Författararkiv: Pia Borrman

Sliten

Publicerat av
Svara

Turbulensen här hemma fortsätter och sliter hårt på oss alla. Igår tror och hoppas jag att kulmen nåddes och att det kan bli lite lugnare framöver. Men det kräver att vi orkar stå upp. Hålla i och hålla ut! (Känns det igen?)

Tanken var att jag skulle åka på lite ledighet hemifrån över helgen, till min goda vän T. Men så blev hon sjuk för en vecka sedan, och vi befarade att det var covid-19. Hon testade sig i måndags, och om hon inte fått negativt besked senast på fredag skulle jag inte kunna åka. Men hon fick besked redan igår kväll, och det var inte covid-19! Jätteskönt att veta, och nu kan jag åka. Jag behöver verkligen komma hemifrån litegrann.

Jag har broderat ännu en kudde i samma stil som den gula, men nu i blått. Jag älskar färgkombinationen blått, grått och brunt! Den gula är jag mer nöjd med men den här blev också bra tycker jag.

Jag har broderat med stoppgarn, som har en bra tjocklek för broderi. Många av dem har jag köpt på loppis eller fått av min mamma, men några är nyköpta. De gamla är virade runt så fina kort! När jag läser på dem är de gamla av ren ull medan de nyare är ull blandat med konstfiber. Det håller förmodligen bättre men känns lite tråkigt ändå.

Tårar

Publicerat av
Svara

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.

Saktar ner

Publicerat av
Svara

I söndags satt jag på en sten i skogen med en god vän, och sa att jag känner mig mycket starkare än direkt efter semestern och att jag ser ett hopp om att kunna jobba mer så småningom. Igår kom en stor svacka som gjorde att jag tvivlade på allt vad tillfrisknande heter. Jag vet ju att svackor hör till, att de inte ska dras för stora växlar på, men de är ändå knäckande.

Varför jag blev så trött just igår vet jag inte. Inget särskilt hände. Jag jobbade som vanligt och hade ett möte. Jag vilade som jag brukar, körde Asahi i en paus och en kort meditation i en annan. Men efter arbetsdagen blev jag liggande länge, och sov ett tag också. På kvällen satt jag i fåtöljen och orkade nästan inte lyfta armarna. Kroppen var så tung. Jag bestämde mig för att inte laga mat utan föreslog att familjen fick steka på pytt i panna från frysen. Skönt att det går att få mat på bordet utan ansträngning! Jag la mig och sov ett tag till innan jag masade mig upp och åt lite.

I en meditation jag gjorde igår kväll skulle jag tänka ut en trygg plats, fiktiv eller verklig. Jag skulle önska att den platsen kunde vara i mitt hem, men så är det tyvärr inte och det är en del i varför jag inte blir frisk. Jag skulle också tänka ut en vänlig vän som skulle komma till mig. Jag tänkte på mig själv, att jag kunde komma och hålla om mig och säga att jag är bra. Självmedkänsla helt enkelt.

En tanke jag har om varför jag blev så trött är att jag har ganska mycket att göra på jobbet, men egentligen ingen brådska med det mesta. Jag behöver sortera bättre, vad som är mer bråttom än annat. Kanske en nyckel.

Samlar ihop

Publicerat av
Svara

Jag har börjat kopiera bloggen till ett worddokument. Inte allt men de inlägg som handlar om hur jag mår: om utmattningssyndrom, ångest, RLS/WED, depression och ångest. Anledningen är lite diffus för mig, men jag skulle vilja se om det skulle kunna resultera i en mer sammanhängande text, åtminstone för mig själv. Det är oerhört mycket text har jag insett – det är snart 1000 inlägg under 4,5 år! – så det lär ta tid att läsa igenom allt. Det får ta den tid det tar.

Jag har läst igenom det jag skrev de första månaderna och det var intressant. Mycket som jag glömt förstås, men blir påmind om. Mycket som hänt med mitt mående, men sorgligt mycket är sig likt.

Idag träffade jag en fin vän. Vi satt på en varsin sten i skogen, och pratade medan vi drack kaffe och åt mackor. Hon har liksom jag en historia av psykisk ohälsa och skulle varit sjukskriven för utmattningssyndrom, om det inte vore för att Försäkringskassan nekat henne sjukpenning. Hon jobbar 25 % ändå, det är vad hon orkar, och inkomsten blir därefter. Hur har jag haft sådan tur med FK?

 

Ledig onsdag

Publicerat av
Svara

Efter att ha skjutsat dottern till tandregleringen och handlat lite på hemvägen, hade jag en ledig eftermiddag. Jag gjorde inget särskilt, vilade mest. Jag skulle önska att mina lediga onsdagar – Pia-dagarna – vore helt utan inbokade saker, och att jag skulle få obruten tid att forma dagen som jag vill ha den. Men samtidigt är det ju bra att ha dem till de ärenden som ändå måste uträttas. Annars hade jag haft ärendena på arbetsdagar, och det hade det varit svårt att få ork till.

Nu kommer jag ju inte att ha saker att göra alla onsdagar, så det blir nog bra med det. Och jag känner verkligen redan att det funkar att jobba så här. Jag kan arbeta de fem timmarna med många pauser, och dessutom sprida ut dem över dagen efter behov. Jag låter de möten jag har styra hur dagen ska bli, och är medveten om att just möten tröttar mycket.

De senaste dagarna har jag lyssnat på radions P1 när de pratat om Försäkringskassans stränga tillämpning av sina direktiv, och om utförsäkrade människors tillvaro. Dels i programmet Plånboken https://sverigesradio.se/artikel/7575691 och dels i Studio 1 https://sverigesradio.se/artikel/7578918 där de pratade om en ny bok. Den heter Avslagsmaskinen och är skriven av Niklas Altermark, doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet. I det inslaget pratade de också med en chef på Försäkringskassan. Titeln på boken säger allt. Båda radioprogrammen rekommenderas att lyssna på!

 

Kaos och anspänning

Publicerat av
Svara

Vi har haft ett Stort Utbrott här hemma, som i stort sett gick ut på att jag är dålig. Det var som om att någon blivit nerslagen och låg blödande på marken, och ändå fick motta slag efter slag efter slag. Det låter kanske både drastiskt och hemsk, ja rentav överdrivet. Men känslan hos mig var sådan.

Att det bara är jag som får vara sjuk, som ska visas hänsyn, men att det finns fler i familjen som inte mår så bra alla gånger – den visste var den tog.

Resten av eftermiddagen och kvällen skulle jag bara ta mig igenom. Jag kunde inte laga mat, inte läsa, inte titta på tv – bara ligga under min kudde och försöka andas lugnt. Jag sov lite och lyckades till slut gå upp för att äta ett par mackor till middag, och gick och la mig för natten halv nio.

Jag var spänd i hela kroppen, och när jag vaknade i morse hade jag ont överallt. Stel som en pinne fick jag tänja på kroppen för att komma igång. Känslan av otillräcklighet har legat i bakgrunden hela dagen, och jag har ägnat en del tid åt att försöka komma på lösningar så att familjen ska kunna fungera bättre tillsammans.

Det gnager mig mellan varven – om jag gjort tillräckligt, om jag (vi) kunnat göra något annorlunda. Det slutar ofta med att jag i och för sig kan se att jag gjort så gott jag kunnat, men ändå finns tanken där att det inte räcker.

Dagen idag blev harmonisk, och det behövde vi nog allihop. I morgon är det Pia-dag! Jag ska följa dottern till tandreglering, men det är det enda jag måste göra.

Fortsättning om att fejka att vara frisk

Publicerat av
Svara

En oro jag har är att arbetsgivaren (dock inte min närmaste chef) ska tröttna på mig, och omplacera mig där jag gör mindre skada. Eftersom jag blir sjukskriven två månader i taget är det givetvis svårt för arbetsgivaren att planera verksamheten och att ta in en vikarie. Om jag placeras på en annan mindre känslig tjänst inom förvaltningen (men inte i min enhet) skulle de kunna rekrytera en person som gör mitt nuvarande jobb.

Det är enbart mina egna farhågor, och inget jag ens fått signaler om. Men det snurrar i mitt huvud ändå. Då kan det vara en strategi att fejka att vara friskare än jag är. ”Jodå, det är rätt så ok, jag är på bättringsvägen och visst – snart kan jag gå upp i arbetstid.”

Det slår mig att det är så djur beter sig. De har en instinkt att inte visa hur sjuka de är, eftersom de då kan bli ett lätt byte för andra djur, stötas bort eller dödas.

Det är nog fortfarande en instinkt även hos människor. Att fejka att vara frisk så att man inte ska stötas bort ur flocken.

Lite piggare

Publicerat av
2

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.

En gul kudde

Publicerat av
2

Jag köpte nyligen en bit lejongul vadmal att göra en kudde av, och blev så pepp av färgen. Mönstret var inte helt klart i mitt huvud innan jag satte igång, men stiliserade blad hade jag i alla fall tänkt. Jag återanvände några mallar av löv jag hade sedan tidigare och klippte till en ny. Det fick bli två nyanser av grå och så vita löv.

Jag provade mig fram till vilka färger som garnet skulle ha, och även vilka stygn jag skulle använda. Efter att ha provat rött och en ganska skarp grön nyans, och förkastat dem blev det till slut lejongult, mörkgrönt, blått, mörkgrått och ljusgrått garn som jag blev nöjd med.

När jag hade sytt fast baksidan av svart linnetyg, och hörntofsarna stoppade jag i en kudde och sydde igen alltihop. Men jag var inte helt nöjd. Den hade blivit för blå. Det blå garnet var för dominant. Jag klippte upp kudden och bytte det blå garnet på två av löven till mörkgrönt – sådär ja, nu blev det bra!

Lökar i jorden

Publicerat av
Svara

När alla rabatter ser som tristast ut tittar de upp med sin ljust gröna färg: lökväxterna. Tulpaner, narcisser, pärlhyacinter och krokus. De ljuvliga små snödropparna kommer ännu tidigare, vissa år redan i januari mot den soliga väggen. När vi gjorde om rabatterna häromåret försvann de flesta av de gamla lökarna, varav flera funnits kvar sedan innan vi flyttade hit. Men i våras kom det inte upp några lökväxter alls.

Igår satte jag lökar lite här och var i de nya rabatterna. Fyra sorters tulpaner: två vita, en röd och en lilasvart, två varianter av allium: den vanliga höga lila och en vit, och så kungsängslilja. Jag var sent ute och fick ta vad som fanns kvar, men nästa år ska jag se till att köpa snödroppar också. Det ska bli så spännande att se när de kommer upp i vår!

Även om det blivit kallare så är det fortfarande vackert i rabatterna. En hel del är risigt och visset, men mycket står fortfarande i blom. Vildvinet ändrar färg lite hipp som happ. Somliga blad gulnar och andra lyser röda. Vi har inte plockat ihop sommarmöbler och krukor ännu men det börjar bli dags. Det ska bli så häftigt att följa vår nya trädgård från början nästa år!