Kategoriarkiv: Psykisk ohälsa

Antagen till kursen

Publicerat av
Svara

Ikväll fick jag besked om att jag är antagen till kursen i silversmide i sommar! Det är vecka 31 på Mullsjö folkhögskola. Så himla kul!

Just idag behöver jag verkligen saker som piggar upp. Jag tycker synd om mig och tappar lite av livsgnistan. Har svårt med koncentrationen och tycker det är svårt att jobba. Just nu ska jag bara ta mig igenom denna och nästa vecka så är jag ledig ända tills efter nyår. Om jag behöver får jag lägga in om någon mer semesterdag.

Det är inte det att jag inte orkar på det där utmattade sättet, men jag har svårt att fokusera och känner mig ineffektiv. Depressionen ökar i intensitet och gör att jag tappar sugen. Jag får påminna mig själv om det som psykiatern sa i våras, om att medicinen inte dövar alla känslor men den fungerar som ett skyddsnät så att jag inte faller igenom helt. Jag försökte få tag på honom då i våras, för att han skulle säga att jag kunde öka dosen på den antidepressiva medicinen. Men han sa att jag skulle invänta den återbesökstid som vi hade inplanerad några veckor fram i tiden, och det var klokt (även om det var jobbigt!) eftersom det värsta hade lagt sig då vi sågs.

Jag påverkas också mycket negativt av allt hemskt som sker i världen, och läser inte tidningen på morgnarna längre. Jag lyssnar inte lika mycket på radio heller, och när jag gör det väljer jag roliga program som På minuten. Eller Vetenskapsradion historia, Söndagsintervjun, Naturmorgon och P3 Historia. Mer neutrala program och annorlunda än de samhällsprogram jag brukar tycka är bra. Med neutrala menar jag att de inte påverkar mig negativt.

Jag försöker tänka på roliga saker som jag har framför mig, för att hålla mig flytande. Och idag kom nya tovade börsar med posten som jag kan brodera på!

Tryck

Publicerat av
1

Nu ikväll mår jag ganska bra. I synnerhet i jämförelse med tidigare idag då jag hade en lågintensiv ångest i flera timmar. Tunga tankar som krävde en del självövervinnelse. RLS/WED har varit lite mänskligare idag i alla fall.

Men jag fick lite sug efter verkstan till slut, och den där känslan av att VILJA göra något är oerhört viktig. Att inte tycka att allt är mer eller mindre likgiltigt. Depressionens mörka mörka sida, som kräver och kväver. Ibland drar skapandet i verkstan upp mig, men en del dagar räcker ingenting.

Idag har jag i alla fall testat ett nytt linoleumtryck som jag påbörjade i somras, och gjorde klar tidigare i veckan. Jag blev riktigt nöjd med min fisk!

Jag har flera svarta anteckningsböcker som jag tänkt trycka på, och då behöver jag vit färg. Efter idogt letande hittade jag till slut en slatt, och det räckte till ett tryck.

Jag fick lite mer energi på kvällen och rotade runt bland sånt jag gjort för att välja ut vad jag ska ha med på julmarknaden. Jag har inga illusioner om att sälja så mycket men vill försöka få till ett snyggt bord med lagom mycket saker.

Jag har gjort så himla många mycket saker med olika material och tekniker, mycket bara för att jag kunde och ville testa. Inte konstigt att jag fick tennisarmbåge! Här är rosor av filt som flöt upp idag:

 

Svajig dag

Publicerat av
Svara

Jag var så pass pigg att jag jobbade några timmar idag, men hemifrån. Jag hade som tur var tagit med datorn och jobb hem så det var enkelt. Jag var så nöjd med allt jag hann och fick undan på förmiddagen!

Men jag har haft en rent galen dag med WED/RLS tyvärr. I synnerhet i vadmusklerna men även i armar och händer. Och i bålen – det är som ett enda stort orosmoln i bröstet. Jag har periodvid haft obehagskänslor som liksom strålat från armbågarna och upp längs armarnas insida. Jag har haft obehagliga krypningar i händerna, och sitter just nu och gnuggar fötterna mot varandra så de nästan domnat bort. Spänd som en fiolsträng i hela kroppen. Det är helt vidrigt, det är det jag försöker beskriva. Helt vidrigt.

Jag har suttit en del i verkstan också, men inte fått så mycket ur händerna. Det är som att lusten inte funnits, känslan av meningslöshet har lagt lock på allt. Den fina Huskvarna zigzag-symaskin jag köpte på Tradera har slutat fungera, och jag plockade fram min gamla symaskin som krånglat med undertråden. När jag testade den idag fungerade den i alla fall, men när jag bläddrade bland alla mina underbara tyger tappade jag all lust. All den där förväntansfulla känslan bara försvann. Jag kände mig så besviken och tom.

De där svängningarna har jag skrivit om förut: att under samma dag känna meningslösheten och lyckan – det tär på mig. Det har varit en sån där dag när jag fått hålla hårt fast i tanken på att mina antidepressiva mediciner kommer att fånga upp mig innan jag faller alltför långt ner. Att våga lita till det. Det är den där förbaskade tilliten igen.

Kortslutning

Publicerat av
1

Jag sökte en lång stund efter en rubrik till detta inlägg, och kom till slut fram till KORTSLUTNING. Det får duga, i brist på bättre ord, för det jag känner nu. Jag har haft många nervryckningar i benen de senaste dagarna, och idag undrar jag verkligen vad folk omkring mig trodde att jag höll på med. Jag spände och masserade muskler i framför allt vänster ben för att häva de obehagliga pirrningarna och försöka hindra ryckningarna. Jag blir trött och jag blir arg, men mest blir jag rädd. Vad händer nu? Blir jag sämre i RLS/WED igen? Kan jag öka dosen på medicinen, eller prova någon annan? Handlar det om samma sak som hände med min förra medicin Sifrol – att jag fick för stor dos och mådde bättre av att trappa ner, så kallad augmentation? Jag har bestämt mig för att kontakta neurologen jag träffade förra hösten, men vill först avvakta i ett par veckor för att se om inte den ökade dosen ger effekt. Jag orkar faktiskt inte med det här.

Ångestnivån är förhöjd, troligen mest på grund av RLS/WED. Jag blir trött och har ingen ork över för verkstan som jag längtar till. Just nu är det så stökigt där eftersom jag har för lite plats för alla grejer och inte kommit mig för att göra något åt det, och då blir det ännu lite motigare. Jag inbillar mig att jag skulle kunna slå mig ner en liten stund i alla fall, om jag inte behövde gräva mig fram först.

Jag har faktiskt tagit semester en dag och kanske blir det en till i november. Jag behöver extra ledigt för att få något gjort till julmarknaden. Jag är inte orolig för att ha saker att sälja – jag har en del som är färdigt eller går snabbt att få klart – men jag har en del idéer som jag vill testa och framför allt vet jag att jag skulle tycka att det vore så KUL! Kul att sitta där och göra grejer, planera hur bordet på marknaden ska se ut och skriva listor över saker att ta med (tidningar att stå på som isolering mot den kalla marken!).

Att det blev just kortslutning som fick symbolisera det jag känner, är vid närmare eftertanke inte helt rätt. Jag är inte helt körd ännu! Men det är som att tio tankar och känslor går genom huvudet samtidigt, och en del gör mig glad men andra gör mig förtvivlad. Det är ingenting jag kan ta på riktigt, det är undanglidande tankar eller snarare känslor. Jag får också lätt panik vid tanken på vad det är som händer. Min stora överskuggande rädsla är ju att jag ska bli sjuk på nytt. Inte för att jag tror det – det gör jag faktiskt inte – men konsekvensen blir så stor om det händer. Jag tänker ofta på att jag liksom balanserar mellan olika bråddjup, och den yta där jag är trygg och säker är inte så stor. Förut beskrev jag det som att jag inte hade några marginaler alls, att jag gick på fäljarna. Nu har jag marginaler, men de är fortfarande högst begränsade.

Jag och min syster var hos vår pappa i Jämtland i helgen. En skön och avslappnad helg. Den här bilden har han på väggen: Pia 10 år. Vi var hos fotografen och jag minns att jag hade bestämt mig för att le med stängd mun för att inte visa mina skeva framtänder. Men fotografen lurade mig att skratta och det blev ju fina bilder tycker jag idag! (Därefter följde fem år av tandställning …)

”… där sorgen går i dagen …”

Publicerat av
2

Av en slump lyssnade jag en stund på radioföljetongen i P1 idag. Det var Elisabeth Rynells bok Moll som lästes, och jag skyndade mig att skriva ner ett citat: ”Det är bara där sorgen går i dagen som trösten kan finnas.” Förutom att det är en vacker mening språkligt så är det något jag känner igen mig i. Genom att visa mina såriga sidor får jag så mycket tillbaka. Jag får stöd som får mig att orka – som tar mig framåt, uppåt. Det gäller här på bloggen men också i andra sammanhang.

Jag har mängder av goda erfarenheter av att vara öppen med hur jag mår och vad som händer i mitt liv. Risken man löper är att vara för mycket, att andra tycker att man är självömkande och tar för mycket plats. Men då har jag ju en av mina superkrafter – högkänsligheten som gör att jag har tentaklerna ute och känner av andras sinnesstämning så att jag kan skruva av och på mig själv,

Tänk ändå

Publicerat av
2

Ok, det blev inte en helt optimal vecka orkmässigt. Jag har varit riktigt trött när jag kommit hem från jobbet nästan alla dagar, igår så pass att jag undrade hur jag skulle orka ta mig hem. Men nu har jag en hel helg att vila och planera nästa vecka på ett mer hållbart sätt.

”Det är ändå fantastiskt att du jobbar heltid nu” sa min man häromdagen, ”det trodde man inte för ett halvår sedan”.

Ja tänk ändå, att jag blev frisk – typ. Helt återställd kanske jag aldrig kommer att bli. Men under mina år av utmattningssyndrom och depression har det funnits dagar jag

inte orkat hålla i en bok utan att stötta armarna med kuddar

inte orkat gå hem från bussen och fått be min man hämta mig med bilen

suttit utomhus i vårsolen, tittat på vissna fjolårsblommor men inte kunnat mobilisera ork att resa mig och ta bort det

bara kunnat laga mat om jag varit ensam, det är alldeles tyst i köket och jag har gott om tid på mig

inte klarat av att handla i en mataffär

känt att tanken på att åka in till stan, och t ex gå på en utställning, varit helt oöverstiglig

varit urtrött men inte kunnat slappna och vila på grund av starka känningar av WED/RLS

knappt velat gå upp på morgonen överhuvudtaget.

 

 

Språk- och slöjdkafé och en mycket speciell resa

Publicerat av
2

Igår satt vi, sex förväntansfulla kvinnor med våra handarbeten, och hoppades att någon skulle hitta till vårt språk- och slöjdkafé. Och där kom han, en ung man som tvekande klev in i rummet. Till en början ville han inte sitta ner men han och jag stod länge och pratade. Efter en stund föreslog jag att vi skulle sitta ner, och han tog av sig ryggsäcken och satte sig, Han berättade om hans och hans unga familjs flykt, och det var en stark berättelse om stora faror och strapatser. Det yngsta barnet var bara tre månader gammal!

Jag frågade om han ville prova på att handarbeta. Jag hade med mig en låda med filt och broderigarner. Nej nej, log han, handarbete är för kvinnor! Men så berättade han att han jobbat med att sy herrkläder i en fabrik i sitt hemland, och att många män arbetar med det där. Det innebar en del maskinbroderi också, men ingenting för hand. Däremot kunde ett kvinnoplagg ta femton dagar att sy med mängder av handbroderi. Så intressant, och så tråkiga alla vi i rummet plötsligt tedde oss med våra färglösa tröjor!

Jag har också haft en annan stark upplevelse av utsatta människor den här veckan. När vi var i Krakow följde vi med på en guidad tur till Auschwitz och Birkenau. I sammanlagt 3,5 timme guidades vi runt, och det kändes nästan overkligt. Overkligt att se den kända skylten Arbeit macht frei, overkligt att se högarna av skor som tillhört människor. Människor som brutalt mördades: barn, kvinnor och män. Overkligt att se högarna av människohår, flätor och hårlänkar – obarmhärtigt avklippta.

Ohyggligt att se in i de minimala celler där familjer till en fånge som rymt från lägret stängdes in för att svälta ihjäl. Gården mellan två huskroppar där avrättningar ägde rum – där människor sköts ihjäl eller hängdes för små förseelser. Och att gå in i en betongbunker där själva gaskammaren låg. Att gå i det rummet där så många människor mördats, och att i nästa rum se ugnarna. Overkligt, ohyggligt.

Det var många människor där, många grupper med guider. Det känns lite absurt med en slags förintelseturism, men det är förstås bra att det bevaras och visas upp i all sin vämjelighet. Auschwitz är ett av UNESCOs världsarv, det är bra. I Birkenau finns ett värdigt minnesmonument där träd planterats, och texter på de olika språk som fångarna talade. Jag såg ingen som grät eller bröt ihop på något sätt, men det förekommer säkert. Det finns fortfarande människor kvar i livet som har egna minnen från dessa dödsläger, och många många anhöriga.

Det här låter kanske konstigt men jag känner ingenting, men däremot kan jag intellektuellt förstå, förfasas och ta till mig. Det är absolut ingen likgiltighet, mer som ett pansar som skyddar mig mot känslosvall. Jag har skrivit om detta tidigare. Den antidepressiva medicinen lägger sig som en rustning kring mig. Det är skönt men konstigt. Men det var ett ögonblick som kröp under det här skalet, och det var när guiden sa att Krakows judar minskat från över tre miljoner före kriget till 10-20.000 nu. Att de som inte mördades i lägren senare flydde den kommunistiska regimens pogromer. Därtill de nationalistiska tongångarna från dagens polska regim – ofattbart historielöst eller ännu värre: ren och skär rasism och antisemitism.

Besök hos doktorn

Publicerat av
Svara

Idag var jag hos min gulddoktor, min husläkare som jag haft i bra många år nu. Drygt tio år måste det vara. Jag har inte alltid gått så regelbundet som de senaste åren, men periodvis har vi haft mycket med varandra att göra. Som när jag fick ett galet utbrott av eksem över hela kroppen som bara blev värre och värre till en början. Jag tror att det är 11 år sedan nu.

Han minns det också, och frågade mig idag om hur det är med eksemen. Det är sällan nu som jag får några, och när det händer är det mycket begränsat. Han tittade igenom min imponerande medicinlista och vi konstaterade att han kunde stryka en del kortisonsalvor för olika användningsområden.

Han lyssnade på hjärta och lungor, kollade pulsen och blodtrycket – allt var helt ok. Det var skönt. Jag ska inte säga att jag oroat mig men jag har ändå tänkt att det känns skönt att jag skulle till doktorn på koll. Eftersom jag väger alldeles på tok för mycket, har högt blodtryck och har urusel kondition så vet man ju aldrig. Jag ska gå och ta prover också. Dels är det dags att kolla sköldkörteln och se om medicinen ska justeras, dels olika järnvärden som är viktiga för RLS/WED och så ska de kolla blodsocker också. Det känns bra.

Vad gäller vikten så påpekade han just den biverkningen som Mirtazapin har, om ökad aptit och viktuppgång. Jag har ju skyllt viktuppgången på den medicinen men det är givetvis bara en del av sanningen.

Men han uttryckte förstås också en glädje över att jag verkar må så bra nu! När jag gick från bilen över parkeringen in till vårdcentralen idag mindes jag alla gånger jag gått samma sträcka i ultrarapid när jag varit riktigt sjuk i utmattningssyndrom. När det inte funnits någonting som skulle kunna få mig att gå fortare. När jag liksom dränerats på all energi som runnit ut någonstans. Kvar är bara en trasa. Jag hade först lite svårt att föreställa mig den känslan, men strax kom den över mig. Tänk att jag är frisk nu, typ!

Andning och montering

Publicerat av
Svara

Jag sitter och monterar bilder inför utställningen som börjar på onsdag (gulp!) och lyssnar på radions P1, som vanligt. Ikväll har jag hört ett avsnitt av Kropp & själ som handlade om andning. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på det. Det gavs en hel del tips om övningar.

https://sverigesradio.se/kroppsjal

För mig har detta med andningsövningar långsamt smugit sig på som läkande och stressreducerande metod. Till en början tyckte jag att det var svårt med mindfullness och yoga, men när jag väl fick ordning på själva andningen så kände jag hur jag kunde lugna ner hela systemet i kroppen genom de långa djupa andetagen. Just mindfulness är jag fortfarande inte riktigt vän med, men jag ser verkligen fram emot att yogan börjar snart igen!

När jag känner att stressen drar igång och andningen blir grund så brukar jag börja andas långsamt och djupt en stund. Om jag har möjlighet sätter jag mig någonstans där det är lugnt, sluter ögonen och djupandas en stund tills jag känner att kroppen taggar ner. Men jag kan göra en sån liten andningsövning var som helst och när som helst egentligen. Det är väldigt effektivt och har bevisad effekt.

Två läkare var med i radioprogrammet och de sa att yoga och meditation har funnits i årtusenden, men det är först nu som vetenskapen börjar förstå hur det fungerar. Genom att andras styr man stresscentrum som i sin tur ändrar på hjärnan. De bekräftade precis det som jag skrev om ovan: att om man blir bättre på att självdiagnosticera sin egen stress så blir andningen ett effektivt verktyg.


Här är en andningsövning från programmet:

Börja med att andas ut så långt du kan. Andas in i sex sekunder. Håll andan i sex sekunder och slappna samtidigt av. Andas ut i sex sekunder. Andas in i sex sekunder, osv. Håll på i tre minuter till att börja med.

Den här helgen ska jag ta en promenad med en nära vän, men annars ska jag ägna mig åt utställningen. Montera klart de bilder som inte är klara, och gå igenom allt för att se vad som återstår. Jag är inte stressad – jag kommer att hinna, åtminstone tillräckligt. Good enough var det ju!

Trötta kvällar

Publicerat av
Svara


När jag kom hem från jobbet igår var jag riktigt trött. Eller rättare sagt: redan på hemvägen var jag tröttare än förra arbetsveckan. Det känns att jobbhösten dragit igång och att sommaren är slut. Inte att jag stressar eller så. Jag tycker att jag har det mesta under kontroll, och har gått igenom almanackan ordentligt för att se att det finns luft här och där. Jag har till och med bokat in delar av dagar där det står ”boka inte in något här!” eller ”förberedelsetid”.

Jag har ju Språk- och slöjdkaféet också. Det drar igång tisdagen 18 september och känns superkul! Ikväll skrev jag ett meddelande i Facebook-gruppen där jag bad dem att meddela vilka dagar de kan vara med. Tyvärr kommer jag att missa tre gånger på grund av resor, främst i jobbet. Men vi är tillräckligt många för att det ska funka ändå.

Men tillbaka till tröttheten. Jag ska erkänna att jag blev lite lite orolig igår kväll, och fick ta till hela arsenalen av hjälpsamma tankar för att inte bli alltför rädd. Idag kändes det faktiskt lättare och då försöker jag att glädjas åt det.

Känningarna av RLS/WED är tyvärr lite för mycket just nu. Ett stort moln på min himmel.