I det minimala väntrummet hos fysioterapeut-J tidigare igår. En äldre kvinna talar högt i sin telefon. Bakom henne står den lilla radion på. Plötsligt sätter hon telefonen i högtalarläge för att kunna fortsätta samtalet samtidigt som hon kollar sin kalender i telefonen. Jag står nästan inte ut med alla ljud, men det känns oförskämt att sätta i öronproppar. Radion kan jag inte heller stänga av med mindre än att jag nästan lägger mig på kvinnan för att nå. Hur kan någon vara så hänsynslös och ta så mycket plats? tänker jag och sätter fingrarna i öronen, lite diskret under håret.
Jag beklagar mig inför fysioterapeut-J som tycker att jag ska våga ta den platsen, stå upp för mig själv och säga ifrån. Det kanske man kan, tänker jag, kanske att JAG kan det? Nästa gång, säger jag. Nästa gång ska jag våga.
Basal kroppskännedom handlar mycket om att ta plats i sig själv, få ihop huvudet med kroppen, känna sin inre kärna. Övningarna är ganska svåra, men jag bli allt bättre på att balansera hela mig. Ofta slutar det som förra veckan, med att när jag väl tycker att jag fått ihop det, så har jag kramp i vaderna för att jag spänt mig för mycket där istället!
Jag har också fått hjälp med min onda korsrygg och det underliga som händer i höger lårs utsida. Det domnar och ofta vaknar jag av att det gör förbaskat ont. Meralgia paresthetica heter fenomenet, och innebär att en nerv kläms åt. Det beror för min del troligen på övervikt. Jag visade fysioterapeut-J vilka övningar jag brukar göra för ryggen, och hon visade hur jag kunde göra dem ännu bättre för att stärka bukmusklerna som stärker hela området. Nu hoppas jag på snabb bättring eftersom jag får så ont när jag promenerar, och även när jag står en längre stund, till exempel vid matlagning.
Det känns som att det går uppåt och framåt nu! Till och med årstiden är med mig — ljuset, fåglarna, vårblommorna! Tillförsikt, tillit. Det var mycket mycket länge sedan.
Jag har tyckt att det varit ganska skönt och framför allt hjälpsamt att mina känslor varit avstängda under de jobbiga åren. Nu när jag välkomnar dem tillbaka, så är det inte helt enkelt, som jag skrivit om tidigare i år. När jag såg en fråga om sorgliga böcker, i en Facebookgrupp om ljudböcker, fick jag en idé. Kanske en bok kunde hjälpa mig?
Jag läste den fina boken Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Bo bor med sin kamrat jämthunden Sixten i en by i Jämtland. Bo är gammal och får dagligen besök av hemtjänsten och emellanåt även av sonen. Bos fru bor på ett demensboende, och han besöker henne ogärna. Det är bara sorgligt. Han tänker alltmer tillbaka på sin egen barndom och relationen till hans egen pappa, som hade svårt att visa andra känslor än vrede. Bo funderar på hur han själv varit som pappa, och oroas över om han varit alltför lik fadern. Jag ska inte berätta mer om boken, utan rekommenderar dig att lösa den! Om du lyssnar på ljudboken så är det Lennart Jähkel som läst in den, helt suveränt!
När boken var slut började tårarna rinna helt stilla. Min son kom och frågade något och jag försökte låtsas som ingenting. När han gått var det som att en kran släppts på. Jag grät som på pappas begravning, en nära nog okontrollerad gråt som var på väg till skrikande. Det som börjat som en gråt över Bo, gled över till att handla om sorgen efter pappa. Det var så skönt, som en förlösning. Något som lossnade. Efter en stund stillade sig gråten, och jag satt helt utpumpad i fåtöljen.
Jag har tidigare nämnt tv-programmet Den svenska konsten att döstäda. Psykologen Katarina Blom instruerar en kvinna i programmet att tänka självmedkännande tankar medan hon blundar. Ungefär så här sa hon: Känn in smärtan varsamt. Du gjorde ditt bästa, även om det inte räckte. Det är en del av att vara människa. Berätta för dig själv att du ser, förstår och tycker om dig själv. Från dig till dig. Oavsett hur jobbigt och skrämmande det var, så stöttar du dig själv nu. Se dig själv. Du vet vad du varit med om. Du ska lyssna på dig, och ge dig utrymme. För att du är så viktig för dig.
Jag provade att göra det här med mig själv. Jag bytte ut alla du till jag och sa allting högt för mig själv. Efter en stund släppte jag manuset och började brodera ut. Sa självmedkännande saker och sa plötsligt Jag vill vara glad. Det brände till bakom ögonlocken. Vad var det här? Varför var det så starkt, att jag vill vara glad?
Jag tog med känslan till psykologen och vi pratade om det. Kanske är det helt enkelt en kontrast till hur det varit? Att jag inte känt mig så glad. Vad är motsatsen, det jag känt istället? Hopplöshet, modlöshet, meningslöshet. Inte i varje sekund under dygnets alla timmar, men det har legat som ett lock över allting väldigt ofta. Det har varit genuina känslor, medan andra känslor varit mer intellektuella. Det här är ju roligt, nu är jag glad. Men det känns inte riktigt. Det är det jag är ute efter.
”Handlar det här om det existentiella som du reagerade starkt på hos fysio-J?” frågade psykolog-J. Så kanske det är, det får jag fundera mer på.
Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.
Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.
Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!
Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.
Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.
Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.
Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.
Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.
Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.
Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.
Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.
Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.
Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.
Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.
Under julen hade vi uppehåll, psykolog J och jag. Under två veckor träffades vi inte, och det kändes ovant efter att ha samtalat två gånger i veckan hela hösten. I måndags var det dags igen, och jag hade lite dåligt samvete för att inte ha jobbat med strategierna och verktygen hon gett mig. Men när vi pratade om julen så skrattade hon och sa att det hade jag ju visst! Kanske en del av dem blivit automatiserade, och kommit av sig själva? Som att jag inte svarar på alla impulser i samma stund de ploppar upp, och omedelbart rycker ut och hjälper till/lägger mig i när någon letar efter något, eller bara ska göra någonting överhuvudtaget.
I torsdags besökte jag fysioterapeuten (som också heter J!) och hade ett mycket bra inledande samtal med henne. Jag fick berätta om bakgrunden till min ohälsa, och vad jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Hon var väldigt bra på att lyssna och förstå, och hon hade också haft kontakt med psykologen. Tanken är att de ska kunna samarbeta och det känns fantastiskt! Tänk om det var så inom vården överhuvudtaget, att olika yrkesgrupper satt ner och diskuterade patienter utifrån sina yrkeskunskaper, för att få en helhetsbild och sätta in rätt behandling! Det har jag önskat i olika sammanhang, inte bara för mig själv. I slutänden skulle nog pengarna som det skulle kosta tjänas in.
Jag ska gå hos henne dels enskilt ibland, dels i en grupp Basal kroppskännedom. Den gruppen sätter igång om ett par veckor, och jag ska träffa J redan på måndag.
Psykologen och jag konstaterade att jag har tagit ett helt trappsteg upp den sista tiden. Jag är gladare och piggare, och jag behöver nog inte säga hur glad jag är över det! Att jag dessutom ska få denna rehab under våren — det blev till att lägga den flaska champagne vi hade hemma på kylning!
Igår hade jag en dag som jag inte orkat med överhuvudtaget i höstas. Den inleddes med en timme hos psykologen. Därefter åkte jag in till jobbet och anslöt till det möte de hade. En jättefin stund med mina fina kollegor! Därefter gick jag hem till min mamma som bor helt nära, och på vägen dit handlade jag mat till henne. Jag var hos henne hela eftermiddagen och kom inte hem förrän halv sex på kvällen! (Jag sov två kortare stunder hos mamma, så jag fick en del vila också.) Min man hade maten färdig, och det var bara att korka upp champagnen. Jag hade befarat att jag inte skulle orka sitta till bords och äta, men det gjorde jag. Jag var trött, men inte mer än att jag orkade sitta och prata en stund. Men jag somnade klockan åtta i fåtöljen, släpade mig upp för att borsta tänderna klockan nio, la mig och somnade omedelbums.
Jag hoppas att du har en God jul. Vad det innebär är förstås olika för olika personer. Att fira med nära och kära man inte träffar så ofta, att få vara ledig från jobbet, att slippa vara ledig, att överhuvudtaget ha råd att fira jul och ge barnen julklappar eller, som för min del, att kunna njuta av julhelgen utan stresspåslag.
Min psykolog J föreslog en strategi som vi tillsammans modifierade så att den kändes genomförbar. Den gick ut på att jag istället för att ha ett finger med i alla moment under julafton, skulle prata med alla inblandade om att dela upp vem som skulle ordna med grötlunchen, duka av, fixa fika, servera glögg, samt ordna med allt till julmiddagen. På så sätt skulle de som inte stod på schemat för stunden kunna luta sig tillbaka (sitta tungt i stolen som psykolog J säger!) med gott samvete, och bara bli serverad. Visst låter det bra — rent av självklart? Det är absolut inte så att vi inte brukar hjälpas åt, tvärtom, men det brukar vara så att någon frågar om när vi ska dricka glögg, var glöggmuggarna finns och så vidare, och den som tillfrågas är ofta jag. Genom att dela upp allt kunde jag slappna av på ett annat sätt än annars. Jag dukade fram lunchen medan min man gjorde julgröt, och gjorde en stor balja kaffe lite senare. Sedan var mina sysslor klara! Jag kunde också gå undan och vila några gånger under dagen, utan att undra om allt flöt på.
Ja, jag har kontrollbehov och nej, jag tror väl egentligen inte att allt kommer att ordna sig utan mig. Min syster sa att herregud det är ju bara vi här, och inte ett stort sällskap av gäster som vare sig hittar i skåpen eller har initiativförmåga. ”Du behöver inte vara värdinna.” Men då missar hon poängen, det att jag ska kunna sitta tungt i stolen och lära mig av med beredskapsläget. Och jag ska säga att det var en utmaning att sitta kvar vid bordet när min svåger dukade av efter lunchen!
En annan uppgift jag fått av J är att be om att bli omhändertagen. Inte jämnt förstås, men någon gång ibland. Det är inte så lätt, och kanske inte en så enkel önskan att efterfölja heller. Men jag frågade faktiskt dottern, som bor här under julen, om hon kunde sminka mig efter alla konstens regler. Hon skrattade och sa att det är bara för att du tycker att det är skönt när någon håller på med ditt ansikte. Och jag gick medge att det inte var slutresultatet jag var ute efter, utan den där stunden hon ägnar mig och det sköna när olika borstar smeker mina kinder och ögonlock. Efteråt kom jag på att jag bett om att bli omhändertagen!
Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.
Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).
Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.
Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.
Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?
Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!
Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.
Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.
Ja, jag dansar. Min psykolog J berättade att det finns studier som tyder på att man kan hjälpa hot-systemet att förstå att stresspåslagen kan vara kortvariga. Ungefär som när vi i människans begynnelse blev varse ett lejon som lurpassade på oss, och snabbt mobiliserade allt i kroppen för att maximera flykt. Flykten var kortvarig, antingen blev vi uppätna eller så undkom vi lejonet. När jag då gör den här övningen under kontrollerade former så kan jag intala hjärnan att ta det lite lugnare så småningom, att hotet försvinner. Eftersom min hjärna är van vid konstant hot, så är det en utmaning.
Men dansen då? Jag kommer till det nu. Jag fick i uppdrag att testa att utsätta mig för något fysiskt som gjorde att jag fick upp pulsen ordentligt. Jag tänkte direkt på dans. Ett roligt sätt att röra på mig som lätt skapar flåsande. Så här går det till: jag sätter på en bra danslåt (två som funkat bra är Pink – Raise your glass och Pointer Sisters – I’m so excited) och dansar allt jag orkar i en tredjedel av låten. Därefter sätter jag mig att vila tills pulsen gått ner igen. Upp och dansa igen, och vila. Upprepas ännu en gång. Låten är slut. Det räcker alltså med 30 sekunders pulshöjande aktivitet, vilket är tur för mig som är så otränad.
Det bästa är att det känns så skönt att röra på mig. Det kan få som en bra sidoeffekt att jag blir mer rörlig överhuvudtaget. Dessutom höjer dansen humöret, livsandarna vaknar till!
Den här kudden har jag gett till psykologen. Jag hade tänkt att hon skulle få den när vi avslutar terapin, men varför vänta?
Jag har skrivit om basal kroppskännedom här förut, och nu har jag äntligen fått tid hos den fysioterapeut som J rekommenderat. 11 januari ska jag dit för ett första samtal, och sedan kommer jag att hamna i en grupp. Som jag skrivit flera gånger tidigare så är det så viktigt att ha en behandling eller annat framför mig, som ger hopp om bättring. Jag ser verkligen fram emot det här!
Jag läser om Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm, och alldeles nyss dog Henning, Lottens fina man. Jag känner mig ledsen och börjar gråta. Som jag lärt mig på terapin funderar jag över vad det är för känsla och hur den känns i mig. Inser att det främst är pappa jag sörjer. Det är ett år sedan han ganska plötsligt blev mycket sämre i lungfibros. Låg på sjukhus, och vi döttrar pratade med sjuksköterska och biståndshandläggare. Drygt en månad senare, den 2 januari avled han.
Under året som gått har jag knappt hunnit sörja, men under hösten har sorgen fått ta mer plats. Men än viktigare är att jag med hjälp av terapin släppt lite på den spärr jag satt upp mot känslor, så att det kan komma fram. Jag trodde att det var på grund av den antidepressiva medicinen som mina känslor varit avtrubbade i flera år, men det är inte den enda orsaken märker jag nu. Det bekräftas också av psykologen J. Dessutom tar jag fortfarande den antidepressiva medicinen.
För att peppa mig lägger jag upp min allra första kudde i yllebroderi, färdig för fem år sedan.
Det känns väldigt skönt att få kontakt med känslorna, men sorgen tynger förstås också. Som den ska göra. En annan sorg som jag också känner av alltmer är den om att jag inte orkat jobba så mycket som jag velat, och inte åstadkommit det jag tänkt. Det är världsliga saker, men mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag inser att jag inte bara är ambitiös, utan också ärelysten. Jag vill skina starkt! Vinna priser! Bli omtalad! Citeras! Inte så vackert personlighetsdrag kanske.
En annan sak jag lärt mig om känslor som jag vill dela med mig av, är att andas igenom dem. Häromdagen när jag, en dag innan deadline för det jag ägnat mina två arbetstimmar om dagen under hösten, inser att jag måste göra om några timmars arbete — eftersom det gått upp i rök! — så gjorde jag som jag gärna gör: jag satte mig i fåtöljen med min ljudbok i hörlurarna för att stänga ute eländet. MEN då kom jag på vad J lärt mig: inte tränga bort känslan! Jag tog således lurarna ur öronen, tog ett djupt andetag och började gå igenom känslan detta väckt: vad som hände i kroppen, hur det kändes, samtidigt som jag tog djupa och långa andetag. Det som hände var att jag blev lugn. Genom att stanna i den jobbiga känslan och andas lugnt så klingade den av, och jag kunde börja tänka rationellt.
Jag har andats igenom flera tillfällen då jag fått ångest den senaste tiden, och det har fungerat ganska bra att lugna ner hotsystemet på så sätt. Jag lägger detta till de viktigaste verktygen jag har fått igenom åren.
Jag har genom åren med utmattningssyndrom lärt mig mycket om både sjukdomen och mig själv. Somt har varit mycket hjälpsamt, somt har inte gått in. Hösten 2023 kommer att gå till min historia som när jag befäste kunskaper och mynt trillade ner. Den slitna frasen är väldigt bra, det är som ett pling! och NU FATTAR JAG!
Det jag främst tänker på är att jag levt med kronisk stress i minst 15 år, och under tiden som stressen är kvar går det inte att bli frisk. Jag har kämpat på med olika rehabiliteringsförsök, och fått flera bra verktyg. Ändå har det inte räckt till. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men jag har inte förstått det. Eller snarare: jag har inte VETAT det.
Jag har precis lyssnat på boken Man dör inte av stress, man slutar bara att leva — om utmattningssyndrom av Selene Cortes (som berättar sin historia om utmattningssyndrom) och professor i psykiatri Marie Åsberg. Den senare beskriver sjukdomen och forskningen om den. Det är flera saker som slog an hos mig. Till att börja med så säger hon att det är en SJUKDOM. Jag har varit med så länge att jag minns misstron mot detta fenomen inom sjukvården, hos försäkringskassan och allmänheten. Men nu är sjukdomen mer etablerad och kunskapen växer om utmattningssyndrom; vad som händer rent fysiskt i kroppen och om rehabilitering.
Det tangerar det andra som var viktigt för mig. För några månader sedan skrev Hanne Kjöller en artikel på ledarsidan i Dagens Nyheter som i stort sett gick ut på att att ta mer ansvar själv: gå ner några pinnhål på karriärstegen, sluta curla barnen och ge upp tanken på det perfekta livet med utlandssemestrar, så ska ni se att det löser sig av sig självt. Kjöller menar att det bara är de sjuka själva som påstår att hjärnan påverkas och att diagnosen inte finns i andra länder.
Forskningen visar att hypofysen, amygdala och framlobsbarken — som är de överordnade systemen för stress — påverkas av kronisk stress, men detta går helt eller delvis tillbaka hos de allra flesta sedan man blivit frisk. Detta visar försök på råttor. Jag har också fått två amerikanska forskningsartiklar av psykologen (på min begäran!) — som jag verkligen inte läst mer än sammanfattningen av! — som också beskriver att kronisk stress påverkar hjärnan.
Diagnosen har en egen kod i det svenska systemet för diagnoskoder för psykiska sjukdomar, ICD-10. Dessutom är det fel att sjukdomen inte finns i andra länder enligt Marie Åsberg. Symptomen finns men sjukdomen kan ha andra namn.
Nog om artikeln som retade upp mig och många andra. Marie Åsberg skriver också att man kan se att patienter med utmattningssyndrom ofta har en lägre känslighet i sitt stressystem, vilket gör att de inte känner av stressignaler lika bra som andra, utan kan utsätta sig för mer stress än vad de egentligen klarar av, vilket påverkar hjärnan och leder till utmattningssyndrom. Det grundas tidigt i livet, och det nämns också i någon av de amerikanska artiklarna.
Det är ju sedan länge konstaterat att det inte är själva stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning. Men för mig har det inte fungerat. Även om jag rest bort ett par dagar för att få lugn och ro, har stresspåslaget och oron varit där hela tiden. Jag är mer eller mindre alltid spänd i kroppen. Marie Åsberg menar att vid utmattningssyndrom tar vi med oss stress och oro in i sömnen och när vi försöker vila.
Jag har under några veckor känt en oro för att inte orka gå upp i tid efter nyår. Den arbetsterapeut jag träffade på Stressmottagningen svarade på min fråga om när man bör gå upp i arbetstid, att när vardagen fungerar stabilt hemmavid, så är det dags — inte förr. Jag kan inte tänka mig att det kommer att kännas så om en dryg månad.
När jag träffade psykologen i måndags tog jag upp det, och hon sa att hon såg på mig att det fanns en stark oro i hela kroppen. Vi pratade om det och hon sa att om jag ska kunna rehabiliteras, så bör jag fortsätta att jobba 25 procent några månader till, mars månad ut. Vi har en plan för rehabiliteringen som förutom fortsatta samtal hos henne, inbegriper en behandling hos fysioterapeut och kallas basal kroppskännedom. Om jag ska ha en chans — och det är NU jag har den! — att bli frisk så måste jag fortsätta på 25 procents arbetstid. Då kommer jag att orka även rehabiliteringen.
