Kategoriarkiv: Min historia

En dröm

Publicerat av
Svara

Jag är ingen drömtydare direkt, det är bara ett fåtal drömmar jag haft i livet som jag verkligen känt att de betyder något för mig, som vill säga något till mig. Ja, eller rättare sagt är det ju jag själv som vill säga någonting till mig! Jag har skrivit tidigare om drömmar som betytt mycket för mig. För ett par veckor sedan hade jag en dröm som jag funderat lite på, och tänkte se om jag kan komma på vad den egentligen vill säga mig genom att skriva om den här.

Jag drömde att jag trodde (som i verkligheten) att den konferens som jag och mina kollegor arrangerade någon dag tidigare, var den sista stora grejen den här terminen. Men så såg jag i min kalender att det fanns 3-4 till, och jag började gråta. Det var hela drömmen.

img_1236Vad står det här för? Det är ingen (medveten) känsla jag har om mitt arbete. Jag känner ingen stress utan tvärtom att det är jag själv som vill mer än chef och kollegor förväntar sig av mig.

En sak det skulle kunna handla om är att jag är frustrerad och ledsen över att inte orka jobba heltid, inte orka göra alla de där sakerna jag vill och tycker är viktiga. Är det min önskade kalender jag såg och gråten en frustration och sorg över att det inte går?

En annan sak jag tänker på är en känsla jag haft senaste månaderna. Jag har skrivit om det också, i maj. Jag känner mig liksom jagad, att det är saker jag ska göra men jag kommer inte på vad det är. Försöker komma ihåg vad jag ska göra i helgen, finns saker inbokade? Min hjärna är inte kapabel att komma ihåg, jag måste kolla i kalendern om och om igen. Känslan poppar upp igen och igen. Jag kollar i kalendern för att se hur de närmaste dagarna ser ut för att lugna mig. Jag HAR koll, inget dyker plötsligt upp när jag är oförberedd.

Kanske är det en nyckel? Jag vill ha kontroll. Jag vill vara väl förberedd, både för min egen trygghets skull men också för dem som bett om min hjälp eller som jag ska föreläsa för. Jag vill göra ett gott arbete, men visst är det en osäkerhet med här. Jag minns ett samtal med en kollega på ett annat jobb. Vi konstaterade att vi var väldigt olika. Han sköt från höften och jag var ordentligt förberedd och påläst. Min hand är närmare pistolhölstret numera och jag litar numera mer på mig själv och min kompetens. Det är en underbar känsla! Tidigare kunde jag sitta på en föreläsning med en fundering eller fråga som jag aldrig ställde i rädsla för att den var okunnig och korkad. Nu vågar jag mer lita på att om det jag nyss hört väckt en fråga eller om jag tycker att jag kan bidra till samtalet så är det med stor sannolikhet relevant och värt att sägas. (Dessutom är det så många som kläcker ur sig både det ena och det andra som inte är så väl genomtänkt!)

Tja, de var några funderingar på vad drömmen kan ha handlat om. Ingen mer sannolik än den andra, men intressant tycker jag. Och jag fick ännu en gång prov på hur bra det är att skriva för att komma fram till saker!

Att inte kunna skynda

Publicerat av
4

Jag följer en ny blogg av en psykiater som drabbats av utmattningssyndrom. (Kanske jag nämnt den förut?) Välskriven och intressant, http://niklasnygren.se

Han skriver i ett inlägg med rubriken Att inte kunna skynda om hur han inte längre kan gasa på i de lägen där det behövs: för att hinna med bussen eller fånga nåt som faller. Och inte enbart att det inte går rent fysiskt utan att också hjärnan blir trött av det.

Det här känner jag väldigt väl igen! Under en period när jag rörde mig väldigt långsamt försökte jag hinna med ett pendeltåg från Södra station. Jag hade ögonkontakt med föraren i tåget och trodde att han skulle vänta på mig där jag kom hasande. Men när jag var en meter från dörren stängdes den. Kanske såg jag slö och lat ut när jag inte sprang?

Ett annat minne: jag är med min syster och mamma på Yasuragi och vi ska ha en skön spa-dag tillsammans. När vi kommer dit får vi höra att introduktionen äger rum en trappa ner nu direkt, om vi skyndar dit så hinner vi. All ork fullkomligt rinner av mig, hjärnan strejkar, paniken rusar i kroppen och gråten kommer. Min syster ser och säger att vi struntar i introduktionen, vi tar det lugnt. Långsamt lugnar jag ner mig, och vi får en fin dag tillsammans. Jag minns också alla eksem jag hade över i stort sett hela kroppen vid det tillfället. Eksem som kom sig av stress sa hudläkaren. Eftersom jag hade eksem som barn är det naturligt för min kropp att reagera med eksem vid överbelastning. Det är en av de vidrigaste perioderna i mitt liv. Eksemen som började på insidan av höger arm fanns till slut nästan överallt. Bröstet och ansiktet var de enda ställen som var förskonade. Jag såg inte klok ut och gick med långbyxor hela sommaren. Eksemen på händerna blev inflammerade och varade så jag satte på mig tunna tygvantar när jag jobbade ute i biblioteket. En kväll började det klia i ansiktet också och jag fick panik – det FÅR inte sprida sig dit!

Ett tecken på stresspåslag är även numera att det börjar klia på insidan av höger arm, på samma ställe som det började den gången. Men nu smörjer jag med kortisonsalva direkt och det lägger sig.

imageDet blev en liten utvikning – att inte kunna skynda var ämnet.

På ett sätt kan det vara hälsosamt att ta det lite lugnare, men jag blir ofta ledsen när det händer. Jag ÄR snabb! Jag gillar att göra saker snabbt. (Ja, pappa, jag hör hur du förmanar mig!) Det viktiga är nog inte att inte kunna göra saker så fort som jag brukade, utan att jag känner att jag inte är jag. Och kommer jag att bli det igen? Att inte kunna skynda blir en symbol för allt som förändrats för mig och hos mig av utmattningen. Det gör mig ledsen och lite uppgiven ibland. Det är då jag ska plocka fram Tillit, Mod och Tålamod. Och så Acceptans förstås. Det låter sig sägas.

 

Arm- och axelrapport

Publicerat av
Svara

Smärta i armen och axeln är nog ganska oförändrad, skillnaden är att jag fått starkare värktabletter. Nackdelen med dem kom krypandes igår, känningar av magkatarr. Ont och obehagskänslor i övre delen av magen, lätt illamående och halsbränna. Nu provar jag att ta bort en av tabletterna (Naproxen) och då känns magen bättre.

Jag läste om frusen axel och tydligen kan smärtan vara i flera veckor innan stelheten sätter in, och så det glada tillropet: det kan ta 2-3 år innan det är läkt och då kan fortsatt smärta och stelhet finnas kvar livet ut. Som sagt: jag säger vänligt men bestämt nej tack!

image

Min farmors handarbete

Publicerat av
Svara

Min farmor Sigrid handarbetade mycket och älskade färg. Ibland kunde det bli lite väl mycket av den varan för min del. Jag har en underbar kökssoffa som min farmors pappa snickrade till henne och farfar i bröllopspresent. Jag skrapade bort lager av olivgrönt, orange och starkt mellanblå innan jag kom till trät! Det var likadant med mycket av det hon virkade.

När min syster och jag var hos pappa förra helgen tittade vi igenom en del av det hon gjort, och tog med oss en del hem. Flera vackra vävda dukar och bonader, virkade stjärnor (i många färger!) och broderade dukar. Här är en del av det jag fick, visst är det vackert!

image

 

Rut & Randi

Publicerat av
Svara

Min goda vän Malin inspirerar mig mycket! Hon gör smycken och accessoarer i framför allt ull och silver, men har använt andra material också. Cykelslang och aluminiumtråd till exempel, och så fiskfjäll och fiskskinn! En del av fiskmaterialet har jag förmedlat. Mina barn drog upp en varsin gädda häromåret och det resulterade bland annat i örhängen! Fjällen blev som stora vackra paljetter.

Kolla in hennes blogg och webbshop! http://ruthochrandi.se

Här en bild på några av de smycken jag har som hon gjort. Gäddfjällsörhänget som jag tyvärr bara har ett kvar av, det andra har jag tappat någonstans. Det runda med pinnarna på tvären var en ögonblicklig förälskelse och det jag jag använt massor. Halsbandet med röda pärlan gjorde hon på hemligt uppdrag från min man!

image

 

Mera garn!

Publicerat av
Svara

Jag har som sagt ropat in en del garn på Tradera, och i morse hämtade jag ut ett paket med det här vackra lingarnet som jag betalade 120:- för inklusive frakt! Det är 1,6 kg garn så det kommer att räcka länge.

image

Jag fick frågan häromdagen om vad det är med lin som jag tycker om. Lin har en alldeles speciell lyster, det är ibland lite stelt och inte helt slätt i strukturen. Det lever sitt eget liv. Dessutom har jag en ju en anknytning via min mormor som en del av min historia.

Artikel om tillit

Publicerat av
2

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Förtydligande av förra inlägget

Publicerat av
Svara

Jag glömde att skriva att när jag med ens iklädde mig rollen som Pippi Långstrump så upptäckte jag en sida hos mig själv som jag inte vågade släppa fram förrän 40 år senare: jag upptäckte att jag är stark och en ledare. Men just då, när jag sprang ut på dagisgården med de alla Tommys och Annikor efter mig – då var jag stark! En euforisk känsla som jag minns väl.

Om läsande och vad det gör med en

Publicerat av
1

Idag var jag på en konferens som min arbetsplats arrangerade om vad läsandet gör med oss. Jag deltog bara på förmiddagen, men hade gärna tagit del av hela dagen om jag orkat.

Samtalen och föreläsningarna hade förstås ett biblioteksperspektiv men det var lätt för mig att tänka på mig själv som läsare i förhållande till det som sas. Jag har ofta svårt för berättelser som saknar gestaltning, som skriver mig på näsan – både vad personerna i berättelser känner och på så sätt även vad jag ska känna. Jag vill vara medskapare av berättelsen, fylla i luckorna. På så vis kan böckerna fungera terapeutiskt – humanistisk biblioterapi. Jag kan fundera över vad läsningen väckte i mig, varför jag kände som jag gjorde när jag läste. Kanske kan det öka förståelsen för mig själv, se andra sidor av mig själv som jag kanske aldrig sett förut. Till skillnad från andra terapiformer kan det lästa öppna och släppa fram känslor jag inte ens visste att jag hade, menade föreläsaren. Det användes bland annat efter första världskriget. Många soldater var traumatiserade och kunde inte prata om sina känslor, men med hjälp av dikter släppte det och känslorna kom fram. Texten sätter ord och ger oss ett språk för det vi upplevt. Det här är ju så spännande!

Lingarn i underbar färg jag ropat in på Tradera!

Lingarn i underbar färg jag ropat in på Tradera!

Jag var en mycket blyg flicka som barn, jag tog nog inte så mycket plats. Min mamma var ”fröken” på dagis där jag gick i 5-årsåldern och det kunde ge mig en viss status, men jag minns inte att jag riktigt vågade ta för mig av den. Men en dag skulle vi leka Pippi Långstrump och jag fick, just i kraft av att vara ”frökens” dotter, vara Pippi. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Hur jag fylldes av Pippis styrka och ledde de andra barnen ut på gården. Vi sprang, och jag först! Troligen var det en engångshändelse, jag minns inga fler. Av denna anledning brukar jag säga att Pippi är min favoritfigur av Astrid Lindgrens alla karaktärer och berättelser. Ingen terapeutisk upplevelse men ändå en berättelse om hur fiktionen kan fylla oss.

Föreläsaren sa också att det kan vara så i olika tider i livet att vi inte har utrymme att ta hand om allt som väcks inom oss av litteraturen. Då kanske vi läser mindre. Hon föreslog att det kunde vara en anledning till varför färre läser, att allt är så slimmat idag. Utrymmet krymper.

Just det här känner jag igen mig i. Jag läser lite eller inget främst på grund av att jag har svårt att koncentrera mig. Det kräver så mycket av mig att jag blir för trött. Men det finns också något av undvikande här. Jag har läst en del mer äventyrsbetonade böcker, och framför allt sett tv-serier och filmer som är spännande och inte kräver mitt engagemang. Jag undviker ofta eländesbeskrivningar och radioprogram som väcker starka känslor för andra människor. Jag undviker och trycker undan, för att orka. Det känns tråkigt, läsning är ju en av mina favoritsysselsättningar och har alltid varit. Men jag kommer igen!

 

 

 

Ångest, igen

Publicerat av
Svara

Samtidigt som jag tycker att jag är lite bättre i utmattningen så har ångesten ökat. Den slår ofta till ganska oväntat och överrumplar mig. Jag får ibland en känsla av att jag orkar inte/klarar det inte, men känslan klingar ganska fort av. Som jag skrivit om förut hade jag längre tillbaka tidvis så oerhört stark ångest att den mer eller mindre tog över mitt liv när det var som värst. När jag kom ut på andra sidan hade jag vetskapen om mig själv med mig att jag klarar Vad Som Helst. Har jag överlevt detta kan inget golva mig! Det var en känsla av styrka förstås, men den kom från en väldig sårbarhet. Min självbild som stark varade inte så länge. Samtidigt som jag inte längre var rädd för ångesten, eftersom jag sett att jag varken blev galen eller dog av den, så ville jag inte ha den tillbaka för allt i världen. Det tog många år innan jag kom på att jag är så stark som jag idag vet att jag är. Nu ska jag behålla den vetskapen.

Här är två nya nålfiltade bilder i helt olika färgskalor.

 

image

image