Kategoriarkiv: Psykisk ohälsa

Omstart på kursen om självmedkänsla

Publicerat av
2

Jag har skrivit om självmedkänsla några gånger här på bloggen, bland annat i det här inlägget. I höstas påbörjade jag kursen Bli mera du – självmedkänsla 1,2,3, men gjorde inte klart den eftersom jag hade turen att komma med på behandlingen på Stressmottagningen. Men när man betalat för kursen så har man möjlighet att gå den igen när som helst. Materialet finns tillgängligt hela tiden, men om man vill ha möjlighet att kommunicera med de andra kursdeltagarna via diskussionsforumet eller med kursledaren Marie Bengtsson så kan man hoppa på vid tre tillfällen under året då kursen körs.

Timjan blommor till binas och humlornas glädje

Nu har jag precis börjat en ny omgång av kursen, och när jag läser mina nedskrivna reflektioner från i höstas så ser jag att jag ändå kommit lite längre! Jag är inte alls lika trött eller påverkad av allt elände som pågår i världen. Min weltschmerz var tung i höstas.

Hortensian ändrar färg

Kursupplägget är lite annorlunda nu, åtminstone här i början. En reflektionsövning gick ut på att färdas tio år framåt i tiden, knacka på dörren till mitt hus och möta mig själv. Vem mötte jag? Jag ser för mig en glad och harmonisk Pia, i hyfsad fysisk form och med tid, lust och utrymme för kreativa saker och för fina relationer med vänner och familj. Jag slås av den varma känslan i hemmet, med mycket färg, form och glädje. Jag är kanske pensionär eller åtminstone på väg bort från arbetslivet (förhoppningsvis!).

Axveronika framför rosen’The fairy’

I morgon bitti tar jag tåget norröver …

 

 

Läser och läser

Publicerat av
2

De senaste åren har jag i stort sett inte läst några böcker alls. Det har känts konstigt eftersom jag varit en storläsare i hela mitt liv. Som barn när jag satt på huk framför bokhyllan och valde bland bilderböckerna, som nybliven läsare som läste allt jag kom över, som ung tonåring som utmanades av kompisar att läsa de tjockaste böckerna i skolbiblioteket (den tjockaste var Pickwickklubben av Dickens och den var tråkig, sedan kom Sången om Bernadette som är en helgonbiografi och riktigt bra, och till sist Desirée av Anne-Marie Selinko som jag läst om flera gånger), som gick till badhuset med en enkrona inne i vanten för att betala entré och efter badet gå till det lokala lilla biblioteket i samma byggnad och låna så mycket böcker jag orkade bära, och som ung vuxen med jobb i bokhandel med bra personalrabatt. Ingen blev förvånad när jag utbildade mig till bibliotekarie!

Under studieåren i Borås läste jag massor. Stadsbiblioteket hade en nyhetshylla med 7-dagarslån som jag lånade friskt ifrån. Även högskolebiblioteket var välförsett och här lånade jag framför allt barnböcker. Min kurskamrat och blivande man och jag packade ryggsäckarna fulla, och promenerade den 30 minuterna mellan skolan och studentlägenheten. Här gjorde jag misstaget att läsa om en av mina absoluta favoriter: Marryats Barnen i Nya skogen. Den läste jag om gång på gång i tidiga tonåren, och den bidrog nog mycket till mitt stora intresse för historia och gärna engelsk sådan. Men den höll inte för omläsning i vuxen ålder tyvärr.

Som nybakad bibliotekarie fortsatte jag att läsa och när jag efter ett år fick fast tjänst som barnbibliotekarie på 75 % ägnade jag stor del av min fritid åt att läsa in mig på barnböcker. Ändå hann jag läsa en vuxenbok i veckan också! Detta vet jag eftersom jag skrev upp allt jag läste.

Så fick jag barn och den oändliga fritiden var en saga blott. Nog blev det en och annan vuxenbok läst, förutom de barnböcker jag läste för arbetets skull, men det var bara att konstatera att ett av mina stora intressen inte fick plats i mitt liv just då.

De senaste åren har jag inte orkat uppbåda den koncentration som behövs för att läsa. Jag har försökt läsa lite mer lättlästa böcker men jag har tyckt att de har ett så banalt och klichéartat språk och tappat intresset.

Men det har hänt något! Jag blev tillagd i en Facebookgrupp som heter Snacka om böcker! och började lite motvilligt till en början läsa inläggen där. Jag ska villigt erkänna att jag hade fördomar om vilken typ av böcker som skulle snackas om där, men de kom på skam. Det är en varierad mix av lite lättsammare litteratur, deckare, klassiker och sådana böcker som jag tycker mest om: berättelser som lever kvar på grund av intressanta teman och mångbottnade karaktärer, och där språket har en framträdande plats.

Nu kom jag att tänka på en milstolpe i mitt läsande: jag var 17 år och hade på bokrean det året köpt Erica Jongs Rädd att flyga. På sommaren var jag i min mormor och morfars stuga i Söderhamns skärgård, och jag läste boken där. Då slog det mig plötsligt att det inte enbart var hur bra berättelse en författare kunde hitta på som identifierar en bra bok, utan att författare kunde ha olika SPRÅK! Att språket i sig var en kvalitet och en njutning. Som vuxen har jag njutit särskilt av det västerbottninska språket hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist.

Jag har nu i rask takt läst nästan tio böcker, och inser att tv-serier i all ära men det är läsningen som ger mig mest – det är min hemmaplan.

Igår gick jag till biblioteket med en stor tom kasse och en lista på böcker att låna. Det var mycket länge sedan.

Den här läser jag just nu

Snabbt beslut per sms!

Publicerat av
2

Jag vaknade med den fina känslan av att bara ha några timmars arbete framför mig innan min semester skulle börja! Jag tog min morgonpromenad och plockade rödklöver och prästkragar som jag kombinerade med liljekonvaljeblad till en midsommarbukett.

Någon timme senare fick jag ett sms (!) från Försäkringskassan om att de fattat beslut om min sjukpenning till och med 20 september! De fick in intyget i måndags så de var verkligen snabba i vändningarna den här gången.

Det brukar oftast dröja innan beslut kommer, och ibland måste läkaren komplettera intyget varpå följer en nya väntan i ovisshet. När beskedet kommer är det inte så länge tills det är dags för nästa läkarintyg, vilket gör tiden för läkande väldigt kort. Det går inte att slappna av och bli frisk om man är orolig för sin försörjning. Men den här gången kan jag alltså koncentrera mig på att må bättre i tre månader!

Glad midsommar på er alla fina människor! Jag blir så glad för kommentarer och uppmuntrande tillrop! Hoppas att ni får en fin helg, på 2 meters avstånd förstås!

Gamla dagböcker

Publicerat av
Svara

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Sista avstämningen

Publicerat av
2

Idag hade jag digitalt möte med psykologen, arbetsterapeuten, fysioterapeuten och psykiatern från Stressmottagningen. De ville höra hur jag mår och hur jag upplevt tiden med dem, och att jag är nöjd har nog ingen läsare av min blogg missat! Jag känner mig verkligen mycket piggare och har fått med mig så väldigt mycket som kommer att vara användbart för mig under lång tid.

Innan mötet gick jag igenom mina anteckningar och insåg att det är ett par saker som jag glömt bort att tänka på, till exempel tanken att ”just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken …” Och ”behöver jag reagera på den här förnimmelser – är känslan adekvat?” Jag ska fundera på något sätt att hålla alla viktiga redskap nära mig så att jag inte glömmer bort dem.

Nu växer de sida vid sida!

Det här mötet var det sista avstämningsmötet med Stressmottagningen. Från och med nu och sex månader framåt har jag möjlighet att få tre samtal med någon eller några av dem, och det känns väldigt skönt inför att jag går upp i arbetstid. Jag kanske behöver prata med dem i början av hösten?

Jag fick också fylla i en lång enkät idag – samma som jag fyllde i inför behandlingen. Den går ut på att skatta hur jag mår utefter en mängd parametrar. Det kändes fint att inse att jag mår så mycket bättre nu än i november, både vad gäller trötthet, ångest och nedstämdhet! Det har varit en ynnest och en känsla av renaste lyx att fått gå på behandling hos dem!

Möte på min skogspromenad!

Mer om journalen

Publicerat av
Svara

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Ännu en journal

Publicerat av
Svara

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Första dagen

Publicerat av
Svara

Vilka i väntrummet ska gå i samma behandlingsgrupp som jag? Det är den enda gången jag behöver undra – nästa gång kommer jag att känna igen dem! Första träffen med gruppen på Stressmottagningen ingav förväntningar. De som ingår i gruppen verkar trevliga, och det känns som en bra grupp att prata i. Vi har det gemensamt att vi alla har diagnosen utmattningssyndrom men orsaken är inte densamma för alla. De två psykologer som ledde samtalet var bra, det känns lovande det här.

Avslutningsvis fick alla säga ett ord om hur vi kände och tänkte efter första tillfället. Jag sa HOPP.

De bjuder också in anhöriga till en föreläsning om diagnosen och vad de kan göra för att stötta oss, och min man ska gå på den. Det känns fint.

Eftermiddagen bjöd på lite uppskruvad läge här hemma, men jag intalade mig själv att det är luuuugnt, och det gick bra till slut även om jag blev väldigt trött.

Häromdagen påbörjade jag ett bytt yllebroderi! Jag har inte haft ork eller lust att göra någonting alls i verkstan de senaste veckorna, och broderat har jag inte gjort på mycket länge. Men så kom den – lusten – och jag påbörjade ett broderi. Första gångerna jag satt med det blev inte så långa, men i tisdags orkade jag längre. Jag tänkte att ni ska få följa med i arbetet, och här kommer första bilden.

Grönt ljus!

Publicerat av
Svara

Jag fick tag på min handläggare på Försäkringskassan idag på eftermiddagen och fick då höra att min sjukskrivning inte varit i fara under den här tiden! De ville bara ha en del klargöranden från mina läkare, och det hade de fått in! Så synd att det inte syntes i mitt ärende  på deras hemsida, där står bara alla påminnelser till läkarna med.

Samtidigt som jag blev väldigt lättad så blir jag också riktigt arg. Hur svårt kan det vara att informera tydligt?? Jag passade på att säga till handläggaren att jag varit på bedömningssamtal på Stressmottagningen så de vet om det.

Efter samtalet började jag nästan gråta och blev matt i kroppen – en sån stress jag levt med den senaste veckan! Helt i onödan!

 

Krångligt

Publicerat av
Svara

Jag ringde till psykiatrin igår och förklarade för den som svarade att jag måste få kontakt med min psykiater angående sjukskrivningen och att det var bråttom eftersom Försäkringskassan ville få in svar från henne senast idag. Hon som svarade började argumentera och kunde inte se att jag var sjukskriven hos dem, så jag försökte vara tålmodig och förklara att det inte handlade om det. Efter flera minuters krånglande sa hon till slut att hon skulle hälsa min psykiater att jag vill att hon ska ringa, ”så det kanske hon gör”. Grrr. Hon ringde inte igår och inte under hela dagen idag.

I morse var jag på plats på ett stort event som Region Stockholms kulturförvaltning, som jag jobbar inom, ordnade. Jag stod vid ett bord och pratade med de som kom förbi och var intresserade, men när programmet snart skulle börja i kongresshallen var sorlet och stimmet där jag stod för mycket för min arma hjärna och jag smet ifrån. Efter den första föreläsningen hade jag bestämt mig för att avvika, och det gjorde jag också. Jag formligen vacklade ut i regnet och den svala luften som kändes väldigt uppfriskande, och åkte till min syster och svågers lägenhet där jag jobbade lite och sov en stund,

På eftermiddagen åkte jag till Stressmottagningen för ett sista bedömningssamtal, den här gången med en fysioterapeut. Hon frågade mycket om arbetet, och jag sa att jag tidigare känt en sorg över att inte kunna göra mer än jag kan. ”Jag hade tänkt bli en stjärna, men blev bara en medelmåtta”. Good enough blev ofrivilligt mitt ledmotiv, och jag har accepterat att det blev så inser jag.

Jag fick också veta att vi ska träffas på måndag morgon för att prata om huruvida de kan hjälpa mig. Fysioterapeuten sa att i så fall handlar det om 1-3 träffar i veckan under ett halvår, och att det är i grupp. De planerar också tillsammans med arbetsgivaren så att det inte blir för mycket tillsammans med jobbet. Det låter så bra, men jag får höra vad de säger på måndag.

När jag kom hem idag gick jag direkt och la mig att sova under mitt älskade kedjetäcke. Jag visste i förväg att jag skulle bli väldigt trött idag, och hade förberett maten så det skulle gå snabbt.

På hemväg från yogan igår var det så stämningsfullt trots novembermörkret.