Jag tog mig själv på orden och har nu bestämt mig för att vara sjukskriven hela december. Det är inte förrän i morgon som jag ska till min husläkare, men jag vet att han kommer att lyssna till mig. Han vet att jag känner min kropp och dess signaler. Jag kommer att få tid att varva ner och vila i några veckor. Det är ju ändå så mycket den här månaden, och även om julen firas stillsamt så är den en del extra att göra.
Dessutom ska jag och min syster till vår pappa i slutet av denna vecka. Han är hemkommen från sjukhuset men i behov av mycket stöd och hjälp, och vi har ordnat så att biståndshandläggaren och sjuksköterskan från sjukhuset kommer hem till honom när vi är där.
Jag ska försöka att vila mycket under besöket, men jag är inte lika orolig för det nu när jag vet att jag kommer hem och är sjukskriven. Vi bestämde redan när vi bokade biljetterna att vi skulle åka hem på lördag kväll, så att vi skulle få söndagen att vila inför arbetsveckan. Det var min omtänksamma systers idé och givetvis bra för henne själv också.
Jag sitter i fåtöljen och broderar, som jag gjort en tid nu. Jag tar olika tyglappar som jag kombinerar ihop och broderar fast med huvudsakligen förstygn på en bit vitt tygåt olika håll. Jag har så många fina tyger och en ask där jag sparar alla småbitar. De kommer väl till pass nu! Det är ofta så, jag sparar något som blivit över, och två veckor eller två år senare behöver jag just det.
Den som jag påbörjat idag är med enbart tyger från Frösö handtryck, och jag minns att jag tänkt att de aldrig kommer att komma till användning, att de är för små! Jag har ingen aning om vad de kan användas till, men jag fortsätter så länge det är roligt.
Nu är det dag för dag som gäller. Som jag beskrivit tidigare inleder jag arbetsdagen med att göra ett schema för mig, med syftet att se till att dagen blir randig. Att lagom långa pauser läggs in med jämna mellanrum, och att möten får en inramning av vila. Det mer övergripande syftet är att jag ska orka över tid, och helst orka mer än att bara jobba. Det som är förändrat nu är tidsperspektivet. Jag måste se till att ta mig igenom dagen utan att klappa ihop helt. Det vill säga att jag befinner mig så nära gränsen för vad jag klarar av att jag är allvarligt orolig för att bli helt sjukskriven igen.
När jag läser vad jag precis skrivit kommer jag att tänka på vad jag lovat mig själv: att aldrig låta det gå så långt att jag blir heltidssjuk igen. Att sätta ner foten, dra i bromsen, slå back och rita upp en gräns för mig själv innan det händer. För om jag låter det gå så långt tar det så mycket längre tid att komma tillbaka. Då måste jag börja från början igen. En sådan process gör inte att påskynda, det ligger liksom inbyggt att ’skynda’ inte är kompatibelt med stabilt tillfrisknande.
Vad kan jag göra då? Som vanligt tänker jag bäst när jag skriver. Hoppa av nu, säger min inre röst till mig. Låt det ta tid att hejda den här utvecklingen. För det TAR tid. Jag ska till min husläkare på onsdag i nästa vecka för att förlänga sjukskrivningen. Tänk om jag ska be honom sjukskriva mig på heltid under december? Det vore att ta ett rejält nackgrepp på utvecklingen i nedförsbacke.
Det som är för mycket är
att jag alltför länge arbetat ensam med en arbetsuppgift där vi borde vara två
att min mammas man gått bort (begravning idag)
att min pappa plötsligt blivit betydligt sämre i sin sjukdom och ligger på sjukhus, alla de kontakter jag ringt den senaste vecka för att förstå vad som händer med honom och vad som planeras för honom
att jag har svårt att slappna av när hela familjen är hemma
Det som händer i mig är
att jag allt oftare får ganska stark ångest
att jag på senaste tiden haft starkare symptom av utmattningssyndrom än vanligt
att mindre påfrestning än vanligt behövs för att hjärntröttheten ska sätta in
att jag återigen är spänd i axlar och nacke, och biter ihop käkarna dagtid
att RLS är sämre än under bra perioder
Det resulterar i
att jag inte orkar en del som jag vanligtvis orkar
att jag känner mig uppgiven
att varje dag är en kamp för att få det nödvändigaste gjort
att jag fuskar för att få till allting
att jag befinner mig på ett sluttande plan och blir allt tröttare
Att dra i bromsen nu är att ta hand om mig själv. Att ta mig själv på det allvar som anstår mig. Som jag är värd inför mig själv.
Jag läser mitt förra inlägg och ser hur det blir när jag inte läser igenom vad jag skrivit! Men det är bara att släppa. Jag är inte så bra på det. Vill att det ska vara om inte perfekt så i alla fall bra.
Jag har hamnat i en ny fas i livet. Då barnen inte behöver mig fullt så mycket, men mina föräldrar desto mer. Barnen bor hemma, är vuxna men beter sig både som vuxna och barn. Min mammas man gick bort helt nyligen, och jag och min syster vill finnas där för henne på de sätt vi kan och som hon behöver. Pappa bor 50 mil bort och vi pratar ofta i telefon. Nu har han blivit dålig och plötsligt är det samtal med sjukvården, tjat på honom att åka in till sjukhuset, oro för att han inte äter och vårdplanering som gäller. Som tur är har vi en resa till honom inplanerad om två veckor, så att vi kan titta till honom ordentligt.
Det här är ju självklara delar av livet för de flesta antar jag. Om vi har tur. Jag skrev om sammanhang och tillhörighet i förra inlägget, och det här handlar om det. Mina nära och kära som behöver mig, och jag vill känna mig behövd! Det innebär att jag betyder något, och har människor som betyder mycket för mig. Dilemmat är att jag inte orkar alla dagar, och ibland ska jag skam till sägandes medge att jag skulle önska att någon tog hand om mig också! Det här låter värre än det är. Klart att jag har flera som bryr sig om mig, och som tar hand om mig. Och jag vill då rakt inte att någon ringer jämt och ständigt med goda råd om hur jag ska ta hand om mig för att må bättre! Kanske är det bara så att jag skulle vilja slippa alla krav som vardagen ställer på mig? Ibland. Att någon bar mig till sängen, la en filt över mig och sa att nu tar jag hand om allting så länge du behöver. Fast jag vet inte. Det låter lite tråkigt också. Om jag kunde få välja bland kraven då?
När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern önskade jag ibland att andra var lika oroliga för mig som jag var. Samtidigt kunde jag inte med att berätta fullt hur dåligt jag mådde. Då bodde jag ensam och isolerade mig vissa dagar. Svarade inte i telefon och hoppades djupt inom mig att någon skulle komma och ringa på dörren, vara orolig och undra hur jag hade det. Men det var aldrig någon som noterade det. Kanske jag redan då var duktig på att spela frisk?
idag är det första advent, och trots allting känner jag för första gången på många år att det ska bli roligt att fira jul. Vi har haft vår beskärda del av kaotiska decembermånader, men jag kanske kan lägga dem åt handlingarna och njuta så smått?
Jag mår bättre, klart bättre. Jag var hemma torsdag till tisdag och smög igång vid arbetsplatsen i sovrummet i onsdags. Det gick ganska bra. Jag la in korta arbetspass med långa pauser i mitt randiga schema. När jag kände mig extra trött la jag mig och slumrade en stund tillsammans med katten Semlan. På eftermiddagen hade jag tänkt ta bussen till bibblan för att lyssna när min man spelade, sjöng och pratade om böcker, men jag orkade bara inte. Jag var så slut såväl fysiskt som mentalt. Trist.
Jag blev orolig och undrade vart det var på väg med mig. Den ständiga oron för att jag ska bli så dålig att jag blir helt sjukskriven igen. Det får inte hända. Men redan dagen därpå kändes det lite bättre och jag var inte helt slut när arbetsdagen var det. Även fredagen gick bra. Det ska sägas att det var stillsamma arbetsdagar utan allt för mycket inbokat i kalendern.
Men i hjärnan pågår ständigt ett planerande och funderande. Om jag blir sämre nu, hur blir det då i morgon, i nästa vecka, på ännu längre sikt? Kan jag ställa in det där arrangemanget? Kan min kollega ta över det där? Och vad sjutton händer om jag blir borta en längre tid? Kan jag komma tillbaka igen?
Min plan har sedan en längre tid varit att jag ska hålla mig så pass frisk att jag orkar jobba 75 %. Då kan jag nämligen gå ner i arbetstid och klara mig på den lönen utan sjukpenning. Inte är det optimalt med tanke på pensionen, men det är realistiskt. Men planens sköraste länk har precis uppenbarats: jag ligger farligt nära gränsen för att palla att arbeta 75 %.
Så är det också resten av det dagliga livet. Jag orkar inte med annat än att jobba och att göra det nödvändigaste här hemma. Mitt sociala liv är en fantasi. Jag har kontakt med vänner via nätets olika möjligheter. ”Det vore så fint att ses!” ”Jag orkar inte just nu men så småningom – jag längtar efter dig!” ”Jag kanske kan komma och hälsa på dig en helg i vår?” Fantasier. Jag planerar en del, men ställer in. Nu har jag varit en del hos mamma sedan hennes man gick bort, men jag märker att även det är tröttande.
De få dagar jag är på jobbet kan jag fika i en mindre krets, om det inte är möten resten av tiden. Jag njuter av dessa stunder! Dagar då det är möten sitter jag för mig själv i ett litet rum med sköna stolar när jag äter lunch. Sorlet i lunchrummet är en mardröm.
Jag ska bli avtackat efter ett uppdrag jag haft för Kulturrådet, och uppmanades välja restaurang eller kafé som passade mig. Jag föreslog att de tar med fikabröd till mitt jobb, så kan vi sitta här i helt omysigt men tyst rum. Det finns lösningar ibland. Jag har blivit bra på dem.
Jag har mina strategier. Ett år gick jag och gruvade mig för ljudet och rörigheten när gästerna på julafton skulle anlända. Då ska alla kramas och utropa God jul, kassar med medhavd julmat packas upp i köket och med skohorn pressas in i kylskåpet. Lösningen var att jag låg och vilade i sovrummet tills allt detta var över, och stillheten och julefriden infunnit sig igen. Eftersom vi är hemma hos oss med enbart ett fåtal gäster så funkar det, med den sedvanliga randighetem — jag för och vilar emellanåt.
Nyårsafton firar vi sedan årtionden hemma hos oss. Numera är vi några som firar tillsammans men det funkar med vila, allt beroende på dagsform det året. Det har hänt att jag sovit en timme eller två under kvällen!
En bild från bloggens barndom!
Ju äldre jag blir desto mer inser jag vilken stor del av livsglädjen och lyckan som mina relationer med andra utgör. Inget sensationellt rön kanske, men så taget för givet! Och så extra sorgligt när jag inte orkar med dem. För det är något alldeles särdeles fint att sitta tillsammans när man samtalar med någon. Se den andres blick, få en kram.
Det händer att jag grubblar över om detta är mitt liv nu. Eller rättare sagt konstaterar, för det ÄR mitt liv nu. Att ägna arbetet de enda krafter jag har. Avstå allt annat. I somras var jag på museum två! gånger! (Det är evigheter sedan sist, och den gången höll jag knappt på att ta mig hem. Övervägde till och med taxi från Djurgården till Upplands Väsby.) Den ena gången åt vi lunch efteråt, och trots att hovmästaren hjälpt oss att hitta ett bord i den tystare delen av restaurangen blev för mycket och jag fick brådstörtat ta mig hem efteråt. Att äta ute finns inte på kartan.
Sommarkursen i silversmide gick bra tack vare öronproppar och vila på mitt rum. Dessutom var det ingen annan än jag själv som rådde över min tid. Det skulle vara mattiderna då.
Jag vacklar mellan att vara ledsen och nästan bitter över att livet blivit så här — att ingenting tyder på att det är något som jag kommer att bli frisk ifrån — och att vara glad åt att jag har min närmaste familj, kärleken till berättelser och handarbetet att glädjas åt. Jag kan se tillbaka på mitt liv så här långt och se att det trots många korta eller långa mörka perioder, också funnits — och finns — väldigt mycket som varit bra, inte minst fina människor och sammanhang. Jag älskar att känna samhörighet, och gladdes väldigt åt att gifta in mig i en stor släkt. Att känna att jag är en självklar del av den. Jag tänker ofta på att höra till. När jag träffar barndomsvänner kan jag slås av att vi delar så mycket tillsammans. Vi är en del av varandras barndom, ungdomstid och i viss mån även vuxenliv.
Det blev långt och pratigt det här, men det får vara det. Funderade på om jag skulle dela texten på två inlägg, eller åtminstone gå igenom och redigera. Men jag orkar inte. Sååå trött på den frasen!
Jag har varit orolig en tid att jag är på väg mot att inte orka jobba så mycket som 75 %, trots att jag arbetat hemifrån fyra dagar i veckan större delen av hösten. Som jag skrev i förra inlägget stannade jag hemma istället för att åka på tvådagarskonferensen, och jag försökte jobba hemma under onsdagen istället. Det gick inget vidare och jag bestämde mig för att sjukanmäla mig torsdag och fredag. Hjärnan hängde inte med. Jag försökte beräkna ett par saker men det gick inte. Jag kände mig alldeles tom i skallen, obehagligt.
Jag har varit tröttare och mer hjärntrött än på mycket länge. Kroppen är inställd på slowmotion och jag har den där känslan av att jag kan gå sönder. Jag spänner mig, rör mig långsamt och försöker innesluta mig i mig själv för att skydda mig. RLS har bitvis varit jobbigare än vanligt också, vilket inte hjälper till.
Det räckte inte med fyra dagars vila så jag är hemma idag också, men jag känner mig i alla fall snäppet piggare idag – kanske två snäpp! Det ger hopp om att vara tillbaka på jobbet senare i veckan. Jag ska prata mer med mig chef hur vi ska göra med en del saker så att det funkar bättre för mig, så att jag orkar.
I brist på annan bild blir det min akvarellvallmo från länge sedan.
Som om inte detta vore nog så blev det fel på bloggen också. Det handlade om en uppdatering som inte gjorts, och som jag försökt komma tillrätta med med hjälp av supporten på webbhotellet. Då skulle hjärnan behövt vara i bättre skick än nu! Men idag lyckades allt ordna sig vad det verkar.
När det var dags att laga middagsmaten igår kväll insåg jag att om jag knappt orkar göra det så är det ingen bra idé att åka iväg på konferens. Det var så skönt att inse det och efter bara ett par sekunder fatta beslutet. Jag mejlade min chef direkt och så var det klart.
Jag hade sett fram emot konferensen och att träffa kollegor, men det blir fler tillfällen. Bara jag tänker på att åka tåg i flera timmar, lyssna på föreläsningar och däremellan mingla med folk för att avsluta dagen med en gemensam middag, gör mig fysiskt illamående. Min man och jag pratade om vad som hände sist. Jag var på konferens i Norrköping i september, och fick åka hem i förtid. Det tog lång tid innan jag hämtade mig från det.
Det är inte så svårt att lära nytt. Det som är svårt är att GÖRA nytt! Jag har svårt att inte jobba snabbt ochstoppa mig från att ”bara göra liiite till.” Det är ju så tråkigt annars. Men jag har helt klart blivit bättre på det i alla fall.
Igår hade vi möte i vår enhet på jobbet klockan 9 – 11.30. Två korta pauser men jag borde gå ifrån en längre stund också. Efter lunch för mig själv hade jag ett kortare mindre möte, och gick sedan hem till min mamma. Där insåg jag hur trött jag var! Jag stannade i några timmar, sov lite, och det kändes helt oöverstigligt att åka hem. Till slut gjorde jag det ändå, rusningstrafiken var över och det underlättade. Jag gick och la mig före kl. 9 och somnade tidigare än vanligt.
Mönstret känns igen: jag spelar frisk och kör på. Det sitter i idag också men som tur är jobbar jag hemma utan möten. I morgon ska jag på två dagars konferens, och ska se till att vila ordentligt.
I helgen hade jag två föresatser: jag skulle höstfixa i trädgården, och påbörja ett nytt broderi. Redan före lunch på lördagen kunde jag pricka av båda på listan!
Jag rotade bland oavslutade alster i verkstan, och hittade en del skoj där. Även en avslutade som jag blev glad av att återse. Just nu har jag fyra små lappar som jag målat på för några år sedan. De fyller jag med stygn som ett experiment. Kanske syr jag ihop dem, eller så får de vara var för sig. Det kanske inte ”blir” någonting, och det måste det inte heller.
Den består av bitar av kartong som jag klätt med olika tyger eller fina papper, efter det att jag broderat på dem. På husen har jag broderat fönster och på vägen de vita strecken, men på de andra bitarna är det inte föreställande stygn.
Tygerna är dels sådana jag växt- och skrotfärgat tidigare och som jag hittade i mina gömmor. Dels är det tyger som jag målade med textilfärg till det här tillfället. Ett svart-vitt, ett grått och ett lite ljusare grått.
Jag har också använt vackra papper som jag köpt i Seoul i Sydkorea. Husen är av ett papper som ser ut som spånplatta, biten till höger om vägen är klädd med en sida ur en bok, och trädet av ett handgjort grövre papper.
Den här tekniken ska jag göra mer av, det känns som jag och var väldigt kul!
Veckan inleddes med en oerhört trött dag. Det är längesedan jag var så slut, men jag jobbade på hemmavid och tog många och långa pauser. Sov mycket. Det hade aldrig gått att åka in till kontoret. Jag hade en kort avstämning med några kollegor, och hörde att min röst var så svag, det var liksom inget tryck i den.
Jag skulle hålla i ett digitalt arrangemang på torsdagen, och började bli nervös för hur jag skulle orka genomföra det. Jag gladde mig åt att jag snabbt plockade fram en av mina strategier. Den går ut på att komma på ett sätt att undvika, skjuta upp eller överlåta allt till någon annan. Syftet är göra dilemmat så litet att jag kan slappna av, och sedan brukar det lösa sig på ett eller annat sätt.
Den här gången insåg jag att arrangemanget faktiskt skulle kunna skjutas på framtiden. Det var ingen anlitad föreläsare som skulle medverka, utan det var jag och en kollega som skulle hålla i ett samtal med ett trettiotal personer. Det är inte optimalt att flytta fram det, men inte så farligt heller. Nåväl, jag blev allt piggare under dagarna som följde, och arrangemanget gick att genomföra utan att jag oroat mig dagarna innan!
Den digitala broderikursen avslutas på tisdag, då vi ska ha skickat in bilder på de fyra uppgifterna och ha en vernissage. Det ska bli så spännande att se de andras bilder när de är färdiga! Vi har visat varandra hur broderierna sett ut så långt vi hunnit med dem under kursens gång, och kursledaren Renée Rudebrant har kommenterat och gett råd.
Uppgifterna har varit att med samma foto som utgångspunkt brodera fyra bilder med olika tekniker. Jag har aldrig broderat någon bild tidigare, och det är inte riktigt sådant broderi jag vill ägna mig åt. Men jag ville gå kursen dels för att jag beundrar Renées broderier så mycket, och dels för att lära mig nya saker som kan vara användbara i andra broderier också. Det har varit mycket givande!
Här är min ursprungsbild, ett foto jag tog i Paris för en del år sedan, förstorade och ramade in. Här är den lite beskuren framförallt upptill, och det vita strecket till vänster härrör från en spegling i ramens glas.
Här är de tre broderierna jag gjort hittills. Den första uppgiften gick ut på att förenkla bilden och använda högst tre sorters stygn. Jag har sytt på en bit handduk som min mormor vävt av hennes barndomsgårds eget lin. Den är märkt OM så den var nog tänkt till hennes bror, Olle som var ogift och inte hade någon fru som vävde åt honom. Jag älskar att använda allt detta vackra linnetyg som hon vävt!
Den andra uppgiften var att göra en mola, som är ett traditionellt sätt att brodera som härrör från kunafolket i Panama. Det är en slags omvänd applikationsteknik, där man plockar fram applikationerna från undersidan. Eftersom min bild är svartvit så blev den inte så färgsprakande som molabroderier brukar vara. Bildgoogla gärna på mola! Om man tittar noga kan man se motorcyklarnas lyktor och även billyktorna i bakgrunden.
Den tredje uppgiften var att göra ett kanthabroderi. Jag har provat på det tidigare när jag gick på sommarkurs på Capellagården 2016. Här kan du se den lilla fågel jag gjorde då! Den här gången skulle vi först skissa bilden på rispapper (inte det man gör vårrullar av!) och lägga under det första lagret av tre, av tunt och glest tyg (ostduk). Därefter fyller man tyget med förstygn i olika färger och eventuellt mönster. Mina nariga nagelband fastnade i det glesa tyget men det gjorde inte så mycket. Resultatet är väl inte så fantastiskt, men jag är nöjd med husen med fönstren och bron i alla fall.
Den fjärde och sista uppgiften ska jag hålla på med i helgen. Den tror jag kommer att passa mig mycket mer, och det ska bli roligt! Resultatet följer …
Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.
Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.
Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.
Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?
I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.
Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!
Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …
Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.
