Den här utmaningen var precis vad jag behövde! Att sy på ett och samma 
broderi varje dag under 2017. Jag skrev förut om hur jag duttade textilfärg med pekfingret på ett bottentyg av mormors lintyg, baksidan av ett örngott. Jag ska sy fåglar av dem. Idag började jag med en röd fågel. Jag såg den tecknad någonstans och ritade av den, den var så söt.
Efter en jul utan verkstad i verkstan känns det väldigt bra att vara igång igen! Jag behöver nog mål och uppdrag för att få fart ibland.
Dagarna strax innan jul var tunga. Minsta ansträngning blev övermäktig. Jag påbörjade saker jag fick ge upp, blev tung och trött i kroppen och fick stillestånd i huvudet. Min förhoppning var att det handlade om just julen, inte en egentlig försämring av mitt tillstånd. Och det visade sig stämma. Min kropp och knopp minns kaotiska jular, och protesterar med varje cell.
Men julen avlöpte väl, jag la upp en strategi för att orka. Jag låg i sovrummet när gästerna kom eftersom det brukar vara en bullrig och högljudd stund då all mat som mamma och syster har med sig ska lassas in i kylen, alla ska kramas God jul och min man slutför tillagningen av julgröten. När bullret lagt sig klev jag upp. Jag gick undan för att vila kortare stunder under dagen, och det funkade bra.
Jag struntade också i att det stod tomma mjölkförpackningar uppochner på tork i köket när vi dukade upp julmaten. Alla har bara ögon för maten i alla fall! Jag släppte lite på perfektionen helt enkelt, det gick bra!
Nu, några dagar efter julhelgen, känner jag hur krafterna är tillbaka där de var innan sista veckan före jul. Det känns väldigt bra! Jag har varit ute och gått några gånger, och igår var jag på akupunktur på morgonen och yoga på kvällen. Jag somnade visserligen några gånger under yogan, men det kanske är ett gott tecken?
Jag skrev tidigare om utmaningen Stygn varje dag 2017 och nu har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Igår duttade jag textilfärg på ett av mormors gamla linneörngott. Jag ska brodera fåglar av duttarna, det ska bli jättekul!
Jag är med i en Facebook-grupp som heter Fritt broderi. Där fick jag tips om en nystartad grupp som heter Stygn varje dag. Det är en utmaning att på ett och samma broderi sy minst ett stygn varje dag under 2017. Det var just vad jag behöver! Igår satt jag i verkstan en lång stund men kom mig inte för att börja på någonting nytt. Jag hade lite ångest och kände mig håglös. Häromdagen fick jag en idé att måla på tyg för att sedan brodera på det, men när tyget torkat (jag blöter det innan jag målar så att färgen flyter ut) blev det inte som jag tänkt. Jag tappade lite styrfart.
Nu ska jag alltså ägna resten av 2016 åt att fundera på vilket bottentyg jag ska ha på broderiet och vad jag ska sy. Ska jag bara brodera helt utan plan? Blanda olika sorters garn? Tema? Jag har sett en del dagboksbroderier, men det låter lite väl häftigt att göra när det är varje dag. Jag kommer nog på nåt!
När jag gick akvarellkurs för 20 år sedan lärde jag mig ett citat: Nulla dies sine linea – Ingen dag utan ett penseldrag. Enligt min akvarellärare Jan Ahlandsberg var det Plinius d.ä. som måste måla varje dag, om så bara ett streck. Om jag ska göra om citatet att handla om sömnad (utan att kunna latin) så blir det Nulla dies sine sutura.
Jag har börjat inse att den höga och envetna tonen i öronen är tinnitus. Jag hör den inte alls jämt, men mer eller mindre varje dag. Jag googlar och hittar många länkar om stress och tinnitus. I många beskrivs hur spänningar i nacke och axlar kan orsaka tinnitus. Flera behandlingar beskrivs och en av dem är just behandling av muskelspänningar som till exempel massage.
Jag kan ju inte säga att det kändes bra att lägga till ytterligare symptom men det är i alla fall bra att det är något som hänger ihop med utmattningssyndrom. Att det är något jag jobbar på att bli frisk(are) ifrån.
De senaste dagarna har jag inte haft någon riktig ork till broderi. Kanske beror det till en del på att jag inte har något särskilt på gång just nu. Då blir tröskeln extra hög. Annars vet jag ju att jag brukar må bättre av att sätta mig i verkstan. Ibland sätter jag mig där och bara städar upp bland alla grejer som ligger där. Då ser jag också saker jag gjort och blir glad!
Det är en jobbig vecka. Förhöjd ångestnivå, svårt att koncentrera mig, trött och spänd. Och till det en inre kamp om att inte göra saker inför JULEN! I mitt huvud kan jag mycket väl resonera med mig själv om good enough, att resten av familjen också kan fixa (och gör det dessutom!) och att det löser sig. Men en annan del av mitt huvud vill springa på och fixafixafixa. Jag ser med ens alla konstiga ställen som aldrig städas i vanliga fall (gallret under kyl/frys, jag säger bara – det gallret!) men tvingar mig att tänka att det får räcka nu.
Bilderna som jag ställde ut på Klappsalongen har jag hämtat hem nu. Ingenting såldes, men det gällde för det mesta som ställdes ut. Det var inte alls mitt syfte heller, jag tyckte bara att det var en sån häftig känsla att få vara med på utställningen! Nu hänger bilderna hemma istället.
Stina Wollter har ett instagramkonto som jag nyss upptäckt. Häromdagen skrev hon om att detta med att vända blicken inåt, få syn på sig själv och på sin egen blick. Att vända den blicken utåt mot andra och få syn på dem. ”Att finnas, att se och blir sedd. En slags cirkulation.”
Jag skrev i förra inlägget och urskuldade mig över av att jag är så upptagen av hur jag mår själv, när det finns så många behövande människor att engagera sig i. Människor som inte kan lyxa sig med att ha ont i spända muskler och pirr i benen, som skulle byta med mig varje timme på dygnet. Men kanske är det som jag tänker att Stina Wollter menar, att vi måste se oss själva för att kunna vända blicken mot andra och se dem. Och vi måste känna oss sedda för att kunna se. När jag blir sedd kan jag också sluta att vara så upptagen med min blick inåt mig själv. Om vi alla ägnade en liten del av vår tid och energi åt att se inåt, bli vän med den vi är, ”tillåta sig vara” skriver Stina, finns så mycket att ge andra tror jag.
Hon skriver också att i detta med att cirkulera innebär att vi stöter i varandra, stör varandra. Att vi måste våga störa varandra och oss själva. När jag läser det tänker jag på att våga lägga sig i. Fråga hur en annan människa mår. Våga höra av sig till en vän som har det svårt, en som jag vet inte själv tar kontakt men som kan säga ifrån om hen inte vill bli störd. Ofta vill dom det.
Att söka samtalsstöd i form av terapeut och psykolog är att låta sig störas. ”Jag ska vara rak mot dig” sa psykolog Siri senast. JA! sa jag. Det är ju det jag vill, komma vidare, se nya saker som kan vara delar av det pussel som är Jag. Saker att ta med mig och lägga till andra insikter jag fått om mig själv, om hur jag fungerar och reagerar. Lära mig förstå mig själv och må bättre.
Det här är samma broderi på organza som jag la upp förut, men nu har jag sytt lite till. Det gör sig inte riktigt på bild ser jag. Det är svårt att veta vilket tyg som ska ligga som bakgrund. Kanske det ska hängas på ett fönster och vara transparent? Det är tredimensionellt också vilket kanske framgår av skuggorna. Jag tycker om det!
Häromdagen målade jag en svart och en röd rundel på mormors gamla lintyg. Jag använde linoleumfärg och la det att torka i några dagar. Tanken var att jag skulle brodera på det och göra en linje mellan cirklarna på något sätt. När jag satte igång att brodera på den svarta rundeln blev det uppenbart att färgen färgar av sig på mina händer, och det var inte helt lätt att undvika att det sotade av sig på resten av tyget och på det röda. Jag fick till slut måla på det röda ett varv till för det såg så smutsigt ut.
Idag blev den klar, stram och enkel.
Idag har jag också broderat en bild som i mycket är den svart-röda bildens motsats, lite extra allt. Det är organzatyg i olika färger som lagts i lager och sedan broderats på. Slutligen har jag satt fast massor av blad av små bitar organzatyg medelst franska knutar. Färgglatt!
En närbild på en detalj
Psykologen tipsade mig om medicinsk yoga som är mer fokuserad på andning och avslappning. På gångavstånd hemifrån mig hittade jag ett yogaställe som erbjuder just det, så redan ikväll var jag där för första gången. Det kändes väldigt bra, det här passar mig bra just nu. Jag fick en känsla av att jag tar hand om mig själv när jag var där i den ombonade atmosfären. Det är en fin känsla som jag försöker satsa mer på. Vara snäll mot mig, göra saker som är bra för mig, avstå saker som inte är bra för mig. Säga nej eller rent av strunta i att göra saker rent reflexmässigt. Se om någon annan gör dem, de kanske inte behöver utföras? Förmå mig att be om hjälp, vara besvärlig. Ligga till last, ja det ska jag göra – jag ska ligga till last! Nej, det är ju förskräckligt! Det är ju den känslan jag får från Försäkringskassan redan, att jag ligger dem till last. På Studio Ett idag intervjuades socialförsäkringsministern Annika Strandhäll om att så många läkarintyg får i retur till de sjukskrivande läkarna för komplettering. Allt merarbete för läkarna och Försäkringskassan men framför allt all oro för oss sjukskrivna! Det är ingen framgångsfaktor för tillfrisknande, det kan jag försäkra. Nu pratade ministern om att det är tänkt att läkare och Försäkringskassan ska arbeta tillsammans för allas bästa, att det är där det brister. Till slut klämde de ur henne att regeringen har något på gång kring detta. ”Redan i år?” frågade journalisten. ”Ja” svarade ministern och journalisten kom helt av sig. Det ska bli intressant att se vad de har tänkt sig för åtgärd.
Inlägget började med yoga, passerade att ta hand om mig själv och slutade på ministernivå – så kan det gå!
Här är två små tovade börsar som två personer ska få i julklapp.
Jag är så trött ikväll att det liknar ingenting. Men trots en omtöcknad hjärna är jag så glad att ha hittat en kurs i sashikobroderi! Det är föreningen Skapande broderi som jag är medlem i som erbjuder broderikurser i samarbete med ABF. I februari ska jag alltså ägna en helg åt detta fantastiskt vackra sätt att brodera på! Sashiko kommer från Japan och är en 1000-årig teknik som ursprungligen användes för att lappa och laga kläder. Både på det sättet och på de små stygnen liknar det kanthabroderi med ursprung i Bangladesh, som jag provade på i somras på Capellagården.
Jag har inspirerats lite av sashiko redan. Här är en broderad bild med jeanstyg med sashikostygn, och en blå brosch i liknande stil. Sashiko ska vara med vita stygn på indigofärgat tyg. Så kul att få lära mig något nytt!
Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.
Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.
Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!
När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll. 
Jag hade alltså ett första samtal med psykologen Siri igår morse. Vi ska träffas igen om ett par veckor. Vi pratade om flera saker och hon menar att jag behöver värna mig själv ännu mer än jag gör. Det känns lite knepigt eftersom det lägger mer press på min man och det är svårt. Hon sa också att mina väldigt spända muskler verkligen skulle må bra av massage och sjukgymnastik. Jag sa att jag precis börjat söka efter fysioterapeut efter ett tips någonstans ifrån. Jag sa också att jag börjat med spikmatta och det hade hon tänkt tipsa mig om!
Hon frågade om jag provat yoga och rekommenderade medicinsk yoga som fokuserar mer på andningen och avslappning, och nu har jag anmält mig till medicinsk yoga på gångavstånd hemifrån! Det är den delen av yoga som jag tycker bäst om.
Hon sa också att jag absolut ska fortsätta med broderandet, skrivandet och allt annat kreativt. Att det får mig att må bra, och det kan jag verkligen skriva under på! Det kanske låter hemskt men ibland när det mesta känns svart kan jag tänka på min verkstad och bloggen som mitt ljus i det mörka.
