Trängd

Publicerat av
2

Jag önskar att jag hade en stuga att åka till när jag behöver andrum. Igår var en sådan dag där jag inte fick vila, på grund av omständigheter här hemma (inga detaljer för att inte hänga ut någon eller några). Jag behövde ständigt rycka ut och fixa något, få ihop allas viljor (lyckades inte alls) och mäkla fred (lyckades inte heller). När jag jobbat klart låg jag under kedjetäcket och med en kudde över huvudet större delen av eftermiddagen, med ideliga avbrott för ovanstående aktiviteter.

Jag har fått så ont i axlarna de senaste dagarna. Spänningarna där är tillbaka, och jag är inte förvånad. Jag får se till att röra på dem och stretcha så de kanske mjukas upp lite.

Oron för hur den här dagen kommer att bli hade jag med mig in i sömnen. Jag drömde om min situation och frustration, och grät i drömmen.

På gårdagens morgonpromenad hittade jag den här fina stenlabyrinten i skogen. Tänk en liten stuga här …

Vänner sedan ett halvt århundrade!

Publicerat av
2

I lördags fick jag besök av två barndomsvänner. Ett par dagar innan hade jag funderingar på att ställa in och skjuta på vår träff, men jag kände mig pigg på lördagen som tur var.

Det går oftast ett par år mellan våra fysiska träffar, men vi har kontakt via Facebook och sms ibland. Det häftiga är att det inte spelar någon roll att det går lång tid – det är bara att haka i och fortsätta vårt samtal! Det blir förstås en del frågor om våra respektive familjer och inte minst våra gamla föräldrar. En del egna krämpor avhandlas också, vi börjar ju bli lite till åren komna även vi!

Jag känner mig så tacksam över att ha dem i mitt liv! Vi har så många gemensamma minnen. Med en av dem gick jag nio år i skola, och med den andra i tolv. De var bland de första jag lärde känna när min familj flyttade från Stockholm till Lit i Jämtland när jag var sex och ett halvt år. Vi bodde då i lägenheter på samma gata. Och nu när jag tänker efter så är det faktiskt 50 år sedan min familj flyttade dit, i januari 1971!

I slutet av vårt samtal kände jag tröttheten komma smygande, även om jag pressade mig ett tag till. Så snart de åkte lade jag mig med öronproppar i öronen och en kudde över huvudet för att stänga ute ljud och ljus. Det blev en dryg timme utan andra sinnesintryck än dem jag hade i huvudet, men sedan var jag ganska ok igen.

Igår hade jag mer ångest än på länge. Jag kände ett sug efter att äta något för att dämpa den, men avhöll mig från annat än frukt och lite flingor. När jag la mig att sova tog jag fram kedjetäcket som jag inte behövt de senaste månaderna. Det var riktigt skönt att krypa ner under det tio kilo tunga täcket och ge mig hän åt känslan av att vara omsluten av en öm kram.

Hämtat mig

Publicerat av
Svara

Jag har hämtat mig från den bottennivå jag befann mig på häromdagen. Jag funderade på om jag skulle behöva sjukskriva mig, men efter att ha vilat på förmiddagen kunde jag jobba lite senare på dagen. Det var meningen att jag skulle gå en kurs (digitalt) den eftermiddagen, men som tur var kunde jag byta till ett kurstillfälle i nästa vecka.

Nu är fokus enbart på att ta mig igenom dagarna, orka jobba och se till att vila mycket. Inga måsten och inga utsvävningar.

Dottern behövde lite hjälp med en uppgift i svenskan igår, och jag gjorde vad jag kunde. Efter en stund kände jag att det tog stopp, och kom på att jag ska ändra hur jag uttrycker mig. Jag ska inte längre säga att jag inte orkar mer, eller är för trött. Jag ska säga att jag inte KAN mer för det är så det är. Hjärnan strejkar och det kommer inget vettigt ur den. Jag blir helt blank i skallen och det känns som att hjärnverksamheten rör sig i ultrarapid och att de få tankar som kommer är huller om buller.

Sensommarvärmen känns väldigt behaglig nu, och jag har passat på och suttit i solen och gonat mig de dagar då den visat sig mellan molnen. Trädgården blommar fortfarande som bäst, och humlorna har inte gett upp. Igår såg jag en sån där bamsig humla som när man ser drottningarna flyga omkring i jakt på ett bra bo tidigt på våren. Kanske var det en stor art eller bara en humledrottning på vift? Jag har fått fyra myggbett de senaste dagarna, efter en nästan myggfri sommar.

Idag kommer två av mina barndomsvänner och hälsar på mig! Det är länge sedan vi sågs och det ska bli så kul! Skönt att vädret är bra också, så att vi kan sitta utomhus och dricka kaffe och äta min mans hembakta bröd.

Annars ska jag inte göra någonting den här helgen.

Golvad

Publicerat av
Svara

Efter mina arbetstimmar igår var jag helt golvad. Jag låg och blundade större delen av eftermiddagen, gjorde middag till familjen men åt min i ensamhet i sovrummet, låg och ömsom vilade ömsom sov i ett par timmar till, läste lite och la mig att sova strax före klockan 21. Jag sov i nästan tio timmar, och vaknade helt groggy.

Idag är min arbetstid förlagd till eftermiddagen då jag ska delta i del två av en kurs. Det känns skönt att ta det lugnt på förmiddagen, så får jag se om jag orkar med kursen sen.

Det blir ett kort inlägg. Orken räcker inte till så mycket mer.

Äntligen silversmide!

Publicerat av
2

Jag tänker på saker jag vill göra med mina händer långa stunder varje dag, men det har känts svårt att komma igång, och det har mest blivit tankar. En sak jag tänkt på länge är en silverring till höger långfinger. Jag vet att den skulle vara i samma tjocka silvertråd som den jag gjorde mina nya förlovnings- och vigselringar förra sommaren, och som jag verkligen älskar.

Jag hade också tänkt använda lite guld som jag har för att göra en kula som skulle sitta på ringen. Nu visade det sig att den kedja jag hade inte alls var av guld så det blev bara resterna av en liten läkring som fick bli en liten liten kula, men den blev alldeles lagom visade det sig. Jag lödde också fast en liten silverkula.

Det var väldigt svårt att fotografera den på ett rättvisande sätt, men den lite mindre kulan till höger är den av guld. Fotot är också avslöjande mot själva lödningarna som inte syns lika väl i verkligheten.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med både ringen och själva det faktum att jag gjorde den! Här hade jag mycket god hjälp av den ringbockningstång jag köpte för en tid sedan. Att böja en fyra mm tjock silvertråd är annars en lång process av att ömsom glödga tråden och ömsom böja den en bit till.

Jag broderade vidare på mitt yllebroderi på kvällen, det kändes så bra. Och bra att ha ett påbörjat arbete. Det är själva igångsättandet som är så arbetsamt annars.

Igår började jag skriva ner vad som gjort att jag är där jag är idag. Alla försvårande omständigheter och händelser som gör att jag har så svårt att bli frisk. Inte för att älta utan för att få en heltäckande bild och förstå. Bli förlåtande mot mig själv, känna lite självmedkänsla. Det tog på krafterna att skriva ska jag säga, och höjde min ångestnivå. Det slog mig att detta kan jag använda som exponeringsövning, som vi pratat om på Stressmottagningen. Jag ska fortsätta skriva om det, och så kanske ångesten börjar klinga av.

Stärkande samtal

Publicerat av
Svara

Jag hade avstämning med min chef häromdagen då vi bestämde att jag skulle ta bort två arbetsuppgifter som annars skulle kräva en hel del av mig. Något jag inte har just nu. Han var redo att ta bort ännu mer, men jag tyckte att det här räckte. Jag sa också till honom att jag är orolig att bli omplacerad, och han visste inget om det kunde bli aktuellt. Det är nog inte hans beslut att fatta heller.

Idag var jag på Stressmottagningen och träffade psykologen och arbetsterapeuten. Fantastiskt lyxigt att få tillgång till deras kloka tankar! Jag beskrev vilka redskap jag använder för att orka: morgonpromenader, dela in arbetsdagen så den blir randig, vila, Asahi, andningsövningar och framför allt att jag inte kör slut på mig innan jag vilar. Jag berättade också om hur min chef och jag dragit ner på arbetsuppgifterna. Och så sa jag att jag inte alls mår bra, att jag är toktrött och framför allt är mentalt trött – hjärntrött.

De sa att det är helt naturligt att jag reagerar så här, och vanligt. Att man efter semestern när allt drar igång på jobbet så kan det bli alltför intensivt och för mycket helt enkelt. Det lät just enkelt när de sa det! De sa också att jag är på helt rätt spår med alla verktyg och strategier, och berömde min chef och mig för hur vi tänkt med mina åtagande på jobbet.

Arbetsterapeuten tyckte att jag skulle jobba lite kortare pass mellan pauserna så att jag fortfarande är lite pigg när jag ska vila. På så sätt fylls energidepån på. Det var en bra tanke som jag ska ta med mig till nästa arbetsvecka!

Hon pratade också om den tredimensionella graf som vi pratat om förut, med Kontroll och Stöd på två axlar och Krav på en tredje. Det ska vara balans mellan dem, men nu har Krav dragit iväg sa hon. Dags att backa lite alltså!

Summa summarum så känns det betydligt bättre nu efter dagens samtal, och jag ska försöka känna den tillförsikt som de tyckte att jag skulle försöka få fatt i.

Inställd resa

Publicerat av
Svara

I helgen som kommer skulle min syster och jag åka till hennes stuga i Söderhamns skärgård, men vi har ställt in resan. Det är bara jag som kan köra dit och det känns övermäktigt för mig att köra över 20 mil enkel resa. Det känns skönt att ha bestämt sig, men väldigt trist eftersom jag sett fram emot den här helgen så mycket. Jag har bara varit där en gång i år. Väderleksutsikterna säger regn men vi skulle ha kurat inne framför braskaminen med varsin bok, god mat och vin.

Jag promenerade med min syster i telefonen i morse, och det gick väldigt långsamt. Det finns ingen energi i benen alls, de känns som kokt spagetti. Det blev en lång vilopaus med en av katterna innan jag kunde börja jobba. Innan mötet med arbetsgruppen vilade jag igen, och så kunde jag delta aktivt i åtminstone halva mötet. Resten av tiden stängde jag av min kamera och mikrofon, la mig i soffan och lyssnade bara på kollegornas samtal.

Så skira liksom svävar klockorna

 

Det går åt fel håll nu, det känns så oerhört tråkigt! Eller ”tråkigt” är ett alldeles för svagt ord. Jag tappar ord mer än vanligt, trycket runt huvudet ligger på nästan konstant, det mesta tar längre tid att utföra eftersom automatiseringen har hakat upp sig – jag måste tänka istället för att bara göra och det är inte helt lätt. Som exempel: om jag ska plocka fram tallrikar och bestick för att duka så stannar jag upp och undrar vad det var jag skulle plocka ner från skåpet. Bara någon sekund eller två, men det är så påtagligt annorlunda.

Det var länge sedan jag förstörde en hel maträtt på grund av hjärntröttheten, men det tar längre tid och jag vill vara ensam i köket, oftast i tystnad även om jag vissa dagar kan ha radion på. Om någon säger något till mig då blir det helt kaos i huvudet. Jag kan inte tänka alls, och famlar efter avstängningsknappen i mobilens radio-app. Ofta fumlar jag, måste trycka in koden till telefonen, skriver fel kod och under tiden har den som försökt prata med mig fortsatt att prata och inte förrän jag TILL SLUT fått tyst på radioprataren kan jag säga att jag inte kan lyssna på två saker samtidigt! Puh. Stressnivån ligger på topp och jag undrar hur jag ska kunna laga färdigt maten. Det går oftast, men ibland måste jag vila innan jag kan äta.

Känslomässigt bokköp

Publicerat av
2

För nästan 30 år sedan kände jag en kille som jag här kallar M. Vi var från början mer av vän till en vän, men kom varandra nära i de samtal vi hade om svår ångest och tankar om huruvida livet ens gick att leva. Så flyttade jag till Borås för att plugga, och strax därpå ringde vår gemensamma vän och berättade att han tagit sitt liv. Det var givetvis skakande för mig att höra, samtidigt som jag inte blev förvånad. Några veckor senare ringde hans flickvän och ville träffa mig. Vi sågs på ett kafé och hon berättade om hans sista tid i livet. Hon visade bilder, och av misstag även bilder på honom liggande i kistan. Han hade bett henne att ge mig en bok, Tusen skäl att leva, men hon hade glömt den och skulle skicka den. Jag blev djupt rörd över hans budskap till mig, men flickvännen glömde att skicka boken och jag ville inte påminna.

Häromdagen letade jag bland pocketböcker på Myrorna när jag plötsligt hittade boken! Jag tvekade först men givetvis köpte jag den. Jag har ännu inte läst den, men konstaterat att det är en bok om Gud som tröst och stöd i livet, korta texter skrivna av den katolske biskopen från Brasilien Dom Helder Camara. Jag visste att M var troende, och som jag förstod det sökte han sig till den kristna tron som ett sätt att komma ur sin psykiska ohälsa.

Titeln, Tusen skäl att leva, skulle kunna leda tanken till ett lätt humoristisk uppradande av snusförnuftiga råd av typen ta en varmt bubbelbad och se en rolig film, men jag förstod utan att veta att det inte handlade om en sådan bok. Det vi hade gemensamt låg på ett helt annat plan.

Jag tänker på M nu och på hur osynlig psykisk ohälsa kan vara. Hur det går att sätta upp en fasad och verka glad bland vänner, men hur tärande ångesten är inombords och när man är för sig själv. Om hans kristna tro ledde honom rätt så hoppas jag att han fann ro i livet efter detta. Om inte annat så hoppas jag att den skänkte honom ett visst lugn innan han valde att avsluta sitt liv.

Vilar till humlesurr

Publicerat av
Svara

Jag bestämde i tisdags morse att jag behövde vila åtminstone en dag. Det blev två dagar utan att jobba, men idag har jag jobbat utan större krav på mig. Jag deltog inte i det möte jag hade inbokat, och såg till att vila mer än vanligt. Det gick bra – skönt. Men jag är fortfarande mycket tröttare och skörare än jag trodde att jag skulle vara efter semestern. Jag har bokat ett möte med psykologen och arbetsterapeuten på Stressmottagningen nästa fredag för att prata om hur det går för mig, eller rättare sagt vad jag ska göra nu när det INTE går så bra.

Istället för skogsbad har jag suttit alldeles invid blommorna, luktat på dem och lyssnat på humlorna. Det är framför allt axveronika och anisisop som doftar, och det är också de blommorna som humlorna verkar gilla bäst. Ja, och så lavendeln förstås.

Jag såg som mest 13 humlor samtidigt på en växt, och de bryr sig inte alls om att jag är närgången, de är fullt upptagna med sitt. Det kom en stor nässelfjäril flygande också, och de fjärilar jag sett i år kan räknas på ena handens fingrar så det kändes fint. Den gillade också axveronika. Kanske den insåg vilken snygg färgkombination de utgjorde!

Jag blev verkligen orolig att jag inte skulle orka läsa, inte orka koncentrera mig på läsningen. Tack och lov gick det bra, och jag insåg att en bok ger väldigt få yttre intryck till skillnad från en film eller radioprogram. Jag har mycket stort behov av tystnad nu.

 

Hjärntröttheten slår omkull mig

Publicerat av
3

Det blir allt tydligare att det som är min största tillgång i arbetet – hjärnans kapacitet att tillgodogöra sig information och processa den – inte fungerar mer än hjälpligt. Vad värre är: tiden för återhämtning har blivit längre och kräver allt mer av tystnad och utestängande av intryck. Närminnets haltande hade nästan kunnat bli komiskt igår när jag skulle laga mat. Men bara nästan, för det kändes så sorgligt. Och senare på kvällen fick jag använda öronproppar för att få tyst omkring mig. Då var det bara pipet inne i öronen som hördes; jag låg och blundade och kunde stänga ute alla intryck.

I helgen hittade jag testet jag skrev om i förra inlägget om hjärntrötthet i form av en app som Sahlgrenska universitetssjukhuset tagit fram. Appen heter Mental Fatigue. Jag fick återigen resultatet 20,5 vilket innebär allvarlig hjärntrötthet, den högsta nivån på skalan (om än på lägsta möjliga poäng för högsta nivån). Sorgligt förstås, men också en bra känsla av bekräftelse, och någonting att ha med mig till läkarbesöket inför nästa sjukskrivningsperiod.

Det är verkligen frustrerande att hjärntrötthet inte syns utanpå mer! Så här kan jag känna mig:

Jag skrev till psykologen på Stressmottagningen igår och bad om ett samtal. Jag behöver någon att fundera tillsammans med, någon som kan problematiken. Förmodligen kommer jag att boka samtal med arbetsterapeuten på Stressmottagningen, då också min chef är med. Jag har möjlighet att få tre samtal där innan mitten av oktober, då det gått sex månader sedan jag avslutade behandlingen där.

Katt-terapi!

Jag skrev också till min chef om att jag mår sämre, och att han kan räkna med att jag inte kommer att arbeta mer än högst 50 % resten av året. Han beklagade förstås det och frågade vad jag skulle vilja ändra för att orka mer. Jag ska fundera på det och försöka tänka bort att jag känner att jag sviker arbetskamraterna. Det är inte lätt!