Om jag bara skulle få lyssna på ett enda radioprogram väljer jag alla gånger Godmorgon världen. Det har nästan allt: längre reportage från när och fjärran, dagsaktuell panel med ledarskribenter om veckans viktiga frågor, tankeväckande krönikor av intressanta personer som Göran Rosenberg, Nina Björk och Ulrika Knutsson. När något händer här i Sverige eller i annan del av världen tar de ofta upp en aspekt av detta som ingen annan lyfter, de tar tid i anspråk och ger en rejäl bakgrund till det inträffade. De ger en mer nyanserad och fyllig bild av det dagsaktuella skeendet. Två timmar en gång i veckan! Jag lyssnar nästan alltid på det som pod eller i SR-appen, men annars är det ett fint sätt att börja söndagen med.

I början av 1990-talet byttes mitt favoritprogram Kanalen ut mot Studio Ett. De långa reportagen i Kanalen var för långa, nu skulle det bli kortare inslag om dagens händelser. Jag slet mitt hår (eller inte) – kan ingenting få ta tid?! Men efter en inledande tid med korta inslag blev även Studio Ett ett fördjupande program, och jag lyssnar nästan varje dag.

De längre nyhetssändningarna missar jag inte gärna, favorit är lunchekot, som inte nödvändigtvis behöver åtnjutas kl 12.30 utan ”när du vill i Sveriges radios app” som de brukar säga.

Programmet Medierna har åkt längre och längre upp på min lista. Ett program där journalister granskar journalistisken. Det blir initierat som sällan något annat blir eftersom det handlar om radiomakarnas eget område, och är dessutom så viktigt för vår demokrati: de oberoende medierna.

Sommar och Vinter behöver jag väl inte ens nämna, men jag lyssnar ofta på dem i efterhand på långa höst- och vinterpromenader.

Ett program jag hade svårt för tidigare är Nordegren & Epstein men numera tycker jag att det är riktigt bra. I synnerhet Louise Epstein ställer de där lite oväntade frågorna som ger spännande svar.

För nöjes skull lyssnar jag gärna på Lantzkampen. Antingen på lördagar kl 18.15 när jag lagar mat, eller i efterhand. Annika Lantz är ju så otroligt snabb och rolig! Det gör inte mig någonting att det handlar om dagsaktuella frågor heller.

Spanarna har jag lyssnat på hur mycket som helst, men numera blir det mer sporadiskt. Samma sak med Stil som jag tycker är ett intressant kulturhistoriskt program, men jag just nu inte lyssnar så mycket på.

Andra P1-program jag gärna lyssnar på är vetenskapsradions olika program som Språket, Vetenskapsradion Forum och Historia, Forskarliv och Vetandets värld. Filosofiska rummet, Människor och tro, Meny, Kaliber och Konflikt är exempel på andra bra program.

Sveriges Radio har också två poddradioprogram jag lyssnar på så snart det läggs ut: Det politiska spelet med Henrik Torehammar och Ekots inrikespolitiska kommentatorer Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach som samtalar om inrikespolitiska frågor från veckan som gått. Initierat, intelligent och underhållande. Den andra podden heter USAvalpodden och handlar förstås om allt inför presidentvalet i USA i november. Just nu handlar det om primärvalet och programledaren Sara Stenholm (från Godmorgon världen!) har jättebra gäster och bisittare som Ginna Lindberg och Anders Holmgren och mer tillfälliga gäster som skarpa Britt-Marie Mattsson och Tomas Nordegren med flera. Superintressant för politiknördar! (Och West wing-fanatiker …)

För övrigt lyssnar jag på en del andra poddar också, men de hör inte till P1 och får inte plats här.

Ja nu vet ni vad jag lyssnar på i min verkstad!

De neuropsykiatriska diagnoserna ökar i galopperande fart hörs ofta i medierna. Minns då att det är antalet diagnoser som ökar. Ingenting sägs, och ingenting kan rimligtvis kännas till om antalet personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, ökar i samma grad. Minns du de där klasskompisarna som störde i klassrummet, ständigt ställde till bråk, skolkade ofta, ansågs som obotligt hopplösa och utan framtid? Jag säger inte att de nödvändigtvis skulle fått en diagnos om de utretts för npf. Men jag tror det finns stor sannolikhet att många av dem skulle fått det. Tror du att det skulle kunna hjälpa eller stjälpa hen att få veta?

Jag är övertygad om att det finns stora möjligheter för att ett barn med funktionsnedsättning ska kunna få en bra framtid. Att hen ska kunna få redskap att förstå sig själv, att skaffa sig strategier för hur hen kan fungera i ett samhälle med få eller inga anpassningar för dem som fungerar annorlunda än normen. Som varken är sociala eller flexibla eller kan hålla flera bollar i luften.

Det lyfter också orsak och en del ansvar från barnet och föräldrarna. Hen är inte elak och dum. Föräldrarna är inte dåliga och slappa i sin uppfostran. Förmodligen har de kämpat betydligt mer än de flesta andra föräldrar med att ”få ordning” på sitt barn som de inte begriper sig på. Det som krävs är att ta reda på om barnet har den speciella funktionsuppsättning som gör att hen har särskilda behov. Att eftersom hen inte kan anpassa sig mer än till en viss gräns så måste omgivningen anpassas efter barnet.

Debatten hamnar ofta i att vi diagnostiserar för många barn. Att vi lämnar för lite utrymme åt variationer. Att alla måste få finnas. Och det är ju självklart! Men det resonemanget hjälper inte det enskilda barnet och hens familj. Det gör bara att vi känner oss fina och toleranta. Men det är vi ju inte. Inte när det kommer till skarpt läge. När vi ser den där personen bete sig på ett sätt som inte passar in, som stör, som försvårar samarbete i en arbetsgrupp, som inte vill fika med de andra på arbetsplatsen, som har svårt att förändra sitt sätt att utföra sin arbetsuppgift eller sjukskriver sig när det blir omorganisation, igen.

Jag anser att för få barn blir utredda och framför allt får de vänta alldeles för länge innan utredningen utförs. Det medför ett stort lidande, framför allt för barnet men också för syskon och föräldrar. Att barnet får diagnosen tidigt innebär att föräldrarna får en förståelse för hur deras barn fungerar och kan stötta och hjälpa barnet. Förskolan och skolan kan göra anpassningar istället för att försöka tvinga in barnet i en mall som hen inte förstår eller klarar av. Sannolikheten för att barnet ska kunna klara av sin utbildning och hitta sin plats i tillvaron ökar. Mycket lidande skulle sparas och det skulle dessutom bli mycket billigare för samhället. Det argumentet borde väl bita men det är kanske på för lång sikt? Det är ju val vart fjärde år och så snabbt syns inga besparingar på samhällsnivå.

Det här citatet sitter på min anslagstavla på jobbet. Det är så himla bra! ”Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är.” Så snyggt men så svårt. Jag ska inte tjata om Jante men visst har Edith rätt i att det är vi själva som begränsar oss.