Kategoriarkiv: Övervikt

Hemma igen

Publicerat av
1

Jag blev inte förkyld, och klockan sex i måndags morse gick taxin mot Ersta sjukhus. Jag kom för tidigt men när klockan slog sju gick allt i ett. På med operationskläder (såna där tjusiga med lååånga strumpor och gigantiska trosor utan resår), samtal med sjuksköterska och en del prover. Eftersom jag sagt ja till att ingå i en forskningsstudie så fick jag träffa de som jobbade med den, och de tog ytterligare prover. De var jätteroliga, och när jag sa att jag ska bli sjuksköterska i mitt nästa liv, och att jag ville att de skulle berätta om allt de gjorde med mig, så var de helt på! Kirurgen kom och ritade på min mage där snitten ska sättas, och jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag. Jag försökte dokumentera det som hände, för min egen del.

Jag blev glad att jag fick komma in i operationssalen innan de sövde mig, för jag ville se hur det såg ut där, och vad de gjorde. Jag sa även till dem om mina framtidsplaner som syrra, och att jag ville veta vad de gjorde. Stämningen var god! Alla var så otroligt trevliga hela tiden. Så fick jag andas in syrgas, och sen försvann allt.

När jag vaknade låg jag med uppvakets bästa utsikt, och försökte hålla mig från att somna. Sjukt trött! Jag fick ganska snart komma till mitt rum, och när jag rullades in där tyckte jag att det var konstigt att det inte fanns någon säng där — det berodde förstås på att jag redan låg i den! När jag skulle gå på toaletten lite senare gick jag ut i korridoren och letade. ”Jag ska visa dig” sa en rar uska, och gick in i mitt rum och pekade. Där fanns ett fint duschrum med toalett! Jaja, lite virrig får man vara efter en operation med sövning.

Den här delen av sjukhuset är nybyggt och otroligt fint med milda fina färger. Rummen är så fina med tv till och med, det var som att befinna sig på ett privatsjukhus i en tv-serie! Jag fick vatten och saft att dricka, och skulle försöka gå uppe en del. Resten av tiden skulle jag sitta i min fina fåtölj. Men duktig som jag är så gick jag för mycket, fick världens yrsel och beordrades i säng. Blodtrycket var inte på topp för ovanlighetens skull.

Jag sov någon timme också, jag kunde inte hålla ögonen öppna helt enkelt. På eftermiddagen kom så min nya bekant A till sitt rum, och vi sågs en stund på kvällen. Jätteroligt att ha lärt känna henne! Vi sågs till frukosten också, 2 dl yoghurt som skulle ätas på 40 minuter. Efter mellanmålet kl 10 (yoghurt igen) var det dags för utskrivningssamtal med sjuksköterskan. Kirurgen hade jag träffat dagen innan. Så till apoteket i samma byggnad för att hämta ut alla nya medikamenter, och så taxi hem.

Nu är det torsdag och jag har varit hemma i två dagar. Jag mår bra, har lite ont i magen men tar smärtstillande så det är verkligen inget problem. Det som varit krångligt är att få ihop alla nya vitaminer och mineraler, som jag ska ta livslångt, med de mediciner jag redan tar. Flera av dem funkar inte ihop med varandra, och min trötta hjärna fick tänka om flera gånger innan jag fick ihop det! Jag tar redan medicin fyra gånger per dag, och jag lyckades fördela in de nya pillren vid de tidpunkterna. Jag måste kanske köpa en jättestor dosett, men jag ska se om jag får till det ändå. Puh! Nu har jag 14 olika mediciner och vitaminer/mineraler att ta varje dag, och några ska tas flera gånger om dagen. Men det är bara att känna tacksamhet att jag får allt detta, utan att det kostar mig så mycket alls.

En annan utmaning är ätandet. Jag är inte hungrig, men ska äta varannan timme. Frukost, lunch och middag, samt mellanmål däremellan — sju måltider per dag. Lite tjatigt men jag ska nog få till det så att det blir bra. Lååångsamt ska det gå också, och vatten måste jag jag dricka mellan varven, men inte samtidigt för då får jag inte plats med maten! Protein är ordet för dagen, jag börjar få bra kläm på vilka matvaror som innehåller mycket protein.

Jag är sjukskriven i två veckor nu, men jag får känna efter i helgen om det behövs. A och jag har kontakt flera gånger om dagen för att bolla tankar och funderingar, så himla bra att vi har varandra!

Inte bli förkyld!

Publicerat av
Svara

Nu är det dags, på måndag ska jag opereras. Det jag oroar mig för nu är att bli förkyld. Om jag skulle bli det flyttas operationen fram, i minst ett par månader! Inte nog med att jag vill göra den så snart som möjligt, jag vill inte gå igenom dessa svältveckor igen! Men nu kan jag inte göra mer än att hållla mig hemma och hålla tummarna.

Det har gått betydligt bättre att leva på kostersättning än jag kunde föreställa mig. Visst har jag varit lite hungrig emellanåt, men inte alls som jag trodde. Yrseln och mattheten i benen varade bara i två tre dagar. Jag har inte tänkt så mycket på mat, men jag har drömt desto mer! I den första drömmen var jag på en fin fest med den godaste maten jag ätit någonsin. Jag slängde allt överbord och åt, åt, åt! Tolkning, någon? 😁

Jag har kontakt på Messenger med en som ska opereras samma dag som jag. Det känns bra att ventilera frågor och funderingar med någon som är i samma fas. Hon erkände att hon tagit en tugga av familjens mat en dag, och det är givetvis helt oskyldigt och inget så påverkar någonting. Jag bestämde mig för att göra detsamma igår, men det gav faktiskt ingenting. Skapade inget sug efter riktig mat. Dagens höjdpunkt är den stora kopp med umamibuljong som jag tar på eftermiddagarna. Det smakar ju mat, och är något som sjukhuset tipsat om.

I morgon kväll ska jag tvätta mig enligt instruktioner, och därefter sätta på mig rena kläder och lägga mig i rena lakan. På måndag morgon ska jag göra om tvättproceduren igen, och sätta på mig rena kläder innan jag åker till sjukhuset. Jag har beställt taxi till klockan sex, för jag ska inställa mig klockan sju. Så idag har jag tvättat kläder som jag ska ha på mig. Som förberedelse inför nästa vecka har jag gjort soppor som jag mixat helt släta, och mosat frukt som jag ska ha i yoghurt och kvarg till mellanmål. Planering är mitt mellannamn! Jag är så taggad!

Jag har cyklat i 30 minuter varje dag på min motionshoj, med tv-serien Somebody, somewhere framför mig. En stillsam tv-serie om det lilla samhället Manhattan i Kansas. Kommen enbart några avsnitt in i serien skulle jag säga att ett starkt tema är vänskap i utanförskap.

Repris på en liten tavla jag broderade åt en kär vän.

Jag har knappt tittat på tv på länge. Jag är så inne på att lyssna på ljudböcker att jag inte tar mig tiden. Men dokumentären Min tjockumentär har jag sett två gånger. Den handlar om en ung man som gör en gastric bypassoperation. Den kan rekommenderas, den är både rolig och instruktiv, och faktiskt lite gripande också. Finns i fyra halvtimmesavsnitt på SVT play.

Åter till ljudböckerna. Jag har nästan uteslutande lyssnat på deckare och spänning eftersom jag tycker att det är lätt att följa dem utan att tappa koncentrationen. Min vanliga läsning av romaner är lite för svår för min hjärna numera. Men jag har provat några och det har blivit allt fler och det är så härligt! Litteraturen är mitt största intresse så det har känts lite tomt utan den.

På sistone har jag läst Therese Bohmans böcker med stor behållning, och även Hanne-Vibeke Holsts böcker om Therese. I bådas böcker har jag känt igen mig starkt i huvudkaraktärerna på ett sätt jag inte känt på väldigt länge. Mikael Niemi läser Mikael Niemi är en egen genre! Hans senaste bok Sten i siden är helt fantastisk, och nu har jag lyssnat på nästan alla hans böcker. Ingeborg Arvolas Kniven i elden var mycket fascinerande, liksom Gabrielle Zevins Imorgon och i morgon och i morgon. Maria Turtschaninoffs Arvejord likaså, om människor som lever på samma plats i Österbotten i generation efter generation.

En bok jag nog inte hade läst om inte min syster tipsat om den är ABBA undercover av Jan Gradvall. Boken handlar givetvis om ABBA men också om andra artisters förhållande till ABBA, det högröstade hatet mot populärmusiken och inte minst om tiden. Vad som hände i samhället och världen under då få år som ABBA var aktiva. Och så hur de fick en enorm återfödelse som verkar leva i evighet!

Jag har många favoriter bland deckarförfattarna också. Jag ska inte räkna upp alla dem, men i min mentala bokhylla har Jo Nesbø och Lars Kepler en särskilt fin plats. Jag läste om deras böcker för en tid sedan. Det är det inte alla som håller för. Det finns massor av mediokra författare även i denna genre förstås, och det är väl de som drar ner omdömet på hela genren. Men pärlorna är många med välskrivna (mycket viktigt för mig) och väl komponerade berättelser. Inte minst danska och norska författare vid sidan om de svenska.

Nu stänger jag tipsarhörnan för idag, och ägnar resten av helgen åt att inte bli förkyld.

Svältkost!

Publicerat av
Svara

Det ska erkännas, jag är väldigt hungrig! Dessutom yr och svag i benen, men det är bättre nu den femte dagen. Det har gått över förväntan ändå, jag trodde att jag skulle vara mer påverkad av hunger än jag är. Nu är det bara tio dagar tills operationen! Det känns jättebra.

Jag har gjort klart mitt halssmycke. Det tog sin tid att få det stuk på det som jag ville, men till slut blev jag nöjd. Det hänger fritt på ett snöre av gummi.

Jag har sett vintergäck men glömde att ta en bild.

Tiden är inne!

Publicerat av
Svara

Nu är det lördag kväll och på måndag inleder jag perioden då jag enbart ska livnära mig på lågkaloridiet i två veckor. Det är pulver som jag blandar med vatten till en så kallad shake. De flesta jag har smakar choklad enligt förpackningen. Smaken är helt ok, men jag skulle inte missta den för oboy! Jag har också köpt ett par andra sorter men de smakar verkligen inget vidare. Nåväl, det är i två veckor jag ska stå ut. Jag är mer orolig för att jag ska vara konstant hungrig som jag hört är vanligt.

Efter dessa två veckor är det då dags för OPERATIONEN! Den är jag inte orolig för, men jag känner nu – när det verkligen är dags att sätta mig in i hur jag ska äta veckorna efter – att det är så mycket att hålla reda på! Jag satte mig ner idag och skrev menyer för de sju minimåltider jag ska få i mig i extremt långsam takt varje dag, och fick en släng av ångest. Samtidigt så vet jag att det kommer att funka hur bra som helst, när jag väl är igång.

Allt kommer att kretsa kring maten, i synnerhet de första veckorna efter operationen. Jag träffade en oerhört trevlig sjuksköterska för inskrivning i tisdags, och han sa att jag ska vara sjukskriven i minst en vecka. De sjukskriver alla i två veckor, så får man se hur lång tid man behöver. Samma dag träffade jag narkosläkaren och hon var nästan övertrevlig! Hon berättade allt möjligt, som att hon skulle ut i dejtingdjungeln nu efter att ett förhållande tagit slut! ”Jag gillar att prata, jag är från Göteborg” sa hon! Ersta sjukhus har verkligen gett ett intryck av hög kvalitet, och jag känner mig omhuldad av alla där: sjuksköterskor, fysioterapeuter, dietister, narkosläkare och kirurg. Det känns toppen att det är dags!

Jag har köpt en motionscykel för att komma igång med träning hemma. Då slipper jag gå ut i regn, rusk och halka. Dessutom får jag ont i korsryggen när jag promenerar, så det här blir en bra start på mitt nya starka liv! Den har en hållare för iPad så att man kan titta på film samtidigt som man cyklar – vad kan man mer begära!

Jag håller på med ett halssmycke i silver, inspirerat av Torun Bülow-Hübe. Jag satt en god stund och klippte papper för att få till en mall. Det var inte helt lätt, tredimensionella objekt drar mer material så man måste vara säker på att inte såga till en för liten bit. Silverplåt kostar en hel del. Bild kommer senare!

Många tankar

Publicerat av
Svara

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet som incheckning till ett möte. Vi brukar turas om att hålla i incheckningen, och det är alltid intressant att se vad det blir. Den här gången skulle vi först tänka oss in i att vara sig själv som barn, ålder valde vi själva. Vi skulle skriva ett meddelande till vårt vuxenjag med vänster hand, och sedan svara barnjaget som sig själv idag, skrivet med höger hand. Tanken med att växla hand var att använda de olika hjärnhalvorna, men effekten blev också en barnsligare handstil med vänster hand.

Jag tänkte inte utan skrev direkt ”Jag är rädd, kan du hjälpa mig?” Jag svarade ”Du kommer att klara av så mycket mer än du kan föreställa dig, du är så stark, men det kommer att ta tid innan du inser det. ❤️ Det kommer att bli bra! ❤️”

Det blev en stark upplevelse, och jag tänkte på rädsla en god stund. Jag var rädd, ängslig och känslig som barn, och jag har med mig mycket av det fortfarande. Det är lättare att vara rädd som vuxen så till vida att jag kan säga att jag är rädd, att jag inte vill göra saker jag är rädd för och stå för det. Som barn kunde jag inte det, och jag kan minnas många episoder då jag på olika sätt försökt komma undan situationen jag skrämts av. Tricket var att ingen skulle förstå att jag var rädd. Som när det fanns en spökhistoria i Kamratposten som ledarna läste högt på scouterna. Eller när vår mellanstadielärare började på en ny högläsningsbok som var så otäck att jag helt skräckslagen smög iväg till toaletten. Fröken mötte mig när jag kom ut och frågade vad det var, och jag förnekade att det var något särskilt. Mamma fick ringa till fröken och de kom överens om att hon skulle låtsas tappa bort boken, medan mamma skulle läsa den hemma för mig. Men jag satte händerna för öronen och skrek. Klassen var besviken men det var ingenting att göra.

Det som var värst var ändå inte rädslan i stunden, även om den var stor nog. Det var att livet var så fyllt av skrämmande saker som kunde komma i min väg när som helst. Jag var inte säker, inte trygg. Det är nog det jag har med mig fortfarande när jag tänker på det. Jag känner mig inte riktigt trygg, och det tar på krafterna.

Lingarn

I veckan var jag på Ersta sjukhus för informationsmöte med dietist och fysioterapeut inför operationen. Nu är det bara tre veckor kvar! Det var bra information om hur vi ska tänka om mat veckorna efter operationen, innan vi ska börja äta vanlig mat igen. Så mycket att tänka på! Fysioterapeuten pratade mest om hur vi ska komma igång och röra på oss efter operationen, och vad vi inte får göra i början – bära tungt och springa till exempel. Jag träffade två kvinnor där som ska opereras samma dag som jag, och det kändes kul att ha träffat dem redan nu.

Mera lingarn

I veckan som kommer ska jag träffa narkosläkaren och dessutom en sjuksköterska som ska skriva in mig. Det blir väl en del information då också. Jag kommer också att vägas, och får inte ha gått upp sedan jag vägdes i november. Det har jag inte, och kanske jag rent av gått ner något kilo. Jag har nämligen börjat byta ut en del måltider mot lågkalorimaten redan nu, för att vänja mig inför de två veckor innan operationen då jag enbart ska livnära mig på det. Det är det enda som oroar mig – att jag ska vara vrålhungrig och sur de två veckorna!

Jag håller på med ett självmedkänslebroderi! Ännu så länge är det ord som är peppande: Släpp kampen! Orka, Acceptans osv. Det är inte särdeles snyggt, men kul. Kanske det blir bilder också så småningom.


Det närmar sig!

Publicerat av
Svara

Gastric bypassoperationen är först om fem veckor, men jag har flera saker inbokade innan dess, så tiden känns kortare. I fredags hade jag en telefontid med en kirurg (inte min) eftersom jag ville fråga om det jag hört glunkas: att om man gått upp i vikt på grund av läkemedel, så kan viktnedgången efter operationen begränsas. Eftersom det gäller för mig, och jag är helt beroende av de läkemedlen, så kunde det vara en avgörande faktor för om jag skulle genomgå ingreppet. Han kände inte till någonting om detta, men sa att det kanske kan inverka på marginalen. Med det lät jag mig nöja.

Jag har också blivit kallad till gruppmöte med dietist, och det ser jag mycket fram emot. Vi har fått mycket information om hur vi ska tänka kring maten både innan operationen, direkt efter och även på sikt. Men jag antar att denna information blir mer djupgående.

Kallelse har också kommit till narkosläkare, och jag ska samtidigt som det besöket även skrivas in. Det innebär bland annat vägning, antagligen främst för att se om jag gått upp i vikt sedan mötet med kirurgen i november. Det får man inte, och om jag förstått det rätt är det ok med något enstaka kilo, men om man gått upp för mycket får man skjuta upp operationen eller ha fler veckor med dietpulversoppor. Jag har nog fortfarande ett extra kilo sedan julexcesserna, men det är förhoppningsvis ok.

Jag fick remiss till de fysioterapeuter som de har på Ersta sjukhus, och som kan hjälpa en att komma igång med träning. De kan också hjälpa till om man har besvär i kroppen beroende på övervikten. I morgon ska jag ha ett första videomöte med en av dem. Det ser jag fram emot! Jag hoppas först och främst få hjälp med smärtan jag har i ländryggen, eftersom den hindrar mig från att promenera och röra på mig.

Så ni ser att jag har fullt upp! Från och med nästa vecka får jag inte dricka alkohol under minst åtta veckor. Om tre veckor ska jag enbart livnära mig på dietpulversoppor fram till operationen. Det känns bra att jag har saker att göra och förhålla mig till redan nu, för det är ju ändå så att en gastric bypassoperation enbart är ett verktyg — om än ett effektivt sådant. Resten är upp till en själv: äta rätt och träna.

Jag älskar att brodera med merceriserat bomullsgarn. Det har en lyster som är så vacker, och är tåligt och följsamt. Dessutom består garnet av sex trådar, och man väljer hur många av dem man vill använda till ett visst arbete. Jag broderar ofta med tre trådar på yllebotten. Garnet finns i ett nästan oändligt antal färger, och jag har dem liggande i såna tråg som man köper romatica-tomater i, sorterade på färg. Många är i fina dockor, men många finns i liten mängd och det har varit ganska svårt att få en överblick. Nu har jag emellertid köpt bobiner i papp att vira upp garnet på, och det har blivit sååå prydligt! (Se bilderna i inlägget.)

Nytt år med förhoppningar

Publicerat av
Svara

Så blev det 2025, ett kvarts sekel har gått sedan vi stod vid Slussen och räknande ned sekunder som tickade på Katarinahissen, tillsammans med tusentals andra. Under de 25 åren har jag främst varit förälder, och även om jag fortsätter att vara det så har barnen lämnat boet och flugit iväg på egna vingar nu. Igår på nyårsafton var dottern med pojkvän hos oss innan de stack iväg på fest, och vid tolvslaget kom sonen med kompis hit för att räkna ned tillsammans med oss. Så härligt!

Nyårsafton till ära lägger jag upp ett riktigt festsmycke som jag gjorde häromåret.

Häromdagen damp det ned ett tjockt brev i brevlådan, som visade sig vara från Ersta sjukhus och innehöll en KALLELSE TILL OPERATION! Redan 17 februari ska jag opereras, och det känns väldigt bra. Jag har suttit och lusläst all information om hur jag ska äta veckorna inför ingreppet, hur jag ska förbereda mig dagen för operation och hur jag ska äta veckorna efter. Det är mycket att tänka på, men så småningom blir det lättare och jag kommer att kunna äta som vanligt, om än betydligt mindre portioner och med mindre kaloriinnehåll.

Det som jag gruvar mig mest för är de två veckorna innan operationen då jag ska leva på kostersättning. Jag kommer att vara så hungrig! Men jag har tänkt byta ut enstaka måltider mot kostersättning en vecka i förväg så att jag trappar ner. Förhoppningsvis går det hyfsat bra ändå.

Det är förresten en annan sak som oroar mig, och det är att jag inte ska ta någon medicin på morgonen den dag jag ska opereras. Hur ska det då gå med RLS? Jag ska höra av mig och fråga om jag åtminstone kan ta kapseln med Gabapentin så att jag inte blir helt spattig.

Och ännu ett festsmycke. Jag för ofta frågan om jag inte får pinnen mot halsen, men det kan jag lugna alla och envar med att jag inte får!

Jag ska ringa till fysioterapeuten på Ersta också, för att komma dit och komma igång med träning. Kanske de kan hjälpa mig med mina smärtor i korsryggen och höften också. Det känns verkligen som början på något nytt och riktigt bra!

Förändringar

Publicerat av
2

Jag har funderat mycket på varför jag fick en dipp för en månad sedan. Det var en oro och stress i kroppen som jag upplevde kom från ingenstans. Men nu tror jag att jag vet vad det handlade om. Det kan nog ha att göra med de stora förändringar jag har framför mig. Dels gastric bypassoperationen, dels ansökan om sjukersättning. Det var inga lätt fattade beslut men nu är jag helt säker på att de är rätt för mig. Sjukersättningen innebär en betydligt lägre inkomst vilket också bidrar till oro, men det kommer att funka med hjälp av sparade pengar sedan tidigare.

Jag ser verkligen framåt med tillförsikt, även om jag vet att det inte kommer att gå av sig själv. Jag får jobba med diet och träning efter operationen för att komma i form. Min målbild är utförsåkning vintern 2026! Jag åkte senast 2022 i Edsåsdalen och det gick hyfsat, men det kommer att bli mycket roligare när jag är starkare i framför allt benen.

Jag har tänkt en del på broscher på sistone, och testade en idé häromdagen. Jag har sparat en cykelslang för att använda om tillfälle skulle givas. Och nu kom det!


För några år sedan gjorde jag en del av metallnät. Här är en brosch med tovad mitt med pärlor som jag använt en del.


Och den här hittade jag halvfärdig i lådan med metall och gummiprylar. Jag gjorde den klar och satte dit en kula.

Önskad riktning

Publicerat av
Svara

För en hel del år sedan gick jag en kurs i ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare blev jag provocerad av ordet acceptans, men förstod mer efter kursen. Det handlar inte om att lägga sig platt på rygg och passivt acceptera, utan om att acceptera sådant jag inte kan göra något åt och framför allt agera på ett sätt som ökar sannolikheten att må så bra som möjligt. Man talar om att ta steg i önskad riktning, vilket är ett mer realistiskt sätt att ändra beteende och sätt att tänka, än att ta ett stort kliv och direkt påbörja det nya livet. Risken att misslyckas är avsevärt större i det senare. Baby steps är ett uttryck för det, och min favorit: Hur äter man en elefant? En liten bit i taget! Börja med en kort promenad varje dag som långsamt ökas på, istället för att ge sig ut i femkilometersspåret direkt.

Jag lovade i gårdagens inlägg att det är en annan stor förändring på gång. Nu kommer den. Jag ska göra en gastric bypass-operation, troligen i vinter. Jag har skrivit en del om min vikt på bloggen tidigare, om hur jag lyckats gå ner 30 kg för ett par år sedan, men gått upp lika mycket igen. Det är ett välkänt fenomen inom obesitassjukvården, kroppen hittar sin balanspunkt vid en viss vikt och söker sig tillbaka till den. Det är oerhört vanlig att de som bantar går upp i vikt igen, trots försök att behålla vikten.

Jag bestämde mig i vintras för att ta en sak i taget. Först ska jag må bättre psykiskt och kunna komma tillbaka på jobbet, och därefter ta tag i vikten. Men jag har alltmer insett att det kommer att bli ytterligare ett misslyckande, och det som återstår är en radikal metod – operation. Min husläkare skickade en remiss till Ersta sjukhus, jag har varit på informationsmöten, träffat kirurgen, lämnat blodprover och genomgått en gastroskopi. Om allt ser bra ut så återstår bara att invänta kallelse till operation.

Det var inget beslut jag fattade från en dag till en annan, det är en stor sak som kommer att innebära stora förändringar. Jag har läst på, tagit del av andras erfarenheter och fattat en välgrundat beslut. Jag känner mig inte tveksam alls.

Jag är trött på att:

inte orka röra på mig
mest sitta hemma
inte rymmas i stolar i väntrum (förnedrande, varför måste det vara karmar på stolar?!)
få den hårda mojängen där man fäster säkerhetsbältet på bussen rakt in i låret
ta mer plats än jag tror så att jag går in i saker
ha ont i knän och höfter
kolla maxvikt för belastning
få klåda i hudveck
att aldrig känna mig fin
magen tar emot när jag ska böja mig
favoritkläder blir för små

Jag vill bli aktiv, ta långa promenader, orka träna styrka och kondition och åka skidor. Känna mig hälsosam och glad. Kanske det dröjer länge än innan jag klarar av det sociala liv som jag längtar sååå efter, men då vill jag åtminstone kunna orka med det fysiska. På köpet hoppas jag att min RLS blir bättre.

Dessutom tror jag att det nya aktiva liv jag önskar mig kommer att göra en del för det psykiska måendet också. Deprimerade får ofta rådet att motionera eftersom det är så bra mot just depression. Ett påstående som närmast är ett hån mot de drabbade, som inte har motion på kartan överhuvudtaget.

Åter till den önskade riktningen. På kursen i ACT hade vi en darttavla att rita in var vi befann oss. Bulls eye var målet, dit vi strävade, och ringarna på tavlan olika steg i önskad riktning. Om mitt mål var att bli mer vältränad, så kunde jag varje dag rita in var på tavlan jag befann mig. Jag kanske tagit en kort promenad och ritade in krysset på trean. Just nu befinner jag mig inte ens på tavlan utan pilen har försvunnit i det höga gräset bredvid. Men om ni följt med i detta och det förra inlägget så förstår ni att allt detta hänger ihop.

Jag släpper kampen om att kunna jobba mer än 25 procent, och att uträtta stordåd i arbetet.
Jag fortsätter samtalen med psykolog-J som betyder oerhört mycket för mig.
Jag gör gastric bypass-operationen och följer alla råd om kost och motion kopplad till den.

Jag vet inte hur långt det för mig, och jag hyser inga illusioner om att bli frisk. Men jag känner mig övertygad om att jag kommer att må betydligt bättre och känna mig gladare. Det får bli mitt bulls eye!

Våga ta plats

Publicerat av
Svara

I det minimala väntrummet hos fysioterapeut-J tidigare igår. En äldre kvinna talar högt i sin telefon. Bakom henne står den lilla radion på. Plötsligt sätter hon telefonen i högtalarläge för att kunna fortsätta samtalet samtidigt som hon kollar sin kalender i telefonen. Jag står nästan inte ut med alla ljud, men det känns oförskämt att sätta i öronproppar. Radion kan jag inte heller stänga av med mindre än att jag nästan lägger mig på kvinnan för att nå. Hur kan någon vara så hänsynslös och ta så mycket plats? tänker jag och sätter fingrarna i öronen, lite diskret under håret.

Jag beklagar mig inför fysioterapeut-J som tycker att jag ska våga ta den platsen, stå upp för mig själv och säga ifrån. Det kanske man kan, tänker jag, kanske att JAG kan det? Nästa gång, säger jag. Nästa gång ska jag våga.

Basal kroppskännedom handlar mycket om att ta plats i sig själv, få ihop huvudet med kroppen, känna sin inre kärna. Övningarna är ganska svåra, men jag bli allt bättre på att balansera hela mig. Ofta slutar det som förra veckan, med att när jag väl tycker att jag fått ihop det, så har jag kramp i vaderna för att jag spänt mig för mycket där istället!

Jag har också fått hjälp med min onda korsrygg och det underliga som händer i höger lårs utsida. Det domnar och ofta vaknar jag av att det gör förbaskat ont. Meralgia paresthetica heter fenomenet, och innebär att en nerv kläms åt. Det beror för min del troligen på övervikt. Jag visade fysioterapeut-J vilka övningar jag brukar göra för ryggen, och hon visade hur jag kunde göra dem ännu bättre för att stärka bukmusklerna som stärker hela området. Nu hoppas jag på snabb bättring eftersom jag får så ont när jag promenerar, och även när jag står en längre stund, till exempel vid matlagning.

Det känns som att det går uppåt och framåt nu! Till och med årstiden är med mig — ljuset, fåglarna, vårblommorna! Tillförsikt, tillit. Det var mycket mycket länge sedan.