Tidigt på julaftonsmorgon satte jag mig att sy ihop min juliga kudde. Jag är riktigt nöjd med den, och de gav mig idéer till fler kuddar!
Det blev en riktigt fin julafton, med spel och mat, julklappar och Karl Bertil Jonsson. Extra glädjer det modershjärtat när barnen är glada, och harmoni råder! ❤️
God fortsättning!
Så kan det kännas, som att det inte var så länge sedan det var jul senast och så kommer den IGEN! Jag har varit en riktig julfantast, som tidigt på hösten kunde förundras över att snart – SNART – är det jul! Är det verkligen sant!? På senare år har Verkligheten sabbat allt, och andras behov kommit i första rummet på ett sätt som gjort att jag åtminstone ett år försökte ställa in hela julfirandet. Hela december var under många år en kamp och en utnötning som jag knappt orkar tänka på.
Men det finns stor chans att det blir en bra jul och ledighet i år. Min förhoppning för egen del är att få tid och ro att läsa. Det har blivit dåligt med det under december, och jag saknar det verkligen. Det kräver en del ostörd tid.
Jag har berättat om att vi gjort en rumsrockad, och att min man och jag fått ett betydligt mindre rum än vi hade tidigare. Det börjar bli riktig mysigt, och idag kom vår nya säng (inte helt vältajmat!). Där i sängen, med en katt på magen, ska jag ligga och läsa och läsa och läsa …
God jul!
Igår tror jag att jag fick jag en reaktion på de senaste veckornas anspänning. Jag hade några saker jag (och familjen) tänkt göra under helgen, som mest handlade om att röja undan grejer som blivit stående på fel plats och så skulle någon (inte jag!) göra mintkolor och annat julgodis.
Men jag drabbades av stunder av den känslan jag haft när jag varit deprimerad. Av oförmåga att ta itu med någonting, och en apatisk sinnesstämning. Jag gick och la mig, orkade inte göra annat än att ligga ner, sov kortare stunder. Jag försökte att läsa, men förstod inte riktigt texten i boken. Orkade inte lyssna på något. Allt kändes oöverstigligt och meningslöst. Två gånger under dagen hamnade jag i det tillståndet, men senare på dagen släppte det och jag var ”bara” trött. Just känslan av meningslöshet skrämmer mig mest.
Det slår mig nu när jag skriver att kanske det kan ha varit en försvarsmekanism för att skydda mig mot stressen jag lever med? Att stänga ner för att ingenting ska kunna skada mig mer, för det orkar jag inte med.
Det är inte julen som stressar mig. Att vi ska fira jul hemma påskyndar bara att vi får röja undan saker som står och dräller, i väntan på vår nya säng med lådor under där allt ska rymmas. Jag hyser stort hopp till att dessa lådor ska lösa många av mina problem! Tyvärr kommer inte sängen förrän dagen före julafton, en dag då en jättekartong och ett plockepinn av lösa delar känns allt annat än vältajmat. Men det ska å andra sidan bli väldigt skönt att få en säng, och inte behöva resa sig upp från en resårmadrass direkt på golvet – jag är inte 23 och smidig som en gasell längre!
Kan det faktum att jag slutat med Mirtazapin ha något med detta att göra? Jag tänkte på det igår, och om jag måste välja så är jag – alla dagar i veckan -hellre överviktig och mår hyfsat bra, än smal och deprimerad. Men jag ska inte dra några förhastade slutsatser, utan se till att göra andningsövningar, meditera och pausa. Randiga dagar …
Eksemen har blivit klart bättre! De kliar inte lika mycket heller, det är stor skillnad. Jag har tagit antihistamin två gånger om dagen, men nu har jag kunnat vara utan den andra tabletten i ett par dagar. Igår tog jag en tablett sent på eftermiddagen då jag kände hur det började klia, men som sagt inte varje dag.
En del av såren är infekterade så jag försöker verkligen att låta bli dem. Jag har klippt ner naglarna så att jag inte ska kunna göra så mycket skada. Men det har blivit klart bättre! På området på ryggen är det i princip inga eksem kvar, samma på bröstet och under ena örat. Även armarna ser lite bättre ut. Mycket bra och en lättnad stor som ett hav att det verkar kunna begränsas!
Jag har nu helt slutat med Mirtazapin och hoppas innerligt på en påverkan på vikten av det! En läsare av bloggen kommenterade just det, att det haft den effekten på henne då hon slutat. Det har gått så oerhört långsamt under hösten, men åt rätt håll i alla fall.
Igår hade jag en stillsam dag och kände verkligen att jag behövde det. Jag skrev listor med saker som ska fixas innan julhelgen, och benade upp allt på olika dagar. Jag älskar listor! Det avlastar hjärnan och dessutom ser resten av familjen vad som behöver göras, så att vi delar på arbetet.
Jag ringde vårdcentralen igår och sjuksköterskan tyckte så synd om mig att hon trollade fram en tid hos min husläkare till idag på förmiddagen. Jag fick starkare kortisonsalva än den jag hade hemma och som jag använt de senaste veckorna. Vi ska prova det och blir det inte bättre ändå så får han remittera mig till hudläkaren. Han såg i journalen att jag var där senast 2013, men jag minns inte vad det var då. Jag minns bara Det Stora Utbrottet 2007. Nu blir det till att smörja och hoppas, håll tummarna!
De senaste dagarna har jag fått så många liknelser i huvudet. Jag har känt mig som ett illa hanterat paket som skamfilat ligger i brevlådan. Jag har känt mig som en fisk som flämtar vid vattenytan. Jag har känt mig överkörd, tacklad mot sargen, tillknycklad.
Mellan varven har det känts ganska bra, och korta stunder av nåd infinner sig. En stund av normalitet som jag önskar hetare än all lyx i världen. Men jag behöver bara nuddas lite så ligger jag där igen. När jag jobbar känns det oftast väldigt bra. När jag får jobba ifred. Det är just det. Så enkelt och ändå så svårt.
Något jag gläds över är att jag trappat ner en av mina antidepressiva mediciner och ska sluta helt till helgen. En av biverkningarna av Mirtazapin är viktuppgång, och jag hoppas, hoppas att det ska ge någon effekt på min viktnedgång. Det går så trögt och långsamt, trots att jag följer dieten till punkt och pricka. Men det går åt rätt i alla fall. Jag har som jag skrivit förut gått ner 20 kg sedan mitten av januari, och jag vill gå ner 20 till under nästa år.
Arbetsterapeuten på Stressmottagningen pratade om träningsvärk, att man kan få ett litet bakslag under de första veckorna när man går upp i arbetstid. Det kom i torsdags eftermiddag. Jag blev väldigt trött och det höll i sig hela kvällen. Igår kände jag av det också, och bestämde mig för att avstå ett möte på eftermiddagen. Jag hade tänkt vara med på en liten del av mötet, men när det närmade sig lämnade jag återbud helt.
Eksemen har helt klart blivit värre, och jag ska ringa till doktorn på måndag. Kanske jag kan få en starkare kortisonkräm eller så kan han skriva in mig på ett vilohem! Skämt åsido så skulle jag behöva lugn och ro, men det kommer jag nog inte att få tyvärr. Det började klia på händerna igår, och på halsen bakom öronen och framåt käken har det spritt ut sig mer. Det är väldigt stressande.
Jag ska komma igång med ett nytt yllebroderi, jag mår så bra av det. Här är min första yllebroderade kudde som jag gjorde för två år sedan.
Jag pratade med en god vän i telefon igår. Hon frågade hur det går med WED/RLS och jag sa att det är ok just nu, vilket innebär att det är länge sedan det var helt galna känningar men att det alltid känns. Det ligger liksom på i bakgrunden och mullrar. Jag behöver ofta stretcha och spänna musklerna för att häva symptomen, i synnerhet på vänster sida. Jag gnuggar höger fot mot tårna på vänster fot så att jag fått förhårdnader på tårna.
När jag sa det till min vän hörde jag hur det lät och hur mycket det stressar mig ovanpå allt det andra. Det är inte konstigt att jag blir utmattad! Eksemen är av allt att döma en stressreaktion som också spär på stressen ännu mer, så att det blir en riktigt jävlig ond cirkel av alltihop.
Julen upplever jag inte så stressande ändå. Vi hjälps åt, och jag kan backa från det mesta. Det är en hel del lediga dagar och kanske tar jag ut någon semesterdag också.
Jag tycker att det är så roligt att jobba mer, och det har gått riktigt bra. Jag fortsätter att inleda arbetsdagen med att planera in pauser och göra påminnelser i mobilen, och det funkar bra. Det jag saknar är förstås att träffa arbetskamraterna, men igår hade vi gemensamt digitalt fika och det var jättemysigt! Samtidigt inser jag ju att det är tack vare att jag jobbar hemifrån som jag klarar av att jobba så här mycket. Det låter inte så bra att tacka pandemin för det, men för mig har den i alla fall inneburit detta positiva.
Jag är väldigt lite drabbad av pandemin men det jag saknar mest är att inte kunna träffa mina föräldrar. Min mamma som bor i Stockholm har jag träffat en del på avstånd, i synnerhet i somras då vi kunde sitta utomhus, men jag skulle vilja kunna åka dit och träffas mer ordentligt.
Min pappa bor i Jämtland och tack och lov så åkte min syster och jag dit i slutet av februari, precis innan pandemin omöjliggjorde sådana resor och besök. Vi hade hoppats kunna åka dit under hösten, men vi vill inte flyga nu och en bilresa kändes för ansträngande. Vi hade ändå inte kunnat träffa honom ordentligt. Vi får ta igen det senare. När allt det här är över ser jag fram emot att krama dem båda två!
Veckan har bjudit på många toppar och dalar. Dotterns körkort och försäkringskassans beslut om mitt läkarintyg var två höga toppar, men det har också krisat i familjen och mina eksem har blivit lite värre. Det är ingen stor förändring, men jag är så vaksam på åt vilket håll det går och hade hoppats på att kortisonsalvan skulle gett mer effekt vid det här laget. Jag har klippt ner naglarna så att jag inte ska kunna klia så hårt, för ibland kan jag bara inte låta bli. Igår kväll kom en sådan attack av klåda på båda armarna, som ser ut som prickiga korvar. På två ställen har det i alla fall blivit markant bättre: på ryggen och huden bakom ena örat och ner på halsen. Det är bra och inger hopp.
Jag kom att tänka på när jag var barn och hade födoämnesallergi. Min farmor sydde en pyjamas åt mig som hade påsydda vantar, för att jag inte skulle kunna dra upp ärmarna i sömnen och klia! Jag tror inte att jag använde den, och dessutom går det bra att klia genom tyg också.
Strax innan klockan tio nu ikväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de fattat beslut om mitt läkarintyg (vilket på deras språk betyder att det gått igenom)!! Vilken dag – så stora och bra saker som radas upp! Nu är jag alltså sjukskriven till och med sista februari – skönt! 
Vår dotter klarade uppkörningen idag, och är nu lycklig körkortsinnehavare! Det är så otroligt roligt, och jag är så glad för hennes skull! Och jag ska villigt erkänna att jag är väldigt lättad, även för min egen skull. Det har varit nästan övermäktigt med alla dessa timmars övningskörning och all peppning, inte minst den senaste veckan. Men nu kan jag andas lite, och känna mig stolt över att ha lärt henne att köra bil! Hon tog en hel del lektioner de sista veckorna, men innan dess har hon bara kört med mig.
En gammal akvarell
Eksemen är kvar och har spridit sig till bröstkorgens högra sida, men med idogt smörjande med kortison tycker jag nog att de dämpats lite där. På de andra ställena är det oförändrat, och tack vare antihistamin kliar de inte fullt så mycket längre. Kanske att de går tillbaka om jag får det lite lugnare omkring mig, om jag nu får det …
