Jag börjar känna av oron inför att dubblera min arbetstid från 1 oktober. Det är långt dit, men egentligen bara några veckor. Jag har börjat klia mig på armarna (stresseksem), jag upptäcker plötslig att jag sitter och spänner mig med axlarna upphissade och jag andas sämre. Jag känner också att jag är väldigt spänd i övre delen av ryggen och har också lite.

Jag var på behandling hos min fina och duktiga massör L idag, för första gången på länge. Vi konstaterade att det är de vanliga triggerpunkterna, ungefär där nacke, axel och hals möts, som var ömmast, och att jag är spänd i hela övre delen av ryggen. Jag ska boka tid varannan vecka nu så kan det bli bättre.

Jag har pratat med psykolog-J också förstås. Jag sa att jag försöker balansera mellan att försöka lugna mig och att ta symptomen på allvar, och det tyckte hon var helt rätt. Det är ju inte bra att helt ignorera vad kroppen säger till en, men det är också viktigt att ta till de verktyg som finns för att dämpa oron. Jag har en anteckningsbok där jag skrivit sådant som hjälpt mig, exempelvis yoga, andningsövningar och balansering. Jag har inte haft behov av att göra dem så mycket under sommaren, men det är dags att arbeta mer metodiskt nu!

Men jag ska också säga att jag har stora förväntningar på att det ska funka att jobba 50 %! Det vore så himla kul att hinna göra mer! Och jag ska börja på basal kroppskännedom igen, och dessutom frigörande dans här hemma, så det finns mycket att se fram emot!

I en facebookgrupp om hjärntrötthet kom den här frågan upp. Jag svarade direkt och från hjärtat! Tänk att sitta med några nära vänner en kväll och prata och skratta utan att bli toktrött efter en timme, och dessutom dras med tröttheten även nästa dag (det hon beskriver som ”bakfylla”)!

Min familj flyttade till Lit, två mil norr om Östersund, när jag var sex år. Jag bodde där tills jag var arton och flyttade till Stockholm. Mina föräldrar skiljde sig året efter min flytt, och bodde inte heller kvar i Lit. Därför känns den lilla orten vid Indalsälven som ett sagoland eller ett ställe i min fantasi, eftersom jag så sällan varit där under åren.

Förra helgen träffade jag nio av mina barndomsvänner för att fira att vi fyller 60 år i år. Vi höll till på ett hotell i Östersund där vi både hade spa och trerättersmiddag inbokad. Vi två som hade ordnat alltihop hade som en överraskning för de andra bjudit in vår lågstadielärare och vår mellanstadielärare, och det blev verkligen en fantastiskt upplevelse att träffa dem! Vi satt tillsammans allihop och berättade minnen för varandra.

Jag kom till Östersund dagen innan vi skulle träffas, och åkte direkt till Lit i en bil som jag hyrde. Där åkte jag runt med min gamla bästis som påminde om vem som bodde var. Såg det hus vi först hyrde lägenhet i, och huset som mina föräldrar byggde. Kyrkogården där flera vänners föräldrar är begravda. Förskolan som min mamma startade när vi flyttade dit, lågstadieskolan och ”Storskolan”. Så många minnen som väcktes!

Nästa morgon tog jag min lilla hyrbil och åkte till Brunflo, nästan två mil söder om Östersund, för att hälsa på en kvinna som för en del år sedan var pappas sambo i många år. En fin pratstund över en kopp kaffe, innan det var dags att åka tillbaka till stan (som vi sa!), lämna tillbaka bilen och träffa alla!

Jag hade planerat helgen perfekt så att jag hann med det jag ville. Vädret var också fantastiskt (men för varmt för min smak) och allt blev faktiskt ännu bättre än jag tänkt att det skulle bli. Och det bästa av allt: JAG ORKADE! Jag tog några pauser men det var ändå helt sensationellt hur bra det gick! På måndag morgon satt min psykolog och jag och jublade över min ork! Den här helgen bokades in före jul, och då var jag osäker på om jag ens skulle orka åka till Östersund.

Samtidigt som jag var där flyttade sonen, och i helgen kommer lagerhyllor och arbetsbord från Ikea. Min jättestora verkstad är på gång!

Nu har jag exponerats för ett par mycket jobbiga minnen, som jag tidigare stött bort när de seglat upp ur minnets dunklare vrår. Inför första gången var jag så spänd hela veckan innan, att jag hade rejäl värk i höger axel och arm. Jag bokade tid hos den massör jag brukar gå till, som fick knåda på dessa nya knutor. Den stora spänningen har lättat lite och värken med den. Men jag fick gå till massören igen den här veckan, när jag hade svårt att somna på grund av värken.

Jag känner att det händer mycket under exponeringen. Något litet släpper väldigt påtagligt, och efter sessionen i fredags kom det för mig att DET ÄR ÖVER NU! Även om jag inte är klar med terapin så VET jag att det här kommer att hjälpa mig så mycket! Att det kommer att vara över, åtminstone till stor del. Det nya kapitlet är här för att stanna!

Med hjälp av det här tror jag att även andra saker kommer att kännas bättre. Det är mycket välkommet. Värken i axeln har också avtagit.

En del som läser bloggen kanske minns mina drömmar om toaletter? I drömmarna letade jag efter toalett men alla jag hittade var mer eller mindre omöjliga att använda på grund av stopp i rören, översvämning i rummet, att golvet lutade, att dörren var för liten eller satt för högt upp på väggen och så vidare. Jag googlade på det och läste att det kan tydas som att jag har behov som inte tillgodoses. Det kändes klockrent på min situation!

Nu har jag drömt om toaletter igen, men i den här drömmen kom jag först till en toalett där hela golvet var översvämmat med en massa äckelpäckel. De andra två toaletterna var upptagna, men så blev en av dem plötsligt ledig! Är det inte fantastiskt! Mina behov börjar tillgodoses nu!

Jag och min syster är hos vår pappa i Jämtland sedan nästan en vecka. Pappa är svårt sjuk i lungfibros och är helt sängliggande. Vi har velat vara hos honom eftersom det är så osäkert hur långt han har kvar. Men det är också massor att styra upp med all den hjälp han behöver av hemtjänsten. Den personalen är helt fantastisk – varma och vänliga, och så professionella i sitt arbete.

Men i morgon åker vi hem för att fira jul med vår familj. Pappa känns stabil, men vi är beredda att åka hit igen om det behövs. Det ska bli oerhört skönt att komma hem. Vi är så in i Norden trötta, framför allt mentalt. Både för att han kanske inte har så långt kvar, och med allt som behövt fixas med.

Med detta korta inlägg skrivet i min telefon vill jag önska er alla en rofylld och kravlös julhelg.

Nu är det dag för dag som gäller. Som jag beskrivit tidigare inleder jag arbetsdagen med att göra ett schema för mig, med syftet att se till att dagen blir randig. Att lagom långa pauser läggs in med jämna mellanrum, och att möten får en inramning av vila. Det mer övergripande syftet är att jag ska orka över tid, och helst orka mer än att bara jobba. Det som är förändrat nu är tidsperspektivet. Jag måste se till att ta mig igenom dagen utan att klappa ihop helt. Det vill säga att jag befinner mig så nära gränsen för vad jag klarar av att jag är allvarligt orolig för att bli helt sjukskriven igen.

När jag läser vad jag precis skrivit kommer jag att tänka på vad jag lovat mig själv: att aldrig låta det gå så långt att jag blir heltidssjuk igen. Att sätta ner foten, dra i bromsen, slå back och rita upp en gräns för mig själv innan det händer. För om jag låter det gå så långt tar det så mycket längre tid att komma tillbaka. Då måste jag börja från början igen. En sådan process gör inte att påskynda, det ligger liksom inbyggt att ’skynda’ inte är kompatibelt med stabilt tillfrisknande.

Vad kan jag göra då? Som vanligt tänker jag bäst när jag skriver. Hoppa av nu, säger min inre röst till mig. Låt det ta tid att hejda den här utvecklingen. För det TAR tid. Jag ska till min husläkare på onsdag i nästa vecka för att förlänga sjukskrivningen. Tänk om jag ska be honom sjukskriva mig på heltid under december? Det vore att ta ett rejält nackgrepp på utvecklingen i nedförsbacke.

Det som är för mycket är

att jag alltför länge arbetat ensam med en arbetsuppgift där vi borde vara två

att min mammas man gått bort (begravning idag)

att min pappa plötsligt blivit betydligt sämre i sin sjukdom och ligger på sjukhus, alla de kontakter jag ringt den senaste vecka för att förstå vad som händer med honom och vad som planeras för honom

att jag har svårt att slappna av när hela familjen är hemma

Det som händer i mig är

att jag allt oftare får ganska stark ångest

att jag på senaste tiden haft starkare symptom av utmattningssyndrom än vanligt

att mindre påfrestning än vanligt behövs för att hjärntröttheten ska sätta in

att jag återigen är spänd i axlar och nacke, och biter ihop käkarna dagtid

att RLS är sämre än under bra perioder

Det resulterar i

att jag inte orkar en del som jag vanligtvis orkar

att jag känner mig uppgiven

att varje dag är en kamp för att få det nödvändigaste gjort

att jag fuskar för att få till allting

att jag befinner mig på ett sluttande plan och blir allt tröttare

Att dra i bromsen nu är att ta hand om mig själv. Att ta mig själv på det allvar som anstår mig. Som jag är värd inför mig själv.

Igår var en dag då mina energidepåer fylldes på rejält, trots en pendeltågsresa till stan. Det började med att jag fick besked om att silversmideskursen på Mullsjö folkhögskola i augusti blir av! De har väntat med att ge besked av förklarliga skäl. Jag gick denna kurs för två år sedan och hade anmält mig till den igen förra sommaren, men så satte pandemin P för den. Jag fick behålla min plats till i år, men det har inte blivit klart förrän nu att den blir av. Det känns så otroligt kul att ha den att se fram emot, och att avsluta semestern med en vecka med silversmide! Det är ganska länge sedan jag gjorde något av silver hemma, men är väldigt sugen. Jag ska se till att göra lite hemma innan kursen så jag inte är alltför ringrostig när jag kommer dit.

Det andra fina som hände igår var att vi var några arbetskamrater som träffades i en park och fikade tillsammans igår eftermiddag. Främst berodde det på att en av oss ska sluta, och vi ville ses av den anledningen. Men det är också länge sedan vi satt tillsammans och småpratade på grund av att vi jobbar hemifrån.

Jag kände mig så upplyft och glad efteråt! Digitala möten i all ära, men möten i det verkliga livet är något helt annat. Förhoppningsvis är vi tillbaka på jobbet åtminstone delvis någon gång i höst. Vi får försöka komma ihåg den här känslan då.