Kategoriarkiv: Broderi

Önskad riktning

Publicerat av
Svara

För en hel del år sedan gick jag en kurs i ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare blev jag provocerad av ordet acceptans, men förstod mer efter kursen. Det handlar inte om att lägga sig platt på rygg och passivt acceptera, utan om att acceptera sådant jag inte kan göra något åt och framför allt agera på ett sätt som ökar sannolikheten att må så bra som möjligt. Man talar om att ta steg i önskad riktning, vilket är ett mer realistiskt sätt att ändra beteende och sätt att tänka, än att ta ett stort kliv och direkt påbörja det nya livet. Risken att misslyckas är avsevärt större i det senare. Baby steps är ett uttryck för det, och min favorit: Hur äter man en elefant? En liten bit i taget! Börja med en kort promenad varje dag som långsamt ökas på, istället för att ge sig ut i femkilometersspåret direkt.

Jag lovade i gårdagens inlägg att det är en annan stor förändring på gång. Nu kommer den. Jag ska göra en gastric bypass-operation, troligen i vinter. Jag har skrivit en del om min vikt på bloggen tidigare, om hur jag lyckats gå ner 30 kg för ett par år sedan, men gått upp lika mycket igen. Det är ett välkänt fenomen inom obesitassjukvården, kroppen hittar sin balanspunkt vid en viss vikt och söker sig tillbaka till den. Det är oerhört vanlig att de som bantar går upp i vikt igen, trots försök att behålla vikten.

Jag bestämde mig i vintras för att ta en sak i taget. Först ska jag må bättre psykiskt och kunna komma tillbaka på jobbet, och därefter ta tag i vikten. Men jag har alltmer insett att det kommer att bli ytterligare ett misslyckande, och det som återstår är en radikal metod – operation. Min husläkare skickade en remiss till Ersta sjukhus, jag har varit på informationsmöten, träffat kirurgen, lämnat blodprover och genomgått en gastroskopi. Om allt ser bra ut så återstår bara att invänta kallelse till operation.

Det var inget beslut jag fattade från en dag till en annan, det är en stor sak som kommer att innebära stora förändringar. Jag har läst på, tagit del av andras erfarenheter och fattat en välgrundat beslut. Jag känner mig inte tveksam alls.

Jag är trött på att:

inte orka röra på mig
mest sitta hemma
inte rymmas i stolar i väntrum (förnedrande, varför måste det vara karmar på stolar?!)
få den hårda mojängen där man fäster säkerhetsbältet på bussen rakt in i låret
ta mer plats än jag tror så att jag går in i saker
ha ont i knän och höfter
kolla maxvikt för belastning
få klåda i hudveck
att aldrig känna mig fin
magen tar emot när jag ska böja mig
favoritkläder blir för små

Jag vill bli aktiv, ta långa promenader, orka träna styrka och kondition och åka skidor. Känna mig hälsosam och glad. Kanske det dröjer länge än innan jag klarar av det sociala liv som jag längtar sååå efter, men då vill jag åtminstone kunna orka med det fysiska. På köpet hoppas jag att min RLS blir bättre.

Dessutom tror jag att det nya aktiva liv jag önskar mig kommer att göra en del för det psykiska måendet också. Deprimerade får ofta rådet att motionera eftersom det är så bra mot just depression. Ett påstående som närmast är ett hån mot de drabbade, som inte har motion på kartan överhuvudtaget.

Åter till den önskade riktningen. På kursen i ACT hade vi en darttavla att rita in var vi befann oss. Bulls eye var målet, dit vi strävade, och ringarna på tavlan olika steg i önskad riktning. Om mitt mål var att bli mer vältränad, så kunde jag varje dag rita in var på tavlan jag befann mig. Jag kanske tagit en kort promenad och ritade in krysset på trean. Just nu befinner jag mig inte ens på tavlan utan pilen har försvunnit i det höga gräset bredvid. Men om ni följt med i detta och det förra inlägget så förstår ni att allt detta hänger ihop.

Jag släpper kampen om att kunna jobba mer än 25 procent, och att uträtta stordåd i arbetet.
Jag fortsätter samtalen med psykolog-J som betyder oerhört mycket för mig.
Jag gör gastric bypass-operationen och följer alla råd om kost och motion kopplad till den.

Jag vet inte hur långt det för mig, och jag hyser inga illusioner om att bli frisk. Men jag känner mig övertygad om att jag kommer att må betydligt bättre och känna mig gladare. Det får bli mitt bulls eye!

Backar

Publicerat av
Svara

Jag var tjänstledig förra veckan och gjorde i stort sett ingenting. Det var lite tråkigt men nödvändigt tror jag. När veckan närmaste sig sitt slut, fick jag ett rejält stresspåslag i kroppen och mådde pyton. Min man hade två klockslag att passa den dagen, men det var som om att jag tänkte att det var MINA tider, och kunde inte slappna av. Dessutom blandade jag ihop vilka dagar vi skulle vaccinera oss, och trodde att det var ytterligare en tid att förhålla mig till den dagen. Jag som hade avbokat allt utom psykologen den här lediga veckan för att bara kunna vara! När jag insåg hur galet jag tänkt blev jag både lite rädd och sur. Jag som hade kunnat ha en lugn dag i fåtöljen med min ljudbok, utan att tänka på någonting alls!

Jag smsade till psykolog-J – min klippa – och beskrev hur jag mådde, och att jag funderade på att be doktorn sjukskriva mig ett par veckor. Hon tyckte att det lät klokt, och jag kunde långsamt gå ner i varv. Just nu funderar jag på om det kanske räcker att jag sjukskriver mig denna vecka. Jag tror inte alls att jag är på väg att krascha och bli helt sjukskriven en längre tid, utan behöver bara backa lite och ta det lugnt. Kanske är det fortfarande efterdyningarna av stressen tidigare i höst, när jag tänkte gå upp i arbetstid, som spökar?

Jag har gjort små försök att komma igång med saker i verkstan, men det blir bara kortare stunder för tillfället. Jag har några idéer till smycken, bland annat av material som jag skulle vilja kombinera med silver, till exempel plexiglas som jag verkligen gillar. Det går givetvis inte att löda fast, men limma eller sätta ihop som på de här örhängena och halsbandet som jag gjorde för en del år sedan.


Jag har också börjat på en kudde i yllebroderi som jag tycker att så kul att göra. Det blir i en teknik som jag inte kommer ihåg vad den heter. Så här, som på en kudde jag gjort tidigare, kan den se ut:


Det får ta den tid det vill, jag gör det ju inte för att producera utan för att jag tycker om och mår bra av det. Och yllebroderi passar att göra när årstiden blir kallare.

Jag vet inte vartåt det bär

Publicerat av
2

Somliga dagar känns det som att det går bakåt. Jag mår inte bra och undrar om det fortfarande är stressen över att gå upp i arbetstid som spökar. Den som raserade så mycket i slutet av augusti. Jag har så svårt att slappna av och har också mer ångest än vanligt. Restless legs blir värre som för att fullborda den dåliga spiralen.

När jag var hos psykolog-J förra måndagen hände något märkligt. Hon reagerade på att jag var så spänd i kroppen, och tyckte också att jag var lite som i en bubbla. Långt in i samtalet kände jag plötsligt att jag inte orkade mer, att jag måste hem. Det liknade den känsla jag får i ett möte eller samtal när hjärntröttheten tar över. Jag sa det till henne, och hon undrade vad som hände. Då började jag gråta litegrann, och det var som om att något släppte. Impulsen att störta ur rummet försvann, och vi satt kvar och försökte få fatt i vad som hände. Vi arbetar med att försöka få fatt i mina känslor som är så inkapslade, så det här var en positiv reaktion, enades vi om. Jag har en sorg, en ledsenhet inom mig som jag skulle vilja släppa ut.

En kudde jag gav min pappa för en del år sedan. Nu håller den hus hemma hos hans kusin.

Direkt efter semestern ansökte jag om en veckas tjänstledighet under hösten, och den inleds nu. Det är så oerhört skönt att ha en hel vecka utan någonting inbokat annat än psykolog-J! Jag sa till henne att jag undrat om jag kanske skulle behöva några veckors sjukskrivning på heltid, och hon menade att det tyder på att jag kan behöva det. Jag sa att jag skulle känna hur det känns att börja jobba efter den här veckan. Det kanske räcker med en veckas ledighet.

Det händer mycket nu

Publicerat av
4

Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.

Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.

Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.

Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.

Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.

Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.

Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.

Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.

Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.

Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.

Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.

Julstrategi

Publicerat av
Svara

Jag hoppas att du har en God jul. Vad det innebär är förstås olika för olika personer. Att fira med nära och kära man inte träffar så ofta, att få vara ledig från jobbet, att slippa vara ledig, att överhuvudtaget ha råd att fira jul och ge barnen julklappar eller, som för min del, att kunna njuta av julhelgen utan stresspåslag.

Min psykolog J föreslog en strategi som vi tillsammans modifierade så att den kändes genomförbar. Den gick ut på att jag istället för att ha ett finger med i alla moment under julafton, skulle prata med alla inblandade om att dela upp vem som skulle ordna med grötlunchen, duka av, fixa fika, servera glögg, samt ordna med allt till julmiddagen. På så sätt skulle de som inte stod på schemat för stunden kunna luta sig tillbaka (sitta tungt i stolen som psykolog J säger!) med gott samvete, och bara bli serverad. Visst låter det bra — rent av självklart? Det är absolut inte så att vi inte brukar hjälpas åt, tvärtom, men det brukar vara så att någon frågar om när vi ska dricka glögg, var glöggmuggarna finns och så vidare, och den som tillfrågas är ofta jag. Genom att dela upp allt kunde jag slappna av på ett annat sätt än annars. Jag dukade fram lunchen medan min man gjorde julgröt, och gjorde en stor balja kaffe lite senare. Sedan var mina sysslor klara! Jag kunde också gå undan och vila några gånger under dagen, utan att undra om allt flöt på.

Ja, jag har kontrollbehov och nej, jag tror väl egentligen inte att allt kommer att ordna sig utan mig. Min syster sa att herregud det är ju bara vi här, och inte ett stort sällskap av gäster som vare sig hittar i skåpen eller har initiativförmåga. ”Du behöver inte vara värdinna.” Men då missar hon poängen, det att jag ska kunna sitta tungt i stolen och lära mig av med beredskapsläget. Och jag ska säga att det var en utmaning att sitta kvar vid bordet när min svåger dukade av efter lunchen!

En annan uppgift jag fått av J är att be om att bli omhändertagen. Inte jämnt förstås, men någon gång ibland. Det är inte så lätt, och kanske inte en så enkel önskan att efterfölja heller. Men jag frågade faktiskt dottern, som bor här under julen, om hon kunde sminka mig efter alla konstens regler. Hon skrattade och sa att det är bara för att du tycker att det är skönt när någon håller på med ditt ansikte. Och jag gick medge att det inte var slutresultatet jag var ute efter, utan den där stunden hon ägnar mig och det sköna när olika borstar smeker mina kinder och ögonlock. Efteråt kom jag på att jag bett om att bli omhändertagen!

Sorgen som är ett gott tecken

Publicerat av
Svara

Jag läser om Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm, och alldeles nyss dog Henning, Lottens fina man. Jag känner mig ledsen och börjar gråta. Som jag lärt mig på terapin funderar jag över vad det är för känsla och hur den känns i mig. Inser att det främst är pappa jag sörjer. Det är ett år sedan han ganska plötsligt blev mycket sämre i lungfibros. Låg på sjukhus, och vi döttrar pratade med sjuksköterska och biståndshandläggare. Drygt en månad senare, den 2 januari avled han.

Under året som gått har jag knappt hunnit sörja, men under hösten har sorgen fått ta mer plats. Men än viktigare är att jag med hjälp av terapin släppt lite på den spärr jag satt upp mot känslor, så att det kan komma fram. Jag trodde att det var på grund av den antidepressiva medicinen som mina känslor varit avtrubbade i flera år, men det är inte den enda orsaken märker jag nu. Det bekräftas också av psykologen J. Dessutom tar jag fortfarande den antidepressiva medicinen.

För att peppa mig lägger jag upp min allra första kudde i yllebroderi, färdig för fem år sedan.

Det känns väldigt skönt att få kontakt med känslorna, men sorgen tynger förstås också. Som den ska göra. En annan sorg som jag också känner av alltmer är den om att jag inte orkat jobba så mycket som jag velat, och inte åstadkommit det jag tänkt. Det är världsliga saker, men mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag inser att jag inte bara är ambitiös, utan också ärelysten. Jag vill skina starkt! Vinna priser! Bli omtalad! Citeras! Inte så vackert personlighetsdrag kanske.

En annan sak jag lärt mig om känslor som jag vill dela med mig av, är att andas igenom dem. Häromdagen när jag, en dag innan deadline för det jag ägnat mina två arbetstimmar om dagen under hösten, inser att jag måste göra om några timmars arbete — eftersom det gått upp i rök! — så gjorde jag som jag gärna gör: jag satte mig i fåtöljen med min ljudbok i hörlurarna för att stänga ute eländet. MEN då kom jag på vad J lärt mig: inte tränga bort känslan! Jag tog således lurarna ur öronen, tog ett djupt andetag och började gå igenom känslan detta väckt: vad som hände i kroppen, hur det kändes, samtidigt som jag tog djupa och långa andetag. Det som hände var att jag blev lugn. Genom att stanna i den jobbiga känslan och andas lugnt så klingade den av, och jag kunde börja tänka rationellt.

Jag har andats igenom flera tillfällen då jag fått ångest den senaste tiden, och det har fungerat ganska bra att lugna ner hotsystemet på så sätt. Jag lägger detta till de viktigaste verktygen jag har fått igenom åren.

Små små steg

Publicerat av
Svara

Jag ser att det är två veckor sedan jag skrev sist, troligen rekord. Det beror dels på att jag inte orkat, dels på att det inte hänt så mycket av det som jag kan berätta. Terapin rullar på och jag träffar oftast psykologen J två gånger i veckan. Vi gör stora framsteg och det är fascinerande. Nya tankar och insikter. Trådar knyts ihop, ibland över lång tid.

Jag har äntligen orkar åka till min kära vän T i Roslagen! Förra helgen var jag där och vi gjorde som vanligt nästan ingenting. Pratade förstås, men även det med måtta. Jag orkar inte så mycket umgänge. Hon fick en kudde som jag gjort speciellt till henne, eftersom hon älskar koltrastar.

Den senaste veckan har varit hård. Den inleddes med ett särdeles tungt besök hos psykologen. Jag har varit lite orolig att den antidepressiva medicinen ska göra att behandlingen inte riktigt förmår tränga igenom, men det gjorde den! Tufft men väldigt bra. Jag är så otroligt glad över att jag hittade J, för hon är en fantastisk psykolog!

Veckan fortsatte med en dag i stan, först hos min mamma och därefter på jobbet. Jag behövde komma in för att fotograferas för byte av tjänstekortet, och givetvis passade jag på att prata med två av mina närmaste arbetskamrater. Jag kan inte LÅTA BLI, trots att jag vet att jag inte orkar. Min hjärna varnade mig, men jag lyssnade inte. Till slut hade det gått två timmar! och jag vinglade till pendeln. Jag såg att jag vinglade eftersom det ofta finns streck i marken där det ligger markplattor.

Jag fick också så lov att köra vår bil till verkstad eftersom min man var sjuk. Det var en helvetesfärd i rusningstrafik på motorvägen, flera filbyten, en GPS som ville att jag skulle åka på annat sätt än jag tänkt — men till slut var jag framme! Till detta ett telefonsamtal med en stackars människa som måste fråga sina kollegor flera gånger, och varje gång fick jag lyssna på helt VIDRIG musik!! Du fattar att jag blev trött! Veckan avslutades med att jag fick min mans förkylning, och sedan i fredags kväll är jag sjuk.

Det får räcka för stunden, jag måste vila nu.

Bakåt igen

Publicerat av
Svara

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Bilden är klar

Publicerat av
Svara

Den bild jag arbetade med på Sätergläntan är nu klar. Jag har inte arbetat så mycket med den sedan jag kom hem. Jag har krympt den så den fått en fastare kvalitet, och broderat mer. Nu har jag bestämt mig för att vara nöjd.

Fotografiet, som jag skrivit om tidigare, tog jag en tidig morgon i Brunflo där pappa bodde. Det var bara någon vecka innan han gick bort, och min syster och jag bodde i en övernattningslägenhet i hans bostadsrättsförening. Så här blev den filtade bilden:

Den är lite naiv och svajig vilket speglar den känslan jag hade då. Av att inte veta men samtidigt ha full visshet om att det bara gick åt ett håll. Snön och snödrivorna har jag gjort med ett chiffongtyg som tovats fast i ullen.

Pappas födelsedag närmar sig, den skulle ha blivit hans 86:e. Redan när semestern inleddes kände jag att sorgen och tröttheten började komma ikapp mig. Allt eftersom dagarna har gått har de kommit allt närmare, och häromkvällen överföll de mig. Jag kände mig så ledsen över hur det senaste halvåret varit. Hur genomtrött jag är på grund av allt ifrån pappas sista sjukdomstid och död samt allt vi gjorde efteråt: allt pappersarbete, begravningen, ta hand om hans hem och försäljning av lägenheten, till att samtidigt hjälpa mamma med att hitta en ny lägenhet, rensa den befintliga, sälja lägenheten samt hjälpa henne med allt kring flytten. Det är självklara saker att göra, och jag gör det med stor kärlek till mina föräldrar. Det blev bara olyckligt att de sammanföll i tid!

Så sorgen har flera bottnar.
Saknad efter pappa
Saknad efter mammas man som gick bort i oktober
Oro över att mamma blev ensam och har haft det så jobbigt med smärta i benen
Den allestädes närvarande sorgen över att jag aldrig blir frisk
Men också en frustration över att jag inte kan göra något åt någonting av det!

Ett uttryck för den stress som helt oanmäld infunnit sig är att RLS blivit sämre. De senaste dagarna har jag inte kunnat ta tupplurar på dagen som jag brukar, trots att jag nästan somnat stående. De obehagliga krypningarna i främst benen har hållit mig vaken som en slags utstuderad tortyrmetod.

En sak jag faktiskt kan göra är att öka på min återhämtning, och det har jag gjort. Istället för att börja jobba om drygt en vecka har jag bett om semester i två dagar till. På så sätt får jag mer tid att återhämta mig efter mammas flytt, och jag får dessutom en kort första arbetsvecka. Bra där Pia!

Jag både VET och GÖR!

Publicerat av
3

Så blev det äntligen dags att åka till Sätergläntan i vackra Dalarna! Kursen har jag gått förut, Textila bilder — filt och fibrer för den mycket skickliga och konstnärliga filtmakaren Yvonne Habbe. Det ingav ett lugn, jag känner till såväl skolan som kursens innehåll. Jag kan tekniken även om jag behövde påminnas om den, och jag känner Yvonne som har alla kvaliteter en kursledare bör ha. Hon är pedagogisk, lyhörd och inbjuder till frågor. Till yttermera visso är hon en väldigt trevlig och rolig person att vara tillsammans med.

Men trots detta var jag lite orolig eftersom jag var så trött. Skulle jag orka? Jag hade ganska stark ångest under tågresan dit, och första kvällen innan kursstart. Det var en känsla av att vara utlämnad och naken. Jag längtade efter min man som inger sådan trygghet. Men efter att ha träffat de andra kursdeltagarna och kommit igång, klingade ångesten av.

Jag bor även denna gång i ett av de små gamla härbren som finns vid kursgården.


Det är väldigt romantiskt och rart, men om jag åker dit fler gånger ska jag nog välja ett vanligt rum istället. Sängen var för hård och det kräver en del vighet för att ta sig in och ut ur den lilla dörren! Och så måste jag gå ut till ett annat hus för att gå på toaletten.

Kursen var minst lika rolig som förra gången, och gruppen var en av de bästa jag gått tillsammans med. Alla var så trevliga och generösa med att dela med sig av sina kunskaper. Dessutom var jag bekant med ett par av dem via Instagram respektive den digitala kursen jag gick i höstas. Det var så kul att träffa dem i verkliga livet!

Jag gjorde som jag brukar, bröt av med pauser och tog det framför allt lugnt. Men redan efter någon dag insåg jag att jag borde åka hem tidigare om jag inte skulle behöva vila en vecka efter kursen. Det slutade med att jag bokade om tågbiljetten och åkte hem ett dygn tidigare, vid lunch på torsdagen. Jag är så nöjd med att jag inte bara är lyhörd för mig själv, utan också agerar efter det jag känner!

Vi skulle ta med bilder till kursen på sådant vi skulle vilja göra textila bilder av. Jag hade med en bild från Brunflo, en hästgård bredvid pappas hus. Bilden är tagen tidigt på morgonen strax före jul förra året. Den filtade bilden är långt ifrån klar, men jag ska lägga upp den här senare.

Att arbeta med bilden väckte en känsla av sorg och saknad efter pappa. Jag hade inte väntat mig det, men det kändes bra. Det är ett halvår sedan han gick bort, och de känslorna kommer och går. Det kändes helt naturligt att de kom nu, när jag arbetar med bilden som jag tog bara någon vecka innan han dog. Jag kom också på att om han levt så skulle han ha fått bilden. Han var min största beundrare.

En bild blev i alla fall nästan klar. Jag ska brodera en del stygn på den innan den är helt färdig.

Det är oerhört skönt att vara hemma igen, och just idag är jag och katterna helt ensamma hemma i några timmar!