Kategoriarkiv: Min historia

En dröm till

Publicerat av
Svara

För några månader sedan hade jag en dröm som jag skrev ner nästa morgon. Jag hade glömt bort den men hittade anteckningen nu. Som jag tolkar den hänger den ihop med när jag blev sjuk i 25-årsåldern, med så stark ångest att jag inte klarade av vare sig studier eller arbete, och knappt något annat heller.

Det började med att jag hade tagit ett studieuppehåll från universitetet, och jobbade som sekreterare på en liten advokatbyrå. Jag kände de två advokaterna genom mitt engagemang i flyktingrörelsen. De arbetade nästan uteslutande med asylärenden, och en av mina största arbetsuppgifter var att skriva ut de asylsökandes uppgifter om varför de sökte asyl i Sverige. Det var så fruktansvärda berättelser att det hände att jag bad att få slippa skriva, när de blev alltför vidriga. Då fick advokaterna skriva inlagorna till invandrarverket (som det hette då) själva, Till detta så ringde många av de asylsökande till advokatbyrån i olika tillstånd av oro. De ville höra om något hänt i deras ärenden och helst tala med advokaten. Det var min arbetsuppgift att vänligt men bestämt säga att det inte går att prata med advokaten, och att vi hör av oss så snart vi vet något mer. Agera grindvakt helt enkelt så att advokaterna hann jobba. En del lät sig nöjas med detta, och andra skrek ut sin rädsla och frustration i telefonen.

Det var svårt att hålla allt detta ifrån mig. Jag påverkades mer än jag förstod till en början. Och en dag tog det helt stopp. Jag har ganska dimmiga minnen av vad som hände, men jag minns att den ena advokaten började bläddra i sin kalender för att hitta en vecka då jag kunde vara ledig. Han fattade inte eller också kunde jag inte förklara att jag blivit sjuk. ”Men jag går nu” minns jag i alla fall tydligt att jag sa, och gick.

Jag ville plocka ljung och göra en krans, men hittade ingen fin. Däremot var ormbunkarna vackra och så plockade jag några kvistar med nypon.

Tillbaka till drömmen: Jag sitter på min terass i ett flerfamiljshus, ser ett stort djur och inser att det måste vara en varg. Jag sitter som på en avsats och tänker att om vargen kommer så måste jag hoppa ner. Men det är flera våningar högt och jag tänker att jag kommer att bryta alla ben (inte dö tyvärr) och sedan kommer vargen att slita mig i stycken.

Jag lyckas ta mig in in huset, men är plötsligt i någon annans stora lägenhet. Massor av flyktingar står på balkongen dit de räddat sig. Jag bjuder in dem i lägenheten och ber dem hjälpa mig att duka av de stora borden med massor av kladdig disk. Tänker först att de bara ska få vistas i vissa rum, men det funkar inte. De sprider ut sig i hela lägenheten.
Plötsligt ser jag två nära vänner, Z och A, som sitter vid ett stort bord. Jag känner hur ledsenheten väller över mig, jag gråter och kramar A.
När jag vaknade tänkte jag på att A och Z var två viktiga personer för mig under den här tiden (och är fortfarande). Drömmen är nästan övertydlig när jag tänker på den efteråt! Jag engagerade mig för flyktingars rätt till fristad (bjöd in dem från faran på balkongen), deras lidande letade sig in under skinnet på mig och tog överhanden (de spred ut sig i hela lägenheten), jag orkade inte med det till slut (ledsenheten som överföll mig) och så stödet jag hade av mina vänner.
Min psykiska ohälsa fanns med mig sedan tonåren, även om den oftast höll sig på en hyfsad nivå, men den här tiden på advokatbyrån fick min bägare att svämma över. Det var inte den som gjorde mig sjuk, utan den var mer som en katalysator. För att kunna vara så engagerad i en så tung fråga krävs en hårdare hud än min tror jag.
Jag slutade på advokatbyrån, blev sjukskriven i ett par veckor, påbörjade en psykoterapi och försökte sedan ta upp mina universitetsstudier igen. Jag skulle skriva c-uppsats men till slut blev jag sjukskriven från studierna. Jag orkade ingenting, men tack vare terapin kom jag ut på andra sidan igen. Ut till livet. Jag är min terapeut evigt tacksam.

Om lärande

Publicerat av
Svara

”Upprepning är lärandets moder” finns som uttryck i lite olika varianter. Det beror kanske lite på vad som upprepas och hur. Om jag gör fel upprepade gånger så har jag bara lärt mig att göra fel. Men många saker kan man ha glädje av att ha gjort enbart för att lära sig och utvecklas.

När jag började min trevande gång inom smyckestillverkning och broderi så kunde jag väldigt lite. Jag skaffade en del material, lärde mig en teknik som var kul och så körde jag. Jag gjorde enorma mängder halsband, ringar, armband, broscher, mobilfodral, burkar, gratulationskort och glasögonfodral. Materialen var metalltråd av olika tjocklek och färg, träkulor som jag målade, pärlor av enklare och finare slag, snoddar av läder och gummi, konstfiberfilt, garn av alla möjliga kvaliteter, linoleum, papper, ull, plexiglas, pvc-plast som jag värmde och formade, färdiggjorda smyckesdelar och olika tyger.

Här är några exempel från de första månaderna:

Glasögonfodral

Nålfiltat lock till en ask

Ring av gummi och plexi

Halsband med metalltråd och pärlor

Halsband av plexiglas

Örhängen av gummi och metallnät

Väska med applikationer och broderi

Ask med applikation och broderi

Halsband av pvc-plast

Inuti min första marschma, gjord i filt

Gratulationskort med linoleumtryck

Det var läkande för mig i mitt utmattningssyndrom och depression – det var så himla kul! Jag hittade en kreativ sida hos mig som jag inte känt av på mycket länge. När jag ser tillbaka på det jag gjorde det första året så är det kanske inte så mycket som jag tycker är så mycket att ha nu. Men det är fint att tänka på det som del i min lärandeprocess. Jag lärde mig tekniker och så småningom också om vilka material jag ville arbeta i. Jag hade inte tänkt på att filten jag tyckte så mycket om att broderi i inte var gjord av ull. Numera använder jag enbart ullfilt, vadmal eller kläde som på ett sätt är mindre följsamt och trögare att brodera i än konstfiberfilten, men så mycket vackrare, mer hållbart och miljövänligt.

Det innebär inte att jag gjort mig av med material som jag inte använt på länge. Det finns kvar och då och då poppar det upp en idé som inbegriper plast, plexi, trä och annat som jag har i mina gömmor! Det går inte en dag utan att jag fantiserar om min framtida verkstad där jag ska kunna ha allting mer överskådligt. Jag har ordnat och sorterat allting i min verkstad efter bästa förmåga på den lilla yta som finns, men jag riskerar att inte hitta saker och att helt enkelt glömma bort att jag har dem.

Jag har förstås inte enbart lärt mig på egen hand. Kurserna har blivit många: kalligrafi, flera kurser i broderi, fotografi, fotoredigering, tovning, växt- och rostfärgning, silversmide och keramik. Dessutom finns outtömliga resurser på nätet förstås. Vi skulle kunna skriva om det där citatet till ”Youtube är all kunskaps moder”!

Nästa lördag ska jag faktiskt på ännu en kurs. Det är Slöjd Stockholm som arrangerar en kurs i att göra Zhen Xian Bao, en kinesisk slags nål-tråd-bok i papper. Apropå många material!

 

Samtal med min chef

Publicerat av
Svara

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Vänner sedan ett halvt århundrade!

Publicerat av
2

I lördags fick jag besök av två barndomsvänner. Ett par dagar innan hade jag funderingar på att ställa in och skjuta på vår träff, men jag kände mig pigg på lördagen som tur var.

Det går oftast ett par år mellan våra fysiska träffar, men vi har kontakt via Facebook och sms ibland. Det häftiga är att det inte spelar någon roll att det går lång tid – det är bara att haka i och fortsätta vårt samtal! Det blir förstås en del frågor om våra respektive familjer och inte minst våra gamla föräldrar. En del egna krämpor avhandlas också, vi börjar ju bli lite till åren komna även vi!

Jag känner mig så tacksam över att ha dem i mitt liv! Vi har så många gemensamma minnen. Med en av dem gick jag nio år i skola, och med den andra i tolv. De var bland de första jag lärde känna när min familj flyttade från Stockholm till Lit i Jämtland när jag var sex och ett halvt år. Vi bodde då i lägenheter på samma gata. Och nu när jag tänker efter så är det faktiskt 50 år sedan min familj flyttade dit, i januari 1971!

I slutet av vårt samtal kände jag tröttheten komma smygande, även om jag pressade mig ett tag till. Så snart de åkte lade jag mig med öronproppar i öronen och en kudde över huvudet för att stänga ute ljud och ljus. Det blev en dryg timme utan andra sinnesintryck än dem jag hade i huvudet, men sedan var jag ganska ok igen.

Igår hade jag mer ångest än på länge. Jag kände ett sug efter att äta något för att dämpa den, men avhöll mig från annat än frukt och lite flingor. När jag la mig att sova tog jag fram kedjetäcket som jag inte behövt de senaste månaderna. Det var riktigt skönt att krypa ner under det tio kilo tunga täcket och ge mig hän åt känslan av att vara omsluten av en öm kram.

Hämtat mig

Publicerat av
Svara

Jag har hämtat mig från den bottennivå jag befann mig på häromdagen. Jag funderade på om jag skulle behöva sjukskriva mig, men efter att ha vilat på förmiddagen kunde jag jobba lite senare på dagen. Det var meningen att jag skulle gå en kurs (digitalt) den eftermiddagen, men som tur var kunde jag byta till ett kurstillfälle i nästa vecka.

Nu är fokus enbart på att ta mig igenom dagarna, orka jobba och se till att vila mycket. Inga måsten och inga utsvävningar.

Dottern behövde lite hjälp med en uppgift i svenskan igår, och jag gjorde vad jag kunde. Efter en stund kände jag att det tog stopp, och kom på att jag ska ändra hur jag uttrycker mig. Jag ska inte längre säga att jag inte orkar mer, eller är för trött. Jag ska säga att jag inte KAN mer för det är så det är. Hjärnan strejkar och det kommer inget vettigt ur den. Jag blir helt blank i skallen och det känns som att hjärnverksamheten rör sig i ultrarapid och att de få tankar som kommer är huller om buller.

Sensommarvärmen känns väldigt behaglig nu, och jag har passat på och suttit i solen och gonat mig de dagar då den visat sig mellan molnen. Trädgården blommar fortfarande som bäst, och humlorna har inte gett upp. Igår såg jag en sån där bamsig humla som när man ser drottningarna flyga omkring i jakt på ett bra bo tidigt på våren. Kanske var det en stor art eller bara en humledrottning på vift? Jag har fått fyra myggbett de senaste dagarna, efter en nästan myggfri sommar.

Idag kommer två av mina barndomsvänner och hälsar på mig! Det är länge sedan vi sågs och det ska bli så kul! Skönt att vädret är bra också, så att vi kan sitta utomhus och dricka kaffe och äta min mans hembakta bröd.

Annars ska jag inte göra någonting den här helgen.

Äntligen silversmide!

Publicerat av
2

Jag tänker på saker jag vill göra med mina händer långa stunder varje dag, men det har känts svårt att komma igång, och det har mest blivit tankar. En sak jag tänkt på länge är en silverring till höger långfinger. Jag vet att den skulle vara i samma tjocka silvertråd som den jag gjorde mina nya förlovnings- och vigselringar förra sommaren, och som jag verkligen älskar.

Jag hade också tänkt använda lite guld som jag har för att göra en kula som skulle sitta på ringen. Nu visade det sig att den kedja jag hade inte alls var av guld så det blev bara resterna av en liten läkring som fick bli en liten liten kula, men den blev alldeles lagom visade det sig. Jag lödde också fast en liten silverkula.

Det var väldigt svårt att fotografera den på ett rättvisande sätt, men den lite mindre kulan till höger är den av guld. Fotot är också avslöjande mot själva lödningarna som inte syns lika väl i verkligheten.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med både ringen och själva det faktum att jag gjorde den! Här hade jag mycket god hjälp av den ringbockningstång jag köpte för en tid sedan. Att böja en fyra mm tjock silvertråd är annars en lång process av att ömsom glödga tråden och ömsom böja den en bit till.

Jag broderade vidare på mitt yllebroderi på kvällen, det kändes så bra. Och bra att ha ett påbörjat arbete. Det är själva igångsättandet som är så arbetsamt annars.

Igår började jag skriva ner vad som gjort att jag är där jag är idag. Alla försvårande omständigheter och händelser som gör att jag har så svårt att bli frisk. Inte för att älta utan för att få en heltäckande bild och förstå. Bli förlåtande mot mig själv, känna lite självmedkänsla. Det tog på krafterna att skriva ska jag säga, och höjde min ångestnivå. Det slog mig att detta kan jag använda som exponeringsövning, som vi pratat om på Stressmottagningen. Jag ska fortsätta skriva om det, och så kanske ångesten börjar klinga av.

Känslomässigt bokköp

Publicerat av
2

För nästan 30 år sedan kände jag en kille som jag här kallar M. Vi var från början mer av vän till en vän, men kom varandra nära i de samtal vi hade om svår ångest och tankar om huruvida livet ens gick att leva. Så flyttade jag till Borås för att plugga, och strax därpå ringde vår gemensamma vän och berättade att han tagit sitt liv. Det var givetvis skakande för mig att höra, samtidigt som jag inte blev förvånad. Några veckor senare ringde hans flickvän och ville träffa mig. Vi sågs på ett kafé och hon berättade om hans sista tid i livet. Hon visade bilder, och av misstag även bilder på honom liggande i kistan. Han hade bett henne att ge mig en bok, Tusen skäl att leva, men hon hade glömt den och skulle skicka den. Jag blev djupt rörd över hans budskap till mig, men flickvännen glömde att skicka boken och jag ville inte påminna.

Häromdagen letade jag bland pocketböcker på Myrorna när jag plötsligt hittade boken! Jag tvekade först men givetvis köpte jag den. Jag har ännu inte läst den, men konstaterat att det är en bok om Gud som tröst och stöd i livet, korta texter skrivna av den katolske biskopen från Brasilien Dom Helder Camara. Jag visste att M var troende, och som jag förstod det sökte han sig till den kristna tron som ett sätt att komma ur sin psykiska ohälsa.

Titeln, Tusen skäl att leva, skulle kunna leda tanken till ett lätt humoristisk uppradande av snusförnuftiga råd av typen ta en varmt bubbelbad och se en rolig film, men jag förstod utan att veta att det inte handlade om en sådan bok. Det vi hade gemensamt låg på ett helt annat plan.

Jag tänker på M nu och på hur osynlig psykisk ohälsa kan vara. Hur det går att sätta upp en fasad och verka glad bland vänner, men hur tärande ångesten är inombords och när man är för sig själv. Om hans kristna tro ledde honom rätt så hoppas jag att han fann ro i livet efter detta. Om inte annat så hoppas jag att den skänkte honom ett visst lugn innan han valde att avsluta sitt liv.

Vänner

Publicerat av
Svara

Jag hade tänkt jobba på kontoret i stan igår, men insåg på kvällen innan att jag var alldeles för trött och behövde ta det lugnt. Att jag inte pressar mig – för att jag bestämt mig för det det, för att min syster och jag skulle ta med lunch till vår mamma, för att jag VILLE så gärna – är ett tecken på att jag lärt mig en sur läxa: det skulle innebära ett tufft bakslag, kanske i flera dagar framåt. Att jag kan skjuta på stadsturen i några dagar är dessutom en tröst, men bäst känns faktiskt just detta att jag inte pressar mig. Jag har lärt mig något viktigt.

Dessutom, om jag åkt till stan så hade jag missat att en en av mina allra närmaste vänner kom på mycket oväntat besök! Hon var på genomresa och smsade och frågade om jag var hemma. Så ofantligt underbart roligt! Vi satt i utesoffan och pratade i några timmar, innan hon inte kunde skjuta upp hemresan till Småland längre. Efteråt var jag trött men lycklig, det här kommer jag att leva på länge! Och jag insåg att om några månader har vi känt varandra i 50 år! I januari 1971 flyttade min familj till Lit i Jämtland och där lärde jag känna henne och vi gick i samma klass i 12 år.

Uteplatsen i mörkret med solcellslamporna

Mitt fruksocker-experiment då? Jag vet inte, men om det spelar någon roll alls så är det nog så att jag ska äta mer måttligt med frukt i alla fall. Det blev bara två dagar med minimala symptom på WED/RLS, och när jag åt lite frukt en dag så hände inget särskilt. Men symptomen är mer hanterbara i alla fall så jag är försiktigt optimistisk, oavsett anledning.

Jag kan också meddela att jag enligt plan hållit vikten över semestern och till och med gått ned några hekto, så nu har jag gått ner 15 kg i år. Nu är det bara att fortsätta – Heja mig!

 

Läser och läser

Publicerat av
2

De senaste åren har jag i stort sett inte läst några böcker alls. Det har känts konstigt eftersom jag varit en storläsare i hela mitt liv. Som barn när jag satt på huk framför bokhyllan och valde bland bilderböckerna, som nybliven läsare som läste allt jag kom över, som ung tonåring som utmanades av kompisar att läsa de tjockaste böckerna i skolbiblioteket (den tjockaste var Pickwickklubben av Dickens och den var tråkig, sedan kom Sången om Bernadette som är en helgonbiografi och riktigt bra, och till sist Desirée av Anne-Marie Selinko som jag läst om flera gånger), som gick till badhuset med en enkrona inne i vanten för att betala entré och efter badet gå till det lokala lilla biblioteket i samma byggnad och låna så mycket böcker jag orkade bära, och som ung vuxen med jobb i bokhandel med bra personalrabatt. Ingen blev förvånad när jag utbildade mig till bibliotekarie!

Under studieåren i Borås läste jag massor. Stadsbiblioteket hade en nyhetshylla med 7-dagarslån som jag lånade friskt ifrån. Även högskolebiblioteket var välförsett och här lånade jag framför allt barnböcker. Min kurskamrat och blivande man och jag packade ryggsäckarna fulla, och promenerade den 30 minuterna mellan skolan och studentlägenheten. Här gjorde jag misstaget att läsa om en av mina absoluta favoriter: Marryats Barnen i Nya skogen. Den läste jag om gång på gång i tidiga tonåren, och den bidrog nog mycket till mitt stora intresse för historia och gärna engelsk sådan. Men den höll inte för omläsning i vuxen ålder tyvärr.

Som nybakad bibliotekarie fortsatte jag att läsa och när jag efter ett år fick fast tjänst som barnbibliotekarie på 75 % ägnade jag stor del av min fritid åt att läsa in mig på barnböcker. Ändå hann jag läsa en vuxenbok i veckan också! Detta vet jag eftersom jag skrev upp allt jag läste.

Så fick jag barn och den oändliga fritiden var en saga blott. Nog blev det en och annan vuxenbok läst, förutom de barnböcker jag läste för arbetets skull, men det var bara att konstatera att ett av mina stora intressen inte fick plats i mitt liv just då.

De senaste åren har jag inte orkat uppbåda den koncentration som behövs för att läsa. Jag har försökt läsa lite mer lättlästa böcker men jag har tyckt att de har ett så banalt och klichéartat språk och tappat intresset.

Men det har hänt något! Jag blev tillagd i en Facebookgrupp som heter Snacka om böcker! och började lite motvilligt till en början läsa inläggen där. Jag ska villigt erkänna att jag hade fördomar om vilken typ av böcker som skulle snackas om där, men de kom på skam. Det är en varierad mix av lite lättsammare litteratur, deckare, klassiker och sådana böcker som jag tycker mest om: berättelser som lever kvar på grund av intressanta teman och mångbottnade karaktärer, och där språket har en framträdande plats.

Nu kom jag att tänka på en milstolpe i mitt läsande: jag var 17 år och hade på bokrean det året köpt Erica Jongs Rädd att flyga. På sommaren var jag i min mormor och morfars stuga i Söderhamns skärgård, och jag läste boken där. Då slog det mig plötsligt att det inte enbart var hur bra berättelse en författare kunde hitta på som identifierar en bra bok, utan att författare kunde ha olika SPRÅK! Att språket i sig var en kvalitet och en njutning. Som vuxen har jag njutit särskilt av det västerbottninska språket hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist.

Jag har nu i rask takt läst nästan tio böcker, och inser att tv-serier i all ära men det är läsningen som ger mig mest – det är min hemmaplan.

Igår gick jag till biblioteket med en stor tom kasse och en lista på böcker att låna. Det var mycket länge sedan.

Den här läser jag just nu

Sommarkursen inställd

Publicerat av
Svara

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.