Nytt läkarintyg

Igår träffade jag psykiatern på Stressmottagningen som tar över sjukskrivningen från och med årsskiftet. Med tanke på att jag inte riktigt orkat jobba 50 % under större delen av hösten, och att jag dessutom går på behandling på Stressmottagningen, så hade jag tänkt säga att jag nog borde gå ner ytterligare i arbetstid och vara sjukskriven på 75 %, men det hann jag inte göra eftersom hon redan tänkt detsamma. Vi hade ett fint samtal och hon förklarade hur hon tycker att jag ska fördela min arbetstid under veckan. Hon sa att när man är sjukskriven för utmattningssyndrom så brukar hon rekommendera att man får en återhämtningsdag mitt i arbetsveckan, och förlägger arbetstiden på fyra dagar. När jag jobbar 50 % så orkar jag inte jobba mer än 4 timmar om dagen, men när jag bara ska jobba 25 % så är det en bra idé. Då behöver jag inte jobba en av de dagarna i veckan som jag ska vara på Stressmottagningen och det vore väldigt skönt.

Hon sa också att för att Försäkringskassan ska godkänna en ökning av tid för sjukskrivning så måste en försämring skett i ens tillstånd. Det går inte att hänvisa till att jag går på behandling som tar tid och kraft. Men det är ju tydligt att j försämring skett under hösten, och det skriver även min husläkare i det förra läkarintyget, så det beskrev även hon i det nya intyget.


Efter samtalet med psykiatern hade jag en tvåtimmars session med min grupp på Stressmottagningen. Det som verkade vara en bra idé – att förlägga dessa två saker på samma dag – visade sig vara lite för mycket, och när jag äntligen kom hem så sov jag nästan hela eftermiddagen. Jag var så trött att det kändes som att jag aldrig skulle hämta mig igen. Men det gjorde jag förstås, och kunde jobba en stund på kvällen. Men nu är det bara ett fåtal arbetsdagar kvar det här året, och därefter ska jag jobba 25 % – det känns oerhört skönt!

 

Långsammare

Jag försöker leva på ett nytt sätt. Randigt och långsammare. Det är oerhört svårt för mig som hellre tar ut mig helt för att slutföra en uppgift, än att dela upp den och göra klart senare. Jag menar, hur trist är det inte att dela upp badrumsstädningen under en hel dag när det kan bli klart på en gång? Men jag måste lära om helt enkelt.

Det där med långsamt är ännu svårare. Det finns inte i mig. Jag har ofta mötts med förvåning över att något redan är gjort – svisch svisch! När jag var hos min pappa för några veckor sedan sa han att han blev trött av att bara titta på mina härjningar i köket. ”Inte konstigt att du är trött!”

Jag har inte blivit sjuk av att göra saker snabbt och utan paus, men det är en av nycklarna till hur jag ska bli frisk.

Virkningen har fått ett mål nu. Jag har ett så vackert mörkblått garn i bomull/lin och jag har beställt fler nystan av det. Det ska bli en sjal att ha över axlarna när jag sitter i soffan, mest för att jag tror att det blir vackert att ha liggande i soffan!

Jag tror att det här är det längsta uppehållet jag haft mellan två bloggposter – en hel vecka! Ibland skriver jag mer sällan för att jag inte har något särskilt att skriva om, och ibland för att det är för mycket att skriva om!

Randiga dagar och semester

Det blev tydligare för varje dag som gick under veckan att jag har svårt att orka med både jobb och behandling på Stressmottagningen. Jag ska ju också införa förändringar i enlighet med behandlingen, och har uppgifter mellan gångerna. På onsdagkvällen kände jag mig så sliten, och insåg att jag måste gör något åt det. På torsdagen mejlade jag till min chef och bad om semester torsdag-fredag, och det kändes skönt. Jag får se hur jag ska göra under veckorna framöver. Det är snart juluppehåll också.

Vi har pratat om randiga dagar på Stressmottagningen. Det innebär att varva dagens ansträngningar med perioder av vila. Att till exempel inte köra på hela förmiddagen för att till slut krascha i soffan. De dagar då jag jobbar har jag ansträngt mig konstant från klockan 6.30, då jag går till bussen, till klockan 12.30 då jag är hemma igen. För att dela av den tiden med en randning så skulle jag kunna ligga i vilrummet på jobbet en stund. Det är en bra och hjälpsam tanke, det där med randiga dagar.

Virkningen då? Jag tycker mycket om att virka och har gjort två disktrasor (om det ens är någonting) av ett skönt garn i bomull/lin som jag hade hemma. Jag virkar i den bakre maskan så det blir ett fint och lite ribbat mönster.

Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Och så rakt ner i de djupa källarvalven!

Idag klev en elefant på min värsta triggerpunkt, och inga övertalningsförsök i världen kunde hindra att jag föll. Ner i sirapsträsket. Kroppen blev blytung, precis som om jag hade tunga matkassar i varje hand. Jag la mig att sova under kedjetäcket, och på kvällen lättade det lite.

Jag får fortsätta att jobba med att ändra mina tankar om att det ska bli en Katastrof. Ändra till att Ingenting farligt kommer att hända. Det tar nog lite tid för kropp och knopp att lära om.

I morgon ska jag till Stressmottagningen igen. Bara en timme den här gången, någon slags information med en arbetsterapeut tror jag.

Det har inte blivit så långa stunder i verkstan i helgen, men jag har kommit en bit i alla fall.

 

 

Krångligt

Jag ringde till psykiatrin igår och förklarade för den som svarade att jag måste få kontakt med min psykiater angående sjukskrivningen och att det var bråttom eftersom Försäkringskassan ville få in svar från henne senast idag. Hon som svarade började argumentera och kunde inte se att jag var sjukskriven hos dem, så jag försökte vara tålmodig och förklara att det inte handlade om det. Efter flera minuters krånglande sa hon till slut att hon skulle hälsa min psykiater att jag vill att hon ska ringa, ”så det kanske hon gör”. Grrr. Hon ringde inte igår och inte under hela dagen idag.

I morse var jag på plats på ett stort event som Region Stockholms kulturförvaltning, som jag jobbar inom, ordnade. Jag stod vid ett bord och pratade med de som kom förbi och var intresserade, men när programmet snart skulle börja i kongresshallen var sorlet och stimmet där jag stod för mycket för min arma hjärna och jag smet ifrån. Efter den första föreläsningen hade jag bestämt mig för att avvika, och det gjorde jag också. Jag formligen vacklade ut i regnet och den svala luften som kändes väldigt uppfriskande, och åkte till min syster och svågers lägenhet där jag jobbade lite och sov en stund,

På eftermiddagen åkte jag till Stressmottagningen för ett sista bedömningssamtal, den här gången med en fysioterapeut. Hon frågade mycket om arbetet, och jag sa att jag tidigare känt en sorg över att inte kunna göra mer än jag kan. ”Jag hade tänkt bli en stjärna, men blev bara en medelmåtta”. Good enough blev ofrivilligt mitt ledmotiv, och jag har accepterat att det blev så inser jag.

Jag fick också veta att vi ska träffas på måndag morgon för att prata om huruvida de kan hjälpa mig. Fysioterapeuten sa att i så fall handlar det om 1-3 träffar i veckan under ett halvår, och att det är i grupp. De planerar också tillsammans med arbetsgivaren så att det inte blir för mycket tillsammans med jobbet. Det låter så bra, men jag får höra vad de säger på måndag.

När jag kom hem idag gick jag direkt och la mig att sova under mitt älskade kedjetäcke. Jag visste i förväg att jag skulle bli väldigt trött idag, och hade förberett maten så det skulle gå snabbt.

På hemväg från yogan igår var det så stämningsfullt trots novembermörkret.


Trött men bra besked

Idag blev min hemfärd från jobbet försenad på grund av en olycka i pendeltågstrafiken. Förfärligt för den drabbade förstås – det är den första tanken. För min del innebar det att jag fick gå tillbaka till jobbet och vänta tills trafiken var igång igen. Det blev en försening på omkring en timme, och jag var helt slut när jag kom hem. Jag stängde av ljudet på mobilen och la mig under kedjetäcket.

När jag vilat och satte på mobilljudet igen visade det sig att Stressmottagningen hade hört av sig! Jag ringde dem och fick prata med en mycket trevlig man som bokade in mig på tre samtal. Med en psykolog redan nu på tisdag, med en läkare i veckan därpå liksom ett samtal med en fysioterapeut. Efter det blir det ett teamsamtal för att se vad de kan göra för mig. Det låter för bra för att vara sant att jag får komma så här snabbt, och jag vet ju varken om de kommer att ta sig an mig eller om det är väntetid. Men just nu ska jag njuta av ljuset i tunneln!

Jag fick en länk till ett frågeformulär som jag fyllde i. Det innehöll flera av de tester jag gjort tidigare, bland annat HAD om ångest och depression, och KEDS om utmattning. Intressant nog frågade de också om sådant som är symtom på WED/RLS – det verkar lovande! Min neurolog och jag är ju ense om att stress är en försvårande faktor, och jag har vissa förhoppningar om att även denna del av mitt helvete kan mildras.  Läs mer

Jag tog slut

Återigen har jag använt upp den lilla energi jag hade och så en del extra som jag trollade fram på ren vilja. Återigen har jag fått betala dyrt för slöseri av både de egna resurserna och de på kredit. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra ingenting jämt! Vi håller på med små renoveringsprojekt här hemma, och även om det mesta görs av hantverkare så blir det en del arbete. Och jag kan inte sätta stopp utan kör på trots att jag vet att det inte håller i längden. Till slut är det kroppen som säger ifrån på det enda sätt den vet: genom att bli helt orkeslös. Då måste jag stanna upp.

Idag hamnade jag i en kaffekö på jobbet med ett intensivt sorl omkring mig. Jag kände att min hjärna höll på att koka över av alla ljud, och när så en man med genomträngande röst hamnade bredvid mig fick jag panik. Jag flydde fältet och genast var flera av mina fina arbetskamrater framme och frågade om jag behövde hjälp! Det slutade med att jag gick till vilrummet ett tag. Så ljuvligt med tystnaden!

Väl hemma gick jag raka vägen och la mig under kedjetäcket. Jag sov lite av och till i någon timme, men resten av dagen och kvällen har jag varit väldigt trött i kroppen.

Remitterad

Jag gick på yogan igår kväll. Yogaläraren sa att vi skulle tänka på med vilken intention vi gick in i yogapasset, vad vi ville uppnå. Min första tanke var avslappning, men så tänkte jag också att det här gör jag för bara mig – för att må bra. Det känns fint att göra saker för mig själv, att jag tar hand om mig!

Idag var jag hos min psykiater. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne annat än att det känns hopplöst och att jag är så in i baljan trött. Jag är riktigt trött på att prata om det. Hon blev lite förvånad över att de blodprover jag tagit regelbundet inte inbegripit d-vitamin. Brist på d-vitamin kan ju ge trötthet. Så nu ska jag gå och ta ett blodprov för att kolla upp det.

Men hon frågade också om jag varit i kontakt med Stressmottagningen. Det har jag inte, men det är dem jag bett om tips på psykolog som kan utmattningssyndrom, och jag har läst böcker skrivna av Alexander Perski och Georgio Grossi som arbetar och forskar där. På deras hemsida står att de tar sig an svåra fall av utmattningssyndrom. ”Det innebär att de som remitteras till oss redan ska ha tagit emot primärvården eller företagshälsovårdens insatser för sin ohälsa, och att vi kan ta över i de fall där detta inte varit tillräckligt utan ohälsan kvarstår.” Det låter ju som jag det! Min psykiater skulle skicka remiss dit redan idag. Det är säkert lång kö dit, men det känns väldigt bra ändå. Det är så himla viktigt att se en liten ljusning i tunneln, och den ljusningen innebär HOPP!

Jag är lite tagen av höstens färger och undrar om de är extra intensiva i år? Rönnarna i vårt område är helt otroliga! Deras olika färger lyckas nästan skära sig mot varandra! Och så vildvinet. Och de mäktiga  björkarna. Och massor av buskar i alla nyanser av rött, orange, gult och grönt som jag ser genom bussfönstret på hemvägen.