Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Skörheten

Jag fick tips om en film på SVT play, Skörheten av filmskaparen Ahang Bashi. Den skildrar henne själv och hennes ångest. Hur hon försöker förstå och stå ut med den. Hon kom som 2,5-åring med sin familj från Iran. Hon förstod ingenting av vad som hände, men hon minns den stora omställningen. I filmen får hon hjälp av sin psykolog som säger att det är inget konstigt att hon reagerar med ångest så här långt efteråt. Jag ser hur Arang pustar ut av lättnad. Så tänker jag i alla fall, och förstår henne precis. Eller det är vad jag ser och läser in i alla fall. Den där lättnaden över att det är ok. Att någon yrkeskunnig person kan säga att det är helt naturligt att känna så här, att bli så dålig men också att det kommer att bli bättre.

Hon är känslig menar föräldrarna. ”Du har ett jättebra liv. Vad mer kan du begära?” säger pappan. Han visar henne på den vackra rosablå kvällshimlen. Han säger att han inte tittar på de mörka molnen, utan väljer att se det vackra. ”Det är underbart!”

Arang säger till psykologen att ”När jag tänker tillbaka på de här åren. Jag bli så himla trött i själen på nåt sätt. Jag har slitit så mycket med mig själv.” Så mitt i prick! Jag känner mig också trött ända in i märgen på att ha det så här. Att det inte kan vara enkelt någon gång!

IMG_1620

Jag har inte haft energi till broderi på sistone men igår blev det en stund i verkstan i alla fall.

Men hon säger också att ”Samtidig känner jag att jag inte hade velat vara utan det heller. Jag känner en slags bitterljuv känsla.” Jag tror jag vet vad hon menar. Efter min djupa ångestperiod i 25-årsåldern, med lite perspektiv på den och när de starka känslorna klingat av, kunde jag känna att jag vuxit mycket som människa av den. Att jag lärt känna mig själv och min inre styrka, och att det fanns något positivt i det som jag inte velat vara utan. Men det är många år sedan jag tyckte att det räcker nu tack! Jag hade gärna sett lite tjockare skinn växa utanpå den ömma och rådbråkade själen, och i en bemärkelse gör det det. Men det handlar om att jag vet allt bättre vad jag klarar och var gränsen går. Egentligen blir sårbarheten och skörheten allt värre, i och med en slags nedbrytning av försvaret. Som att ha ett försvagat immunförsvar, och det är flera terapeuter och psykologen som jag träffat som uttrycker det i termer av överkänslighet och allergi. Har man en gång blivit skadad av stress är man överkänslig i fortsättningen.

Ja visst har jag lärt mig massor om utmattningssyndrom, ångest och om mig själv genom alla dessa år, men det är en kunskap jag kunnat vara utan.

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer

Läkarbesöket

Min husläkare sätter sig tillbakalutad i stolen och lyssnar. Det finns ingen stress eller ”snart kommer nästa patient” över vårt möte. Jag pratar, han lyssnar och inflikar frågor. Antecknar ibland. Jag har haft samma läkare  många år nu. Han känner till min situation och han kommer ihåg. Vi känns som ett team som tillsammans försöker lösa en uppgift – att jag ska bli frisk. Han tvivlar inte ett ögonblick på det jag säger, utan accepterar direkt när jag säger att jag inte orkar jobba en minut mer än 50 % just nu. Han är orolig för min hälsa och för att Försäkringskassan ska krångla.

Igår sa jag till honom att Försäkringskassan sagt att de vill ha en plan för återgående till heltidsarbete. Vi pratade lite fram och tillbaka, båda med vetskapen om att det blir en långsiktig plan. Jag tar Sertralin som är ett SSRI-preparat mot depression, ångest och PTSD. Doktorn sa att det går ju att prova någon annan medicin och se om det skulle ge någon förbättring. Ett dilemma är att vissa mediciner kan påverka blodtrycket och RLS/WED. Jag har extra mycket kryp och ryckningar i benen just nu, och blotta tanken på att det ska bli värre ger nästan panikkänsla.

img_1314Till slut föreslog han att skicka remiss till öppenpsykiatrin så att jag får en bedömning av en psykiater. Det tycker jag känns jättebra. Jag har ju en lång historia av psykisk ohälsa och ångest, och det skulle kännas bra att få en specialists bedömning.

Nu hoppas vi på att Försäkringskassan ser det som en början av en plan – jag gör det.

Bilden av sig själv

Jag tror att jag är en snäll, omtänksam och inkännande människa. Det är i alla fall det jag vill vara, och egenskaper jag sätter högt. Men vad vet man om hur man uppfattas av andra?

På senare tid har jag haft en del att göra med en person som ofta får mig att känna mig dum och tillplattad. Det är ingen vän eller arbetskamrat utan en person jag träffar tillfälligt, och därför är det inte så viktigt egentligen. Men jag började först fundera på om denna person är medveten om sitt beteende och hur det påverkar dem hen möter. Därefter tänkte jag att det kanske bara är jag som är känslig – kanske ingen annan uppfattar hen så. Nästa tanke var: finns det dom som tycker att jag beter mig så? Är jag medveten om hur jag uppfattas?

Jag har skrivit förut om hur mycket jag tänker på hur andra uppfattar mig, och hur det påverkar mitt sätt att vara. Kanske är det därför jag fick det här på hjärnan? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på hur vi alla utgör varandras närmiljö, och att vi tar vårt ansvar för den. På en arbetsplats är det ofta kollegorna som kan göra att man trivs eller inte, oavsett arbetsuppgifter.

IMG_1591

Jag skrev i somras om självmedkänsla och hittar ännu ett citat i Pia Dellsons bok Väggen. 

Det handlar inte om självömkan utan om att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet ibland. Min psykolog Siri sa att jag behöver tänka mer på mig själv och vad som får mig att må bra.

Jag kommer att tänka på en kollega på en tidigare arbetsplats. Hen sa att när hen var liten var det alltid de vuxna som kom i första hand. När hen själv fick barn hade tiderna förändrats och nu skulle barnen sättas främst. ”När blir det min tur?” sa hen på skoj men också lite uppgivet. Samma kollega sa också att vi föräldrar motiverar att vi tar oss tid att träna eller träffa vänner, med att det är bra för barnen att föräldrarna mår bra. ”Vi  borde kunna göra nåt för vår egen skull också” menade hon. Och visst är det så, även om en stor del av föräldraskapet går ut på att se till att barnen har det bra. Då kommer vi i andra hand. Men det viktiga är att detta inte pågår för länge, utan att vi kan prioritera oss själva allt mer, jämsides med att barnen klarar sig själva. Att det blir vår tur någon gång.

Att inse sina begränsningar

IMG_1558Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen, som jag nämnt flera gånger tidigare. Första gången jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom var 2005. När jag kommit tillbaka på heltid igen dröjde det några månader innan jag fick en känning av utmattning i kroppen igen. Jag ska säga att jag blev livrädd. Blir jag sjuk nu igen? Jag ringde till jobbet och sa att jag var förkyld, och satt hemma och darrade. Jag kom på att ringa den terapeut jag gått hos under sjukskrivningen, och som företagshälsovården ordnat med. Vi träffades och hon sa att det här får man räkna med. ”Du kan betrakta dig som liksom allergisk mot stress nu” sa hon. Hon sa också att om jag bara lyssnar till min kropp så är det ingen fara. Så snart jag får signal om ”allergisk reaktion” så är det bara att backa. Kanske vara hemma i några dagar, och framför allt se över vad som utlöste stressreaktionen och göra förändringar.

Detta har jag försökt leva efter, så långt det ligger i mina egna händer. Men det är skitsvårt! Jag får göra våld på mig själv ibland. Tagga ner ambitionerna och försöka tänka på hur jag ska hålla över tid. Min egen hållfasthetslära alltså!

Just det som citatet handlar om har jag några exempel på. Tillfällen då jag känt mig riktigt stolt över mig själv som haft modet och kraften att säga nej, att tänka om, att avstå, att hoppa av. Det har handlat om olika saker, till exempel en konferens jag länge sett fram emot där jag dessutom skulle presentera ett paper jag skrivit. Några veckor innan insåg jag att det inte skulle gå med mindre än att jag skulle krascha rejält, antingen innan eller efter konferensen. Det var ett tungt och ledsamt beslut men jag meddelade konferensarrangörerna att jag inte skulle komma, och så sjukskrev jag mig i ett par veckor (ja, eller läkaren gjorde det!).

IMG_1513Andra saker har jag avstått innan jag ens funderat på att delta. Det är lite analogt med att vara vuxen tänker jag nu när jag skriver. Som barn vill man ha omedelbar behovstillfredsställelse, medan man som vuxen vet att det innebär vissa konsekvenser. Som att äta godis alla dagar i veckan. Jag kan fatta ett moget beslut eftersom jag kan se längre än godissuget/konferenssuget räcker. Se konsekvenserna som jag bedömer som tillräckligt avskräckande för att jag ska avstå. Men det innebär inte att det är lätt när man är vuxen heller. Jag vill, jag vill, jag VILL!

 

Stärkande helg

Jag har varit i Småland hos min kära vän Anna över helgen. Vi har egentligen inte gjort någonting annat än att prata prata prata, och det var helt underbart! Så fint att vara vänner som följts åt genom nästan hela livet! Som vet hur det var när vi var små, när vi var i tonåren, unga vuxna och när vi fick våra barn. Som vet mycket om varandra, men inte allt. Det finns alltid nya saker att prata om.

IMG_1567

Börsen som Anna fick

Jag skulle ha åkt dit i mitten av januari men då fick jag ställa in, jag orkade inte. Även om det var trist då är jag glad att jag var så mycket piggare nu när jag var där. Istället för tröttande blev helgen stärkande, trots tågresa med byte. Dottern var förstås orolig hur jag skulle orka, men det var inte jag. Jag visste ju att jag kunde vila när jag behövde, och med så fina gamla vänner är allt så avslappnat.

Det var också mysigt att komma hem till familjen som blev glada att se mig, och katterna verkade också ha saknat mig. I synnerhet Semlan som höll på att äta upp mig! En skön natts sömn, och jag är sugen på att åka till jobbet!

Vaknar för tidigt

Jag har börjat vakna kl 4 sedan någon vecka tillbaka. Det känns onödigt tidigt måste jag säga. Häromdagen vaknade jag kl 3 men då lyckades jag somna om på soffan efter två vakna timmar. Rätt dag att jobba hemma! Jag hoppas att det bara är tillfälligt, jag behöver sova.

IMG_1563

 

Jag fick sällskap i soffan, katten Semlan tyckte om att jag vaknade och tvättade mig grundligt i ansiktet.

 

 

 

 

 

IMG_1566

 

Och sen fick jag klia henne länge på magen.

 

 

 

 

Sömn är livsviktigt och problem med sömnen är väldigt vanligt vid utmattningssyndrom. Första gången jag fick diagnosen märkte jag inga förändringar på sömnen, men den här gången har jag haft så pass stora sömnsvårigheter att jag behöver ta lugnande medicin på kvällen för att kunna få en hel natts sömn. Tråkigt att vara beroende av medicin, men samtidigt är jag glad att det finns. Om inte sömnen funkar så funkar inte resten av livet. Det är när vi sover som hjärncellerna återhämtar sig och intryck bearbetas.

Idag sov jag när jag kom hem från jobbet och utvecklingssamtal med dotterns mentor. Så himmelskt skönt att kunna sova! Ofta är jag för påverkad av RLS/WED och alldeles pirrig i benen, och då kan jag inte slappna av och somna. På kvällen går det oftast bra, jag tar den största dosen av den medicinen ett par timmar innan läggdags.

I morgon ska jag jobba hemma på förmiddagen och sedan ska jag äntligen åka till min Anna i Småland! Jag hade ju tågbiljetter till en helg i januari, men då fick jag ställa in resan. Jag orkade inte. Till den här helgen beställde jag ombokningsbara biljetter, men allt tyder på att resan blir av. Jag mår i alla fall finfint och ser fram emot en vilsam, rolig och givande helg med min vän som jag känt i 46 år. Vi var 6 år när vi träffades, jag hade nyss flyttat till Lit i Jämtland. Jag minns inte när vi träffades första gången men det sa i alla fall klick direkt, och vi blev bästisar. Min pappa kallade oss för Två Knas!

Jag har gjort en present till henne men den kan jag ju inte lägga upp här ännu!

Det får bli en pippi istället.

IMG_1561

 

Mitt textila arv

Jag har skrivit flera gånger om min mormor och om lin från hennes barnsdomshem på gården Permats i byn Änga i Järvsö. Jag har också skrivit om att jag använder utslitna linlakan efter henne, för att brodera på. Det är en fantastisk känsla som betyder mycket för mig. Jag var väldigt intresserad av släkthistoria som barn. Det finns en tjock bok med alla Järvsösläkter bakåt i tiden, så långt man vet. Den hade vi hemma och jag kunde ägna timmar åt att sitta och slå i den fram och tillbaka. Läsa namn, gårdsnamn och årtal. Mormor berättade sagor som baserade sig på hennes barndom (förstod jag senare). Jag blev också väldigt glad åt saker som härrörde från förr. Jag har ett pennskrin som först min mormor fick 1923, sedan min moster 1946 och sedan jag 1978, med stålpenna och andra gamla skrivdon. Jag kämpade med att lära mig att skriva med bläck, och gammal skrivstil skulle det vara – inte den nya tråkiga vi lärde oss i skolan!

Idag har jag röjt i ett överskåp och hittade min mormorsmor Karins bröllopsnattlinne och min mormorsfar Mårtens bröllopsnattsärk från 1905. Det var länge sedan jag tog fram och tittade på dem. De är fantastiskt vackra! I synnerhet hans särk. Den är i lin och med mycket arbetade broderier. Hennes nattlinne är i bomull. Den använde jag som lucialinne i gymnasiet!

IMG_1538IMG_1544 IMG_1537 IMG_1543 IMG_1542 IMG_1541 IMG_1540

Jobbat två dagar och jubileum! ??

Nu har jag jobbat i två dagar och det har gått bra. Igår när jag åkte hem strax efter kl 10 (!) kände jag mig pigg, stark och glad! Det här går som en dans! Idag var jag betydligt tröttare och hade svårare att koncentrera mig, men det är mer som jag räknat med att det skulle vara. Jag känner mig nöjd. I morgon ska jag vara hemma, jobba någon timme, promenera och ta det lugnt. Jag vägrar dras ner av trötthetskänslan!

image

Idag fyller bloggen 1 år!!! Tänk om jag vetat för ett år sedan hur mycket den skulle komma att betyda för mig, hur många tankar jag formulerat och insikter jag fått tack vare att jag skrivit fram dem! Jag har publicerat 356 inlägg, mer än ett om dagen! Att döma av ordmolnet har skrivit mest om utmattningssyndrom, återhämtning och broderi, föga överraskande. 

Jag har tänkt på hur det skulle varit om inte social medier fanns. Jag undrar hur det gått med mina smycken, broderiet och allt annat. Nu har jag hela tiden fått peppning av att andra tyckt om det jag gjort, att det ÄR något. Om jag inte fått det kanske jag inte dragits med lika mycket? Tråkigt nog är vi nog många som är mer eller mindre beroende av andras feedback på det vi gör. Men sociala medier ger mig ju också en fantastisk möjlighet att se vad andra gör och att inspireras. En ny värld öppnades för mig och min kreativa sida har fått massor av näring, vilket bidragit till mitt tillfrisknande!