Ett nytt kapitel

För ett par veckor sedan kom det till mig: det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är inte helt säker på vad ”det här” är, men jag vet att min nya psykolog är en stor del av det. Jag tänkte först lägga till ett frågetecken i rubriken, men så tänkte jag om. Det är något som hänt och som händer. Någonting bra, och som kan innebära mycket för mig, i synnerhet för min psykiska hälsa.

Jag frågade psykologen (som härmed kommer att kallas J) om det här att hon säger PTSD. Hon svarade att det finns en skala av PTSD från enklare till mer komplex, och utan att ställa en mer definitiv diagnos så befinner jag mig inom den. Det är märkligt hur fyra bokstäver kan vara viktiga, men det är en bekräftelse på vad jag varit med om och hur jag mår. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå. Då är en diagnos och något att vifta med. Kolla! Jag ÄR sjuk!

Jag har träffat J fyra gånger, och idag ska jag dit igen. Det är dags för exponering, det vill säga att jag ska exponeras för de situationer och händelser som är jobbigast att tänka tillbaka på. Syftet är att göra dem mer ofarliga genom att koppla ihop dem med en känsla av att jag är trygg nu, och att jag gjorde allt jag kunde. Det känns både helt rätt och oerhört skrämmande, vilket tagit sig uttryck i att jag är superspänd i kroppen, och att andningen kommit av sig igen.

En tjuvtitt på min nya kudde

Jag har haft så ont i framför allt höger axel och nacke i veckan att jag fått ta smärtstillande. Som tur är hade min massör tid så jag var där på en riktig omgång. Hon kände också att jag var mer spänd än vanligt, och hittade en ny knuta att ge sig på.

Beslut om sjukskrivningen den här omgången tog tid. Min husläkare fick bakläxa och fick skriva en komplettering, men jag fick lov att påminna honom om det. När det dessutom tog flera dagar innan jag fick besked från försäkringskassan, så ringde jag min handläggare igår och påminde även henne, och i morse såg jag att jag har fått beslut! Och på onsdag ska jag till läkaren igen för ny sjukskrivning. Jag kommer att be om ännu en månad på 75 %. Även om jag åtminstone ibland känner mig lite piggare, så är det långt kvar till att jobba mer än två timmar om dagen hemifrån. Behandlingen hos psykologen lär också ta på krafterna. Men jag känner förtröstan — ett skakigt men nytt kapitel börjar skrivas nu!

För bra för att vara sant?

Jag har noterat något konstigt med min andning de senaste veckorna, och när jag var hos min husläkare för ett par veckor sedan sa jag det. Han lyssnade extra noga på lungor och hjärta, men kunde inte höra någonting konstigt.

Någon dag senare kom jag på att det som hände var att jag plötsligt, och utan att jag medvetet bestämt det, tog ett djupt andetag. Jag insåg att min andning vanligtvis är så grund, att kroppen automatiskt rättar till det som blir fel och tar det där djupa andetaget. Jag frågade psykologen, och hon bekräftade det. Många som lever med mycket stress andas bara med den övre delen av bröstkorgen, och då får hjärnan fel balans av koldioxid och syre, och tar tag i det själv i form av suckar eller gäspningar. Eller med ett djupt andetag — visst är kroppen fantastisk!

Jag började andas i fyrkant många gånger om dagen, med början i tisdags. Man drar in ett andetag ett visst antal sekunder, håller andan lika länge, släpper ut luft lika länge, och håller ute andan under samma tid. Så enkelt, och effektivt!

Och nu kommer det i sanning magiska: jag kände mindre av RLS! Det var stor skillnad! Jag vet ju att stress triggar RLS. Dels har jag märkt det tydligt själv, dels har den neurolog jag går till när jag inte står ut längre har också sagt det. Det påverkar inte det neurologiska, men spänningarna som blir i kroppen. Neurologen tyckte att jag borde testa med avslappningsövningar, men det är hopplöst när man har RLS! Han borde ha föreslagit ANDNINGSövningar, för det verkar funka. Kanske inte alltid, men om det gör så här stor skillnad ibland i alla fall så är jag mer än nöjd!

I morse hörde psykologen av sig och hade fått ett återbud, ville jag komma? Ja! Jag har arbetat med en tidslinje med mer eller mindre traumatiska händelser som jag skrivit på post-it-lappar. Vi hann gå igenom några och försökte hitta teman. Vi ska fortsätta på måndag. Det här känns superviktigt och helt rätt just nu. Det kommer att bli jobbigt, men det är så det blir skillnad.

Så tänkte jag när jag hade så stark ångest i 25-årsåldern men vägrade att ta medicin. Jag kände instinktivt att jag måste ta mig igenom detta på egen hand (med hjälp av terapeuten) för att det skulle hjälpa. Det var tidvis helt fruktansvärt, jag hade overklighetskänslor ibland och det hände några gånger att jag fick något liknande hallucinationer om att jag svävade strax under taket. Men jag kom igenom den där elden, eller vad jag ska likna det vid, och kom ut på andra sidan med den fasta övertygelsen att jag är råstark mitt i det sköra. Jag minns att jag tänkte att klarade jag det här kan jag klara nästan vad som helst. Det har varit hjälpsamt i tider av ångest och depression.

Hemvävd lycka

Jag har skrivit förut om min mormors barndomshem i en by i Järvsö. Där odlades lin som blev till tråd som vävdes till fantastiska vardagstextilier. Det låter så enkelt, men det är en mycket omständlig och arbetskrävande process i flera led att förvandla växten till tråd. Mormor berättade hur hennes pappa bad sin syster på granngården att lära upp henne. Han, min mormorsfar Mårten Olsson, fick pris för bästa lin och var säkert mäkta stolt.

Jag har sedan tidigare en hel del textilier som mormor vävt av linet, och nu när min mamma rensar i sin lägenhet har jag fått ett par kartonger med bland annat lakan och handdukar. De är så fina, och att jag vet ursprunget gör dem än vackrare förstås! Här ett överlakan med spets med min mormorsmors initialer på.

Karin Olsson hette min mormorsmor, KO

Det var innan påslakanens tid och här är flera sådana överlakan som jag tog hand om.


Några få örngott med broderier fanns också. Även en hel del bruna märken tyvärr, som gamla textilier lätt får när de blir liggande. Det är som om de rostar. Jag har inte riktigt förstått vad det är trots ivrigt googlande. Men jag har tidigare provat ett knep jag läst om, blötläggning i ättika innan tvätt, och det har hjälpt en del i alla fall.

Här är det också mormorsmors initialer.
Det här är ett slags fodral med min mormors initialer, Birgitta (sedermera Britta) Mårtensson. Om man lyfter på tyget finns en ficka, och min gissning är att man la sina nattkläder i den.


Mormor hade en ogift bror som inte hade någon som vävde åt honom, så det gjorde systrarna. Här är en grövre kökshandduk med hans initialer, Olle Mårtensson. Han kom senare att kallas Stockholms-Olle enär han flyttade till huvudstaden!

Här fanns också två rullar linnetyg med märken av vävspännaren kvar i sidorna!
En försvarlig rulle vadmal tog jag också hand om. Undras om den också är hemgjord?

Bland alla gamla textilier fanns också en hel del bomullslakan till smala sängar. En del till synes oanvända, andra lappade och lagade som man gjorde förr. Det fanns ett par lakan som var ihopsydda av flera delar. De trasiga bitarna hade säkert blivit till städtrasor, och de hela fogades samman till nya lakan. Beundransvärt ekonomiskt och miljövänligt i en tid då det senare inte fanns i medvetandet som idag. Eftersom det finns i mitt så syr jag ihop de smala lakanen till dubbelsängslakan, istället för att köpa nya. Det känns bra. Bomull är ju en riktig miljöbov.

Och om inte lakanen skulle räcka så finns också en bal lakansväv från Tuppens! Den härrör nog från det grossistlager som morfar köpte, med tanke på årtalet – 1962. 3,91 kr/meter (inkl oms som det hette då, omsättningsskatt) motsvarar ca 52 kr i dagens penningvärde. Det är ganska exakt vad man kan köpa lakansväv för idag!

Det blev långt det här, men vilken skatt!

Ny fas i sorgen

Häromdagen insåg jag att jag kommit in i en ny fas i sorgen. Från att vara akut ledsen men samtidigt tycka att det var obegripligt att pappa är borta, började jag känna en saknad efter honom. Vi hade inga långa djuplodande samtal när han levde, men jag saknar att inte kunna ringa till honom och prata om vädret. Fråga hur det är med honom, och få svar att ”jodå, men jag går ju så förbannat dåligt”. Och när telefonen ringer så är det aldrig mer pappa som är i andra änden av tråden.

Igår kom ett medlemsblad med inbetalningskort till föreningen för ångbåten Alma till pappa, eftersänt till mig. Alma är en av Sveriges äldsta ångbåtar som är i drift. Den gick på Revsundssjön i pappas barndomstrakter, och för trettio år sedan köptes den in av den här föreningen som rustade upp den. Pappa var väldigt entusiastisk över Alma, och pratade om den.

Jag, min dotter och pappa åkte en rundtur med båten för några år sedan, då vi bland annat åkte förbi huset där pappa är född. När jag läste om hur de ska fira Almas 150-årsjubileum i år stack det till i saknaden igen. Jag skulle vilja åka dit och följa i pappas fotspår, kanske det kan bli av i sommar?

Mera om artikeln

Jag blev också bekymrad över det som stod i den artikel som Hanne Kjöller hänvisade till. Där står att det inte finns belägg för att multimodal rehabilitering fungerar.

Vad vet vi då om behandling vid utmattningssyndrom? Vår slutsats av de behandlingsstudier som publicerats är att det saknas evidens för att tydligt rekommendera en särskild behandling i dag. En av de vanligaste insatserna – multimodal rehabilitering – saknar i stort sett forskningsstöd. Samtidigt rekommenderas den av regeringens rehabiliteringsråd och ingår i vårdval i Region Stockholm. Även om det inte går att utesluta att multimodal rehabilitering är verksamt för vissa innebär den bristfälliga kunskapen om insatserna en risk för patienters hälsa som i värsta fall kan förlänga sjukdomsförloppet.


Multimodal rehabilitering innebär att ett team arbetar med patienten under en viss tid. I mitt fall hade jag turen att den läkare jag gick hos på öppenpsykiatrin remitterade mig till Stressmottagningen. Vi var åtta patienter med samma diagnos som under tre-fyra månader fick träffa läkare, psykologer, arbetsterapeut och fysioterapeut. Det var väldigt givande och hjälpsamt för mig i alla fall.

Det var precis innan pandemin, hösten 2019, jag var sjukskriven på 50 % men kände att jag höll på att krascha. När jag träffade läkaren på Stressmottagningen sa hon direkt att hon ville sjukskriva mig på 75 %. Det var oerhört skönt! (Som vanligt hade jag inte kunnat föreslå det själv, men det har jag faktiskt blivit bättre på!) Med hjälp av det jag lärde mig under dessa veckor, kunde jag gå upp i arbetstid till först 50 %, och sedan 75 % när jag enbart jobbade hemma under pandemin.

Jag tror inte att jag kommer att bli frisk, men det är inte på grund av att rehabiliteringen var dålig! Tack vare den kom jag på fötter igen och fick många viktiga tankar och redskap som jag använder dagligen.

Från och med nästa år kommer inte multimodal rehabilitering ingå i Region Stockholms vårdval, det vill säga det kommer inte att gå under högkostnadsskyddet och patienterna ska istället hänvisas till vårdcentralen och öppenpsykiatrin! Detta är så galet, och jag är ju inte läkare eller expert inom området, men som patient blir jag mörkrädd!

Hur vore det om man istället för att misstänkliggöra en stor och skör patientgrupp, samt ta bort rehabiliteringen som många haft nytta av, satte igång att forska mer inom området utmattningssyndrom? Det skulle vara till gagn för både individ och samhälle. För jag vet att det allra flesta VILL arbeta! Även de som huvudsakligen blivit sjuka av en dåligt fungerande arbetsplats, vill tillbaka till ett normalt liv! Med arbete och bättre inkomst, och ork för familj och vänner.

Samlat mig till ett svar

I Dagens Nyheter 1 mars (eventuellt i papperstidningen 2 mars) skriver Hanne Kjöller om utmattningssyndrom. Enligt henne blir vi sjuka av för höga krav på arbetet samtidigt som vi ska vara fantastiska föräldrar som lever högstatusliv. Kraven kommer utifrån men är egentligen något vi lägger på oss själva, och vi vill lägga ”felet” på omgivningen och vara offerkoftor istället för att inse att vi har en ”anpassningsstörning”.

”Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är. Och eftersom det onekligen är svårare att få omvärlden att anpassa sig till individen, än individen att anpassa sig till omvärlden, bemäktigas den sjuke. Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag tror också att människor generellt sett lever liv med för mycket stress och för lite återhämtning och det beror på många saker. Många handlar om sådant som skulle gå att välja bort. Men många handlar också om brist på stöd till dem som inte passar in i skolsystemet och arbetslivet. Det är inget man löser själv.

Jag blev så otroligt arg när jag läste hur hon sluggar och slår mot en patientgrupp som faktiskt existerar, även om hon inte anser att de har en sjukdom som gör det. Huruvida hjärnan krymper vid stressrelaterade sjukdomar är mindre intressant, men det finns forskare har sett mätbara förändringar i hjärnan vid långvarig stress. Artikelförfattaren citerar enbart en debattartikel av ett gäng forskare. Dessa forskare ifrågasätter å sin sida inte att människor är sjuka, utan påtalar bristen på vetenskapliga belägg för diagnostisering och behandling. Det är något helt annat.

Så till orsakerna till utmattningen. Jag har och har haft kontakt med många kvinnor som är långtidssjuka av helt andra orsaker än att de har karriärjobb och curlar sina barn! Som liksom jag har barn med ”speciella behov” (egentligen precis samma behov som alla andra men där omgivningen måste anpassas) och där brist på stöd och resurser från samhällets sida gjort familjelivet helt omöjligt, outhärdligt och överjävligt för både barn och resten av familjen. Det är ett sådant svek mot en stor grupp barn som berövas bland annat sin rätt till likvärdig utbildning! Många av dessa barn skulle säkert också få diagnosen utmattningssyndrom om någon kom på att undersöka dem. Istället kallas de hemmasittare och ses på som om de är asociala latmaskar. Barn som har försökt och försökt, och kämpat och kämpat men till slut inte orkat längre. Mammor till dessa barn mår inget vidare, även om inte alla blir sjuka. Det finns ingen möjlighet till återhämtning. Det går inte att dra ner på ambitionsnivån, säga upp sig eller skilja sig från problemet.

För min egen del känns det som att jag sakta men säkert nötts ner tills det bara är fäljarna kvar att köra på. Jag har inga marginaler.
Jag kan inte

gå ut och äta med vänner

gå på museum, konsert och liknande

göra ärenden efter jobbet

hänga med arbetskamrater på aw

gå på jobbets julfest

gå och handla annat än i små butiker

gå i affärer i ett köpcentrum

sitta i lunchrummet på jobbet och prata med arbetskamrater

och så vidare.

Det händer att jag gör något av detta för att jag mer eller mindre måste, eller verkligen vill. Men jag får alltid betala dyrt för min frivolitet. Med extra trötthet, svårighet att ens göra det nödvändigaste och i värsta fall några sjukdagar.

Men jag kanske bara dragit på mig offerkoftan.

Så här är det nu

Jag började jobba 25 % i måndags, två timmar om dagen. Jag inleder arbetsdagen vid åttatiden, jobbar i omkring 45 minuter, tar en minst lika lång paus och jobbar sedan resten av tiden. Då är jag helt slut. Hjärntröttheten ligger som ett tungt moln i huvudet, jag är lite yr och tar mig till fåtöljen där jag sitter och pustar ut. Undrar, oroar mig. Hur i alla glödheta ska detta gå?!

Jag har givit upp att hänga med i vad som hänt medan jag varit borta. Försöker urskilja det allra viktigaste som jag behöver göra, och acceptera att det är allt någon kan kräva av mig – även jag själv.

Resten av dagen lyssnar jag på ljudbok medan jag broderar eller sprättar upp broderier för att göra dem på annat sätt. Men nu har jag fått ont i högerhanden av för mycket handarbete, så jag försöker ligga lågt i några dagar. (För sju år sedan broderade jag så mycket i ganska hårt material att jag fick tennisarmbåge! Jag gick på Naprapathögskolans elevbehandling i flera månader för att bli bra. Det är ingen barnlek att brodera inte!)

Jag har sorterat en del foton vi hittade i pappas skrivbord också, en del från hans barndom och även ännu längre tillbaka. Med hjälp av släktingar har jag fått koll på vilka personer som finns på bilderna, så spännande!

Och så sover jag. Jag är trött även på det sättet. Jag känner mig ledsen och orolig. Var hos min husläkare igår som ville lyssna på hjärtat och kolla blodtrycket. Han sa att jag för höra av mig om planen för upptrappning inte kommer att funka. Och det är väl det jag oroar mig för. Jag försöker att inte ta ut det i förskott, men det är lätt att säga och svårare att göra.


Har föresatt mig att gå ut och promenera varje dag, och idag gick jag i vårsolen till mitt bästa blåsippsställe för att se om det syntes något tecken på liv där. För tidigt förstås, men värme, sol och fågelsång andas vår. Jag hittade blåsippsblad men det är nog fjolårets. Vintergäck och snödroppar såg jag i alla fall i grannars täppor.

I morgon ska jag till kontoret för samtal med min chef. Kvällen har förflutit i ultrarapid och i undran över hur jag ska orka. Men jag plockar fram min favoritstrategi igen: i värsta fall ställer jag in. Det går så bra.

Nyorientering?

Jag har ägnat en hel del tid åt att älta att livet inte blev som jag tänkt mig. Att leva med barn med funktionsnedsättning gör livet annorlunda och det har varit oerhört slitigt. Mer än så säger jag inte av integritetsskäl.

Det gäller väl de flesta, livet går ju inte att förutse. Men jag önskade bara ett vanligt liv, inget exceptionellt. Jag inser att jag tyckt att även om andra också haft det svårt, så är vår situation värst. Men vem är jag att döma innan jag gått i någon annans mockasiner? Jag läste en krönika av Åsa Beckman i DN för en del år sedan, som handlade om just det. Jag tror att det var hon som formulerade det för mig: att livet inte blev som man tänkt. Jag skrev till henne och fick ett långt svar, vi förstod varandras livssituation som hade likheter.

Så särdeles fruktbart har det inte varit att ha den tanken i huvudet. Ältandet kan leda till bitterhet och där vill jag inte hamna. Men om jag ser det som en process istället för ett trampande på stället så kanske det betytt något för mig ändå. En bearbetning av den insikten. Så här blev livet för mig.

Den här kudden fick pappa av mig för en del år sedan.

Anledningen till att jag skriver det här idag är att det för några minuter dök upp en tanke i mitt huvud: jag tror att jag håller på att orientera mig framåt. Från bakåtblickande och ältande, till att se framåt och se vad jag kan göra. Det här är ju precis vad ACT handlar om.

ACT står för Acceptance and Commitment Teraphy. Jag har stött på det flera gånger i olika kurser och behandlingar jag gått. Bland annat på föräldrakurs inom habiliteringen. Det handlar om att ta små små steg i önskad riktning, inte att lösa allt med en knapptryckning. Jag värjde mig först mot ordet acceptans. Som att lägga sig platt: jaha så här har jag det och det är bara att finna mig i det. Men det handlar inte om det, utan att se saker för vad de är, inte undvika utan acceptera och gå vidare mot en önskad position.

Kanske att alla dessa år varit en slags promenad i önskad riktning, om än med bakslag av varierande storlek? Bakslagen har varvats med framgångar, och här är jag nu – åtminstone på väg. Insikten och känslan av framåtrörelse kan vara nog så läkande i sig tror jag. Det som gör det svårt är att när jag är så pass sjuk så är det svårt att ta de där stegen. Jag är också rädd att om jag gör ett försök så riskerar jag att det inte funkar och då bli jag sämre. Men jag måste nog riskera det trots allt, om det ska hända något.

Om detta låter rörigt så är det för att jag kommer på allt medan jag skriver!

Med detta sagt så är det ändå hjälpsamt att titta bakåt för att förstå hur saker blivit som de blivit, och hur JAG blivit den jag är och mår som jag mår. Det är ältandet i nuet som inte är hjälpsamt.

En vecka av arbete och avsked

Min syster och jag gick igenom pappas lägenhet för att dels hitta de saker vi ville spara, och dels slänga privata papper innan auktionsfirman skulle tömma lägenheten. Vi hann inte titta så noggrant utan ska gå igenom en del saker senare, exempelvis gamla foton och intyg från utbildningar.

Vi hade gruvat oss lite för ögonblicket då vi skulle gå in i lägenheten, nu när han inte längre finns där. Men det gick bra, och de tre dagar vi var där blev så pass inriktade på det vi hade att göra, att vi sköt sorgen åt sidan. Inte medvetet tror jag, men det blev så.

Vi jobbar så bra ihop. Vi har varit helt ense om allting kring pappa, och har samma fokuserade sätt att arbeta oss igenom det som ska göras. De första veckorna var det telefonsamtal och pappersgöra. Den här veckan gällde det det praktiska kring hans saker, men också flera inbokade möten: två mäklare, auktionsfirman, hemtjänsten och distriktssköterskan.

Så blev allt klart och vi varvade ner för att ställa in oss på begravningen. Vi hade plockat ihop en del bilder som vi ville ha på ett bord vid minnesstunden. Hans älskade keps ville vi också ha där, samt ett standar från hans tid som polis.

Begravningen blev precis så fin som vi trodde att den skulle bli. Kanske bättre. Eftersom det var en borgerlig begravning hade vi utformat den helt på egen hand. Mycket musik! Min man sjöng och spelade två sånger av Dan Andersson som pappa var mycket förtjust i och gärna nynnade på. Alla sjöng Violer till mor som han brukade sjunga nu på slutet. Jag läste dikten Arioso av Erik Lindegren, som inleds med orden Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Varken pappa, min syster eller jag tror på något liv efter detta, utan känner mer att denna strof stämmer väl in hur vi tänker. Vi bär varandra med oss, inom oss.

Jag hade undrat om jag skulle klara av att läsa den, och plan B var att officianten skulle ta över om jag inte orkade. Men det gick bra. Det var vid avskedet som det brast, och alla känslor vällde fram. Jag grät så att jag kved, men det var så frigörande och skönt samtidigt. Äntligen kom det ut! Till tonerna av Jämtlandssången, eller Jämtländsk brudmarsch som den egentligen heter, gick vi fram och la röda rosor på kistan.

Det var flera av pappas vänner som sa att de tyckte att ceremonin stämde väl överens med deras bild av vår pappa. Det kändes bra. Alla pappas syskonbarn var där, och det tror jag att han tyckt mycket om. Kvällen innan träffade vi nästan alla kusinerna och hade det väldigt trevligt tillsammans. Synd att det oftast krävs en begravning för att det ska hända.

På kvällen efter begravningen gjorde vi absolut ingenting, det var så skönt! Jag hade lite huvudvärk, och somnade tidigt. Nästa morgon flög min man och jag hem.

Jag har orkat betydligt mer än jag trodde den här veckan, men jag har knappt hunnit reflektera över det! På måndag ska jag börja jobba 75 % igen, och jag ska ta det sååå lugnt. Men jag vågar tro att det kommer att funka.

Livet, livet

Jag läser mitt förra inlägg och ser hur det blir när jag inte läser igenom vad jag skrivit! Men det är bara att släppa. Jag är inte så bra på det. Vill att det ska vara om inte perfekt så i alla fall bra.

Jag har hamnat i en ny fas i livet. Då barnen inte behöver mig fullt så mycket, men mina föräldrar desto mer. Barnen bor hemma, är vuxna men beter sig både som vuxna och barn. Min mammas man gick bort helt nyligen, och jag och min syster vill finnas där för henne på de sätt vi kan och som hon behöver. Pappa bor 50 mil bort och vi pratar ofta i telefon. Nu har han blivit dålig och plötsligt är det samtal med sjukvården, tjat på honom att åka in till sjukhuset, oro för att han inte äter och vårdplanering som gäller. Som tur är har vi en resa till honom inplanerad om två veckor, så att vi kan titta till honom ordentligt.

Det här är ju självklara delar av livet för de flesta antar jag. Om vi har tur. Jag skrev om sammanhang och tillhörighet i förra inlägget, och det här handlar om det. Mina nära och kära som behöver mig, och jag vill känna mig behövd! Det innebär att jag betyder något, och har människor som betyder mycket för mig. Dilemmat är att jag inte orkar alla dagar, och ibland ska jag skam till sägandes medge att jag skulle önska att någon tog hand om mig också! Det här låter värre än det är. Klart att jag har flera som bryr sig om mig, och som tar hand om mig. Och jag vill då rakt inte att någon ringer jämt och ständigt med goda råd om hur jag ska ta hand om mig för att må bättre! Kanske är det bara så att jag skulle vilja slippa alla krav som vardagen ställer på mig? Ibland. Att någon bar mig till sängen, la en filt över mig och sa att nu tar jag hand om allting så länge du behöver. Fast jag vet inte. Det låter lite tråkigt också. Om jag kunde få välja bland kraven då?

När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern önskade jag ibland att andra var lika oroliga för mig som jag var. Samtidigt kunde jag inte med att berätta fullt hur dåligt jag mådde. Då bodde jag ensam och isolerade mig vissa dagar. Svarade inte i telefon och hoppades djupt inom mig att någon skulle komma och ringa på dörren, vara orolig och undra hur jag hade det. Men det var aldrig någon som noterade det. Kanske jag redan då var duktig på att spela frisk?

idag är det första advent, och trots allting känner jag för första gången på många år att det ska bli roligt att fira jul. Vi har haft vår beskärda del av kaotiska decembermånader, men jag kanske kan lägga dem åt handlingarna och njuta så smått?