Jag har fått mycket samtalsstöd av min vårdcentral. De har avtal med en KBT-terapeut och jag har fått remiss till henne vid tre tillfällen. Varje gång har vi träffats så många gånger som jag behövt, och det har varit många! Något jag önskar alla att få tillgång till. Förra sommaren kände jag ett allt större behov av att samtala med någon som var specialist på just utmattningssyndrom. Jag behövde prata om hur jag ska tänka på mig själv och mitt tillfrisknande. Känslan inom mig var att jag är skadad och aldrig blir hel igen, och hjärnan är ju skadad – det vet jag. Men jag ville inte att det blir en självuppfyllande profetia om mig själv, utan få en realistisk bild av hur jag ska tänka. Dessutom ville jag veta vad hon tror om mitt tillfrisknande, om tidsaspekten, om vad jag kan göra och inte.

Jag skriver hon för det var en hon jag fick kontakt med via tips från Stressmottagningen på Karolinska dit jag vände mig. Vi träffades tre gånger och det var oerhört viktiga samtal för mig. Hon förklarade så bra hur jag inte fått den återhämtning som alla behöver som lever med stress. Man kan klara mycket påfrestningar om man få vila emellan, men jag har levt med ett nästan konstant stresspåslag i flera år. Med beredskap inför vad som ska hända i nästa sekund. Det klarar inte kroppen.

Jag kände mig stärkt av samtalen, jag fick mycket med mig i hur jag ska tänka, om vad som krävs för att jag ska bli frisk, hur lång tid det kan ta och om mönster i mitt liv.

Nu har jag kontaktat henne igen och fick tid redan i morgon! Eftersom planen för tillfrisknandet inte blev som tänkt och jag inte ser hur jag kan påverka det, behöver jag nya råd. Hur ska jag tänka nu? Jag mår dessutom sämre nu än jag gjort tidigare i höst. Mina stressbarometrar signalerar full storm: RLS/WED är värre – så pass att jag inte kan sova middag eller ligga och vila för att det pirrar och rycker i benen. Spänningarna i kroppen är värre också -spänningshuvudvärk och ont i axlarna. Jag har till och med gråtit en gång, och varit nära gråten ett par gånger – mycket ovanligt nu när jag tar antidepressiv medicin.

Jag tror inte att det är julen jag stressar upp mig inför. Vi ligger lågt och har pratat om hur vi ska göra för att orka. Gästerna är hjälpsamma och bidrar med mycket av både mat och att hålla humöret uppe. Tyvärr tror jag att det är ett mer långsiktigt och svårlösligt dilemma som är orsaken.

Jag ser mycket fram emot samtalet i morgon, och hoppas på nya insikter.

Här är ett halsband jag gjort i den osannolika kombinationen gummi, vadmal och agat!