Kategoriarkiv: Utmattningssyndrom

Aningen bättre

Publicerat av
Svara

Jag känner mig en aning piggare nu när jag varit hemma och vilat i två och en halv dag. Igår hade jag tid på vårdcentralen för att mäta blodtrycket. Tänkte att det kan vara fel på min blodtrycksmätare och att det skulle vara bra om de mäter det professionellt. Men den stämde med min och sjuksköterskan sa att den ligger på gränsen, men är ok. Jag sa att den legat betydligt högre andra dagar, och vi kom överens om att jag ska fortsätta mäta hemma och be om en läkartid om inte trycket går ner. Då kan jag behöva höja medicindosen.


Det blev en kort utflykt och som alltid tänker jag att jag skulle kunna passa på att kompletteringshandla på mataffären på hemvägen. Det är alltid något som behövs. Men jag skärpte mig, och berättade för mig själv att det kommer jag inte att orka, och åkte istället raka vägen hem. Och mycket riktigt. Enbart turen till vårdcentralen hade tröttat ut mig så pass att jag inte orkade laga middag på kvällen.

I morse tog jag i alla fall en halvtimmes promenad med min syster i andra änden av telefontråden. Lite långsammare än vanligt men det kändes bra och hoppfullt. I morgon ska jag jobba men jag ska ta det mycket lugnt. Det är det som gäller nu.

 

Tar några dagar ledigt

Publicerat av
Svara

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Lite ledigt i Jämtland

Publicerat av
Svara

Idag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland. Jag har tagit ledigt halva torsdagen och hela fredagen, och det ska bli skönt. Jag är fortfarande tröttare än vanligt, men på en helt ok nivå.

Rudbeckian blommar än

Jag jobbade på kontoret igår, och gick sen hem till min mamma där jag sov en liten stund. Sedan hem till min syster som också bor i närheten av mitt jobb (sååå praktiskt!). Där sov jag också en liten stund innan vi åt middag.

Jag är en fena på att hitta ställen att vila på. På alla kurser jag gått på somrarna har jag hittat krypin, vilrum eller undanskymda fåtöljer där jag kunnat vila mellan varven. När jag varit på konferens eller i andra jobbsammanhang har jag frågat efter vilrum, eller helt frankt lagt mig på en matta på golvet i ett tyst rum för att få vila hjärnan ett tag. Det är nödvändigt för att jag ska orka överhuvudtaget. Ibland har jag somnat men oftast bara legat, blundat, andats.

Vi har fått ny chef och jag hade ett första samtal med honom igår. Jag sa att jag numera vet vad som är bäst för mig. Vad jag orkar, var gränsen går och att lyssna på kroppens signaler. Allt detta är sant, och det viktigaste är att också agera på det. Att stoppa mig själv när jag håller på att mot bättre vetande göra sånt jag vill vill VILL! men egentligen inte orkar. Jag är oerhört mycket bättre även på det.

Nära att det blev för mycket

Publicerat av
Svara

Jag har säkert redan skrivit att jag på försommaren fick ett ärofyllt uppdrag att skriva ett kapitel till en bok, som jag hann påbörja innan semestern. Jag har skrivit på arbetstid men för att hinna till deadline som är idag, så har jag jobbat liiite mer än mina timmar, liiite snabbare och med liiite färre pauser. Ingen bra idé. En bra idé hade varit om jag bett om att få en vecka till att skriva på. I fredags var texten i stort sett klar, men jag har förstås inte kunnat avhålla mig från att jobba liiite i helgen. Jag har korrläst och komplettera en aning.

Förra lördagen hade jag en gräslig huvudvärk, och den kom tillbaka den här lördagen fast i snällare tappning. Jag avsade mig att laga middag, och vi åt rester istället (ett av mina bästa knep!). Igår söndag kom Den Stora Tröttheten smygande. Kroppen var trött och seg, och jag orkade bara gå långsamt. Hjärnan gick på sparlåga och jag tappade bort vad jag skulle säga flera gånger – det var kusligt blankt i huvudet, riktigt kusligt.

Vad göra? Precis ingenting! Jag ska se till att återhämta mig rejält denna vecka, och att följa reglerna strikt framöver. Hålla benhårt på pauserna och arbetstiderna. Jag ska INTE bli sjukare igen!

Jordgubbar på gång fortfarande i september

Jag hittade jag ett citat av psykologen och stressforskaren Niclas Almén:
”Ny forskning visar att stressreaktioner inte går över automatiskt bara för att stressituationen är över. För att återhämtning ska ske måste vi känna oss trygga och säkra.” Väldigt bra och träffande! För min del tror jag att kroppen inte kommit ur stressituationen eftersom min hjärna inte tror på det ännu. Det är en bit kvar till känslan av trygghet och säkerhet.

På torsdag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland, och jag ska se till att vila riktigt ordentligt.

Jag vill inte vara sjuk!

Publicerat av
Svara

Det finns en uppfattning att långtidssjukskrivna inte VILL bli friska, inte VILL komma tillbaka till arbetslivet. Att de fått en identitet som sjuka, som en slags hospitalisering eller institutionalisering. Och det är klart att vi har en identitet som sjuka i viss mån. Vi ÄR ju de facto sjuka och har varit det under en lång tid. Det blir en del av ens identitet i så måtto att vi har tvingats inrätta våra liv efter sjukdomens begränsningar av det. Är det så konstigt? Men att det skulle vara vår ENDA identitet är fel. Så fel!

Jag kan inte tala för alla, men jag har känner några långtidssjukskrivna och vi har det gemensamt att vi jublar när vi lyckas bli så pass friska att vi kan gå upp i arbetstid! Gläds över tanken på att kanske bli så pass friska att vi ska orka göra någonting utöver  att jobba lite grann och lite sysslor hemmavid. Tanken på att åka in till stan och träffa några vänner, gå på en utställning och efteråt sitta och skratta på lokal är så främmande men oerhört lockande i all enkelhet.

Jag har också kontakt med många långtidssjukskrivna som slagits och förlorat mot Försäkringskassan, och som nu lever utan ersättning från det allmänna. Om de egentligen inte är sjuka då borde de väl masa sig iväg till jobbet nu då, men det gör de inte för de är SJUKA! De tvingas leva på anhöriga och sälja vad de har av värde för att överleva. Vad är det för välfärdssamhälle?

Jag blir så oerhört provocerad av dem som förfäktar idén om den sjuke som inte vill bli frisk! Det finns säkert de som räds vad som väntar när de blir friska. Det beror kanske på vilken situation de lever i. Om de måste ut och söka jobb direkt med den ansträngning och osäkerhet det innebär, eller komma tillbaka till en arbetsplats de blivit sjuka av. Kanske finns det en del som trivs med att vara sjukskrivna. Men det är inte så många att de ens ska nämnas i debatten, och svärta ner alla andra som kämpar med att få sina liv tillbaka!

Jag fick tips om ett bra inlägg på Underbara Claras blogg:

Kan folk som inte vet något om utmattning snälla sluta prata utmattning?!!

Och glöm inte: det är inte alla som blivit sjuka av sina arbeten!

Nya regler föreslås

Publicerat av
Svara

Presskonferens igår om sjukförsäkringen. Jag har väntat länge på att sjukförsäkringsminister Shekarabi skulle komma med bra förslag, eftersom han sagt att han inte alls är nöjd med de hårda reglerna. Men jag är ganska besviken. De höjer taket i ersättningen, vilket innebär att de som tjänar bra får högre ersättning. Det behövs för många, det är inga fantasisummor man behöver tjäna för att få del av det höjda bidraget. Men jag tycker att de pengarna skulle lagts på dem som blir utförsäkrade istället, det vill säga lätta upp reglerna för bedömningen.

Det finns även sådana förslag, men de gäller inte heller alla. Det är tusentals människor som är utförsäkrade, och eftersom de inte kan jobba enär de fortfarande är alltför sjuka så har de ingen inkomst och är dessutom ”nollade” hos Försäkringskassan. Det är en skandal och inget annat.

Jag förstår att det måste finnas regler, och ingen ska fuska till sig skattepengar. Men detta gäller svårt sjuka människor som av olika anledningar inte kan jobba. Det är inte bara såna som jag, med sjukdomar som är svåra att göra objektiva bedömningar av. Dessa tycks Försäkringskassan ha extra svårt att förstå. Men det finns också många med andra svåra sjukdomar som går att se tydligare med provtagningar, eller som lider av efterdyningarna av dem, som inte heller får ersättning efter en tid.

Mer flexibilitet i systemet, bättre utbildning av Försäkringskassans handläggare och mjukare bedömning av trasiga människor som inte orkar slåss!

Slut på restriktionerna

Publicerat av
Svara

Jag lyssnade på presskonferensen igår när regeringen och Folkhälsomyndigheten meddelade att rekommendationen att arbeta hemifrån tas bort om ett par veckor. Även de andra restriktionerna tas bort och det är givetvis oerhört glädjande för många människor. Jag trodde att det skulle bli en förlängning av restriktionerna, med tanke på smittan som sprids i så pass stor utsträckning som den gör nu. Och jag ska erkänna att jag hoppades på det, för egen del.

För om jag tillåts tänka på enbart mig så finns en oro. Vi kommer förvisso inte att från en dag till en annan gå tillbaka till kontoret, utan det kommer att ske i etapper. Men jag vill inte göra det alls! Jag längtar givetvis efter att träffa mina arbetskamrater i verkliga livet, men om jag ska kunna fortsätta att jobba 75 % så förutsätter det att jag får fortsätta att jobba hemma väldigt mycket.

Jag jobbade på kontoret tre dagar en vecka och det höll på att ta en ände med förskräckelse. Jag blev oerhört trött, och enda bra var att jag fick ett kvitto på hur det skulle vara att jobba där så pass mycket (eller lite egentligen).

Jag vet att vi kommer att uppmanas att jobba hemma mer än innan pandemin, om inte annat så för att det är trångt på kontoret. Men om jag bara orkar jobba en dag på kontoret per vecka så kommer det att innebära möten där enbart jag deltar digitalt medan de andra i mötet är på kontoret. Hur kommer det att funka?

Jag ska försöka att inte ta ut all oro i förskott nu, men nu sitter jag här klockan 3 på natten, och har vaknat efter en dröm där jag sakta gled på en hal yta mot ett stup!

Ställer in, igen

Publicerat av
2

Igår skrev jag om att jag får lov att tacka nej till trevligheter. Det finns annat jag ställer in också. Återkommer till det strax.

Min mamma har inte varit hemma hos oss på nästan två år, men i lördags kom hon äntligen. Det var verkligen jättefint att kunna visa henne trädgården som hon bara sett på bild, men också att träffas förstås.

Igår skulle jag, som jag skrev i förra inlägget, träffa gamla kurskamrater men fick ställa in. Jag träffade istället en nära vän som också är sjuk i utmattningssyndrom, och vi tog en stilla promenad i skogen.

Senare på eftermiddagen och kvällen var jag helt slut. Jag la mig och sov lite av och till. Ställde in matlagningen och la mig tidigt. Jag sov ovanligt länge nu på morgonen och gick inte upp förrän halv 6. Efter en stund somnade jag om i soffan och sov i trekvart. Trött, som sagt!

Jag funderade fram och tillbaka igår kväll på hur jag skulle göra idag. Meningen var att jag jobba på kontoret, eftersom jag ändå hade en tandläkartid i stan på eftermiddagen. Jag har redan ställt in den en gång och jag tyckte att det kändes jobbigt att ställa in den med så kort varsel en gång till. Men min syster messade att det kan jag visst det! Och så fick det bli.

Det känns oerhört skönt nu när jag bestämt mig. Det är ju inte bara att orka den här dagen, utan hur det kommer att påverka resten av veckan. På det här sättet kan jag jobba, om än hemifrån.

Såg en bra mening: ”Att ställa in kan vara att ställa upp för sig själv.” Det ska jag komma ihåg!

Tackar nej, igen

Publicerat av
Svara

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Svärtan

Publicerat av
Svara

Ensamheten.

Att känna sig ensam fast det finns människor omkring en. Jag har alltid känt mig ensam och samtidigt som det tidvis – inte jämt – varit svårt, så värnar jag min ensamhet också.

Jag hittade för något år sedan en av alla anteckningsböcker jag skrivit dagbok i. Jag hade skrivit med arga bokstäver att om någon hittar den här boken så ska ni veta att ni känner inte mig!! Det var skrivet under en oerhört tung och ångestfylld period för många år sedan, och jag visste inte om jag skulle överleva. Jag gick i lång terapi vilket var min räddning, men ändå fanns dessa svarta stunder då jag var som sprängfylld av mörkret. Så ensam som jag kände mig då har jag aldrig känt, vare sig innan eller efter.

Den frivilliga ensamheten är något helt annat. I mitt eget rum inombords jag låter tankarna vandra, bilder av saker som hänt mig under livet komma för mig och där bearbetar jag medvetet mig själv med tankar om att det kommer att bli bra.