Hemma igen, trots rädsla

Igår åkte vi hem och mamma och syster åkte med oss. Jag har på senare år blivit nästan rädd för att köra längre sträckor på motorväg. Längre tillbaka tyckte jag att det var den tryggaste körningen, men av någon anledning ändrades det. Jag märkte att jag undvek att köra när vi åkte tillsammans, min man och jag. Däremot kör jag gärna kortare sträckor med lägre hastighet. Jag tog upp det med min terapeut för ett par år sedan. Vi gick igenom mina rädslor eftersom jag hade många som jag upplevde hindrade mig i livet. En av dem var bilkörning, Jag fick en känsla av att jag skulle tappa kontrollen och köra av vägen.

imageJag hade berättat för henne att jag för ett tjugotal år sedan plötsligt drabbats av rädsla att åka tunnelbana när jag var ensam. Tillsammans med andra gick det bra men ensam var jag rädd att drabbas av panik, och skulle tåret stanna i en tunnel skulle jag få spader! Jag utvecklade en taktik att hitta andra resvägar som kunde bli tidskrävande både att planera och att åka. Men jag tog mig dit jag skulle!

Till slut tröttande jag på det här och bestämde mig för att försöka bli av med rädslan. Jag gick ner i tunnelbanan, hoppade på ett tåg men sprang ut innan dörrarna stängdes. Hjärtat slog hårt men det var ett första steg. Steg för steg började jag åka tunnelbana. I början hade jag alltid min syster eller min man med per telefon. Jag såg mig om i vagnen: vem såg snäll ut, vem kunde jag säga till att ”jag håller på att få panik, kan jag bara få prata med dig för att hålla paniken stången?”. Jag försäkrade mig också om att jag kunde ringa till mina man eller syster om jag behövde. Jag åkte först en station, senare blev det flera. Och numera åker jag tunnelbana utan att tänka. Men det händer att det slår mig hur duktig jag var som löste dilemmat med tunnelbaneåkningen alldeles själv! Det är en skön känsla!

Tändsticksask jag broderat och gav till syster och svåger.

Tändsticksask jag broderat och gav till syster och svåger.

Min terapeut blev imponerad och menade att jag har stora resurser att ta av för att lösa även mina andra rädslor, till exempel detta med bilkörning. För det man gör är ju att utsätta sig för det skrämmande i små doser som ökas på.

Jag fick också med mig resonerande frågor som redskap: hur sannolikt är det att det kommer att hände, det som jag är rädd för? Har det hänt någonsin? Hur farligt är det egentligen? Det är ju en slags lekmanna-KBT man kan göra med sig själv. Mycket hjälpsamt!

Tillbaka till gårdagens bilkörning. Jag preparerade med en godispåse som min dotter fick mata mig ur, och så lekte vi lekar så som att en säger ett djur och så ska nästa i tur säga ett djur som börjar på den sista bokstaven i föregående djur: varg – grävling – get – tärna osv. Vi brukar köra med geografiska namn också, floder, städer, världsdelar, länder osv.

23 mil avverkades igår utan incidenter, så klart. Skön känsla att jag inte avstod utan genomförde det och inte begränsade mig.

I Paradiset

Nu ska jag berätta om Paradiset, den lilla ön Bonnorn i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Min mormor och morfar köpte det lilla huset på arrenderad mark 1948 när min mamma var 6 år. Familjen bodde då inne i Söderhamn och hade Bonnorn som sommarställe. Man tar sig hit med egen båt, vatten fraktas hit i dunkar och behoven uträttas på utedass. När jag var liten lagades maten på fotogenkök (jag minns ljudet av pumpandet!) och kylvarorna hissades ner i hink i den obrukbara brunnen eller i ställdes in i matkällaren. Min syster tog över stugan för en hel del år sedan och hon och hennes man har moderniserat mycket. Nu lagas maten på gasolspis och det finns också ett gasoldrivet kylskåp, diskar gör man utomhus. De har också byggt en vedeldad bastu. Och sitter man på bryggan och tittar österut ser man öppet hav, och långt där ute anar man fyren Hällgrundet som kom till när ett skepp gick på grund där 1950. Min mamma minns det sedan sin barndom.imageimage

Bryggan består av massor av stenar som framför allt mormor plockat upp från botten. Morfar gjöt betong runt omkring stenarna och voilà – en brygga! Jag minns hur vi inte fick bada utan att plocka upp stenar från botten när vi var barn.

Den ultimata dagen inleds med kaffe med digestivekex vid morgonstenen, där det är mer lä än på bryggan, och avslutas med middag vid bryggan och solnedgång. Då är allt i balans.

image

 

Åttonde bilden – musik, radio och poddar del 2

Musiken fick inte plats i första inlägget men för mig, liksom som många andra, är musik viktigt. Inte så att jag håller mig uppdaterad om ny musik. Jag är lyckligt lottad med människor omkring mig som ger mig tips. Framför allt min man som själv spelar gitarr och trumpet, men också sjunger väldigt bra. Han gillar de flesta genrer och jag ber ofta honom sätta på musik när jag vill lyssna, det blir ofta bäst! På senare tid har han till exempel hittat Glen Campbell, Maria Muldaur och Andrew Bird som jag älskar!

Vi var båda stora fan av Frank Zappa när vi träffades. Två gånger har vi varit på sonen Dweezil Zappas konserter när han spelar pappa Franks låtar.

Min syster är också en viktig musiktipsare, underbara Rufus Wainwright hittade jag genom henne och det var hon som trodde att jag skulle gilla A Camp som är något av dem jag lyssnat mest på på senare år, liksom Cardigans.

namnlöst-50Ett minne av musik som empowerment: jag ska representera biblioteket i kultur- och fritidschefens ledningsgrupp (jag jobbade då på Sollentuna bibliotek). Jag vet att det kommer att bli ett möte då jag behöver stå på mig, och jag laddar på vägen dit genom att lyssna på King Crimson The Great Deciever på hög volym i hörlurarna, samtidigt som jag upprepar mantrat för mig själv: jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom. Musiken får mig på stöddigt humör och stärker mig. Jag minns inget av mötet men jag minns känslan jag fick av musiken.

För tillfället lyssnar jag mycket på Rigmor Gustafssons skiva When you make me smile. Jazzpop kan man väl karaktärisera det som, påminner mycket om Rebecka Törnqvist som jag lyssnade mycket på för en del år sedan.

Avslutningsvis två skivor jag ständigt återkommer till: Parallell lines med Blondie med en av de vackraste textraderna jag vet – ”I will give you my finest hour – the one I spent watching you shower”, och Hunky Dory med David Bowie. Jag älskade Liv på mars med Annifrid Lyngstad och hörde en dag till min förvåning en man sjunga den på engelska!

Här är den i den oförlikneliga Auroras version som hon avslutade konserten med som jag var på i vintras:

 

 

”På andra sidan sorgen”

David Lagercrantz sommarprogram igår var en finstämd men plågsam skildring av hans relation till sin far, Olof Lagercrantz som är en mina stilistiska idoler. Jag återkommer till det.

Han beskriver sin egen historia av återkommande depressioner och inläggningar på psykiatriska kliniker. En formulering bet sig fast hos mig:

”Det finns alltid ögonblick när havet drar dig undan och du darrar av förvåning och hopp och livet återvänder. Jag har upplevt mina lyckligaste ögonblick på andra sidan sorgen.”

Jag känner igen mig i de ögonblicken. Då jag mer eller mindre plötsligt känner mig stark och glad och ja, jublande lycklig! Som om jag vaknar eller plötligt kommer med huvudet över vattenytan eller någon annan liknande bild. Lyckan och hoppet är överdådigt men känslan är aldrig särskilt långvarig. Därmed inte sagt att jag faller rakt ner i Svarta Hålet från det lyckoruset. Så snabba vändningar är det inte.

Som tonåring hade jag oerhört svåra menssmärtor tills jag fick rätt medicinering. (Det skulle senare visa sig att jag hade endometrios men det kan många läkare mycket lite om än i denna dag.) Jag bar med mig den medicinen vart jag gick, den kändes livsviktig. Men det hände ändå att jag vid enstaka tillfällen var utan den när jag fick mens. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes när jag tagit medicinen försent och fortfarande har djävulskt ont men smärtan vänt och börjat klinga av. Det var en sån lyckokänsla, trots att jag vred mig av smärta! Den känslan tänker jag på nu när jag skriver om kontrasten mellan förtvivlan och känslan av hopplöshet, och lyckoruset över att jag lever, har det bra trots allt och har så många fina viktiga människor i mitt liv. Så tröttande!

Tillbaka till Olof Lagercrantz. Jag läste många av hans böcker i 20-25-årsåldern, och älskade hans vackra och lärda språk. En del av böckerna förstod jag inte riktigt men njöt av på mitt sätt. Favoriten är Dagbok från 1954. På min 29-årsdag fick jag en underbar present av min då blivande man: en fin utgåva av Dagbok med en hälsning från författaren – till MIG! M hade skickat den till Olof med returporto och önskan om dedikation – svårslagen present! image

image

Ännu ett sinnesminne!

Nu minns jag vad det var jag glömde när jag skrev förra inlägget om minnen av sinnesintryck. När jag var liten sydde mamma lakan och örngott till mig. Hon kantade och dekorerade med fina band. När jag för en tid sedan behövde sy i en hängare i en handduk letade jag bland mina band och hittade just ett av de banden! En stark känsla av barndomens sänglinne kom över mig!

image

Minnen av sinnen

Idag har jag tänkt på minnen som härrör från sinnesintryck. Det började med att jag berättade för min mamma om ljudet av bladsus genom det öppna fönstret i mitt rum på Biskops Arnö. Att det påminde mig om samma ljud i min systers sommarstuga i Söderhamn skärgård. ”Ja, det skrev du om i bloggen” sa mamma. Hm, minnet är kort. Jag kom på flera såna minnen av sinnesintryck:

Smaken av en sockerbit doppad i kaffe. När jag var fyra år bodde jag en sommarmånad hos min farmor och farfar på den gård de arrenderade i Mälgåsen i Jämtland. På morgnarna väckte farmor och jag farfar med kaffe på sängen, och då fick jag doppa en sockerbit i kaffet och suga på. Jag kan framkalla den stunden på ett ögonblick med den smaken!

Ljudet av morfars steg i källartrappen i Vallrun, deras hus i fjällen. Tunga jämna steg som hördes ofta. Han var nere i källaren och fixade med pannan eller något annat kollijox, det var alltid nånting på gång. Också ljudet av dörren från farstun in till köket. Den dörren var oftast stängd för värmens skull.

Ett annat ljudminne är från huset i Söderhamns skärgård. Det är ett särskilt ljud när man går in i det lilla köket. Det är dels hur själva steget på golvet låter, men det är också en annan slags ljud i det rummet. Det är inte enbart ett minne utan jag upplever det varje gång jag är där. Men det är förknippat med så mycket underbart från tidigare vistelser! Även den lätt burkiga ljudbilden i den branta trappan upp till övervåningen här hit. Och hur det låter när mamma frenetiskt pumpar igång fotogenköket! Ljud jag kan framkalla när som helst.

Ett doftminne jag upptäckt på senare tid är när jag borrar in näsan i hästpäls. Den doften gör att jag slängs tillbaka till 11-12-årsåldern då jag hängde med min granne och klasskompis Eva till olika stall i grannskapet.

ZzzzzW Det här har katten Semlan skrivit, som synes tycker hon att jag borde ägna mig mer åt henne!

image

Jag kommer säkert på fler minnen av liknande slag, visst är det fascinerande! Och jag njuter av att plocka fram dem. Det är det där med att vara minneskänslig som jag skrev om tidigare.

 

Fjärde bilden – vänner

För att illustrera vänskap valde jag en av de bilder jag tagit på de andra kursdeltagarna utan tanke på uppgifter i kursen. Eftersom jag inte tillfrågat dem så lägger jag istället upp en bild som jag tog själv med mobilen när jag kom hem från kursen. Jag var väldigt trött och båda katterna kom och la sig hos mig. Vi hade längtat efter varandra! Trogna vännerna Semlan och Marina!

image

Jag har lyckan av att hålla kontakten med tjejerna från min grundskoleklass. De flesta av oss lyckades sammanstråla en helg på Trosa stadshotell det året vi alla fyllde 40 år, vi har sjungit Jamtlanstaus (Jämtlandstös, en hyllning till den jämtländska kvinnan) på varandras bröllop, och i samband med Storsjöyran i slutet av juli är många ”hemma” och kan träffas. Det är med ojämna mellanrum vi ses men tack vare Facebook har vi mer kontakt och kan planera träffar betydligt enklare än tidigare. Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv i många år innan Facebook fanns! Det känns aldrig motigt att höra av sig, vi bara fortsätter samtalet. Så värdefullt!

Förut trodde jag att det skulle vara svårt att få en nära vän i vuxen ålder, men nu har jag tre nära vänner som är viktiga för mig som bor i närheten och som jag lärt känna på senare år. Med nära vän menar jag en person jag kan prata med om det som ligger mig och dem nära, som kan vara svårt och som vi inte pratar om med vem som helst. Alla tre lever liksom jag med psykisk ohälsa på olika sätt, och förmodligen är det därför vi kommit varandra närmare än vi skulle gjort annars. Jag har inte svårt att öppna mig inför andra, men skillnaden är att jag väljer att begränsa mig för att inte verka påfrestande. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket en annan människa orkar lyssna på någon som behöver prata, men i de här tre relationerna har vi lika stort behov av varandra och då håller jag inte tillbaka.

Vi var tolv delatagare på fotokursen och det var en av de bästa grupper jag deltagit i! Vi hade så roligt tillsammans, vi delade med oss generöst, hjälpte varandra, peppade och uppmuntrade. Det blev inga fasta konstellationer utan vi umgicks med alla i gruppen. En av kursledarna sa att hon märkte att det var en speciell och lite ovanlig grupp. Nu har vi en Facebook-grupp för att hålla kontakten och dela bilder med varandra, roligt!

Så här skrev jag i höstas på Facebook om min syster Åsa:

”Det bästa jag fått av mina föräldrar är min syster Åsa. Numera spelar givetvis inte åldersskillnaden någon roll, men även när vi var barn var vi nära.
Mitt första minne är när min faster Gerda och jag står i hallen hemma i Västertorp och väntar på att pappa och mamma ska komma hem med Åsa från BB. Då var jag 3,5 år.
Ett syskon är något av det finaste man kan ge sitt barn. Syskonkärlek ingår inte med automatik men för mig var det viktigt att ha åtminstone två barn. Någon att gadda ihop sig med. Att lära sig att dela och samsas. Men också någon att dela minnen av att leva i sin uppväxtfamilj med, som en slags bekräftelse. För mig betyder just det oerhört mycket.
Och nu är vi nära rent geografiskt igen, det känns fint! ❤️”

Min syster finns alltid där. Jag behöver inte säga mer.

Tredje bilden – det jag gör med mina händer

Det här halsbandet får symbolisera allt jag gör med mina händer: smycken i olika material, broderier, nålfiltning, kalligrafi och kort av vackra papper.

003

Jag har gjort en del saker förut, framför allt har stickning funnits mer eller mindre intensivt i min vardag allt sedan min bästis Annas mamma lärde oss sticka när vi var 7-8 år gamla. När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern stickade jag nästan konstant. Det var förmodligen lugnande även om jag inte formulerade det så då.

Även nu känner jag hur bra jag mår av att göra saker med händerna. Att känna hur det växer fram och hur kreativ jag känner mig! Att det blir bra, och som jag tänkt mig. Ibland bättre än jag vågat tro.

För många är det säkert självklart varför det får mig att må bra. Jag googlar och får flera träffar på ”må bra av handarbete”. Flera hänvisar till samma forskning på Harvard (min inre bibliotekarie undrar lite om någon kollat källan innan de återger vad andra skriver!) som säger att handarbete som är repetitivt som till exempel stickning fungerar blodtryckssänkande och även sänker pulsen. Det låter ju helt rimligt. Andra saker som stod (utan hänvisning till forskning) var att fokusering på något här och nu gör att stressande tankar inte får utrymme. Det kan jag känna igen, att jag förlorar tidsuppfattningen för att jag är så inne i det jag gör. Plötsligt har det gått flera timmar. Kanske inte så konstigt att jag fått tennisarmbåge! Tre veckor och en dag kvar till kursen i fritt broderi på Capellagården …

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002

Mitt ❤️

Idag fyller min älskade man Micke år. Han är ett oerhört stort stöd för mig, min trygga punkt i livet. Han ser när jag inte orkar, och finns alltid där.

image

Vi träffades för 24 år sedan på Bibliotekshögskolan i Borås, och gifte oss två år senare. Barnen lät vänta på sig men för 16 år sedan adopterade vi vår son och tre år senare vår dotter.

image

 

Allt har verkligen inte gått som på räls för oss, men vi har alltid haft varandra. De svårigheter vi gått igenom har stärkt vår relation, även om vi själva trasats sönder mellan varven.

image

image

 

Det är med stor ödmjukhet och tacksamhet jag tänker tillbaka på våra år tillsammans, och hoppas att de blir många många fler!