Kategoriarkiv: Min historia

Fuga!

Publicerat av
Svara

Jag skrev i juni om olika saker jag mår bra av, och ett av inläggen handlade om vackra saker. När jag var barn hade vi liksom så många andra skålen Fuga som Sven Palmqvist formgav för Orrefors på 50-talet. Det var en helt ny teknik att göra glas som han envisades med att testa: glasmassan centrifugerades runt – därav namnet.

Fuga finns inte längre i produktion men eftersom den var en storsäljare finns många på andrahandsmarknaden. Jag har länge velat ha Fuga-skålar, de är så vackra i sin strama enkelhet och fantastiska form. Men det har också varit en del i det hela att längta och leta. Att det inte bara var att köpa. Men häromdagen kollade jag på Tradera och la bud på några fina skålar. De finns i flera former och några olika färger, men det är just en form jag vill ha. Och här är dom nu! En underbart röd och tre små små skålar utan färg. Den röda betalade jag 90:- + frakt för, och de tre små skålarna 75:- + frakt. De stora skålarna får man betala mer för förstås, men inga fantasisummor alls.

image

Jag har lagt bud på en lite större blå skål också, men det är en vecka kvar på den auktionen så vi får väl se hur det går.

Brev med Oro

Publicerat av
Svara

Det kom ett Brev med Oro. FK ifrågasätter mitt läkarintyg och vill veta mer om bland annat varför jag inte kan ställa mig till övriga arbetsmarknadens förfogande, om jag kan jobba heltid om jag hade ett annat arbete. Det är något min husläkare och jag pratat om, att det inte spelar någon roll vilket arbete det är eftersom det inte är arbetet som gör mig sjuk. Jag kan inte säga att det är att vara hemma som gör mig frisk, men om jag inte kan vara hemma och vila med minimerade sinnesintryck skulle jag inte kunna arbeta alls. Jag har i stort sett varje dag behov av att lägga mig med en kudde över huvudet och stänga ute allting. Andra dagar räcker det att ta det lugnt, utan att någon ber mig om saker eller att jag ska förhålla mig till någonting utanför mig själv. Handarbete mår jag bra av, det är friskvård för mig, men jag kan inte se att det skulle kunna vara ett arbete att försörja mig på, och jag kan inte handarbeta hela dagarna heller. Jag vet inte vad det skulle vara för arbete som jag skulle orka hela dagarna.

Jag återkommer till psykologen jag samtalade med förra sommaren. Hon är specialist på utmattningssyndrom och sa att det måste till ett lugn kring mig, en långsiktig och stabil lösning på vårt dilemma. När väl det är på plats kan jag påbörja mitt hållbara tillfrisknande. Jag trodde att jag var där nu, men det blev inte som jag hoppats på och nu vet jag inte alls hur livet kommer att se ut ens på kort sikt. Än mindre på lång. Men är det något som FK lyssnar på? Eller är det just det de ser? Att jag nog inte kommer att bli frisk inom rimlig tid och måste hitta andra lösningar än att vara deltidssjukskriven?

namnlöst-63När jag var sjukskriven på grund av stark ångest i 25-årsåldern levde jag med hotet om att läkaren inte skulle sjukskriva mig tillräckligt länge. Hon sjukskrev mig i 2-veckorsperioder och eftersom jag inte hade ett jobb att återgå till utan precis lämnat mina universitetsstudier, var det högst ovisst vad jag skulle göra den dag hon inte tänkte sjukskriva mig längre. Jag var inte ens i skick att gå till arbetsförmedlingen, än mindre söka jobb. Många dagar kunde jag inte svara i telefon, och vågade inte träffa någon. Oron för sjukskrivningen förvärrade mitt tillstånd och till slut gick min terapeut till läkaren och försökte förklara läget. Minnet av denna oro kommer tillbaka nu. Vad gör jag om de inte längre kommer att godkänna sjukskrivningen, utan kräva att jag söker jobb som jag ”klarar av”?

Det finns inget jag hellre vill än att kunna jobba heltid och må bra. Jag har inga illusioner om att bli den jag en gång var, i alla fall inte på kort sikt. Men att både orka jobba heltid och ha ett vanligt vardagsliv – det är min enkla dröm. Jo, en sak står högre upp på listan och det är att mina barn får ett bra liv och mår bra. Ett bra liv, vad mer kan man begära? Kunna försörja sig, ha vänner och kärlek i sitt liv. Inte alltför stor oro för morgondagen, känna trygghet. Det är väl inte för mycket begärt när man bor i vårt land i alla fall?

Jag är djupt tacksam över Sveriges sociala trygghetssystem. Jag betalar gladeligen mer skatt till dem. Det finns brister i dem och det är oroande, men jämfört med de flesta andra länder finns en trygghet här att inte falla alltför lätt igenom maskorna i skyddsnätet. Jag och min familj har fått mycket tillbaka för våra skattekronor, och då tänker jag inte på de ROT-avdrag vi gjort, utan på habilitering, vårdbidrag, psykiatrin, sjukpenning, socialtjänsten, LSS, VAB-penning, psykologer och så vidare. Och då har jag inte ens räknat upp rätten till kostnadsfri skolgång ända upp till universitetsnivå, starkt subventionerad sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg – ja listan kan göras lång. För att inte tala om solidaritetstanken med hela systemet: alla betalar efter förmåga och behovet styr vem som får mest. Inga allmosor utom rättigheter och skyldigheter i livets olika skeden. I alla fall är det så det är tänkt och jag litar på att det fungerar så i de allra flesta fall. Detta är det vackraste jag vet.

namnlöst-50Tillbaka till Brevet med Oro. Min läkare frågar varje gång vi ses om FK hört av sig. Han säger att om de har synpunkter på läkarintyget så är det hans fel, att han inte uttryckt tillräckligt väl vilka behov jag har av sjukskrivning. (Jag kan väl erkänna att han kanske inte riktigt har språket i sin hand!) Förhoppningsvis kan han göra det bättre nu, och så räcker det med det. Tills dess är det tillit tillit tillit som gäller …

Känslan i ett verktyg

Publicerat av
Svara

imageNär jag länsade mammas garnlådor hittade jag det här verktyget och insåg att jag sett det många gånger, men aldrig tänkt på vad det är. Det används när man stoppar strumpor och annat, och man spänner fast det som ska lagas över den lilla träkullen så det blir enklare att stoppa. Fiffigt! Jag ville så gärna använda verktyget eftersom jag tycker att det är vackert. Så kom jag på att jag kan använda det som en broderibåge!

image

Jag håller på att brodera små lappar av mormors lintyg som jag har en vag tanke om hur jag ska sammanfoga till en bild.Jag har också klippt ut monogram från lakan som min mormor (BM Britta Mårtensson) och min farmor (SS Sigrid Sohlén) broderat på örngott för länge sedan. De ska också finnas med bland de andra lapparna.

image

Inte ruta ett precis men …

Publicerat av
Svara

Jag skriver en del anteckningar om vad som händer, incidenter, reflektioner och om hur jag mår. Det har blivit några anteckningsböcker nu och de flöt upp när jag städade i verkstan idag. Jag tänkte först läsa i dem, men kände ett motstånd. Det kommer inte att vara så upplyftande och jag behöver inte det just nu. Men jag läste en lång entusiastisk anteckning jag gjorde 22 december i fjol. Den var så full av hopp och förtröstan, ja tillit. Allt var inte på topp, men jag såg tecken på att det kunde bli bättre. Att det skulle kunna bli i alla fall good enough, tillräckligt bra, för att det skulle funka – livet.

(Dags för en liten utvikning: jag är stor vän av distinkta begrepp för saker, termer som beskriver en sak eller företeelse och ingenting annat. Det förenklar kommunikation, och synliggör. Good enough är ett mycket bra exempel. Det är psykologen Donald Winnicot som myntat begreppet och första gången jag kom i kontakt med det var när jag hade små barn och kände att jag inte räckte till. Jag kunde inte vara den där föräldern jag föreställt mig att jag skulle bli – känns det igen? Det var en sån lättnad att tänka att jag kunde vara en good enough mamma, tillräckligt bra! Jag duger, mina barn har det bra. Det är inte ens säkert att de skulle ha det så mycket bättre om jag mäktat med mer av det jag ville. Visst kan man säga det på svenska, men just att det är på engelska gör att det blir ett begrepp i det här fallet tycker jag. Det kanske är samma vurm jag har för fodral, askar och förpackningar som är anpassade efter saken som ska härbärgeras, tillverkade enkom för en viss sak. Till exempel de lådor som blåsinstrument ligger i, formade efter flöjten med olikformade fördjupningar för de olika delarna. En gång såg jag en ask med formen av en hög hatt, en sån där svart hatt som fina herrar hade en gång i världen. En fantastisk hattask! Nu kanske det är dags att avsluta utvikningen!)

I anteckningen från i julas skrev jag för första gången att jag utropade 2016 till mitt år. Det kom av sig, men jag är i alla fall oerhört glad för att jag börjat brodera och allt det andra. Jag har tjatat många gånger om hur mycket det betytt och betyder för mig. Jag kom på häromdagen att om någon sagt för ett år sedan att jag skulle ha gjort alla de här sakerna, så skulle jag inte tro det. Med det i åtanke kanske jag kommer att ha börjat skulptera i trästockar med motorsåg eller måla i olja till nästa sommar!

Det blev lite svamligt det här. Min läkare skrev i senaste läkarintyget att jag är tillbaka på ruta ett. Det kanske är lite överdrivet men visst har vi i en bemärkelse fått ta många kliv bakåt. Allt känns ovisst just nu. Vissa stunder hoppfulla, andra fulla av tvivel. Tillit tillit tillit.

Här kommer några bilder på de senaste alstren.

image

Vadmal, gammal spets och lingarn med fin gammal knapp.

imageJag har gjort armband av vadmal förut, här är några nya. Det är vadmal från en gammal men oanvänd vapenrock från Beredskapsboden. Mjuk, skön, varm, tät och sticks inte alls. Jag tycker mycket om den mörkgrå färgen med dragning åt grönt.

 

image

Armband virkat av finsilver

 

Resa bort från mig själv

Publicerat av
Svara

I onsdags började yogan för höstterminen, det är andra terminen för mig. Jag har sett fram emot att det, och ska försöka komma igång att köra ett kortare program hemma också.

Det var så många tankar som snurrade i huvudet under passet. Att jag blivit ännu mer otymplig. Att jag trots allt kunde göra alla rörelser, om än inte exakt som de är tänkta. Att jag är glad att jag gör detta för mig själv och för mitt välmående. Men också en sorgsen tanke på allt jag gör och har gjort genom åren för att må bra, för att lösa våra problem och för att få tillvaron att inte haverera, Då får man inte ligga på latsidan! Det är svårt att beskriva den här ledsna känslan.

Det händer att jag tänker att jag har en skyldighet att göra allt i min makt för att bli frisk. Jag vet inte riktigt om det är försäkringskassan eller arbetsgivaren jag i så fall svarar inför, men det är som att jag måste bevisa att jag verkligen är sjuk, att jag VILL jobba och att jag gör allt för att komma tillbaka. Ingen av dessa har uttryckt något ens i närheten. Försäkringskassan har knappt hört av sig, och från arbetsgivaren känner jag ett stort stöd. Jag skulle kunna tolka det som att det är ok. Att det får ta tid. Att de tror på mig, att jag VILL.

imageJag vet att jag inte är ensam om känslan av att vilja att någon annan ska bestämma åt mig att jag är sjuk. Inte kan väl jag bara säga att jag måste vara hemma och vila? Jag skrev tidigare om den gången när en sjuksköterska kollat blodtrycket på mig, och gått för att hämta doktorn eftersom det var så högt. När jag hoppades att de skulle komma med en bår och ta mig till ett vilohem. Att jag själv skulle säga att jag måste vila och att jag inte kan vila hemma, det fanns inte på kartan. Ingen bår kom, det var bara att långsamt släpa sig hemåt igen.

Min man och jag har pratat om vad vi båda behöver för att orka. Jag har så svårt att formulera det. Jag är inne i en ledsen fas när jag inser att min tid inte var nu. Som jag trodde. Som jag bestämt. Som jag behövde. Tiden då jag skulle kunna påbörja färden mot bättre hälsa, den får skjutas upp. Så vad behöver jag? Jag skulle vilja resa bort från mig själv. Det är vad jag behöver.

Helene Schjerfbecks blick

Publicerat av
Svara

Den här bilden har jag i många år haft vid min arbetsplats. På anslagstavlor eller vad som funnits att sätta fast den på. På min nya arbetsplats har ingen eget skrivbord så nu har jag satt den utanpå mitt skåp. image

Konstnären är Helene Schjerfbeck och den är målad för mer än 100 år sedan. Det är ett självporträtt och ibland funderar jag på vad i bilden jag fäst mig vid. Jag tror att det är en igenkänning. Den blick hon har, den har jag sett i min spegelbild några gånger. Dels under den långa period av ångest jag hade för halva mitt liv sedan, och dels under senare tid. Det finns rädsla och sårbarhet, för att inte säga utsatthet, i ögonen. I hela ansiktet egentligen, och i hållningen. Den ängsliga blicken över axeln. Det är inte hon som har kontrollen över situationen, hon är utlämnad åt … vad?

image

 

Här är ett fotografi av henne med samma blick.

 

 

 

 

 

Jag tycker mycket om hennes målningar överhuvudtaget. Färgerna, linjerna och känslorna. För ett par år sedan såg jag en stor utställning, utlånad från Finland, med hennes målningar på Liljevalchs. En väldigt fin utställning i helt rätt miljö.

Var och varannan dag tänker jag att jag ska ta bort den från skåpet. Den kanske är för dyster? Jag får se, den får nog hänga med ett tag till.

Garn och tråd

Publicerat av
2

Jag är så förtjust i alla mina garner och trådar i många färger och material, så jag måste visa en del av dem! Som jag skrivit förut kan varje nyans vara precis rätt i ett broderi, även om den på trådrullen eller garndockan ser ganska trist ut.

Här är mina trådrullar som jag använder flitigt i de nålfiltade bilderna.

image

Den här lilla buketten av ullgarn är gammal, och jag tror att den låg bland de garner jag hittade hos min mamma i våras. Vackra jordfärger, men jag har ännu inte använt garnerna. De är lite för grova för det jag gjort, men kommer säkert till användning nån gång. Jag njuter av att se på dem!

image

Det här är min egen regnbåge! Mest lingarn i olika tjocklek och massor av nyanser. En del har jag bara enstaka trådar av. Många är gamla och ärvda, några har jag beställt från Litauen som har en stor lintillverkning, och ytterligare andra har jag köpt på Stadsmissionen.

image

 

Det här är ullgarn jag fått för länge sedan. En del handspunnet och allt det gröna handfärgat, fast inte av mig utan av en god vän.

image

Här är DMC-garnerna i många färger som jag använt väldigt mycket i filtbroderierna.

image

Det här ullgarnet har jag visat förut. Det är min mormor som växtfärgat och förmodligen även spunnit det 1927! Det luktar lite gammalt och instängt men jag har vädrat bort en del. Etiketterna sitter kvar: stenlav, krapp, cochenille bland annat. Cochenille eller koschenille är en sköldlus som använts i århundraden för att färga med. Undrar i vilken form min mormor fick tag på det? Det garnet är gammelrosa.

image

image

 

Avslutningsvis min samling stoppgarner, de flesta i ren ull men några i blandning med syntet. Blå, grå, bruna och någon grön. Passar bra att brodera lite tjockare linjer på mina nålfiltade bilder.

Det var nog allt. Härligt att ha så många färger och material att inspireras av!

Ett halvår med bloggen ? ?

Publicerat av
Svara

Den 2 februari skrev jag det första blogginlägget här. Det är drygt ett halvår sedan och måste väl firas på nåt sätt, eller åtminstone uppmärksammas!

Under de sex månaderna har jag publicerat 205 inlägg vilket betyder mer än ett inlägg per dag i snitt. Jag har främst skrivit om två teman: hur jag mår och om det jag gör med mina händer. Om utmattningssyndrom och RLS/WED, om hopp och förtvivlan, om sorg och ångest, om tillit och vänskap. Om smycken i allt från plast till silver, om nålfiltning och fritt broderi, om linoleumtryck och kort, om kalligrafi och fotografering.

image

Målat på lintyg och broderat.

Jag har fått många uppmuntrande kommentarer, ännu fler än jag gjort inlägg. Det är jag väldigt glad över, även om det inte är mitt syfte med att skriva.

Syftet har varit att sätta ord på hur jag mår, hur jag kommer framåt och så småningom blir frisk. Att formulera mig publikt innebär att jag måste tänka till, och många insikter har kommit just i den stund jag skrivit dem. Många saker har fallit på plats och jag är helt övertygad om att skrivandet och hantverkandet gjort att jag mår bättre. Det har betytt massor för mig, och är en sån glädje! Jag har ett eget rum, både i bokstavlig och bildlig mening. Jag drömmer om att båda ska bli större. En större verkstad: jag vet precis! Två skrivbord mitt emot varandra där projekt kan ligga framme. Flera bokhyllor för material. Stort utrymme på väggen för inspirerande tyger och bilder, och då där hållare med en massa piggar för trådrullar. Och en fåtölj i ett hörn. Radion och musiken har jag i telefonen. Sist och slutligen en dörr att stänga.

Men också större utrymme i mer existentiell bemärkelse. Utrymme som innebär att jag känner att jag har kontroll och bestämmer över mitt liv. Att jag inte ständigt måste ha plan B, C, D och hela alfabetet för oförutsedda händelser. Att jag kan säga att något ska bli på ett visst sätt och så blir det så. Det här är lite svårt att förklara. Det är ju självklart att ingen kan vara stensäker på att saker blir som man tänkt eller bestämt. Det här är en del i mitt dilemma med beredskapen. Jag är liksom alltid redo att sätta plan J, K, L i verket! Tillit Pia, tillit!

image

Vackra renfana!

Utväg

Publicerat av
Svara

Jag går till bussen som tar mig till jobbet varje morgon klockan tio i sju. Jag tar upp min älskade lilla gröna iPod, sätter lurarna i öronen och sätter på P1. Just den tiden sänds Tankar för dagen som jag nyligen hörde beskrivas som ett kristet religiöst program. Men det stämmer inte, jag skulle hellre vilja beskriva det som ett tankeväckande och humanistiskt radioprogram. Det är allt ifrån biskopar och professorer till restaurangägare med rötter i andra länder (denna vecka!) och lärare som är programvärdar. Människor som har något på hjärtat och som vill väcka en tanke hos andra. Kanske formulera en tanke hög för sig själva. Som jag gör i bloggen.

Jag har citerat dessa reflekterande människor förut, och igår lyssnade jag på en läkare som pratade om hur hon insett att hon alltid letat efter en utväg. Oavsett livssituation har hon velat ha en väg ut, det har varit viktigt för henne att inte känna sig trängd in i ett hörn. Bara att ha och se utvägen räcker, då behöver hon inte använda den.

imageDet här känner jag igen mig i. Jag vill alltid sitta längst ut mot gången på bio, teater och föreläsningar. Gärna nära utgången. Jag ser till att boka plats på det sättet eller att komma tidigt så jag kan välja. Jag måste känna att jag enkelt kan gå därifrån. Då behöver jag inte gå. Jag vill ha vägen ut så fri som möjligt. ”Håll gångarna fria från handbagage” eller hur är det de säger på flyget?

Ett fint minne: jag är med en god vän på Stadsteatern för att se en pjäs. Jag har bjudit honom som tack för att han hjälpt mig baxa ut heltäckningsmattan ur min lägenhet där golvet ska slipas. Jag har ännu inte förstått mitt behov av utvägar och vi sitter, med andra mått mätt, på mycket bra platser – mitt i salongen. Jag får en stark ångestattack ganska tidigt i föreställningen och inser till slut att jag MÅSTE UT! Jag kravlar och klättrar över alla ben som är i vägen och lyckad till slut komma ut i gången, ser den gröna skylten med nödutgång och stapplar dit. Jag befinner mig nu bakom scenen, i en korridor med en massa rekvisita. Jag hör röster och en man med långt mörkt hår får syn på mig. Han måste ha sett hur jag mår. Utan en fråga tar han min hand i sin stora varma och börjar småprata med mig samtidigt som han leder mig långsamt genom korridoren. Ingenting är konstigt för honom tycks det. Att det står en ung kvinna med vettskrämd uppsyn bakom scenen verkar han tycka är helt naturligt. Han hjälper mig ut och frågar med mild röst om jag klarar mig själv nu, och jag kan andas igen. Ute.

image

Jag tänker mycket på utvägar nu också. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag just nu befinner mig i en situation som jag bara kan se två vägar ut ur, och båda är mer eller mindre otänkbara. Så nära ett Moment 22 jag varit i tror jag, med livsavgörande konsekvenser. Det är då drastiska tankar om utvägar dyker upp i hjärnan. Jag sticker, långt bort. Precis som min vän Annica Sören beskriver i sin bok Bakom en stjärna som jag skrev om tidigare.