Kategoriarkiv: Min historia

På turné i min historia

Publicerat av
Svara

Jag är i mitt barndoms landskap Jämtland och söker mina rötter på pappas sida. Först bodde jag två dagar hos min kusin. Vi tittade i hennes mammas fotoalbum där det fanns många bilder från hennes, min pappas och deras systrars barndom. Bilder på min farmorsmor Kristina med sträng uppsyn men lite tom blick beroende på demens. Hennes man, min farmorsfar Karl, finns också med på bild. Han var en väldigt duktig snickare som byggt deras hus i Albacken, kallat Morfars. I vår hall hemma står en av mina käraste ägodelar: en kökssoffa som han gjorde som bröllopsgåva till min farmor och farfar (som jag skrapat bort flera lager färg från – min farmor gillade starka färger och att måla!).

På bilderna finns också farmors syskon: De tre bröderna som förblev hemmapojkar hela livet och som jag träffade som liten (de tyckte att jag var snäll), storasyster Märta som jag minns, men också andra systrar: bland annat den vackra Tora som är mamma till pappas kusin som är den släkting jag fick kontakt med förra året och som jag skrivit om förut.

Min farmor längst till höger, med syskon och föräldrar.

Henne åkte min kusin och jag till den tredje dagen av min rundresa, eller rättare sagt till hennes barndomshem tillika fritidsboende nära Albacken. Där fanns ännu fler fotoalbum att botanisera i, och berättelser att höra. Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt kan se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande. Vi hade en mycket trevlig dag med långa samtal om förr och nu, och sov också över där.

Nästa morgon fick jag skjuts till tåget som tog mig till min pappa i Brunflo. Jag visade honom alla bilder jag fotograferat av, och pratade lite om hans minnen.

Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt får se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande.

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av min släkts historia. Jag har mer koll på min mammas släkt, mycket beroende på att min mormor berättade om sin barndom i form av sagor. Som jag älskade att lyssna på henne, och jag har en inspelning där hon berättar men jag önskar att jag spelat in även sagorna!

 

Den eviga kampen för acceptans

Publicerat av
Svara

Jag har skrivit flera gånger tidigare om acceptans. Om att se att så här blev det för mig. Så här har jag det nu, och med små små steg åt rätt håll kan det bli lite bättre. Också att se att det blev ok. Att jag var tillräckligt bra. ÄR tillräckligt bra.

Tidigare har det mest handlat om föräldraskapet, men nu är det jobbet jag går och tänker på. För att vara i min bransch har jag ett prestigejobb, och mitt drömjobb. Men det ställer krav också, även om de hårdaste kraven kommer från mig själv. För några år sedan sa jag till min dåvarande chef att jag kanske inte kan ha ett sånt här krävande jobb, jag kanske borde söka jobb på Ica. Mycket väl medveten om att det är ett slitsamt jobb med dåliga arbetstider och låg lön – det var mer en desperat känsla av att jag inte kunde tänka och fungera som mitt jobb krävde. Min chef sa bara stilla att ”det skulle inte vara du”.

Jag har haft jättefin stöttning av både de (flesta) chefer jag haft på den här tjänsten, och av mina fina och generösa arbetskamrater. Jag pratade en stund med vår nya chef idag, han som tidigare sa åt mig att vara generös emot mig själv nu när jag börjar jobba heltid. Jag sa att det betydde mycket att han sagt så, eftersom jag känner mig väldigt trött på eftermiddagarna. Han sa att om jag jobbar typ 80 % nu ett tag så är det helt ok. Det viktiga är att se att det håller på sikt. Det var väldigt bra för mig att höra! Han sa också att om jag skulle behöva gå ner i arbetstid så är det självklart ok. Det skulle kanske räcka att jobba deltid under en period. Så himla skönt att höra att han fattar och gör vad han kan för att det ska funka!

Jag har gått och luktat på en smultronschersminbuske varje dag under den tid den blommade. Nu har kronbladen fallit av men kvar är en liten och mer oansenlig stjärna. Men den är också fin, och jag fick en tanke att det kan vara jag: även om jag inte är den jag varit en gång eller framför allt skulle kunna vara, så duger jag ändå.

Om vikt och övervikt

Publicerat av
Svara

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.

Jag är STARK, men himla trött

Publicerat av
Svara

Varje dag är en kamp. Jag är pigg på förmiddagen men kroknar lite framåt lunch eller lite senare, beroende på hur arbetsdagen ser ut. Jag sover i vilrummet och försöker jobba i lagom tempo. Vara generös mot mig själv, som min chef sa.

Idag satt jag i ett möte på förmiddagen och glömde ord, kunde inte skilja på Jönköping och Linköping, trasslade in mig i förklaringar och fick lätt panik. Jag hämtade mig inte riktigt efter det, trots att jag sov en halvtimme efteråt. Trögheten i hjärnan bestod och även tröttheten i hela systemet.

Jag ska erkänna att jag har mina stunder då jag undrar hur detta ska gå. Hur ska jag orka jobba heltid i höst när det drar igång på riktigt? Det är lätt att säga att man ska ta det lugnt, och inte boka in för mycket. Men jag måste ju klara det.

När jag väl tog en bild hade molnet ändrats lite, och var inte helt lik Pippi längre!

Väl hemkommen efter jobbet gick jag raka vägen till utesoffan och låg och tittade upp i himlen. Ett djupt andetag in och så släppa ut all luften igen – aaah, äntligen ro! Jag tänkte återigen på hur jag ska orka, men såg plötsligt ett moln som liknade Pippi Långstrump! Jamen just det, jag är ju STARK kom jag på. Jag klarar det här – på ett eller annat sätt. Minnet av drömmen jag beskrev i ett inlägg för två år sedan. Så här skrev jag om just den drömmen:

Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är       massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

Visst är det häftigt! En väldigt stark bild för mig.

Just Pippi Långstrump har en särskild plats i mitt hjärta. Så här skrev jag i ett tidigare inlägg:

Jag var en mycket blyg flicka som barn, jag tog nog inte så mycket plats. Min mamma var ”fröken” på dagis där jag gick i 5-årsåldern och det kunde ge mig en viss status, men jag minns inte att jag riktigt vågade ta för mig av den. Men en dag skulle vi leka Pippi Långstrump och jag fick, just i kraft av att vara ”frökens” dotter, vara Pippi. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Hur jag fylldes av Pippis styrka och ledde de andra barnen ut på gården. Vi sprang, och jag först! Troligen var det en engångshändelse, jag minns inga fler. Av denna anledning brukar jag säga att Pippi är min favoritfigur av alla Astrid Lindgrens karaktärer och berättelser.

Det här med att kämpa har jag i allmänhet en kluven inställning till. De människor som inte klarar sig då? Som blir förtidspensionerade eller rent av dör – har de inte kämpat tillräckligt hårt? Ville dom inte tillräckligt? Det är ett vanligt sätt att beskriva människor med cancer, som att de kämpar. De bekämpar cancer, eller blir besegrade av cancern. Men allt kan inte kämpas ner och vinnas över. Och det finns olika sätt att vara stark på.

Idag har jag haft ryckningar i vänster ben flera gånger. Fler gånger än jag sammanlagt haft under de senaste månaderna. Hoppas det försvinner igen! Jag fick tråkiga igenkänningar av att ligga och röra på benet. Spänna musklerna och göra cirkelrörelser med vristen. Alltför välbekant och helt onödigt.

Trött och spänd

Publicerat av
Svara

Idag jobbade jag på ganska friskt på förmiddagen vid mitt skrivbord. Jag kände mig effektiv och fick mycket gjort. Strax före lunch började jag krokna, och blev snabbt riktigt grötig i huvudet. Det var bara en sak att göra, så jag gick till vilrummet och sov innan jag åt min lunchyoghurt.

Jag var inte mycket piggare efter lunch men jag försökte behålla lugnet, och jobbade långsamt. Hade uppenbara koncentrationssvårigheter och fick anstränga mig ordentligt – låta saker ta tid. Ett tag funderade jag på att åka hem, men vi var bjudna på fika i parken av en arbetskamrat som slutar i morgon, och det ville jag helst inte missa.

På väg till fikat, ett par kvarter från jobbet, gick jag långsamt och försökte låtsas som ingenting. Kroppen var trött och tung, och jag kände mig lite desperat. Kan nån bääära mig?!

Väl där kändes det skönt att sitta ute och dricka kaffe och äta hembakta kakor, och efter en stund orkade jag delta i samtalet mer. Hemresan gick bra och när jag kom hem la jag mig att sova igen. Drygt en timmes sömn blev det, och det var oerhört skönt att ligga i min egen säng och inte behöva göra NÅGONTING! Jag kunde släppa allt och bara vila.

Ett par timmar senare känner jag mig fortfarande väldigt trött i kroppen och hjärnan. Jag upptäckte en känsla jag inte haft på några månader: jag spänner mig i axlarna och försöker komma ihåg att slappna av. En ständigt molande värk, om än lätt, påminner om hur det var förut.

Nu ska jag inte drabbas av panik, utan se det för vad det är: jag är inte helt frisk men betydligt bättre än för bara några månader sedan. Det är ingenting konstigt med att jag känner mig dålig en dag, utan helt naturligt. Dessutom ska jag plocka fram en gammal goding ur mitt strategi-skafferi: jag ska lyssna på kroppen och backa lite. Ta ett steg tillbaka, se vad som utlöste bakslaget och framför allt vila. Det har ALDRIG varit en framkomlig väg att köra på som vanligt. Det rådet fick av den terapeut jag fick hjälp av första gången jag var sjukskriven för utmattningssyndrom för sisådär 12 år sedan. Jag hade då kommit tillbaka och börjat jobba, men kände mig ganska plötsligt sjuk igen. I panik ringde jag och bad att få träffa terapeuten igen, och det var då hon sa att jag kunde betrakta mig som allergisk mot stress. Det innebär att jag kommer att få bakslag, och då är det bara backa som gäller. Kanske vara hemma i några dagar, beroende på hur det känns. Det är ett råd jag tagit fasta på, och även gett till andra. Jag tycker att det är det viktigaste man måste få veta när man är på väg tillbaka igen, så att man slipper att bli skräckslagen när symptomen kommer tassande igen.

Jag ska känna mig fram i morgon, kanske jobba lite stillsamt på förmiddagen och åka hem tidigt. Allt beror på hur det känns i morgon bitti.

Man ska inte alltid känna efter så himla mycket, men ibland är det just det man måste.

 

Dikt

Publicerat av
Svara

Jag skrev häromdagen om en bok jag hittat vid kopieringsmaskinen på jobbet. Den heter Radio total normal – en textsamling och är just det, en samling texter från radioprogrammet med samma namn. En kanal som handlar om psykisk ohälsa.

När jag nyfiket började bläddra i den medan mina papper spottades ur maskinen, blev jag först rädd. Som en instinkt som sa åt mig att akta mig. Att inte Gå Dit Igen. Ner i helvetesmörkret. Som om att jag bara genom att läsa andras skildringar skulle ”smittas”.

Jag lånade ändå hem boken och jag ska ärligt säga att det mesta inte tilltalade mig alls, eller rättare sagt inte talade till mig. Men den här dikten kände jag en sorgsen igenkänning i.

Nu har jag haft tur och sluppit alltför uppenbara luckor i mitt cv. Den första luckan kan förklaras med studier. Det var för snart 30 år sedan (!) och jag blev sjukskriven från uppsatsskrivandet på universitetet. Luckan ser inte alltför uppenbar ut.

De senaste årens fram-och-tillbaka mellan sjukskrivningar på hel- eller deltid syns inte i cv:t eftersom jag varit fast anställd under tiden.

Den sista raden är särskilt stark: Och uppstod igen. Det är så oerhört märkvärdigt att man överhuvud taget KAN det! Uppstå igen efter att ha fallit igenom, igen och igen och igen. Uppstå igen trots att jag inte trodde på det själv. Uppstå igen trots att det var omöjligt. Nu står jag upp.

Att vara tillags

Publicerat av
Svara

Jag ser en intervju med sångerskan Lisa Nilsson på tv och hon pratar om ”det osunda tillagsvarandet”. Ett sånt bra uttryck! Hon menar att många kvinnor är särskilt ”bra” på det, och det tror jag också. Det ligger i den traditionella kvinnorollen att vara tillags, att se andras behov och tillfredsställa dem före de egna.

Jag tänker ofta på hur skönt det är att bli äldre, och att 50-årsåldern är den bästa jag varit i. Att inte vara alla tillags är något jag blivit betydligt bättre på med åren. Att inte känna att alla måste tycka om mig hela tiden.

Jag tror att jag är bra på att bli omtyckt, och det hänger ihop med min högkänslighet. Min superkraft är att pejla in andras känslolägen och reaktioner på mig, och anpassa mig efter dem. Omedvetet och blixtsnabbt förstås, det är inget jag tänker igenom. Inom mig ältar jag saker jag sagt eller gjort som inte fallit väl ut. Som jag fått reaktioner på som jag i eftertankens kranka blekhet håller med om. En del hände för årtionden sedan! Jag skulle önska att jag kunde rycka på axlarna mer åt mig själv, men jag är i alla fall betydligt bättre på det numera.

Om personen i fråga gillar den jag är när jag tycker att jag ligger nära att vara mig själv, så trivs jag allra bäst. När jag inte är ängslig att inte vara omtyckt eller (hemska tanke!) vara ointressant.

För några månader sedan bestämde jag mig för att våga mer. Inse att det jag tycker och tänker är värt mer än jag tillåtit mig själv att tycka förut. Säkert känner många igen sig i känslan av att vara arg på sig själv för att man inte vågat säga något, som sedan någon annan säger och som mottas som intressant av andra. Jag kan verkligen bli galen på det! Det här gäller för mig oftast i jobbsammanhang. Jag har ju faktiskt snart 25 års erfarenhet av mitt yrke så någonting har jag nog att tillföra ett samtal!

I veckan som gick var jag på en stor bibliotekskonferens I två dagar. ”Alla” var där och många många kom fram till mig och uttryckte en stor glädje över att jag ska börja jobba heltid igen. Jag fick många kramar och lyckönskningar (och en och annan omtänksam förmaning om försiktighet) och det kändes härligt! Så många som är måna om mig – det värmer verkligen! Flera än jag trodde sa att de läser bloggen och det är ju roligt.

Som någon kanske anat har jag inte tillbringat så mycket tid i verkstan på sistone, därav alla bilder på blommor. I den mån jag gör något kreativt är det stickning just nu. Men i huvudet händer det saker, planer och funderingar – det är härligt!

Snart ska jag släppa en nyhet här också, håll utkik!

Att man kan få ha det så här bra!

Publicerat av
4

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

Jag mår fint

Publicerat av
Svara

Månaden maj kan vara fylld av måsten och roligheter om vartannat. Många har avslutningspicknickar med brännboll på barnens alla aktiviteter, presenter till ledare och lärare ska skramlas till och köpas in, nya kläder till skolavslutningen ska inhandlas och dessutom ska trädgården krattas fram, växter köpas och planteras, båten i sjön och sommarstugan vädras.

Det är ju inte alla förunnat att ha det så här hektiskt, och det mesta drar vi på oss själva. Något att tänka på om man vill njuta av det sköna vårvädret.

Jag har återigen en långledig helg: fyra dagar! Jag har bara ett måste inbokat och det är att jag och en annan mamma ska bemanna kaféet på dotterns ridskola i morgon, men det ska bara bli roligt.

Jag är inne i en fin känsla av ork och sug på att fixa saker här hemma. Jag och dottern åkte till Ikea i morse för att komplettera lite till köket. Jag har oljat in nya bänkskivor i flera omgångar och försökt hänga om dörren på nya kylskåpet så att det öppnas från andra sidan, men skruven satt stenhårt så jag får be om hjälp. Handtaget kunde jag flytta i alla fall. Vi håller på att göra en arbetsbänk mitt i köket och jag kommer äntligen att få användning för mina gamla krokar som jag har efter min mormor och morfar! De, eller åtminstone de tvådelade, ska sitta på undersidan av bänkskivan så vi kan hänga kökshanddukar där.

Vi har så många fina handvävda linnehanddukar som jag inte nänns använda men jag har börjat tänka om. Vad de ska annars vara till – ligga i ett skåp? Jag har en hel del fina kökshanddukar med tryck från Frösö handtryck och Almedahls, men de blir så bleka och urtvättade fort. Lite trist. Och som framgår med önskvärd tydlighet så stryker jag dem inte!

Handduken med katterna från Frösö handtryck köpte jag när jag var på fabriksförsäljningen på Frösön häromåret. Eller rättare sagt så fick jag den av min pappa som var med. Jag har även ett förkläde i samma tyg som jag använder dagligen. Förklädet sydde de upp åt mig. Det är Karin Mannerstål som designat mönstret.

Den med rävar är så himla fin tycker jag! Surt sa räven heter mönstret och är designat av Kerstin Boulogner för Almedahls, och kanske jag skulle önska mig en bricka i det mönstret? En stor rund – det vore nåt det!

Nu har det gått några hektiska timmar till. Sonen och jag lyckades med konststycket att hänga om kylskåpsdörren, men det var svettigt! Vi fick ta ut all mat och lägga kylskåpet ner. Skruvarna satt otroligt hårt och det var på håret att vi klarade av det. Men nu är skåpet änterligen på plats.

Det var en himla bra sak som hände idag. Eller rättare sagt INTE hände! Det uppstod en situation här hemma som jag vanligtvis brukar gå i däck av. Jag brukar bli alldeles som gelé i hela kroppen, få stillestånd i hjärnan och behöva släppa allt jag har för händer och lägga mig under kedjetäcket och djupandas.

Min första tanke var faktiskt att nu kan jag inte laga middag idag. Jag orkar bara inte. Men det var en inlärd reaktion: jag har varit i liknande situationer så oerhört många gånger att det var vanans makt som talade – inte min verkliga känsla av stress just nu. Den låg kvar på en hanterbar nivå, och jag sa först tyst och sedan högt till mig själv: det här går finfint. Det kändes mycket bra. Lite overkligt och otroligt. Att jag kommit så här långt!

Nu har jag bara en arbetsvecka kvar innan jag börjar jobba heltid. Jag tror ta mig tusan att det ska gå bra!

 

 

 

Den spännande fortsättningen och så pensionatet på beställning

Publicerat av
Svara

Jag ber om ursäkt om min cliff hanger från igår påverkade vissas nattsömn, men nu kan det avslöjas: jag ska starta Språk- & Slöjdkafé! En mötesplats där nya och gamla Väsbybor kan handarbeta och samspråka tillsammans. Biblioteket är helt med på tåget och ställer lokal till förfogande, bjuder på fika och ordnar marknadsföring. Jag startar i september så blir det en testomgång med tio tisdagkvällar. Under förutsättning att jag lyckas ragga fler volontärer. Jag kan inte ta på mig att köra allting själv. Dessutom är ju tanken att det ska vara ett tillfälle att öva på att samtala på svenska, och då behöver vi ju vara några med svenska som modersmål. Så om du bor i Upplands Väsby med omnejd och kan se vad som är bak och fram på en virknål så är du varmt välkommen att höra av dig! Du behöver inte ta på dig att göra så mycket, men det är roligt om vi är flera!

Det här har jag tänkt göra länge, jag har bara väntat på att jag ska känna att jag orkar. För ett par år sedan kunde man anmäla intresse för att bli ihop-parad med en nyanländ person för att träna svenska men framför allt få nya bekantskaper. Jag ville så gärna men det var helt fel tid för mig då.

 

För några veckor sedan var det en läsare av bloggen som hörde av sig och undrade om jag hade någon bild på min mormor och morfars pensionat i Söderhamn. Nu har min moster skickat den enda bild hon har, och här står min morfar vintern 1955-56 utanför Mårtensons pensionat! Det är inte mycket av själva huset man ser, det är bara en litet bit till vänster. Men skylten är ju väldigt stilig! Till höger är annexet där de också hade en del gäster boende. Mina föräldrar gifte sig i Söderhamns kyrka 1962 och hade bröllopsmiddagen här, så jag har några korta snuttar film på huset med den stora trappan.

Jag har också små reklamkort från pensionatet. Visst är det underbart! Propra rum med goda bäddar. Rinnande vatten. Rekommenderas!

Huset revs 1968 och jag har ett svagt minne av att jag slog i en framtand i ett tvättställ där. Tanden ”dog” och blev lite brungrön. Jag minns desto starkare när jag låg och skulle sova en kväll i vår lägenhet i Västertorp. Jag var 6 år och ville för allt i världen att jag skulle tappa den fula framtanden, och så kände jag plötsligt att den var lös! Jag sprang upp och berättade för mina föräldrar – en lyckans kväll!