Höstsol

Igår fick jag lite oväntad energi och den promenad som jag trodde skulle bli både kort och långsam, blev en förvisso inte helt rask men desto längre stund i höstsolen tillsammans med min goda vän E. Samtalet med henne har pågått i många år under miltals promenader, och är viktigt för mig.

Det är galet vackert nu och så många stora träd i alla nyanser av gult, orange och rött. 

I Upplands Väsby där jag bor finns rester av en park från slutet av 1600-talet som restaurerats av kommunen på senare år. Barockparken kallas den och hörde ursprungligen till godset Stora Wäsby men delades från byggnaderna när järnvägen drogs fram. Här är väldigt vackert, inte minst på hösten. Det var härikring vi promenerade.

Idag har jag varit desto tröttare, och en rekognosceringstur till Bauhaus gjorde det inte bättre. Det var hemskt med alla ljud och människor. När kom hem la jag mig att sova i ett par timmar, och resten av kvällen blev det soffan.

Och apropå ljud: när jag åkte hem från Södra station i fredags var jag väldigt trött, och oerhört ljudkänslig. En rullväska över golvet, metall mot metall, ett barnskrik. Jag fick nästan panik och försökte skynda därifrån.

Jag hade hoppats orka och hinna med tid i verkstan den här helgen, men det har bara blivit nån timme. Jag har inte varit riktigt sugen på sistone, och det hänger förstås ihop med att jag varit så trött och nere. Men igår kände jag lite lust och fick en idé om ett silverarmband som jag påbörjade i alla fall.

 

Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.

Kärlek

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Reser bort över helgen

Idag åker min syster och jag till vår pappa i Jämtland. Det blir inte så ofta vi ses så jag ser fram emot det. Lite skönt att komma hemifrån också.

Det var lite väl jobbigt här hemma i början av veckan men det lugnade ner sig efter ett par dagar. Men jag påverkas väldigt mycket av det, och jobbade hemma onsdag till fredag. Det är tredje veckan i rad nu som jag jobbar hemma mer än den enda dag jag egentligen tänkt, och det känns inte bra alls. Jag vill känna att jag orkar mer. Det finns liksom inget driv i mig. Känslor av tomhet, meningslöshet och hopplöshet lägger en tung hand över mig. Inte ens verkstan lockar riktigt.

Just pågår Bokmässan i Göteborg, en mässa jag varit på många gånger både som besökare och föreläsare. Även i år hade jag kunnat vara med och presentera en studie som en forskare och jag samarbetat om, men hon fick göra det ensam. Jag har ingen som helst önskan om att vara där nu, med alla ljud och intryck. Blotta tanken ger mig lätt panik. Men jag blir också lite sorgsen när jag ser alla kollegor i mitt Facebook-flöde som är där. Det är ju himla kul och stimulerande om man bara orkar med. Kanske någon gång …

På måndag ska jag träffa min husläkare för att prata om förlängd sjukskrivning. Jag vill verkligen jobba halvtid men det är absolut maximalt vad jag orkar.

Lite hängig

Jag känner mig fortfarande tröttare än vanligt (vad nu det är!) och lite hängig. Har inte riktigt haft ork till någonting, och bara suttit kortare stunder i verkstan. Jag ägnar mig mycket åt att lägga patienser på telefonen, och ett spel där man ska lägga tio i rad. Det är någonting lugnande med det hela, och jag tycker om när det liksom går ihop på ett snyggt sätt. Något för en psykolog att sätta tänderna i!

Någon kanske undrar om hur det ligger till med broderiet nuförtiden? Jodå, jag har ett yllebroderi på gång, även om det går långsamt. Jag fick frågan häromdagen om vilken av de olika tekniker jag håller på med som jag gillar mest. Det är tveklöst broderiet, även om silversmidet känns väldigt roligt också. Men broderiet kommer jag nog att över tid ägna mig mest åt. Där finns en möjlighet till kreativitet som känns mer gränslös än med silvret. Och så är det alla färgerna som jag älskar, och det taktila i textilierna.

Kärleksörten blommar för fullt

Jag åkte för att ta blodprover i morse, men när jag kom dit visade det sig att jag skulle vara fastande, och det hade jag glömt bort. Jag får åka dit i morgon bitti igen.

Idag var det plötslig betydligt kallare ute, och jag njuter av att inte svettas. Jag hade jacka på mig och strumpor i skorna, och det var längesedan.

Jobbar halvtid på konferens – igen

För vilken gång i ordningen är jag på konferens och är sjukskriven på halvtid? Jag har verkligen rutin på det. Den här gången har jag bett om ett rum i anslutning till konferensen så att jag enkelt kan gå undan kortare och längre stunder.

Måltiderna är tuffa. Det är så högljutt omkring mig att hjärnan blir överkokt! Jag äter upp och går sedan och vilar. Kvällsaktiviteterna är bara att glömma. Men jag är glad att det funkar att göra så här. Annars hade jag inte kunnat följa med alls.

Jag skulle egentligen gå på en 50-årsfest på lördag som jag verkligen sett fram emot. Men jag inser att det är helt orealistiskt. Det finns inte på kartan att jag skulle orka med en fest, i synnerhet efter den här konferensen. Så trist.

Det är så vackert här, och vädret kunde inte vara bättre. Vi är på Högbo bruk i närheten av Sandviken i Gästrikland. Hit skulle jag gärna komma tillbaka någon gång.

Vilar

Igår var jag på återbesök hos psykiatern för att följa upp hur jag mår och hur medicinen funkar. Jag sa till henne att de allra svartaste tankarna är mer sällsynta nu än innan jag bytte medicin till Venlafaxin. Det är väldigt skönt. Tankarna om meningslöshet och hopplöshet är alltför tunga. Winston Churchill kallade dem Den svarta hunden.

Däremot har jag haft mycket ångest i sommar men de senaste veckorna har det lättat. Kanske att den här medicinen är snäppet bättre ändå. Jag hoppas att det håller i sig.

Tack och lov så var den galna natten med WED/RLS en engångsföreteelse! Jag var ganska orolig kvällen därpå, men det gick bra att sova.

Tröttheten den här veckan är värre än vanligt, och jag jobbar hemifrån onsdag, torsdag och fredag. Det är ju fantastiskt att jag kan det! Jag hade planer för helgen som jag ställer in – det är vila som gäller.

Vardagen åter

Det är inte enbart tråkigt att semestern och sommarlovet är slut, och att sommaren sjunger på sista versen. Jag tror att i synnerhet barnfamiljer hälsar vardagen välkommen åter, med rutiner och förutsägbarhet. Så även i vår familj. Och jag har ju en semesterhelg kvar att se fram emot!

Lite tråkigt är att jag haft större känningar av WED/RLS på jobbet. Det har varit ganska hanterligt de senaste veckorna så det vore synd om det blir värre.

Idag blev jag nästan överraskande trött när jag kom hem. Jag fick en tydlig signal av kroppen: LIGG NER! Så jag gjorde det. Det var min tur att laga middag men vi fick klara oss med rester för jag orkade inte göra någon mat.

I morgon ska jag jobba hemma. Det känns bra efter en sån här trött dag.

Här är ytterligare några alster i vardande. Silverkulan har jag köpt färdig och jag är väldigt nöjd med att lödskarven inte syns (utan att jag behövde fila bort den).

 

Jag provar mig fram

Jag ska väl erkänna att jag ägnat en del tid åt silversmide de senaste dagarna! Det är väldigt roligt men också frustrerande när jag antingen inte får till en lödning eller – ännu värre – värmer för mycket så att allt smälter. Bara att börja från början igen! Jag har lärt mig mycket under de här dagarna.

Jag har jobbat en vecka nu, och det har gått bra. En dag jobbade jag hemma, och det ska jag fortsätta att göra. Jag mår ganska bra även om jag har en del dippar då jag blir både trött och deppig.

På onsdag ska jag träffa min chef för att prata om den rehabiliteringsplan som arbetsgivaren ska upprätta efter en viss tids sjukskrivning. Det blir bra att samtala om hur arbetet kan anpassas så att jag orkar jobba, och få det på pränt. Jag ska läsa på lite inför mötet, så jag vet vad som gäller.

Spänd

Idag hade vi ett uppträde i familjen som fick hela min kropp att reagera. Jag blev spänd från huvudet ner till fötterna och det har inte försvunnit helt ännu. Det var som att kroppen frös till – gick i försvarsställning och i ide på samma gång. Det har påverkat hela min dag, och jag känner att oförutsägbarheten tog udden av livsglädjen. Jag har en oro och beredskap i kroppen, och alldeles nyss hörde jag ett plötsligt ljud och hoppade högt med skenande puls. Så här kan jag inte ha det!

Jag fick besked från Försäkringskassan idag, om att de godkänt läkarintyget. Det känns förstås bra. Det är två veckor sedan de fick in intyget så det har tagit lite tid och oro. Nu är jag sjukskriven på halvtid september ut.