Hopp om livet

Jag har inte orkat vara så social de senaste veckorna, men den här helgen har jag träffat två nära vänner över en kaffekopp, en på lördagen och en på söndagen. Det kändes väldigt bra att prata ikapp, och att jag orkade.

Just nu på söndagkvällen sitter jag i verkstan och skriver. Det tjuter i öronen och jag är spänd i axlarna. Ingen aning om varför, men jag ska lägga mig och göra andningsövningar alldeles strax.

I morgon bitti ska jag ringa doktorn och be att få bli sjukskriven på 25 %, och på onsdag ska jag börja jobba. Det känns väldigt väldigt bra! Nu är det ”bara”  att hålla in hästarna och skynda långsamt.

Min tanke med 2016 var att det var mitt år, dags för mig att sätta mig själv i främsta rummet för att bli frisk. Min föresats för 2017 är mer modest: jag ska försöka hålla mig på benen. Det innebär att leva och arbeta på ett hållbart sätt. Inte att jag ska bli frisk, men inte heller helt sjuk igen. Hur ser oddsen ut? Tja, det är lite svårt att sia om hur det ska gå, men jag tror att mina nya kunskaper om mig själv och de verktyg jag fått ska komma till nytta.

Här är mitt 2017-broderi så här långt!
IMG_1490

 

”Du börjar väl så smått hoppas jag”

Så skrev min goda vän M till mig ikväll. Jag hade hört av mig till henne och sagt att jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå den broderikurs vi anmält oss till. Den är om bara ett par veckor och dessutom hela helgen, det är bara att inse att jag inte orkar. Extra tråkigt eftersom vi skulle gå kursen tillsammans. Jag skrev till henne att jag måste fokusera på att orka börja jobba, det måste komma först eftersom det också är en förutsättning för allting annat.

Det var då hon svarade att hon hoppas att jag börjar så smått. Och det var då jag bestämde mig för att ringa min husläkare och be honom ändra sjukskrivningen så att jag jobbar 25 % de första veckorna. Så som psykolog Siri sa och som ju faktiskt är brukligt. Tack M för din omtanke! Jag ska ju vara omtänksam med mig själv nu, men det höll jag på att glömma!

IMG_1468

IMG_1476Jag jobbar på med de positiva tankarna. Idag traskade jag omkring i vår lilla skog och tänkte på allt som är bra, och att jag mår mycket bättre än för bara ett par veckor sedan.

Jag har haft två medicinexperiment på gång: jag har tagit magnesium för att se om det skulle ge någon positiv effekt på RLS/WED. Det har det inte och det kanske helt enkelt beror på att jag inte har någon brist på magnesium. Järn ska man ligga högt på när man har RLS/WED så jag har perioder då jag tar järntabletter. Det andra experimentet var att öka dosen Sertralin lite och det tror jag gett effekt. Resultat av experimenten blir alltså att jag slutar med magnesium och fortsätter med den nya dosen Sertralin.

Men framför allt tror jag att samtalen med psykolog Siri var avgörande för att jag mår bättre! Jag fick förklaringar och verktyg.

IMG_1480

Hjälpsamma tankar

För två-tre veckor seglade en bild upp i mitt huvud. Jag minns var jag var, jag satt på den stora röda mattan i vardagsrummet. Jag såg mig själv i svart-vitt som en isolerad del av allt runtomkring som var i färg. Jag tänkte att allt är så bra: jag har en underbar familj, fina och nära vänner, vi bor bra, har inga ekonomiska bekymmer, jag har mitt drömjobb. Det är JAG som är fel! Så såg tanken ut. Jag funderade på den flera gånger och förstod delvis vad den handlade om, men inte förrän jag pratade med psykolog Siri kom jag på det.

Hon talade om att jag står med ett ben kvar i det som varit, och ett ben i det som är nu. Jag skulle behöva tänka mer hjälpsamma tankar eftersom kroppen tror att det jag tänker är det jag är med om, att det är verkligheten. Först tänkte jag att det kändes som en lögn. Allt är ju inte bra nu, se bara på hur jag mår! Men hon sa att jag kan tänka på hur mycket BÄTTRE det är nu, att det är en hoppfull tanke som på påverkar mig positivt. Jag kan också plocka fram fina minnen som ger energi. Jag behöver VÅGA tänka att det kommer att bli bättre, att JAG kommer att må bättre. Våga sänka garden. Tänka att det är gamla tankar som spökar, jag behöver inte hålla på med dem nu utan gå in för det som är HÄR och NU. Jag behöver bygga upp mig från början sa hon. Hitta tillbaka, låta det ta tid, tillåta det att ta tid. Det är inte konstigt att jag mår så här, ”du har utsatts för någonting alldeles extra ordinärt” sa hon.

Bilden jag fick i huvudet handlar om att tillvaron blivit bättre men att jag är delvis kvar i det gamla!

IMG_1469

Jag ska göra sådant jag mår bra av och sådant som gynnar avslappning. Allt mitt tv-serietittande fick hennes välsignelse! Mitt handarbetande likaså. Jag sa att jag brukar leta upp roliga klipp på Youtube när jag känner att jag behöver skratta, och det sa hon är en ypperlig idé – det är bra för hjärnan!

Jag ska fortsätta med akupunktur några gånger till, det har varit väldigt bra för mina stela axel- och nackmuskler. Så snart medicinska yogan drar igång igen ska jag gå på det. När jag börjar jobba kan jag gå på massage på jobbet. Och när jag tycker jag kan kosta på mig det ska jag boka tid för taktil massage någon gång emellanåt.

 

Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna

Jag ska försöka beskriva det jag lärt mig de senaste dagarna – om mig själv och om strategier för att bli frisk. Det är stora saker, livsviktiga, men också enkla. Jag har funderat på detta inlägg i ett par dagar. Jag vill gärna att det ska bli personligt utan att vara alltför utlämnande, men också allmängiltigt. Jag gör ett försök!

För några veckor sedan fick jag ett boktips av en nära vän. Hon trodde jag skulle känna igen mig i Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Eftersom jag är bekant med Doris genom jobbet blev jag extra intresserad.

Författarna har myntat begreppet starkskör: om att vara stark men samtidigt ha en extra känslighet för intryck utifrån och inifrån. Det finns ett vedertaget begrepp inom psykologin för högsensitiva – HSP High Sensitive Persons. I boken beskrivs fenomenet utifrån författarnas ovetenskapliga iakttagelser och egna erfarenheter, men hänvisar till forskning om HSP. De radar upp mängder av kännetecken och flera av dem känner jag igen mig i. En av dem som är starkast är att jag har en stark radar för andra människors sinnesstämning, pejlar in den och ofta anpassar mig efter den. Säkert något som de flesta kan känna igen sig i, men det är när det blir för mycket som det blir ett problem. En annan sak är starka känslovågor, i boken kallade ”emotionella störtskurar”. Jag känner mig plötsligt oerhört lycklig eller överfalls av en starkt känsla av total hopplöshet – från 0 till 100 på ett ögonblick. Känslan varar ofta bara några sekunder, och det är enbart den negativa som frestar på. Himlastormande lycka kan jag leva med! När jag träffade psykolog Siri för 1,5 år sedan pratade hon om att jag utvecklat denna radar genom att leva med oförutsägbarhet under flera år. ”Ett hyperkänsligt avläsningssystem för andras signaler” som författarna skriver.

img_1231

Hur blir man sån då? I boken beskrivs flera bakomliggande orsaker och jag stämmer in på flera. Man kan helst enkelt födas med extra känslighet. Min mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling när jag började i förskolan (det blev jag inte!) eftersom jag var så känslig och försiktig. Att leva i en familj med känslan av att det när-som-helst kan hända vad-som-helst, där man ständigt är beredd på att rycka ut eller ducka. Då är radarn en viktig utrustning att utveckla för att utöva skadekontroll. Tragedier och sorger av olika slag finslipar känslosystemet ytterligare.

Jag har inte slappnat av på flera år. Inte släppt vaksamheten. Psykolog Siri säger att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det förklarar varför jag blev så mycket sämre strax innan julen. Min kropp kommer ihåg hur kaotisk denna tid på året har tett sig under flera år, och gör inte skillnad på de tankar jag har och det jag faktiskt upplever. De tänkta och fysiska hoten blir desamma.

Nu räcker det för idag. Jag ska återkomma till de hjälpsamma tankar jag fick med mig och som jag redan fått användning för i skarpt läge!

Skön helg

Nynäshamn visade sig från en riktigt bra sida (den bästa är nog på sommaren). Vi kom fram vid lunchtid, åt en väldigt god fisksoppa på Kökeriet i hamnen, och gick sedan till Skärgårdshotellet där vi skulle bo. Vi la oss ovanpå sängen en stund och vilade, och gick sedan en långpromenad. Solen sken och det var någon plusgrad i luften. Jag orkade mer än jag vågat hoppas så det var glädjande! Vi hade bokat relaxavdelningen innan middagen, och tog med bubbelvin till bubbelbadet – själva sinnebilden av avkoppling!

IMG_1465

Efter en god hotellfrukost nästa morgon tog vi en långpromenad runt om i stan. Solen sken och det var några minusgrader. En riktigt skön och avslappnade helg blev det, precis vad jag behöver!

IMG_1466

IMG_1464

IMG_1463

Fortsatt åt rätt håll

Jag mår fortfarande lite bättre för varje dag som går! Idag var jag på sista besöket hos psykolog Siri för den här gången och efteråt promenerade jag till pendeltåget i 25 minuter i ganska rask takt, det var längesedan.

Jag ska skriva mer om mina samtal med psykologen senare. De har gett väldigt mycket, och jag har fått många hjälpsamma tankar och råd. Hon är tveksam till att jag ska börja jobba 50 % direkt, istället för att börja med 25 % och sedan trappa upp. Så har jag ju gjort förut, men min läkare sa så här och jag har så svårt att säga emot då. Men jag har bestämt mig för att prova och om jag inser att det inte fungerar så ska jag ringa doktorn som får ändra sjukskrivningen. Det är inte svårare än så, nu kan jag släppa den oron. Hon tycker också att jag ska fördela mina 20 timmar på fyra dagar, jobba hemma en av de dagarna och vara helt ledig en dag för återhämtning. Som sagt, mer om det en annan dag.

I morgon ska min man och jag till Nynäshamn: bo på hotell, dricka bubbelvin i bubbelbad och titta på havet. Det ska bli skönt och mysigt!

Idag har Donald Trump svurits in som USA:s 45:e president. Det kommer att bli en jättestor demonstration för kvinnors rättigheter i Washington i morgon, och Pussyhat project uppmanar att göra rosa mössor. Här är mitt bidrag! Pippin knyter vingen i protest.

IMG_1461

Här är gårdagens mer strikta pippi.

IMG_1462

Piggare!

Jag känner mig betydligt piggare – en underbar känsla! Jag åkte in till stan till psykologen, mellanlandade hos mamma i ett par timmar, och åkte hem igen. Trodde jag skulle vara helt slut när jag kom hem men det var jag inte!

Besöket hos psykologen har säkert en hel del med påpiggningen att göra, jag ska dit på fredag igen för ett sista samtal för den här gången. Hon får mig att förstå att det inte är något konstigt alls med att jag mår som jag mår, utan en följd av hur jag haft det. Hon peppar mig också att satsa på att göra sånt jag får energi av och som gör att jag slappnar av eftersom jag är så spänd. En spändhet  jag levt med i många år.

För att fira att jag piggat på mig (i alla fall idag!) broderade jag en glammig och flirtig festpippi med silvrig boa runt halsen!

IMG_1458

Lite bättre idag!

Jag känner mig lite piggare, härligt! Jag var för första gången på taktil massage idag. Det var väldigt skönt. I 75 minuter låg jag inbäddad i filtar och enbart den kroppsdel som massören arbetade med för stunden var utanför. Hon drog sina inoljade händer med lätt tryck över rygg, ansikte, mage, armar, händer, ben och fötter. Jag somnade säkert 20-25 gånger!

Akupunkturen har gett resultat och jag har inte lika ont i axlar och nacke längre. Den behandlingen fortsätter ett tag till. Jag är så glad att jag kom på att söka upp en sjukgymnast!

Jag har suttit mer i verkstan idag igen. Det blev fler fåglar på mitt Stygn-varje-dag-broderi och även en del på min nya idé.

IMG_1444 IMG_1443

Ostadigt

Idag räcker det med en vindpust så ramlar jag. Minsta krav eller uppfordrande  röst får mig på fall. Ett i vanliga fall ganska obetydligt meningsutbyte i morse fick mig att lägga mig i soffan med tryck över bröstet och en känsla av att jag inte kunde andas djupt, att det tog stopp. Jag försökte förklara men det är inte alltid så lätt att förstå, även om viljan finns.

Jag var helt ensam hemma i ett par timmar på eftermiddagen, sällsynt numera och oerhört skönt. Jag gjorde inget särskilt men det var bara så vilsamt att veta att ingen skulle kunna komma och pocka på.

I morgon ska jag prova på taktil massage för första gången. Det frigör oxytocin och ska vara bra för att skapa lugn i kroppen. Det kostar en del men jag vill verkligen prova.

Jag har suttit i verkstan aningen mer igår och idag. Målat på lintyg som jag ska brodera på. Jag har en idé som jag ska testa, vi får väl se om det blir nåt! Här är en början:

IMG_1441

Värsta natten på länge

Det började redan igår kväll när jag la mig. Jag kände hur benen började pirra (i brist på bättre beskrivning) och jag kunde inte ligga stilla. Jag låg och gungade fram och tillbaka i en jämförelsevis långsam takt, alltså jämförelsen gjordes med den takt i vilken jag rörde mina fötter och underben. Till slut gick jag upp och stretchade benen, och gjorde något jag aldrig gjort förut: jag gnagde av en pytteliten bit av en tablett Sifrol. Det är den medicin jag tar mot RLS/WED och som jag trappat ner ordentligt eftersom den mycket höga dos jag tog förut gjorde mig allt sämre. Av den anledningen är jag försiktig och vill inte öka dosen. Men hela kroppen skriker MERA! Nåväl, till slut somnade jag någon gång strax efter midnatt, för att vakna vid 6-tiden med nästan samma pirr i benen som när jag somnade. Då är det tur att jag kan sova på dagen, sömnen är viktig.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Dagens nyheter har en artikelserie just nu om stressen som gör oss sjuka. Idag intervjuas psykiatern Pia Dellson som skrivit den ytterst lättlästa boken Väggen som jag refererat till flera gånger här på bloggen. Jag tycker förstås att det är jättebra att detta uppmärksammas ordentligt, men synd att det enbart handlar om stress i arbetslivet. Stress som i mitt perspektiv går att göra någonting åt (jag säger inte att det är lätt!) och som de allra flesta borde kunna sjukskriva sig och säga upp sig ifrån. Det kan man inte på samma sätt om orsaken till sjukdomen finns i familjen – den kan (och vill) man inte sjukskriva sig ifrån lika lätt, och återhämtning och tillfrisknande blir en komplicerad historia fylld av skuld och tillkortakommanden.

Artiklar om den farliga stressen i arbetslivet brukar uppfordra ministrar och arbetsgivare att GÖRA NÅGOT! Nu har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uppmanat kommuner och landsting till handling. Det finns många offentliga instanser som med större resurser skulle kunna medverka till bättre psykisk hälsa hos föräldrar. På senaste tiden har mycket skrivits om den skamliga hanteringen av människor i behov av stöd och assistans enligt LSS. En annan skamfläck i Stockholms läns landsting är bristen på resurser och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Nej, nu ska jag lägga försöka vila på ett sätt som fungerar bra för mig: tv-seriemaraton. Just nu House varvat med Broadchurch. Om bara benen kunde vara stilla.