Kategoriarkiv: Min historia

Lärdomar

Publicerat av
Svara

I bloggens programförklaring vill jag minnas att jag skrev något om att jag skulle skriva om lärdomar jag fått genom åren. Häromdagen hittade jag ett papper jag skrev för några år sedan, med en del påminnelser till mig själv. Rubriken är ”Att jobba och må bra” men det mesta som där står kan lika gärna handla om att leva om må bra.

Här kommer några i kortform:

  • småbarnsföräldrar är inte fullvärdig arbetskraft och SKA inte vara det
  • det farliga är inte stressen utan bristen på återhämtning
  • nåndag – den åttonde dagen i veckan, då man ska göra DET
  • bestäm dig för vad du vill göra och prioritera i livet, har du drömmar, hur ser ditt ideala liv ut, vad gör dig glad, gör du de sakerna?
  • Skriv ner 30 saker du tycker om att göra, ringa in 5 av dem som du vill göra mer av – när ska du börja?
  • vad driver dig?
  • vad oroar dig? Ta reda på så mycket som möjligt om det.
  • hitta din svaga punkt – varför är det svårt att säga nej?
  • prioritera betyder både att välja och att välja bort
  • var nöjd med det du gör, uppmuntra dig själv
  • gör inte allt perfekt, överprestera inte, gör saker tillräckligt bra
  • hitta RÄTT ambitioner – inte ta bort dem
  • slarvråd: många problem löser sig själva, strunta i direktiv uppifrån – vänta på påminnelsen
  • tänk att ”när jag blir gammal då ska jag inte behöva ångra det jag INTE gjort, och INTE behöva gräma mig över allt kul jag skulle ha gjort om jag inte varit så upptagen av vad andra tänker om mig”
  • ändra saker lite i sänder
  • försök ge dig utrymme och marginaler
  • värna omställningstiden

En del av dessa punkter kan te sig både enkla och klyschiga, men de tål att funderas över allihop. Till exempel det där med att hitta RÄTT ambitioner, inte ta bort dem. Det var en insikt som var viktig för mig. Jag kände mig ledsen över att min ambitiösa sida skulle behöva kuvas under resten av mitt liv. Mitt driv och utvecklingslusta var ju en jätteviktig del av mig! Men en terapeut sa att ”du kan ju inte göra om dig, du får hitta ett annat sätt bara”.

Det var den första KBT-terapeut jag gick hos för drygt tio år sedan. Hon lärde mig också det viktiga frågorna:

  • imagevad är det värsta som kan hända i den här situationen?
  • hur sannolikt är det att det kommer att inträffa?
  • är det något jag kan påverka?

En mer vardaglig situation kan vara när man står på pendeltågsperrongen och tåget är gravt försenat. Som vanligt är informationen bristfällig och man har ingen aning om när man kommer att komma till jobbet/tandläkaren/träningen. Det värsta som kan hända är att man blir försenad till jobbet/får boka om tandläkartiden/missar träningen. Sannolikheten är ganska stor, men möjligheten att påverka tågets punktlighet är obefintlig. Däremot kan man välja att antingen hitta annan resväg (buss eller taxi) eller ringa till jobbet/tandläkaren och säga att jag blir sen samt slå sig ner någonstans med en god bok och vänta. Istället för att stressa upp sig och få en hjärnblödning.

Rädd för att bli rädd

Publicerat av
2

För 3-4 år sedan pratade jag mycket med min terapeut om rädsla. Jag hade många rädslor och hade funderat en tid på om det var bra eller inte att tänka på dem. Skulle jag förstora dem om de fick komma ut i ljuset? Egentligen borde jag vetat svaret på frågan. Alla känslor man tränger undan har en tendens att komma tillbaka sjufalt så småningom, och då i form av ångest som är svårare att handskas med.

Tillsammans med terapeuten gick jag igenom rädslorna en efter en. Funderade på sannolikheten för att det jag var rädd för skulle inträffa. Har det hänt förut? Någonsin? Varit ens nära att hända? Vi pratade om vad som händer om man ständigt undviker det man är rädd för, och hur man kan tänka sig igenom rädslan. Tanken är en stark kraft, men den kan fungera åt båda hållen. Det är ju oftast i tankarna rädslan sitter, inte i verkligheten.

imageJag berättade för terapeuten om att jag tidigare haft en panisk skräck att åka tunnelbana ensam, en skräck jag kom över genom att på egen hand börja träna på det. Jag vet inte varför denna skräck kom över mig plötsligt en dag för omkring 20 år sedan, men jag minns när. Tåget skulle strax komma in på stationen Östermalmstorg men stannade i tunneln, så där som händer ibland. Plötsligt, från ingenstans, kom paniken. Tänk om det börjar brinna! Tänk om vi blir fast här! Stunden varade inte länge och jag kunde vackla ut ur vagnen. Jag försökte åka tunnelbana ett par gånger strax efter händelsen, men slängde mig ut precis innan dörrarna gick igen. Stod darrande på perrongen och tänkte ALDRIG.

Efter den incidenten ägnade jag mycket tid åt att hitta alternativa vägar till platser dit jag behövde ta mig. Detta var innan de appar fanns där man skriver in vart man ska och får förslag, men jag kunde hitta omvägar med buss som ofta tog någon halvtimme extra. Jag kom fram, utan att åka tunnelbana! Att åka tunnelbana tillsammans med någon annan gick däremot bra, även om jag inte var riktigt kompis med tunnlarna.

imageSamtidigt visste jag ju att det var ohållbart. Jag ville bli av med rädslan. Det här är en stark sida hos mig som ofta blir en svaghet. Jag kan sätta mig något i sinnet och genomdriva det, men ibland får det stora konsekvenser för min hälsa. Den här gången var det däremot något positivt.

Jag gick tillväga så att jag såg till att ha min syster eller min man i telefonen, så att jag hade sällskap. Så tittade jag mig runt i vagnen, vem skulle jag be om hjälp om tåget stannar i en tunnel och jag fick panik? Vem kunde jag säga till att ”jag börjar få panik men det skulle underlätta om jag får prata med dig”? På så sätt åkte jag till slut en station, och sedan flera stationer. Det tog tid men det gick! Länge fick jag dra djupt efter andan och stålsätta mig innan jag klev in i tunnelbanevagnen. Det är inte länge sedan jag automatiskt letade runt bland medpassagerarna efter den person som jag skulle prata med om vi stannade i en tunnel. Men numera slår det mig med ojämna mellanrum att JAG KAN ÅKA TUNNELBANA ENSAM! Det är en segerkänsla.

Jag berättade om detta för terapeuten som blev imponerad men också menade att det är just detta som är strategin: att utsätta sig för rädslan i små små doser som ökas successivt.

IMG_8712En annan strategi är att ta fram rädslan och titta på den. Ett exempel är att jag kunde få jobbiga tankar när jag åkte buss till jobbet, tankar om att jag skulle kräkas eller göra på mig. Till saken hör att bussen går på motorvägen och det är långt mellan hållplatserna, och den kan inte stanna om jag skulle vilja kliva av. Terapeuten och jag pratade om känslan. Jag fick med mig hjälpsamma tankar som att det aldrig hänt mig förut och att det inte finns någon anledning till att det skulle hända nu. Det låter enkelt och är väl det egentligen också. Och grejen är att det funkar! VARFÖR jag tänker så här kan jag fundera på, men det räcker att veta hur jag ska bli av med tankarna som begränsar mig.

Det var bara ett exempel på alla rädslor vi tog fram i ljuset och som kanske inte direkt sprack som ett troll i solskenet, men åtminstone förminskades till hanterbar storlek.

Efter all den ångest jag hade i 25-årsåldern och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, insåg jag att jag var rädd för att bli rädd. Men den största insikten var ändå att eftersom jag klarade mig igenom den perioden med livet i behåll så klarar jag ALLT!

Här började det!

Publicerat av
1

image

Forskarna har varit oeniga och diskuterat frågan i vetenskapliga artiklar i årtionden. Men nu kan det slås fast, utom rimligt tvivel, att hon HAR broderat förut. Med hjälp av kol14metoden kan objektet ovan dateras till 1975, (en viss hjälp har även tagits av att årtalet står på undersidan, men vetenskapen är aldrig nöjd förrän det slagits fast … ja, vetenskapligt).

Men är det verkligen HON som gjort det undrade Vän av Ordning från publiken på det 67:e Broderisymposiet i Düsseldorf? Och även här vågar forskarna slå fast att det är det. På undersidan finns skrivet ”Pia -75” med den karaktäristiska prepubertala handstilen.

Inte ett öga var torrt.

Tack!

Publicerat av
Svara

Jag fick flera fina kommentarer om inlägget om ångest. Både här i bloggen och på andra sätt. Tack så mycket för dem, de betydde mycket! Flera nämnde ord som utlämnande och starkt. För mig är det inte så svårt att så att säga lämna ut mig själv på det hör sättet. Det har, utan att jag uttalat det, varit ett sätt för mig att må bättre. Jag har fått så mycket tillbaka av att vara öppen med hur jag mår. Förståelse förstås, inte minst viktigt, men flera vänner har också öppnat sig för mig och delat med sig av sina upplevelser och känslor,  vilket lett till fina samtal som berikar, bidrar till reflektion och får mig att utvecklas.

imageDet finns alltid en risk att någon tycker att jag är för mycket, men jag har bestämt mig för att ta den risken.

En av mina närmaste vänner som jag känt sedan barnsben hörde av sig till mig igår apropå de drömmar jag skrev om. Hon bodde hos mig under en period när jag hade min ångestperiod i 25-årsåldern, och mindes att jag berättade om en annan dröm jag hade då. Jag står vid BP-macken i Lit, den lilla ort i Jämtland där vi växte upp. Jag är en ung man med långt hår fladdrande i vinden. Jag minns inte detta men jag hade berättat om drömmen för min terapeut som sa att det skulle kunna handla om att jag bejakade mina manliga sidor. Det tycker jag var väldigt intressant! Om jag grovt tillyxat tänker att de traditionellt manliga sidorna skulle stå för att våga ta plats, träda fram, hävda sig själv och tänka lite mindre på vad andra tänker om en själv, och de kvinnliga att stå tillbaka, ”inte ska väl jag” och vara alltför medveten om vad andra ska tänka om en – då stämmer det. Det är en utveckling hos mig själv som jag arbetat på mer eller mindre medvetet under hela mitt liv. I tidiga relationer undertrycktes mina manliga sidor, men i min relation till min man nu upplever jag en stor frihet att vara den jag är och utvecklas i den riktningen.

image

 

Att vara den man är och att kunna ge uttryck för den man är, är inte samma sak. Man måste ha utrymmet, och det är inte alltid utrymmet finns. Det kan bero på flera saker tänker jag. Dels på den andra personen i en relation men också omständigheter i livet som gör att det inte finns plats för en själv. Det är det här den här bloggen handlar om: nu finns det tid och plats för mig.

 

Ångest

Publicerat av
4

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!

Kalligrafi

Publicerat av
Svara

Jag har sedan jag var i tidiga tonåren varit intresserad av att lära mig att skriva snyggt. Eftersom jag växte upp i en tid då den gamla skrivstilen förkastats inom skolan, fick vi lära oss att skriva snygga men osentimentala bokstäver som vi band ihop med en liten krok. Inga krusiduller, helt oraffinerat. Men jag lärde mig den gamla skrivstilen själv genom att titta på vuxnas handstil, främst mammas.

imageJulen 1978 då jag var 14 år fick jag ett etui med stålpenna, brevsprättare, lackstämpel och en lite besynnerlig blyertspenna. Det hade min mormor fått i julklapp av sina föräldrar julen 1923 då hon var 16 år, därfefter hade min moster fått det i 13-årspresent, och nu fick jag det. Jag var salig! (Om min dotter fått det nu hade hon bara gett mig en lång menande blick, och lagt det längst ner i en låda!) Jag ägnade mycket tid åt att försöka skriva med stålpennan. Jag hade samma jul önskat mig just stålpenna och bläck så jag hade också en mer modern variant som var lite lättare att skriva med.

Senare skaffade jag kalligrafipennor i olika varianter, och har fuskat mig fram. Jag tycker nog att det blir ganska bra för det mesta, men skulle ändå vilja lära mig från grunden så det blir stabilare.

imageOch nu var det dags! I helgen går jag en kalligrafikurs på Studieförbundet Vuxenskolan. Första dagen fick vi traggla grunden till alla kalligrafiska stilar, och hann prova på lite mer snirklig stil innan vi ganska trötta gick hem kl 16. Idag ska vi lära oss mer av olika stilar och det ska bli kul! Återkommer med rapport.

Garn med historia

Publicerat av
3

För ett par månader sedan letade jag efter tyg att använda till broderi. Mina tyger ligger i en gammal koffert och längst ner i den låg en gul påse. I påsen låg garn som jag helt glömt att jag har. Lingarn och ullgarn som min mormor gjort, och som hon växtfärgade 1927! Det finns små lappar på härvorna där hon skrivit vilka växter hon använt. Galläpple, kropp och stenlav. Det kändes högtidligt. Tänk att jag kan använda det garnet nu, nästan 90 år senare!

image

Jag visste att mamma har lingarn som mormor gjort men visste inte hur mycket eller hur det såg ut. Hon letade fram det och det visade sig vara 6 kg fint oblekt lingarn i prydliga härvor! Jag nöjde mig med en härva, det går inte åt så mycket när man broderar.

image

Linet kommer från mormors barndomshem, gården Permats i Änga i Järvsö. Där odlades lin och jag har en inspelning på kassett av när mormor berättar om alla stegen innan linet blev till garn. Fantastiskt att lyssna på samtidigt som jag syr med garnet så långt senare! En rikedom.

Minneskänslig

Publicerat av
Svara

Jag läste alldeles nyss en väns inlägg på Facebook. Hennes dotter sa att hon var minneskänslig. Jag tar mig friheten att ta till mig det ordet och göra det till mitt också. (Det är ju så språket förändras och växer till.)

Det känns mycket bättre att vara minneskänslig än nostalgisk. Kanske för att ordet nostalgisk är belastat med sentimentalitet. Men jag är alla de där sakerna. Älskar att sitta och minnas tillsammans med andra. Gamla fotografier med sina berättelser. Eller som i somras när jag åkte runt tillsammans med min pappa i hans barndomstrakter i Jämtland. Se spår i landskapet där inget hus fanns kvar. Prata med de som nu bor i huset han föddes i. Se forsen han flottat timmer i. Min farfars namn i förteckningen över flottarna i den lilla flottarmuseet.

Det är ju pappas minnen men jag är känslig för dem med! De är en del av mig och det är här känsligheten kommer in tänker jag: hans minnen fyller mig med vemod, sorgsenhet och en känsla av samhörighet. Jag har inte bott i Jämtland på över 30 år. Jag bodde där mellan 6 och 18 års ålder, de viktiga formande skolåren. Jag känner ingen längtan att flytta dit alls, men jag känner en släktskap med landskapet, med människorna, med dialekten, med tempot. Jag är minneskänslig.

cropped-IMG_837711.jpg