Författararkiv: Pia Borrman

Förlängd sjukskrivning

Publicerat av
Svara

Besöket hos nya doktorn gick hyfsat. Jag är verkligen inte mitt bästa jag i den situationen. Jag kommer inte ihåg saker, har svårt att koncentrera mig och svara ordentligt på frågorna. Som tur var hade jag skrivit ner det viktigaste så jag fick fram det jag ville. Hon frågade inte så mycket och det blev inte det slags samtal jag brukar ha med min vanliga husläkare, då han går igenom de olika sjukdomar jag har.

Jag mådde dåligt av att den starka belysningen i väntrummet och av alla människor som kom och gick, och satt med handen för ögonen. Doktorn frågade om varför och skrev det i intyget. Nu är det bara att hoppas att Försäkringskassan fattar ett snabbt och positivt beslut.

 

Ännu en dag vid drejskivan

Publicerat av
Svara

Dag två på kursen inleddes som väntas med hybris. Och platt fall. Men jag repade mig, och det blev några skålar till. Den näst sista var en ren njutning att göra. Jag vågade trycka ut botten riktigt djupt, och fokuserade totalt på leran. Jag var långsam och omsorgsfull, och det blev en riktigt bra rak form. En känsla av lycka inom mig – jag ville inte att den skulle bli klar!

Den näst sista blev inte fullt lika bra men jag testade gränsen igen, och vågade slipa av en kant nedtill. Jag kanske får förstärka den kanten i svarvningen sedan. Det är det vi ska göra ikväll när vi ska träffas igen. Svarva bort det klumpiga i botten av skålarna, så de får den form vi önskar. Under veckan ska Helena skröjbränna våra alster, och om en vecka ska vi glasera.

Helena är verkligen en bra kursledare! Pedagogisk, peppande, inspirerande och observant. Det är bra att vi bara är fyra kursdeltagare. Vi behöver inte vänta på hjälp. Hon har helgkurser ungefär en gång i månaden, som jag verkligen kan rekommendera! Jag kommer nog att gå en helgkurs till så småningom. 
 Kvällen bjöd på spänningshuvudvärk och trötthet. Jag låg med spikmatte-pannbandet under kedjetäcket, och kände mig väldigt glad över att jag tagit ut semester idag.

Nu på förmiddagen ska jag till den nya läkaren på vårdcentralen angående fortsatt sjukskrivning. Nu ska jag skriva ner vad jag vill få sagt till henne, så jag inte glömmer något.

Första drejkursdagen

Publicerat av
Svara

Oj så kul och svårt att dreja! Egentligen var det så jag föreställde mig det, som både något jag skulle tycka om och att det inte skulle vara helt lätt i början.

Vi är fyra kursdeltagare, jag och en till är nybörjare och de andra två har drejat  lite tidigare. Kursledare Helena gick igenom grunderna i drejning och demonstrerade, och sen var det dags att sätta sig vid sin egen drejskiva. Helena fick springa emellan oss och hjälpa till med att få rätta greppen, och vilket som var nästa moment. Leran känns underbar i händerna, len, mjuk och hård på samma gång! Jag hann göra tre skålar i olika storlek och en mugg med ett öra. Eller rättare sagt så hann jag dreja allt detta. Sedan återstår svarvning och finfix innan bränning och glasering.

Så här ser mina grejer ut nu, men det är som sagt mycket kvar att göra.

Den som står upp och ner på övre bilden är den mugg som är på sista bilden, men innan jag svarvade den. Örat var ren nybörjartur visade det sig. Jag skulle göra flera så att jag hade i reserv ifall det skulle gå sönder vid fastsättandes, men det var bara det första som blev bra!

Jag satte mig vid en vägg för att bara ha ljud från ett håll, och gick ut ett tag för att vila hjärnan. Jag satte mig i solen på en sten och hälsoandades. När jag kom hem hade sonen gjort kaffe till mig, min man skulle göra middag och jag kunde glida ner under kedjetäcket och vila ett tag. Men jag var faktiskt inte riktigt lika slut som jag befarat.

Jag fick en känsla av annalkande förkylning i näsan när jag gick och la mig, och tänkte att ok det kanske bara blev en kursdag men då får det vara bra så – underbart är kort. Men när jag vaknade i morse kände jag inte av det alls så det var falskt alarm. Skönt, nu ska jag strax åka dit igen!

Hjärntröttheten låter sig beskrivas

Publicerat av
4

Jag vill försöka beskriva vad det är som händer när hjärntröttheten slår till. Då menar jag alltså när hjärnan kör sitt rullgardinstrick, och fullständigt stänger ner. Innan dess är jag lite trög och långsam, tappar enstaka ord och har ett arbetsminne som en guldfisk. Men när det liksom tar stopp så upplever jag det som ett starkt inre tryck i huvudet rent fysiskt. Tankarna klibbar omkring i något trögflytande, som sirap ungefär. Jag fattar inte riktigt allt som sägs omkring mig, och har bara en klar tanke eller kanske snarare instinkt: bort – jag måste bort härifrån och lägga mig. Nu.

Jag är med i en grupp om hjärntrötthet på Facebook där andra medlemmar beskrivit det som ”betongmössa med dimglasögon”, ”som ett filter mellan mig och omvärlden”, ”tankarna går långsamt och jag känner mig många steg dummare”, bomull i hjärnan”, ”betongmössa med seg kola inuti, hela kroppen blir matt och rör sig långsamt”, ”som zombie i sirap”, ”känns som att nu stängs den (hjärnan) ner”, att dö trötthetsdöden, ett icke-liv, att vara en zombie”, bilbatteriet är slut, laddaren har gått och gömt sig och kontakten är trasig”, ”yr, trött, glömsk, svårt att hitta ord”.

Betongmössa och zombie i sirap – så talande och mitt i prick!

Den här helgen ska jag gå en drejningskurs för en god vän som är keramiker. Jag anmälde mig till den eftersom min sommarkurs i silversmide blev inställd. Det känns så oerhört spännande! Jag har aldrig provat drejning och det närmaste jag kommit lera är nog modellera och play-doh! Jag älskar keramik och hoppas att jag ska kunna åstadkomma något hyfsat snyggt i alla fall!

Jag har tagit semester på måndag för att orka, men det känns också vilsamt att hålla på med händerna och att vara iväg hemifrån så det kommer nog att gå bra. Jag har förvarnat om att jag kan behöva gå undan och vila, tagit med öronproppar och är beredd att behöva åka hem tidigare.

 

Många kilo lättare!

Publicerat av
2

Någon kanske undrar hur det gått med min viktminskning? Då kan jag stolt berätta att jag gått ner 18 kg på nio månader! De första tio gick jag ner på egen hand från januari till mars. Därefter stod jag stilla tills jag började med Viktväktarna i mitten av maj. Under sommaren är det som bekant inte helt lätt att hålla vikten på grund av semester-unnandet av god mat och vin, men jag lyckades alltså gå ner åtta kg ändå! Och detta trots flera mediciner som har viktökning och/eller aptitökning som biverkan!

Det är så många bra effekter av viktnedgången. Jag känner min kropps gränser bättre nu. Förut kunde jag gå in i saker för att jag inte fattade hur bred jag var. Jag hade mycket få kläder som jag kom i, nu har jag växt i några fler och njuter av hur plagg sitter pösigt på kroppen. Jag känner mig lättare när jag promenerar – jag gick ju omkring med 18 mjölkpaket förut! Det är mycket lättare att böja mig fram för att knyta skorna.

Bild på rönn från förra året. I år är det nästan inga rönnbär alls på de hundratals rönnarna i vårt område.

Jag kör vidare, det finns många fler kilon att ta av. Målet är att vara klar till nästa sommar, och jag hoppas då ha gått ner ytterligare 20-25 kg. Viktväktarna är verkligen jättebra för mig, och appen funkar väldigt bra för att registrera vad jag äter, hålla koll på olika livsmedel och även registrera promenaderna. Med Viktväktarna finns inga förbud, man kan äta allt men får avpassa mängden.

Om att se pigg ut

Publicerat av
2

”Vad pigg du ser ut!” Jag jobbade för ovanlighets skull inne på kontoret idag. Det var väldigt få där, och fint att prata en liten stund med några från andra avdelningar som jag inte träffat ens digitalt under den här hemma-jobbar-tiden. Flera av dem sa att jag såg pigg ut, och det får jag höra ganska ofta (i den mån jag nu träffar folk).

Det är förstås sagt i all välmening men också med en viss förvåning i rösten. Och visst kan jag se pigg ut – då. Det går bra att gaska upp sig ett tag, men sen kommer reaktionen. Jag åkte hem och la mig under kedjetäcket och sov på eftermiddagen. Jag vilade mig i form att kunna laga mat, men kände direkt när min man kom in i köket att jag blev rörig i huvudet och matt i kroppen. Men bara jag fick vara ensam i tystnad så gick det bra.

Apropå tystnad så har jag köpt flera par öronproppar på apoteket att ha på olika ställen. Ett par i handväskan, ett par i sovrummet och ett par i köket. De är gjorda av silikon tror jag, med ett snöre emellan dem så att de inte kommer bort lika lätt. Mycket effektiva och lättare att få in i öronen än andra öronproppar jag provat.

Lite orolig

Publicerat av
Svara

På måndag går min sjukskrivning ut och jag ringde doktorn idag för att boka tid. Då fick jag höra att min husläkare är tjänstledig året ut! ”Utan att meddela mig?!” var min första tanke, men det behöver han förstås inte. Jag fick en tid hos hans vikarie, och jag hoppas verkligen att hon är bra och kan sätta sig in i mitt ärende. Det är mycket begärt att hon ska hinna läsa på i min digra journal, och jag känner mig lite orolig inför besöket. Jag är inte mitt bästa jag i den situationen, men det är viktigt att det blir bra och att hon skriver bra läkarintyg. Jag försöka släppa det nu.

Förra veckan blev inte alls bra och jag hoppas verkligen att den här blir bättre och mer vilsam för mig. Jag fick i alla fall en fin helg med min syster, med nödvändig vila, god mat och så hyrde vi en bra film – den nya filmatiseringen av Unga kvinnor.

När jag lägger mig i sängen för att vila känns det oftast verkligen underbart att bara sluta ögonen och slappna av. Men ibland är jag så slut att den sköna känslan inte infinner sig alls. Jag kan inte slappna av och uppleva det som en lättnad, utan får en nära nog panikartad känsla av att jag fortfarande är mitt i den stressutlösta situationen. Det är inte kroppen som är spänd utan det är mer ett mentalt tillstånd. Då tar det lång stund innan jag egentligen kan vila.

Jag tog några bilder på trädgården i morse. Här står allt i full blom och jag kunde till och med plocka några jordgubbar den 15 september!

Ser fram emot helgen

Publicerat av
2

Den här veckan har jag verkligen bara tagit mig igenom, timme för timme och dag för dag. Jag har varvat arbete med långa stunder i sängen under kedjetäcket. Eftersom det varit ovanligt stökigt i familjen har min återhämtning störts så pass mycket att jag inte ens orkat sitta i vardagsrummet på kvällarna. Jag har behövt lugnet och tystanden i sovrummet.

Igår var jag på konferens. En digital förstås, hemifrån. Jag hade valt ut delar av konferensen att delta i, och vilade i mellanrummen. Jag deltog också i en workshop. På grund av bitvis hackande ljudkvalitet blev jag ännu tröttare än vanligt, och fick avsluta lite i förtid. Jag orkade inte laga mat igår, utan familjen åt rester. Det gäller att hitta de saker i tillvaron som går att skala bort för att få den livsnödvändiga återhämtningen.

Jag har testat en ny grej för spänningshuvudvärken. Det är ett pannband med samma piggar som i en spikmatta. Man spänner det runt huvudet och har det på sig tills det släpper. Jag provade det första gången igår, och jag tror faktiskt att det hjälpte. Jag har tagit fram själva spikmattan också, och ska använda den en del nu. Det är märkligt så vilsamt det är att ligga på den med bar rygg!

I helgen ska jag vara hos min syster. Det blir en välbehövlig paus från familjen! Hon ska bjuda på god middag och så ska jag vila vila vila. Så skönt det ska bli.

Trängd

Publicerat av
2

Jag önskar att jag hade en stuga att åka till när jag behöver andrum. Igår var en sådan dag där jag inte fick vila, på grund av omständigheter här hemma (inga detaljer för att inte hänga ut någon eller några). Jag behövde ständigt rycka ut och fixa något, få ihop allas viljor (lyckades inte alls) och mäkla fred (lyckades inte heller). När jag jobbat klart låg jag under kedjetäcket och med en kudde över huvudet större delen av eftermiddagen, med ideliga avbrott för ovanstående aktiviteter.

Jag har fått så ont i axlarna de senaste dagarna. Spänningarna där är tillbaka, och jag är inte förvånad. Jag får se till att röra på dem och stretcha så de kanske mjukas upp lite.

Oron för hur den här dagen kommer att bli hade jag med mig in i sömnen. Jag drömde om min situation och frustration, och grät i drömmen.

På gårdagens morgonpromenad hittade jag den här fina stenlabyrinten i skogen. Tänk en liten stuga här …

Vänner sedan ett halvt århundrade!

Publicerat av
2

I lördags fick jag besök av två barndomsvänner. Ett par dagar innan hade jag funderingar på att ställa in och skjuta på vår träff, men jag kände mig pigg på lördagen som tur var.

Det går oftast ett par år mellan våra fysiska träffar, men vi har kontakt via Facebook och sms ibland. Det häftiga är att det inte spelar någon roll att det går lång tid – det är bara att haka i och fortsätta vårt samtal! Det blir förstås en del frågor om våra respektive familjer och inte minst våra gamla föräldrar. En del egna krämpor avhandlas också, vi börjar ju bli lite till åren komna även vi!

Jag känner mig så tacksam över att ha dem i mitt liv! Vi har så många gemensamma minnen. Med en av dem gick jag nio år i skola, och med den andra i tolv. De var bland de första jag lärde känna när min familj flyttade från Stockholm till Lit i Jämtland när jag var sex och ett halvt år. Vi bodde då i lägenheter på samma gata. Och nu när jag tänker efter så är det faktiskt 50 år sedan min familj flyttade dit, i januari 1971!

I slutet av vårt samtal kände jag tröttheten komma smygande, även om jag pressade mig ett tag till. Så snart de åkte lade jag mig med öronproppar i öronen och en kudde över huvudet för att stänga ute ljud och ljus. Det blev en dryg timme utan andra sinnesintryck än dem jag hade i huvudet, men sedan var jag ganska ok igen.

Igår hade jag mer ångest än på länge. Jag kände ett sug efter att äta något för att dämpa den, men avhöll mig från annat än frukt och lite flingor. När jag la mig att sova tog jag fram kedjetäcket som jag inte behövt de senaste månaderna. Det var riktigt skönt att krypa ner under det tio kilo tunga täcket och ge mig hän åt känslan av att vara omsluten av en öm kram.