Jag lyssnar på Söndagsintervjun i P1, denna vecka med idéhistorikern Karin Johannisson. Hon är alltid intressant att lyssna på tycker jag. I den här intervjun talar hon en liten stund om, som hon uttrycker det, det galopperande diagnostiseradet av barn som inte passar in och som beter sig på ett oönskat sätt. Hon menar att vi kryper normaliteten på det här sättet. Jag förstår verkligen hur hon menar och det låter så sympatiskt att alla kan vara olika men ändå passa in eftersom det finns ett vidare begrepp om vad som är normalt. Men det är ju inte så verkligheten ser ut. Som jag skrev i min insändare i DN, eller i samma text oförkortad, kan vi känna oss fina och toleranta när vi säger att det finns olika funktionsuppsättningar, att vi alla befinner oss på olika ställen av normalitetsspektrat. Men när det kommer till kritan vill vi inte att våra barn ska gå i samma klass som de där barnen som ständigt sabbar studieron i klassrummet. Vi vill förhoppningsvis inte heller att de barn som har dessa svårigheter ska avsluta sina grundskoleår i förtid och bli sittande hemma med allt vad det kan komma att innebära för deras framtida liv.

Jag tänker att vi kan säga så här också: ju fler med dessa svårigheter som får diagnos och hjälp att bemästra svårigheterna och en förståelse från omvärlden för vad svårigheterna bär med sig för dessa personer – desto normalare blir det! Enkel matematik: ju fler desto normalare. Jag tror att det handlar om att vi alla andra – neurotypiska, normalstörda – helt enkelt får jobba på vårt förhållningssätt till de, många!, som inte beter sig som vi. Men de behöver en diagnos, och de och deras familjer behöver massor av stöd.

Jag skrev ett inlägg här om att diagnostisera eller inte och skickade texten till insändarsidan på DN. Idag är den publicerad, lite förkortad, i DN! Tyvärr lyckas jag inte länka till den, men här är en skärmdump.

Jag är inte troende. En gång i livet ville jag vara det. Jag konfirmerade mig delvis därför att i stort sett alla andra gjorde det där jag bodde. Men delvis för att jag ville tro. Varför vet jag inte. Ovanför min säng satt en sån där liten tavla av porslin som många hade. Min var i form av en uppslagen bok med en bild på ett litet barn och bönen Gud som haver barnen kär. Kanske jag fått den av min mormor. Hon var varmt troende även om vi sällan pratade om det. Min morfar däremot var närmast hatisk gentemot all religion. Jag minns att min mormor sa en gång att hon var orolig att de skulle möta prästen när de gick på byn i Järvsö. Orolig att morfar skulle slå ner honom! Det kan jag väl inte tro men det säger kanske något om hur djupt han kände. Hon upplevde sig i alla fall förhindrad att utöva sin tro. När min morfar begravdes ordnade vi själva med en borgerlig begravning för honom. Det är det finaste begravning jag varit på. Min kusin Pär agerade officiant, min mamma läste dikten om att inte ens en grå liten fågel finns på andra sidan av Nils Ferlin, min man spelade gitarr och vi sjöng morfars favoritsång Hjärtats saga. Blommorna hade vi plockat själva. Jag tror att han skulle varit väldigt nöjd.

Nästan exakt ett år innan han dog på midsommarafton 1995, höll han ett improviserat tal på mitt bröllop. Han sa att det var det bästa dagen i hans liv, och det är ett av mina finaste ögonblick. (Han var nog också nöjd med att det var en borgerlig vigsel!)

När min mormor dog några år senare ville vi förstås ha en begravning som hon skulle ha uppskattat. Det blev också en väldigt fin ceremoni i Järvsö kyrka. Jag tyckte att vi skulle sjunga alla verserna i alla psalmer, istället för enbart ett par stycken som man ofta gör. Vi skulle ta i med det religiösa! Hon har nu en grav nära sina föräldrar och andra släktingar på kyrkogården med den vackraste utsikten, medan morfar är strödd i minneslunden.

Varför jag tycker att detta är så fint och viktigt kan man undra, eftersom jag inte alls är troende. Jag tror inte att det händer någonting alls efter döden. Livet tar slut och så är det ingenting mer med det. Det är en trösterik tanke tycker jag. Begravningar är till för de efterlevande och det är för vår skull det känns bra att arrangera begravningen som vi tror eller vet att den som avlidit skulle vilja ha den. Samma sak gäller grav. Huruvida jag begravs med en sten eller i en minneslund måste vara något mina efterlevande får bestämma. Kommer de att känna ett behov av att gå och titta på en sten så visst. Men för min del spelar det ingen som helst roll.

Jag tror inte heller att det finns någon mening med livet. Det är inte samma sak som att livet är meningslöst. Bara det att jag inte tror att det finns en mening med just mig eller mitt liv. En del säger att ”det var meningen att det och det skedde”. Det tror jag inte alls att det är. Saker sker och ibland känns det som att det passar väldigt bra, men det finns ingen mening med det. Tur, slump, kalla det vad du vill men om det är en mening måste det ju innebära att någon slags högre makt är inblandad.

Typiskt svenskt är tydligen att säga att ”jag tror inte på Gud men på en högre makt av något slag”. Vår religion är snarare kärleken till naturen. Många känner sig nära Gud eller den högre makten – meningen – i naturen.

Jag tror att det som kommer närmast en mening med livet är vad vi kan vara och göra för varandra. Som Stig Dagerman skrev:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Idag promenerade jag med en god vän, och efteråt satt vi ute i vår lilla trädgård och drack kaffe. När hon gått hem satt jag länge kvar och broderade i solen med katten Marina spinnande i knät. Knepigt att ha både läsglasögon och solglasögon på samtidigt, men det gick!

Snödropparna var fler och större än nånsin! Jag brukar plocka dem och sätta i små vaser inne, men vår katt Semlan skulle bara välta omkull vaserna och gnaga på blommorna så jag får njuta av dem där de står istället.

Och det har kommit upp en ny kvist av julrosorna med underbara blomknoppar på!

Två krokusar hade letat sig upp, tätt tryckta mot den varma husväggen.