Idag köpte jag kalligrafi-tusch och en kilram (att spänna upp broderi i, tips från min blivande kurs på Capellagården) på konstnärsaffären Kreatima. De hade en låda med små bitar av tapeter för 10 kronor. Den här kunde jag inte motstå, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda den till.
Hur jag än bär mig åt blir den antingen för gul eller för ljusblå, bakgrunden är mer benvit.
Jag har tidigare skrivit om RLS/WED och att jag blivit sämre. Just nu sitter jag och gungar i stolen samtidigt som jag spänner vadmusklerna och vrider på fötterna. Jag håller på att bli tokig! Alldeles nyss gick jag med i WED-förbundet. Jag tänker att jag kanske kan få mer tips där än av min husläkare. Min medicindos är redan så hög den kan bli, men jag måste få hjälp på något sätt. Det börjar bli olidligt, bokstavligt talat. Ryckningarna i benen var värst på dagen idag. På jobbet men framför allt på pendeltåget. Jag måste sett smått galen ut.
Jag läste för en del år sedan om en kvinna med RLS/WED vars man gjort en konstruktion på golvet vid passagerarsätet i bilen. Det var pedaler till en cykel som hon kunde trampa runt för att överhuvudtaget kunna åka bil! Eller var det en träningscykel på ett släp? Jag minns inte, cykling var det i alla fall.
Nää nu tycker jag synd om mig!
Jag kunde inte motstå att spela in fåglalåten på hemvägen idag! Solen sken och vitsipporna bredde ut sig. Prova att klicka på länken ovan, ha ljudet på ordentligt.
I fredags hade vi begravning för min svärmor. Det var en av de finaste begravningar jag varit på. Prästen var riktigt bra, kunde berätta lite kort om Karins liv och brodera fint kring det. Om hennes dramatiska tid som ung mamma, flyendes i en mindre fiskebåt över Östersjön från Estland med mannen Oskar och ettårig dotter och ett till barn på väg. Om att etablera sig i ett nytt land och skapa sig en tillvaro för sin familj. ”Hon hade i alla fall språket med sig” sa prästen och anknöt så till dagens människor på flykt. Karin och Oskar kom från de svensk-estniska trakterna och talade svenska.
Min man sjöng två sånger, helt fantastiskt! och läste en dikt av Göran Tunström:
När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.
Jag behövde visst tvättas i öronen.
Bredvid vår garagelänga växer backsippor varje vår. De är så helt igenom fantastiska med sina ludna knoppar! De är fridlysta så jag plockar inga men skulle gärna ta en planta och sätta i trädgården.
Vid ett av husen i vårt område kommer varje år en backsippa upp mellan husgrunden och asfalten. Hur den nu fick fäste där! En annan granne har blåsippor under farstubron. Jag såg vitsippor även här i Väsby idag också. För att inte tala om vårtecknet att vi kan stänga av luftvärmepumpen och ha dörren till baksidan öppen så att katterna kan gå in och ut som de vill.
Jag försöker verkligen att spara min arm och avhålla mig från att brodera allt för mycket, men jag lyckas inte helt.
Jag har hittat grön filt som omväxling, riktigt fin nyans.
”Åh, 3D” sa dottern.
Här är några bokmärken som ännu inte fått något resårband eftersom de tagit slut. Ändå köpte jag 5 (fem!) meter helt nyss.
Så här blev programbladet till min svärmors begravning när det kopierats upp. Bilden blev lite underlig i färgerna men det gör inget egentligen.
Idag har jag jobbat med program/minnesbladet till min svärmor Karins begravning på fredag. Den här bilden ville min man ha på första sidan, och jag måste säga att jag är himla nöjd med den själv. Jag gjorde den 1997 så det är ett tag sedan.
På hemväg från jobbet idag var jag lite extra trött. Redan i morse kände jag mig långsam i skallen och trött i kroppen. Det frestar på med påsklov när hela familjen är hemma! Jag är van att vara ensam ganska mycket, och behöver det. Dessutom känner jag oro för hur det ska gå att jobba halvtid om en vecka, det tröttar också.
Jag jobbade på förmiddagen och hade ett möte med min chef klockan tre, för att prata om hur jag ska klara att gå upp i arbetstid. Timmarna emellan var jag hemma hos min mamma som bjöd på lunch och sedan sov jag.
Vår närmaste lilla skog heter Fylgiaskogen, är det inte ett underbart namn på en skog – som ur en saga! Jag brukar försöka komma ihåg att dra ur hörlurarna ur öronen när jag går genom skogen så jag kan lyssna på fåglarna. Idag hade jag glömt det, men de sjöng så högt att de överröstade P1! När jag tagit av lurarna kom jag att tänka på blåsippor. Inte har de väl kommit ännu? På ett ställe där jag brukar hitta dem var det bara fjolårslöv ännu. Men så ser jag dem plötsligt: en liten blå kudde i det bruna! Ett litet energitillskott!
