Äntligen beslut och pengar!

Jag hade trassel att få beslut från Försäkringskassan den här gången. Det berodde på flera saker. För att göra en lång och tämligen ointressant historia kort så var det en blandning av missuppfattning, underskott på information och lång handläggningstid som gjorde att jag inte förrän igår fick beslut om att läkarintyget godkänts, och först idag fick sjukpenning som skulle ha betalats ut den 25 mars. Som jag konstaterat så många gånger tidigare så är jag glad att inte höra till alla de människor som är helt beroende av att pengarna kommer in när de ska för att de ska kunna betala räkningar och få mat på bordet.

Men nu stundar en påskhelg som verkar bli hyfsat varm och tidvis solig. Jag önskar alla en riktigt vilsam helg! Den här punkiga kycklingen gjorde jag som barn, och älskar att se den bland påskpyntet varje år!

Hoppas

Jag har varit tillsammans med en nära vän i hennes stuga i ett par dagar. Den ligger inte så långt hemifrån så jag tycker inte att den räknas till kategorin stockholmare-ska-stanna-hemma-över-påsken. Vi träffade inte en kotte heller. Eller, jo kottar träffade vi eftersom den ligger i skogen! Men inga människor.

Det var skönt att komma hemifrån ett tag. Jag hade med mig symaskinen och hade förberett tyg att sy och det var skönt att kunna ägna mig åt det i lugn och ro. Det blev ännu en väska av ett jättehäftigt tyg som jag ropat in på Tradera. Här syns båda sidorna:

Den har blixtlås också och ett orange foder. Den passar bra att frakta datorn i till och från jobbet.

Jag har tidigare sett tussilago från bilfönstret men nu såg jag dem på nära håll för första gången denna vår.

Jag har anmält mig till samma silverkurs som förra sommaren, men frågan är om det kommer att bli någon kurs under dessa coronatider. Jag fick ett mejl häromdagen från folkhögskolan där de skrev att de kommer att fatta beslut om sommarkurserna i maj. Jag hoppas innerligt att den blir av, men inser också att mitt problem är futtigt jämfört med alla som riskerar sin hälsa, sina jobb och sin ekonomi.

Syr

Jag har sytt en del på min nya symaskin. Några småväskor med blixtlås har det blivit – jag har så många vackra tyger! – och idag blev jag klar med en väska som jag sytt efter en beskrivning som jag hittat. Tyget är helt underbart, eller hur?

Jag är himla nöjd med de röda detaljerna inuti, stygnen som avdelar facken och den hårda bottenplattan.

Trappa upp

Jag bokade ett möte i Teams med arbetsterapeuten på Stressmottagningen och pratade med henne i onsdags. Det är drygt tre veckor kvar av min sjukskrivning och jag känner att det är dags att gå upp till 50 %. Vi pratade om strategier och vad det kommer att innebära. Det är ju faktiskt en ökning av arbetstid med 100 % att gå ifrån att arbeta 10 till 20 timmar i veckan! Det är viktigt att tänka på, och att inte lägga till arbetsuppgifter direkt utan att se till att ha en övergångsperiod där jag successivt trappar upp.

Det som talar för att det kommer att funka den här gången är att jag har stödet ifrån Stressmottagningen och behandlingen där. Även om den är avslutad då så har jag möjlighet att under sex månader boka in tre tillfällen med psykolog, arbetsterapeut eller fysioterapeut. Det kan nog komma att bli användbart, när det gått en tid.

Arbetsterapeuten visade en graf för min chef och mig när vi sågs i vintras. På ena axeln finns KRAV och på den andra EGEN KONTROLL. Men det finns även en annan dimension i grafen: STÖD. Man kan ha den här grafen i tankarna när man lägger upp en successiv återgång i arbete. Hur ligger jag till? Är kraven på lagom nivå? Har jag kontroll på planering av mina arbetsuppgifter? Och har jag rätt stöd från min chef?

En risk är att hamna i för höga krav på vilket arbete som ska göras och låg nivå av egen kontroll över arbetsuppgifterna. Får man heller inget stöd från sin närmaste chef så är utsikterna att lyckas tämligen små. När man kommer tillbaka från en sjukskrivningen är idealet att ens kryss i grafen hamnar högt på egen kontroll och stöd, och lågt på krav. Därefter ökas kraven successivt medan de andra två fortsatt är på en hög nivå, och faktiskt en förutsättning för att kraven ska kunna öka utan återgång i sjukdom. Enkelt att förstå men kanske svårt att få till. Men jag känner tillförsikt!

För tillfället är min största oro att jag försämrats i WED/RLS vilket påverkar orken väldigt mycket. Jag tittar ofta på klockan för att se om det inte är dags för nästa medicindos. Jag tar den tre gånger om dagen och ibland tar jag den någon timme för tidigt. Det gör kanske inte så mycket till eller ifrån men känns bra i stunden.

Om stavgång

Jag fick en fråga om det är något särskilt man ska tänka på när man går med stavar, och tänkte att jag skriver ett inlägg om det. Som jag skrev förut så fick jag ont i armarna när jag gick med stavar för några år sedan, men då hade jag nog fel teknik.

Stavarna ska vara så långa att du har armen i lite mer än 90 graders vinkel, och händerna ska sitta fast i öglan längst upp. Sätt i staven i jämnhöjd med din främre fots häl, och släpp staven med handen lite när armen förs bakåt. Staven följer med genom att den sitter fast i din hand. Hållningen är förstås också viktig, så att man inte går framåtböjd vilket man ser en del som gör. Gå i en sådan takt att du njuter av promenaden.

Det bästa för att öka på konditionen är intervallträning, med kortare stunder i hög hastighet och längre stunder i rask promenadtakt.

Idag blev det en tur utan stavar i skogen. Det är så skönt att gå omkring över stock och sten, över rötter och lövhögar. Och det är bra för kroppen med det där ojämna underlaget.

Jag måste ju titta till mina blåsippor också, nu när det blivit varmare. Och mycket riktigt så hade de tagit fart!

Tur ändå

Vilken tur att jag hann med nästan hela behandlingen på Stressmottagningen innan coronaviruset gjorde det svårare att träffas! Igår hade jag möte i Teams (typ som Skype) med min psykolog på Stressmottagningen. Det var det tredje samtalet som jag har med henne på egen hand. Vi konstaterade att jag använt en del strategier och verktyg som jag fått hos dem. Bland annat att bestämma när jag är På och när jag är Av. När jag är På, vilket jag helst ska bestämma själv, är jag redo att ge av mig själv till andra. När jag är Av så gör jag det inte. För en som varit På konstant under många år så var det något av en uppenbarelse att få denna tanke! Det är så mycket enklare och roligare att finnas tillgänglig för andra om jag inte är det hela tiden, och att det är jag som bestämmer när jag är det.

Efter det samtalet hade jag ett möte i Teams med mina kollegor. Vi var åtta personer i mötet och det gick riktigt bra. Vi har precis börjat använda Teams och nu får vi verkligen testa det i skarpt läge när vi alla jobbar hemifrån!

På eftermiddagen gick jag en promenad i skogen. Det är så härligt att vi har en liten skog alldeles där vi bor som är tillgänglig att gå omkring i, och som är tillräckligt stor för att jag ska kunna vara mitt i den utan att se vad som finns utanför men ändå inte gå vilse.

Sent på eftermiddagen hade jag ett tredje Teamsmöte, den här gången med fysioterapeuten på Stressmottagningen. Hon undrade om jag har några frågor eller funderingar, och vi pratade om allt jag fått med mig från de gånger vi träffat henne. För min del är det hälsoandning, Asahi, På och Av, och att göra saker närvarande med mer långsamma mjuka rörelser som betytt mest. Och så stavgången som jag inte börjat med ännu, men som jag ser fram emot. ”Du fick ju verkligen till det, det syntes att det passar dig” sa hon.

 

Hemmajobb i coronatider

Jag är ju van vid att jobba hemma en del så det var inte så stor omställning att göra det i stort sett alla dagar som det blivit nu. Det känns bra att ha ett sådant jobb som passar för det. Vi har precis börjar jobba mer i programmet Teams och använder det även till att ha möten. Igår satt jag i sängen och pratade med fyra kollegor i en timme, och det gick riktigt bra även om jag mot slutet av mötet blev väldigt trött och avvek i förtid.

Anledningen till att jag satt i sovrummet är att dottern går i gymnasiet och också jobbar hemma. Det går hyfsat att samsas om utrymmet, och det är framför allt när en av oss behöver kunna prata som vi får komma överens om vem som sitter var. Det är väl så det ser ut i många familjer nu.

Det funkar alltså någorlunda, men det kan man inte säga om mitt elände med WED/RLS. Sista par veckorna har det varit successivt sämre, och de två sista dagarna har varit väldigt jobbiga. Det har ännu så länge hållit sig till till benen med undantag för under naglarna (!). Bra dagar känner jag bara av det i fötterna och smalbenen, men nu har jag haft känningar i hela benen och betydligt starkare än vanligt. Det känns verkligen inte bra.

Sista gången hos fysioterapeuten på Stressmottagningen fick vi lära oss ett sätt att stretcha benen. Man ligger på rygg med benen rakt upp i vädret, och lindar ett band eller rep runt främre delen av foten och drar så att musklerna sträcks beroende på i vilken vinkel man håller benet. Jag stretchade så en lång stund igår kväll och det lindrade lite i alla fall. Men det får inte bli sämre nu!

Med leriga skor

Jag var helt opepp på att gå stavgång igår men åkte förstås till Stressmottagningen ändå. Vi var bara tre från vår grupp, de andra var sjuka. Vi inledde som vanligt med avslappning och hälsoandning på rullen. Därefter fick vi en genomgång om stavgång, och så gav vi oss ut med våra stavar till den vackra och närbelägna Kronobergsparken. Där fick vi prova teknik och olika övningar med stavarna. Att gå i promenadtakt, att gå i rask takt och att gå oerhört låååångsamt. Det sistnämnda var svårast och det var nog en del som berättade vid middagen om den osannolika synen av fyra kvinnor som med höga knän gick i slowmotion över gräsmattan!

Det bästa av allt: jag fick lära mig hur jag ska göra för att inte få ont i armarna. Man har stavarna fast kring händerna och när man för staven bakåt så ska man släppa på greppet. Det var riktigt roligt och opeppen övergick i superpepp! Min skor var rejält leriga efter övningarna. Nu ska jag plocka fram mina gåstavar och börja använda dem!

Högljudda pippifåglar

Det är konstiga tider nu, det känns lite overkligt med allt som händer kring coronaviruset. Vi på min arbetsplats ska jobba hemma i möjligaste mån, och som tur var tog jag med datorn hem igår. Dottern som går i gymnasiet ska studera hemma, min mans arbetsplats – bibliotek – fick stänga tidigare idag på grund av personalbrist när flera är sjuka, och mina föräldrar får på varsitt håll hålla sig hemma så mycket som möjligt. Jag åkte och handlade lite idag och såg en man utanför affären som bar sina toapappersrullar som den sista droppe vatten, men i affären var det helt tomt på den hyllan.

Jag har erbjudit mig att handla åt grannar som är gamla och i riskgrupp. Får se om någon nappar. Det är det vi måste göra nu. Hålla ihop solidariskt och inte tjuvhålla på bunkrade förnödenheter eller misstro myndigheterna och sprida illa underbyggda rykten. Var källkritisk till allt som sägs!

Nästan tomt i tunnelbanan igår

Ny vecka

Jag tycker att det är skönt när det är dags för en ny vecka. Visst är det trevligt när hela familjen är hemma men ganska tröttande. Under arbetsveckan har jag mer tid i ensamhet som jag behöver.

De senaste dagarna har jag jobbat lite randigt i verkstan. Det vill säga jag har inte jobbat så långa stunder i taget, men ändå åstadkommit lite nytt.

I morgon ska vi gå stavgång på Stressmottagningen, eller rättare sagt i Kronobergsparken i närheten. Det ska regna på förmiddagen men bli soligt på eftermiddagen då vi ska ut och traska så det blir nog fint. Jag har ett par stavar som jag köpte för en del år sedan. Jag använde dem en del men tyckte att det gjorde ont i underarmen Läs mer

Fundering om orken

Jag har de sista dagarna känt en lust att göra saker, men att orken försvunnit direkt när jag ska sätta igång. Dels sådant jag vill göra och dels sådant som behöver göras här hemma. Vad är nytt med detta? undrar du kanske. Det jag funderat på är om jag börjat känna mig själv bättre, eller rättare sagt känna när jag är för trött? Att jag inte bara ångar på och tar ut mig. I så fall är det någonting bra samtidigt som det är jättetråkigt!

Idag jobbar jag hemifrån, och har en del utrymme både i tid och ork eftersom jag slipper resvägen. Kanske förväntningarna på allt jag skulle kunna göra sätter krokben för mig?

Det här är någon som kan vila!

Igår körde fysioterapeuten på Stressmottagningen hårt med oss! Vi har använt en slags långa rullar som vi legat på när vi gjort avslappningsövningar tidigare. Nu blev det ett styrketräningspass på rullen! Först en timme där vi gick igenom muskler i hela kroppen, och efter en kort paus masserade vi oss själva genom att ligga på rullen på olika sätt och rulla fram och tillbaka. På somliga ställen gjorde det riktigt ont, så det var verkligen effektivt! Sonen har en liknande rulle som jag ska testa här hemma.

På hemvägen kände jag mig lätt och mjuk i kroppen – en riktigt bra känsla.