lugnat mig lite och känslan ebbat ut, insåg jag att det var oron för att börja jobba 50 % senare i höst som det handlade om. Jag har inte tänkt på det under semestern, och det är jättebra. Kanske blev känslan desto starkare?

Nu kommer höstanemonerna med full kraft!

I morgon 26 juli fyller jag 60 år! Det låter så trist på något vis, 60. Jag har aldrig haft någon åldersnoja, och har det inte nu heller. Men jag tänker på det en del i alla fall. Det är först nu som jag ser hur utseendet förändras till det sämre. Det är inte så kul, i synnerhet som jag dessutom är rejält överviktig och inte trivs i min kropp. Jag får väl tänka på det som någon klok person sagt: vilket är alternativet? Det är att redan vara död.

Men hur som helst så kommer mina allra närmaste hit i morgon för en enkel middag med mycket bubbel, det ska bli roligt! Om en månad ska jag ha en liten fest, en som jag orkar med.

Jag minns hur man gjorde!

Publicerat av
Svara

Det är bara en vecka tills jag äntligen ska åka till Mullsjö folkhögskola för fjärde gången, och jag börjar undra om jag kommer ihåg hur man gör. Det är länge sedan jag arbetade med silversmide, jag tror inte att jag gjort så mycket sedan senaste kursen för två år sedan. Men idag plockade jag fram alla grejer till själva lödningen i tvättstugan, och satte igång vid mitt silversmidesbord i verkstan. Jag gjorde två ringar till dottern som önskat det. Det gick som en dans, jag mindes hur man gör! Nu känner jag mig lugn. Jag har inte bestämt mig riktigt ännu för vad jag vill göra på kursen, men har tänkt att göra något som jag behöver hjälp med. Passa på när jag har proffsig handledning i form av guld- och silversmeden Anna Neudorf!

Jag har också kommit igång med blocktryck hemma, det är så kul! Två stämplar har jag gjort och testat att trycka. Det blev inte så dumt, men jag insåg framför allt efter att ha gjort det blå mönstret, att jag måste mäta ut var mönstret ska vara mer exakt. De olika delarna ska gå ihop hela vägen. Jag ska tänka ut ett sätt att göra det till nästa gång.

Här är det röda mönstret som jag gjorde först.

Stämpeln ser ut så här.

Igår gjorde jag en ny stämpel, och försökte att inte göra om felen med den första.

Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att se vilka fel jag gjort, och försöka göra bättre till nästa gång. Det blir en drivkraft.

Här är den stämpeln förresten.

Nu har tre av fem veckor av min semester gått. Det känns som en evighet! Dagarna går här hemma och det är oerhört skönt att bara göra det som faller mig in. Det är så varmt att jag mest är inne. Min man och jag har som ett sommarprojekt att cykla (dit det finns bra cykelväg) till trevliga lunch- eller fikaställen i hemkommunen. Hittills har det bara hänt en gång, men det ska bli fler.

Allt mer verkstad

Publicerat av
Svara

Jag tillbringar allt mer tid i verkstan. Njuter av att kunna byta skrivbord när jag ska göra olika saker. Behöver inte plocka undan efter mig för att kunna göra något nytt. Lyxen är ofattbar — vem har tre arbetsbord?

Jag har, som jag skrivit om flera gånger tidigare, mycket linnetyg i form av handdukar och lakan som min mormor vävt av lin från föräldragården. Det använder jag på olika sätt, och det känns överväldigande att kunna slösa med allt detta! Lakanen är i form av överlakan som man hade förr, innan påslakanen kom och tog över. De har spets och monogram som är uppochner eftersom de skulle vikas över. Häromdagen sydde jag ett påslakan av två sådana överlakan. Bredden stämde bra med mitt innertäcke, men de var alldeles för långa förstås. Jag tror att jag låter de vara så långa, vill helst inte klippa i det.

Här ser du monogrammet för Britta Mårtensson, och att det är två vävda stycken som sytts ihop. Vävstolen var inte tillräckligt bred för att väva lakan.

Jag har också sytt två fodral till mina stickor. Ett större till de långa, och ett mindre till strumpstickor och rundstickor. De är sydda av kökshanddukar i linne eller halvlinne. Man vävde med bomull i varpen och lin i inslaget för att få ett mer slittåligt tyg. Det gick inte att få riktig mönsterpassning, men det beror på charmen i hemvävt!


Om du är intresserad av linne så kan jag rekommendera ett avsnitt av Antikrundan på SVT från i februari i år, där de pratar om linneskåpet.

Jag åkte förbi ett linfält häromveckan och kunde stanna och fotografera. Det är så oerhört sällan jag sett de ljuvliga blommorna växa i miljontal så här!

Ibland sitter jag i verkstan och bara och grejar med mina saker: sorterar, hitta bättre platser för dem och funderar på vad jag ska göra härnäst. Det finns så mycket, det är så fantastiskt!

För mycket av det goda

Publicerat av
Svara

Jag tog med min mamma och bilade till Söderhamn, i vars skärgård mina trogna läsare vet att min syster och hennes man har en stuga. Den var ursprungligen vår mormor och morfars, och mamma har varit här sedan hon var sex år.

Vi hade sett fram emot det länge båda två. För mamma är det också en särskild känsla eftersom hon är uppväxt i Söderhamn. På hemvägen tog vi en sväng genom stan, där hon kunde peka ut var familjen och barndomsvänner bott, läroverket, morfars charkuteriaffär — alla hus som fortfarande finns kvar — och var Mårtensons pensionat låg, som mormor och morfar drev tills det revs i slutet av 1960-talet. Dessutom gifte sig mamma och pappa i den rosaröda kyrkan i Söderhamn 1962.

Som vanligt var det ljuvligt att hämtas i båten som långsamt puttrande tog oss ut till ön. Efter ett par minuter öppnade sig havet framför oss, och bredde ut sig mot horisonten. En alltid lika efterlängtad och mäktig syn.

Det är så härligt att sitta vid de olika sittplatserna runt huset, placerade för olika tider på dagen. Sitta där tillsammans och äta frukost, lunch och middag eller dricka kaffe på eftermiddagen. Har vi riktig tur serveras middagen på bryggan i väntan på en vacker solnedgång. Det var för molnigt dessa kvällar så det bjöds inte på någon riktigt tjusig sådan, men ett speciellt fenomen såg vi, då solen skapade en slags regnbågseffekt på ett moln.

Till dessa måltider hör också fina och roliga samtal, vilka jag också sett fram emot. Men jag orkade till min besvikelse inte. Min hjärna blev så trött och dimmig. Gång på gång gick jag in i gäststugan där jag rår mig själv. La mig att vila med armen över ögonen, och försökte vara accepterande. Det blev fina dagar ändå, men de präglades av min trötthet och jag längtade hem.

Det var 16—17 grader i vattnet men jag badade ändå. Jag kom på att kallt vatten är bra vid RLS, och låg i en lång stund för att dämpa de svåra symptomen. Det är så oerhört många stenar i den här skärgården och tanken på att plötsligt känna en sådan med någon kroppsdel gör att jag inte vill simma ut, utan ligger och flyter på grunt vatten.

Jag vaknade som vanligt tidigt, och första morgonen satt jag på bryggan en lång stund och tittade ut mot horisonten. Det var alldeles tyst så när som på fåglarna. En mamma sjöfågel med fyra ungar simmade förbi. Så fridfullt.

På hemvägen lyssnade vi på radion istället för att prata. Det funkar bra eftersom jag till skillnad för vid samtal inte behöver vara aktiv själv. Jag kan varmt rekommendera det sommarprogram vi lyssnade på då. Det var kocken Jennie Walldén som berättade så fint om hennes upplevelse av att bli adopterad från Korea till Sverige vid sex års ålder.

På kurs!

Publicerat av
Svara

För några veckor sedan råkade jag av en slump se att Elena Semanova Esmail, som jag följer på Instagram, skulle ha kurs i blocktryck på linne i helgen som var. Jag fick sista platsen och är så glad över det! Kursen ägde rum på gångavstånd från pendeltåget i Uppsala, så det var enkelt för mig att ta mig dit.

Kursen var kl 9—16 båda dagarna, och jag var inställd på att kanske inte orka. Första dagen överföll mig tröttheten och hjärndimman kl 14, och jag gick direkt till pendeltåget. Hem för att dråsa i säng. Jag bestämde mig raskt för att enbart stanna till lunch dagen därpå. Jag vill inte ta ut mig helt två dagar i rad, det är det inte värt, även om jag har semester. (Om jag inte haft semester hade jag aldrig anmält mig till en helgkurs!) Dock — ännu ett tecken på hur snabbt jag ändå återhämtar mig numera!

Det var tolv trevliga kvinnor som gick kursen, och vi fick göra stämplar, som hon kallade dem, i ett material som är som vanliga liggunderlag. Vi ritade mönstret själva, och förde över mönstret till materialet. Därefter skar vi ut längs de yttre linjerna och rispade mönster. Inte helt lätt men med stor förbättringspotential — då är det kul!

Här är min första stämpel:

Så var det dags att trycka. Vi hade själva tagit med oss linne- och bomullstyg. På bomullstyget kunde vi provtrycka, och det var intressant att se skillnaden mellan linne och bomull. Det blev bra mycket plattare på bomull, och alltså mer liv i trycket på linnet.

Det var det jag hann första dagen.

Nästa dag gjorde jag det hon hade gått igenom efter lunch första dagen, och som jag inte hann göra då. Vi skulle göra ett mönster inom ramen av en 8×8 cm kvadrat. Mönstret skulle vara uppbyggt på ett särskilt sätt, och gå ut ända till hörnen.

Så här ser stämpeln ut:

Det enda jag hann därefter var att prova att trycka. Grejen med den här stämpeln är att man trycker den fyra gånger och vrider den 90 grader varje gång. De olika delarna i mönstret går ihop med varandra, och om jag fortsatt så hade det synts tydligare att även bladen i hörnen och de små trianglarna gått ihop och bildat ett nytt mönster.

Hörde jag någon som frågade om jag tänker fortsätta med detta hemma? Har påven en lustig mössa? Det är klart att jag ska! Det är superkul, jag har mycket att lära och materialet är billigt. Förutom färgen så blir det på Biltema, Byggmax och Clas Ohlson ni kommer att se mig framöver!

Tänker om

Publicerat av
2

Jag hade tänkt gå upp till 50 % redan i september, men har sedan psykolog-J och jag pratade om det känt så mycket stress i kroppen. Jag tror att jag kommer att ha det i huvudet hela semestern. Vi pratade om det igen, när vi sågs för sista gången innan sommaren, och var helt överens om att skjuta på det till i oktober. Men det är upp till min nya husläkare och försäkringskassan att bestämma.

Idag träffade jag så den nya läkaren. Han var lite märklig tycker jag, men vi fick hyfsad kontakt. Han lyssnade på mig, och jag satt och tänkte på orden från fysioterapeut-J om att stå på mig och ta plats! Han skrev ett läkarintyg om sjukskrivning på 75 % fram till sista september, och på 50 % resten av året. Vi ska träffas i slutet av september för att stämma av och se hur det funkar. Det känns bra. Förhoppningsvis kommer beslut från försäkringskassan inom några få dagar.

Just nu gläds jag mycket åt min elcykel, den jag köpte i slutet av förra sommaren. Jag har inte använt den så många gånger tidigare, men nu har jag kommit igång! Jag och min man M har cyklat fina turer på morgnarna, och så har jag tagit cykeln istället för bilen när jag åkt till psykolog-J och till doktorn! Det är inte några enorma sträckor, men fram och tillbaka blir det drygt en mil i alla fall. Med tanke på att jag inte rört mycket på mig på väldigt länge, så är det här stort för mig. Det är otroligt härligt att cykla! Det finns så många cykelvägar som går genom vackra landskap här i Upplands Väsby. Skog, åkrar, hagar med kor, sjöar …

Igår cyklade vi ner till sjön och badade. Blå himmel ovanför och massor med näckrosknoppar intill mig! Och semestern har inte börjat ännu!

Mindfulnessdansen är slut för terminen och jag kommer inte att kunna delta nästa termin, eftersom den ligger på samma tid som vi har möte på jobbet och jag ska jobba på kontoret. Men då kom psykolog-J på att hennes kollega S nog skulle tycka att vore roligt att köra sådana danspass hemma hos mig! Så nu har vi kommit överens om att hon ska komma till mig på måndag kväll. Vi får testa och se om det funkar.

Om hösten

Publicerat av
4

Jag har funderat på hur det kommer sig att jag sedan i augusti bara orkat jobba 25 %. Varför min sjukskrivning inte följt samma mönster som den brukat göra. Det vill säga att upptrappningen till 75 % sker under en begränsad tid på omkring en till två månader. Nu när jag dessutom får så bra hjälp av mitt ”team”.

I måndags frågade jag psykolog-J och hon sa att det finns för lite forskning på området, men det man vet är att ju fler gånger man får återfall i sjukdomen, desto längre tid tenderar återhämtningen att ta. Dessutom så är det i mitt fall så att jag tidigare troligen lyckats ta mig igenom tillvaron med hjälp av en så hög stressnivå att jag inte tillåtit mig själv att sjunka, förrän det brister. Att stressen varit en hjälp på kort sikt, men definitivt inte på lång. Det är det jag får betala för nu. Dessutom, sa hon, så försvårar ju RLS det betydligt för mig.

Att det händer just nu är att de yttre förutsättningarna att verkligen ta hand om mig, att prioritera mig, finns för första gången på många år. Jag tillåter mig själv att känna efter vad jag behöver för att må bra. Inte enbart att klara av att arbeta. Det har varit prio ett för mig. Man måste ju arbeta! Det är det som sätter maten på bordet. Nu tänker jag inte så längre. Jag VILL verkligen arbeta mer än 25 %, helst 75, men om det inte går så ska jag inte pressa på. Jag vill leva mitt liv nu, inte bara överleva. Gå mer på lust istället för plikt.

Psykolog-J frågade om jag verkligen vill gå upp i arbetstid, men hon visste egentligen svaret. Hon sa att om jag inte varit så sugen på det så skulle hon avråda. Hon är inte säker på att jag kommer att orka det. Vi är överens om att se det som ett test. De första veckorna kommer jag att vara väldigt trött, och jag ska se till att inte planera in saker i september. Hon sa att jag nog kommer behöva större delen av helgen till att återhämta mig. Men om det fortfarande efter flera veckor är så att jag både under lördagen och söndagen är sänkt, så är det inte hållbart. Då får jag backa tillbaka till 25 %.

Allt detta hänger ju slutligen på vad min nya doktor säger. Jag är så van vid att ha en husläkare som lyssnar och litar på vad jag säger är bäst för mig. Den nya känner inte mig och kanske tycker annorlunda. Jag kommer att ha en journalanteckning från psykolog-J med mig med hennes rekommendationer så jag tror nog att det blir som vi tänkt, men jag vet inte.

Nu blommar det som bara tusan i vår lilla trädgård, det är helt ljuvligt!

Tyvärr

Publicerat av
Svara

Nu har jag testat tensplattorna under några veckor. Jag har satt dem direkt på stället där symptomen känts, och jag har satt dem på annat ställe på kroppen. Inget sätt har fungerat tyvärr, utan istället triggat och gjort symptomen värre. Men jag har åtminstone försökt. Jag ska lämna tillbaka dem till fysio-J när vi ses för enskilt besök i nästa vecka.

Min man och jag hade 30-åring bröllopsdag 4 juni, och firade med en resa till Visby. Det kändes som en lagom ansträngning för mig. Det är en liten stad och alltid nära till hotellet, när jag behöver vila.

Vi bodde på det finaste hotell vi någonsin bott på! Inte fint i bemärkelsen lyxigt, utan bara så fantastiskt fint med omsorg om detaljerna. Frukosten till exempel liknade de flesta hotellfrukostar men serverades på små fat och skålar, så det såg betydligt smakligare ut än när det ligger stora fat med skinkor och korvar av olika slag. Dessutom bjöds vi på mousserande te till frukost! Rummet var jättefint och personalen så trevlig och pratglad.

Något av det bästa var att hotellet låg precis vid Botaniska trädgården, där vi promenerade på morgnarna. Så vackert och fridfullt! Via den kom vi direkt ner till havet också. För övrigt gjorde vi inget särskilt, utan strosade mest runt i gränderna och njöt av den underbara medeltidsstaden. Jag vilade på hotellet en del medan min man gick ut och gick.

Näsduksträd!

Jag var lite fundersam över hur det skulle gå med restaurangbesöken. Det är en av de svåraste miljöerna för mig med allt ljud. Första dagen hade vi bokat bord på restaurang Bakfickan där vi bespetsat oss på deras strömming med potatismos och ramslökssmör. Jag satte i öronproppar för att sila bort det mesta ljudet, så det gick ganska bra. På själva bröllopsdagen hade vi bokat bord på Värdshuset Lindgården och åt primörmeny med dryckespaket. Det var oerhört gott alltihop, och även om jag har nedsatt smak- och luktsinne efter senaste covid, så kände jag tillräckligt. Här var ljudnivån ok. En mycket fin kväll! Vi köpte med oss mat till hotellet till vissa måltider också. Det var skönt att kunna sitta i lugn och ro, och äta yoghurt och mackor!

På väg till restaurangen

Vi bokade om hemresan så att vi kom iväg några timmar tidigare. Det var skönt att komma hem till middagstid istället för sent på kvällen. Det hade varit stora störningarna i pendeltågstrafiken, men det hade precis löst sig när vi kom till Nynäshamn med båten. Det tackar vi för!