De senaste dagarna (och nätterna!) har min WED plötsligt blivit rejält sämre. Jag har konstant känningar i främst fötter och smalben, men även i armar och bål. För länge sedan skrev jag att jag tänker att mina medresenärer på tåg och bussar måtte tro att jag spelar min favoritmusik i lurarna, och sitter och rådiggar med mina sprattliga ben. Den tanken kom för mig igen häromdagen på hemväg från jobbet. Jag ser nog inte riktigt klok ut ibland.
Flera nätter nu har varit ovanligt vidriga. När jag lagt mig att sova igår kväll väcktes jag flera gånger under första timmen eller två av att det ryckte i benen och att jag låg och sparkade.
Resultatet är att jag blir trött och ändå inte kan sova middag eftersom jag inte kan slappna av i musklerna. Idag var jag så trött att jag somnade i soffan, men väcktes precis som i natt var och varannan minut. Jag blir trött i musklerna också av att jag spänner och slappnar av, spänner och slappnar av.
Men framför allt blir jag panikslagen. Vad är det som händer? Varför kommer det nu? Och framför allt: kommer det att vara så här nu? Blir jag sämre?
Jag försöker hålla igång en del men orkar inte så mycket i taget. Jag har sytt lite på nya symaskinen som jag installerat i verkstan. Gjort några små test med växtfärgning. Jag hittade nedfallna grenar vid de många rönnar som finns i vårt område. De är fulla med lav och det har jag hört ska gå bra att färga med. Jag testade på en liten bomullslapp, och den är ännu så länge ganska vackert orangebrun. Får se hur färgen blir när det torkat.
Det som gjorde att jag köpte den nya symaskinen var att jag insåg att jag behöver en med starkare motor. Då hade jag kört av två nålar plus en särskild jeans-nål i försöken att sy fast handtagen på en väska i jeanstyg. Idag sydde jag klart väskan och det gick som en dans att sy igenom alla lager av hårt tyg – vilken skillnad på symaskiner! Här är väskan med en linnelapp från Gudrun Sjödén som jag haft i många år, samt shiboristygn.
