Författararkiv: Pia Borrman

Det är mycket nu

Publicerat av
Svara

Just nu halvligger jag i soffan och tillåter mig att göra just ingenting. Det har varit en hektisk vecka med konserter både på måndag och onsdag (jag som aldrig brukar gå på nåt!) och dessutom har vår ena katt blivit sjuk. Hon har varit hos veterinären två gånger under veckan men det är oklart vad hon lider av, och om hon kommer att klara sig. Jag tror att oron för katten tagit mest på mig, för även om mitt generella mående fortfarande är bättre än på länge så är jag lite trött idag.

I morse åkte jag till Älvsjö på Sy- och hantverksfestivalen. Väldigt roligt och inspirerande att gå omkring där! Mycket vackra garner och tyger att titta på, och jag njuter verkligen av det.

Jag pratade med en textildesigner som hade ett av de mest fantastiska tygerna jag sett i sin monter. Det var ett stort linnetyg som hon tryckt på – huvudsakligen i cerise, svart och vitt. Jag frågade om jag fick ta en bild, och hon ville veta vad jag skulle göra av den. ”Bara ha den för mig själv för att den gör mig lycklig” lovade jag, så jag kan inte lägga ut bilden här. Men Nina Norre har en hemsida med bland annat vackra textiltryck, kolla gärna: http://www.norreform.se

Jag hade ingen lång lista på vad jag skulle leta efter, men jag köpte bland annat en stor bit oblekt ylletyg som jag ska växtfärga, vackra vävda band i gåsöga (jag håller alltid utkik efter vävda band!) och lite ullfilt som jag tänkt göra en ny maschma av. Dessutom tog jag en prenumeration på den fantastiskt fina tidskriften Hemslöjd till mycket bra mässpris.

Som tur är är det en relativt liten mässlokal så det går bra att få en överblick utan att stanna i flera timmar. Orken tröt efter en dryg timme av alla intryck, människor och ljud. Skönt att åka hemåt!

Konserten jag var på i onsdag var ett program med Barbro Hörbergs musik. Det var oerhört bra och berörande, sånt blir jag också lite trött av även om det ger massor också. Barbro Hörberg fanns med mycket i min systers och min barndom, inte minst hennes skivor för barn. Hon hade ett alldeles speciellt tilltal och var inlyssnande och inkännande i sina texter. Hon såg andra människor, inte minst barn. Lyssna till exempel på Gamla älskade barn om den gamle försupne mannen på parkbänken, som ju också varit ett barn en gång:

Vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

 

Äntligen BodyMind!

Publicerat av
Svara

Igår var det äntligen dags för min premiär på ett BodyMind-pass hos fysioterapeuten! Jag var lite nervös innan och undrade vilka andra i väntrummet som skulle dit. Det var ett gäng där som verkade känna varandra. Men när det var dags visade det sig att det gänget skulle göra något annat, för vi var bara fyra kvinnor på passet. Ledaren, min fysioterapeut Malin, förklarade allt väldigt tydligt och påminde om att var och en gör så mycket som dagsformen tillåter. Det var ett jättebra pass och jag kände mig lite trött, lite varm och avslappnad efteråt – precis som det ska vara. Det var en blandning av yoga, tai chi, pilates och avslappning. Mycket töjningar av muskler och leder, som också är jätteskönt för mina WED-besvär. Jag förstår varför det kallas BodyMind. Det är lite utmanade men också avslappnande för både kropp och hjärna.

Efteråt fick jag prova på tunga täcken. Jag fick ligga på en brits medan stackars Malin kånkade fram olika tunga täcken som hon la över mig så att jag skulle få känna vilket som var bäst. Det första täcket vägde fem kilo, men jag ville ha tyngre. Till slut enades vi om ett tio kilo tungt kedjetäcke som hon nu ska beställa till mig. Hon sa att lång erfarenhet gör att hon kan se på musklerna runt ögonen när täcket är tillräckligt tungt. ”Du var helt vaken med åttakilostäcket, men slappnade av när du fick på dig täcket på tio kilo!” sa hon. Det ska bli väldigt spännande att testa hur det är att sova under kedjetäcket. Tanken är att jag ska sova bättre för att jag blir lugnad av tyngden. Jag hoppas också på effekt på WED.

Men den positiva måndagen började redan tidigare. Jag satt i ett möte i 2,5 timmar på morgonen och såg enligt kollegorna fortfarande pigg ut efteråt! Och på kvällen var jag och min man på konsert. Jag stupade visserligen i säng när jag kom hem, men dagen kändes fantastisk! Allt jag orkat!

Det här härliga tyget ropade jag hem på Tradera häromdagen.

Idag blev det lite mer hektiskt med veterinärbesök för en av katterna, och oron för henne tog ut sin rätt så min man fick gå utan mig på föräldramötet ikväll. Men den trötthet jag känner nu känns inte som ett bakslag, utan som en naturlig följd av lite för mycket på en gång. I morgon blir det lite lugnare, och mer tid för vila på dagen. Det ska bli skönt.

Att överleva störtskurarna

Publicerat av
Svara

Jag skrev i januari om högkänslighet, här kan du läsa det. Då hade jag läst boken Drunkna inte i dina känslor – en överlevandsbok för sensitivt begåvade. Ett av kännetecknen på högkänslighet som jag känner igen mig i är det författarna kallar emotionella störtskurar. Starka och snabbt övergående känslor – ibland positiva starka lyckokänslor men oftare nästan outhärdliga känslor som jag knappt hinner sätta fingret på innan de klingar av, och lämnar efter sig en lätt panik: hur ska jag kunna härbärgera dessa känslor? Jag inser att det är svårt att förstå, det är knappt att jag fattar det själv. Men det är så starkt när det kommer. En känsla av att livet är för mycket, och inte går att stå ut med. Hudlös.

Jag kan tänka att jag skulle vilja leva ett mycket enklare liv. Det är så mycket runt omkring som kräver uppmärksamhet, ställningstagande, agerande. Alla val vi ska göra hela tiden, och tänk om vi väljer fel! Då får vi dessutom skylla oss själva. Det kanske är en existentiell ångest helt enkelt? Om det omöjliga varandet. Det är inte lätt att vara människa!

Fortsatt förbättring

Publicerat av
2

Jag blev rejält förkyld förra veckan och var till och med hemma från jobbet två dagar. Det har jag inte varit på eviga tider, alltså av annan anledning än utmattningssyndrom. Därför var jag inte helt säker på att piggheten bestod – jag var ju trött i kroppen av förkylningen. Men nu kan jag konstatera att jag mår fortsatt klart bättre, och det är en känsla som är svår att beskriva!

Vi har städhelg i vårt område den här helgen, och idag när vi stod tillsammans med grannarna och grillade korv till lunch tänkte jag att om jag bara står helt stilla här så skulle jag kunna vara frisk! Jag kände ingen trötthet i kroppen och inte heller i hjärnan – en stund av stilla lycka inombords. Jag blev lite trött och yr på eftermiddagen och sov en hel del, men sånt får man räkna med.

Jag har också känt en förbättring i den pirriga WED-kroppen. Jag har ju noterat tidigare att stress och förvärrade symptom av utmattningen även ökar på WED-besvären, och det är ju därför helt logiskt att det lättar lite nu. Skönt är bara förnamnet! Jag har en tid haft svårast besvär på vänster sida av kroppen, framför allt i fot och hand.

Om någon undrar hur det var på BodyMind i måndags så kan jag meddela att det blev inställt pga sjukdom tyvärr. Det blev då heller ingen utprovning av bolltäcke, men jag hoppas att allt blir av nu på måndag istället.

Jag blev sugen på att göra silversmycken och beställde hem silver som kom på posten häromdagen. Idag har jag gjort en ny modell örhängen som jag är ganska nöjd med. Fyrkantig silvertråd med tunn silvertråd virad runt.

En dikt

Publicerat av
2

När jag röjde bland böckerna hittade jag en tunn diktsamling av Siv Arb, Dikter i mörker och ljus. Jag blev så glad, jag minns att jag läste hennes dikter för många år sedan med behållning. Just den här köpte jag 2002 – för 15 år sedan. Här är en som beskriver mig på ett sätt:

Men det är inte mig den riktar sig till utan det är något jag skulle kunna säga till andra. Jag har haft stor hjälp av att öppna mina knutna händer, att bjuda in och byta verkligheter med andra – att inte gömma för insyn. Av någon anledning griper orden ”Vänta tomhänt” mig alldeles särskilt. Det är något med att stå vidöppen för andra och andras erfarenheter, utan förutfattade meningar eller färdigtänkta lösningar. Att vara generös med sig själv och låta andra vara generösa mot mig. Visst är det vackert! Jag tror inte på någon särskild mening med livet i stort, men vi kan alla göra mening i varandras liv.

 

En fin höstdag

Publicerat av
2

Jag bara måste dela med mig av min fina höstdag! På förmiddagen tog min vän Å och jag varsin liten termos med kaffe och varsitt sittunderlägg, och satte oss på en bänk i solen och hade ett långt fint samtal.

På eftermiddagen åkte jag med min man och dotter till ett fint ställe i närheten. Vi tog med oss kamera och tog massor av bilder, det var så fantastiskt vackert! Här är några av de bilder jag tog med mobilens kamera.

Jag blev lite trött på hemvägen men inget värre än att jag utan problem kunde laga broccolisoppa med fetaostmuffins på kvällen. Känner mig förväntansfull inför morgondagen då jag ska få köra mitt första pass BodyMind och därefter prova ut kedjetäcke – allt hos min kära fysioterapeut!

Jag ser också fram emot en god natts sömn, och idag har jag inte glömt medicinen!

Pigg

Publicerat av
10

”Ser ni nåt på mig?” frågade jag familjen vid middagen igår kväll. De tittade på mig noga. ”Alltså, jag har inte klippt mig eller så, det är inget som syns – eller det gör det väl? Att jag är pigg!” sa jag. ”Jo det ser jag” sa min man, ”men jag vågar inte riktigt tro det”.

Jag har tillfälligt blivit piggare förut, flera gånger. Visst är det sannolikt att det även denna gång vänder igen och att jag blir sämre, men jag känner en sån stark glädje över känslan och tänker bara tänka på hur det känns just nu!

Jag kan tänka mig att det handlar om att flera bäckar små gjort en stor stor å. Mitt läkarintyg gick igenom hos FK i veckan. Jag hade redan innan det kommit fram till att om FK nekar vidare sjukpenning så får det gå ändå – en avstressande och hjälpsam tanke. Jag träffade den underbara fysioterapeuten i måndags som erbjöd flera saker som jag tror kan hjälpa mig. Jag hade ett par underbara dagar med bröllop och kära släktingar förra helgen. Jag har bytt antidepressiv medicin och ökat dosen ganska rejält (även om förändringen till det bättre kom innan det hann ge effekt). Jag har också gått ner 6 kg i vikt. Sammantaget ger de goda effekter var och en för sig, och sammantaget stavas det HOPP! Hopp om att jag någonsin kan bli bättre – till och med frisk. Hopp om att orka göra saker jag drömmer om: träffa vänner mer, resa, träna och inte minst orka jobba heltid. Jag kommer inte ihåg hur det känns att orka, att vara stark. När jag ser människor som är på resor, tränar, jobbar heltid, gör roliga saker med sina barn så fattar jag inte hur dom kan. Eller, det gör jag väl på ett sätt. Jag har ju också haft det så, men det känns främmande att denna kropp och denna hjärna ska klara av det någonsin igen. Men kanske ser jag en ljusning nu!

Igår till exempel: jag följde dottern till ridskolan på morgonen, därefter åkte hon och jag hem till min syster i stan (Stockholm) och hälsade på. På hemvägen stannade vi till vid T-centralen och köpte en höstjacka till dottern på Drottninggatan (så fruktansvärt mycket folk!). Vi var inte hemma förrän efter klockan 16 och då var jag visserligen trött men inte helt slut. I vanliga fall hade jag inte orkat hälften av allt det där, och varit helt utmattad när jag kom hem. På kvällen fixade jag middag och satt med hela middagen vid matbordet utan att känna att jag ville gå och lägga mig, och det var då jag ställde frågan om de såg något på mig. Jag kände mig pigg trots denna intensiva dag!

Och senare på kvällen då jag vanligtvis blir toktrött på ett par sekunder, kom jag igång och färdigställde ett kuddfodral jag börjat på tidigare! Vid kl 23 la jag mig men det tog tid att somna för jag kände mig inte trött. Och nattsömnen har varit riktigt dålig. Jag har vaknat var och varannan timme, och varje gång har jag haft svårt att somna om. Jag insåg till slut att detta var ett alltför bekant mönster, och kom på att jag glömt ta min lugnande medicin som ska göra att jag sover hela natten! Inte så konstigt att det blev som det blev med sömnen. Det lustiga är att jag igår kväll i övermod tänkte att jag kanske kan trappa ner på den medicinen – en alltför tidig tanke uppenbarligen!

Nu ska utan att ta ut någonting i förskott glädjas åt denna känsla här och nu. Jag hoppas på en vacker höstdag och ska ut och fotografera tillsammans med min man. Men först kommer en nära vän hem och dricker kaffe på förmiddagen.

 

Kuddfodral sytt av spillbitar från Växbo lin, bård från en gammal kökshandduk och broderad med kedjestygn.

Läkarintyget gick igenom!!

Publicerat av
Svara

I morse ringde min handläggare på Försäkringskassan och sa att de betalat ut min innestående sjukpenning! Det betyder att de godkänt läkarintyget med kompletteringarna. Lättnaden var fysiskt påtaglig – jag blev helt matt i kroppen. Då vet jag att det är ok fram till i slutet av november i alla fall. Jag vet inte hur alternativet skulle se ut, men sättet det går till på är rent kontraproduktivt. Vilken oro som skapas av allting kring läkarintyget!

Igenkänning

Publicerat av
2

”Jag kunde inte ens ha så här: klockan tre ska jag till tandläkaren med min dotter, för då gick jag hela dan och stressade för att jag var tvungen att åka iväg klockan tre.”

”Om kroppen är i sånt högvarv, det är som att det är ständigt alarmklocka, flyktkänsla, att du vil krypa ur ditt eget skinn.”

Det är Mia Skäringer som beskriver sin sjukdom utmattningssyndrom, och jag känner igen detta så oerhört väl. Känslan av att jag har något som ska göras senare på dagen kan jaga mig och jaga upp mig. Det spelar nästan ingen roll vad det är. Jag känner mig jagad. Glömmer hela tiden VAD det är jag ska göra, och blir uppvarvad. Tänk ändå så skönt det är att höra att andra känner likadant! Det blir mindre konstigt då, känns mer ok.

Häromdagen samtalade jag med en person som också är extra känslig, starkskör eller HSP – högsensitiv person. Det är så mycket i detta med känsligheten som har känts som en brist hos mig, en överkänslighet och någonting dåligt. Då är det extra bra med igenkänning i det som andra berättar, och inte minst att läsa att detta finns som ett personlighetsdrag och är beskrivet i forskning.

Hen jag samtalade med kunde beskriva hur hen setts som överkänslig i hela sitt liv, och hur även hen påverkas av andras sinnestämning, lyssnar in och kanske också anpassar sig. Det är ganska arbetsamt men kan också vara en styrka. Inte anpassningsdelen, den kan jag förbanna ibland, men att se andra.

Jag har skrivit tidigare om min upplevelse av mig själv som känslig men stark, och det var en härlig insikt att komma till. Jag har delvis på grund av min känslighet haft det jobbigt under perioder i mitt liv, men jag har tagit mig an det och tagit mig igenom det. Stärkt i känslan av att jag stod pall även denna gång. Konstigt nog bygger upplevelserna inte på ett allt tjockare skinn. Skinnet är lika genomskinligt och tunt som förut, men kanske lite segare i alla fall? Jag kan luta mig på tanken att jag klarar mycket mer än jag tror. Det var en stark känsla jag hade efter min långa period av svår ångest i 25-årsåldern: kom jag igenom detta med livet i behåll så klarar jag allt!

Tänka om

Publicerat av
Svara

Oron över sjukpenningen har tidvis hängt över mig, även om jag tänkt att det ju MÅSTE ordna sig – jag är ju sjuk! Men jag har alltmer insett att det kanske inte räcker. Om Försäkringskassan anser att jag ska jobba mer än 50 % eller prova annat jobb så får jag inga pengar. Tanken blev än mer tydlig efter mitt samtal med doktorn i måndags, och jag började tänka mig in i vad som händer då.

Det var bra att släppa fram den tanken, och jag kom fram till att då får vi klara oss på halva min lön helt enkelt. Det får gå. Det går att se över kostnader och vi har en del sparade pengar också. Inte så stort huslån och inga dyra vanor. Jag pratade med min man om det och vi var överens. Vi är vana att spara pengar sedan förr då vi sparade till husköp. Tur att vi är två med inkomst!

Men jag har inte gett upp om sjukpenningen än, jag kämpar på! Igår skulle jag ringa till FK för att höra om de verkligen inte fått kompletteringen av läkarintyget, men de hann ringa först. Kompletteringen hade de fått, men doktorn hade inte svarat på alla frågor så han kommer att få tillbaka intyget igen för komplettering!

Min handläggare var på semester så en kollega ringde för att veta mer om anpassningar av arbetet och vad jag jobbar med. Detta är ju uppgifter de fått förut både av mig, min läkare och min chef så jag förstår inte hur det ska göra någon skillnad. Jag fick en obehaglig känsla av att de letar efter något hål i min berättelse som de kan slå ned på. Men det är säkert inte så, och det finns inget hål heller.

Nu tror jag i alla fall att en del av oron för sjukpenningen kan släppa lite.