Somliga dagar känns det som att det går bakåt. Jag mår inte bra och undrar om det fortfarande är stressen över att gå upp i arbetstid som spökar. Den som raserade så mycket i slutet av augusti. Jag har så svårt att slappna av och har också mer ångest än vanligt. Restless legs blir värre som för att fullborda den dåliga spiralen.
När jag var hos psykolog-J förra måndagen hände något märkligt. Hon reagerade på att jag var så spänd i kroppen, och tyckte också att jag var lite som i en bubbla. Långt in i samtalet kände jag plötsligt att jag inte orkade mer, att jag måste hem. Det liknade den känsla jag får i ett möte eller samtal när hjärntröttheten tar över. Jag sa det till henne, och hon undrade vad som hände. Då började jag gråta litegrann, och det var som om att något släppte. Impulsen att störta ur rummet försvann, och vi satt kvar och försökte få fatt i vad som hände. Vi arbetar med att försöka få fatt i mina känslor som är så inkapslade, så det här var en positiv reaktion, enades vi om. Jag har en sorg, en ledsenhet inom mig som jag skulle vilja släppa ut.
En kudde jag gav min pappa för en del år sedan. Nu håller den hus hemma hos hans kusin.
Direkt efter semestern ansökte jag om en veckas tjänstledighet under hösten, och den inleds nu. Det är så oerhört skönt att ha en hel vecka utan någonting inbokat annat än psykolog-J! Jag sa till henne att jag undrat om jag kanske skulle behöva några veckors sjukskrivning på heltid, och hon menade att det tyder på att jag kan behöva det. Jag sa att jag skulle känna hur det känns att börja jobba efter den här veckan. Det kanske räcker med en veckas ledighet.
Fredagens besök hos psykologen J blev ingen exponering. Jag hade med mig en fråga som hela samtalet kom att handla om. Jag hade kommit att tänka på att jag skulle vilja höra vad hon tänker om min barndoms mardröm. Den var återkommande och jag minns ingen annan dröm, varför jag tror att det enbart var den mardrömmen jag hade. Jag har beskrivit den förut tror jag. Det var en ren ångestdröm som gick ut på att göra något ogjort. Inte ställa tillbaka något på sin plats igen, eller sudda ut ett blyertsstreck. Jag skulle aldrig ha tagit saken eller ritat det där strecket ÖVER HUVUD TAGET! En omöjlighet helt enkelt, och jag har tänkt mycket på drömmen genom åren.
Jag passade alltså på att fråga J om den, och så blev det ett samtal som kom att knyta ihop den drömmen med min psykiska ohälsa genom hela livet! Jag vill inte bli för specifik här för att inte hänga ut personer, men det handlar i stort om att vara rädd att göra fel och för de konsekvenser det får. Att jag inte sett min mardröm så förut kan jag tänka nu, men jag har bara sett ångesten i den. Känslan den framkallat.
Vi fortsatte samtalet och jag tänkte efter en stund att det här skulle kunna vara ett sånt där samtal man har inför publik. Jag frågar och berättar, och hon förklarar utifrån psykologisk forskning och biologiska fakta om hjärnan, samtidigt som hon bekräftar mig som person. Det var så klargörande. Jag har ju en mängd tankar om varför jag mått och mår som jag mått och mår. Kunskaper jag samlat på mig genom åren och insikter jag fått. Det var som att hon byggde på de kunskaperna och insikterna, och vecklade ut dem framför mig. Jag såg det som en bild:
En del saker har jag kommit längre med och andra är bara ett frö till något. J förklarade och gjorde att allt kom i ett sammanhang. Hon sa också att det jag varit med om hade varit utmattande för vem som helst, och med mitt bagage blev det än värre.
– Nu blev det ingen exponering idag, sa hon. Kanske lite ångerfullt eftersom hon är rädd om mina pengar. Men det här blev ett av mitt livs viktigaste samtal istället! Värt en och annan krona.
Jag har noterat något konstigt med min andning de senaste veckorna, och när jag var hos min husläkare för ett par veckor sedan sa jag det. Han lyssnade extra noga på lungor och hjärta, men kunde inte höra någonting konstigt.
Någon dag senare kom jag på att det som hände var att jag plötsligt, och utan att jag medvetet bestämt det, tog ett djupt andetag. Jag insåg att min andning vanligtvis är så grund, att kroppen automatiskt rättar till det som blir fel och tar det där djupa andetaget. Jag frågade psykologen, och hon bekräftade det. Många som lever med mycket stress andas bara med den övre delen av bröstkorgen, och då får hjärnan fel balans av koldioxid och syre, och tar tag i det själv i form av suckar eller gäspningar. Eller med ett djupt andetag — visst är kroppen fantastisk!
Jag började andas i fyrkant många gånger om dagen, med början i tisdags. Man drar in ett andetag ett visst antal sekunder, håller andan lika länge, släpper ut luft lika länge, och håller ute andan under samma tid. Så enkelt, och effektivt!
Och nu kommer det i sanning magiska: jag kände mindre av RLS! Det var stor skillnad! Jag vet ju att stress triggar RLS. Dels har jag märkt det tydligt själv, dels har den neurolog jag går till när jag inte står ut längre har också sagt det. Det påverkar inte det neurologiska, men spänningarna som blir i kroppen. Neurologen tyckte att jag borde testa med avslappningsövningar, men det är hopplöst när man har RLS! Han borde ha föreslagit ANDNINGSövningar, för det verkar funka. Kanske inte alltid, men om det gör så här stor skillnad ibland i alla fall så är jag mer än nöjd!
I morse hörde psykologen av sig och hade fått ett återbud, ville jag komma? Ja! Jag har arbetat med en tidslinje med mer eller mindre traumatiska händelser som jag skrivit på post-it-lappar. Vi hann gå igenom några och försökte hitta teman. Vi ska fortsätta på måndag. Det här känns superviktigt och helt rätt just nu. Det kommer att bli jobbigt, men det är så det blir skillnad.
Så tänkte jag när jag hade så stark ångest i 25-årsåldern men vägrade att ta medicin. Jag kände instinktivt att jag måste ta mig igenom detta på egen hand (med hjälp av terapeuten) för att det skulle hjälpa. Det var tidvis helt fruktansvärt, jag hade overklighetskänslor ibland och det hände några gånger att jag fick något liknande hallucinationer om att jag svävade strax under taket. Men jag kom igenom den där elden, eller vad jag ska likna det vid, och kom ut på andra sidan med den fasta övertygelsen att jag är råstark mitt i det sköra. Jag minns att jag tänkte att klarade jag det här kan jag klara nästan vad som helst. Det har varit hjälpsamt i tider av ångest och depression.
Så blev det äntligen dags att åka till Sätergläntan i vackra Dalarna! Kursen har jag gått förut, Textila bilder — filt och fibrer för den mycket skickliga och konstnärliga filtmakaren Yvonne Habbe. Det ingav ett lugn, jag känner till såväl skolan som kursens innehåll. Jag kan tekniken även om jag behövde påminnas om den, och jag känner Yvonne som har alla kvaliteter en kursledare bör ha. Hon är pedagogisk, lyhörd och inbjuder till frågor. Till yttermera visso är hon en väldigt trevlig och rolig person att vara tillsammans med.
Men trots detta var jag lite orolig eftersom jag var så trött. Skulle jag orka? Jag hade ganska stark ångest under tågresan dit, och första kvällen innan kursstart. Det var en känsla av att vara utlämnad och naken. Jag längtade efter min man som inger sådan trygghet. Men efter att ha träffat de andra kursdeltagarna och kommit igång, klingade ångesten av.
Jag bor även denna gång i ett av de små gamla härbren som finns vid kursgården.
Det är väldigt romantiskt och rart, men om jag åker dit fler gånger ska jag nog välja ett vanligt rum istället. Sängen var för hård och det kräver en del vighet för att ta sig in och ut ur den lilla dörren! Och så måste jag gå ut till ett annat hus för att gå på toaletten.
Kursen var minst lika rolig som förra gången, och gruppen var en av de bästa jag gått tillsammans med. Alla var så trevliga och generösa med att dela med sig av sina kunskaper. Dessutom var jag bekant med ett par av dem via Instagram respektive den digitala kursen jag gick i höstas. Det var så kul att träffa dem i verkliga livet!
Jag gjorde som jag brukar, bröt av med pauser och tog det framför allt lugnt. Men redan efter någon dag insåg jag att jag borde åka hem tidigare om jag inte skulle behöva vila en vecka efter kursen. Det slutade med att jag bokade om tågbiljetten och åkte hem ett dygn tidigare, vid lunch på torsdagen. Jag är så nöjd med att jag inte bara är lyhörd för mig själv, utan också agerar efter det jag känner!
Vi skulle ta med bilder till kursen på sådant vi skulle vilja göra textila bilder av. Jag hade med en bild från Brunflo, en hästgård bredvid pappas hus. Bilden är tagen tidigt på morgonen strax före jul förra året. Den filtade bilden är långt ifrån klar, men jag ska lägga upp den här senare.
Att arbeta med bilden väckte en känsla av sorg och saknad efter pappa. Jag hade inte väntat mig det, men det kändes bra. Det är ett halvår sedan han gick bort, och de känslorna kommer och går. Det kändes helt naturligt att de kom nu, när jag arbetar med bilden som jag tog bara någon vecka innan han dog. Jag kom också på att om han levt så skulle han ha fått bilden. Han var min största beundrare.
En bild blev i alla fall nästan klar. Jag ska brodera en del stygn på den innan den är helt färdig.
Det är oerhört skönt att vara hemma igen, och just idag är jag och katterna helt ensamma hemma i några timmar!
Jag svarar ofta ”det är ok” på frågan hur det är med mig. Det betyder att det relativt sett är hyfsat ändå. Det kunde vara värre. Det ÄR ofta värre. Men nu har jag en period då svaret är ”inget vidare”, eller rent av ”skit”. Det är min skala.
Många nätter sover jag dåligt, i morse (natt) vaknade jag klockan två och insåg efter en stund att det inte var lönt att försöka somna om. Det är i regel mina pirriga ben som omöjliggör vidare sömn, i synnerhet liggandes. Det går bättre om jag sitter i min kära fåtölj.
Men vid denna arla timme får jag inte göra kaffe, det får vänta ett par timmar. Jag lyssnar på ljudbok och tar hand om katterna som endera ska in efter en utenatt för att äta, eller ut en sväng innan det är dags att komma in igen och äta. Det brukar bli några vändor fram och tillbaka. Om maten inte passar eller är för snålt tilltagen kommer Frasse till mig, sätter sig att jama upprört och klöser på fåtöljen. Det är som en dans: släppa ut, släppa in, hälla upp mat, hälla upp lite mer mat, säga med tydlig röst att nej nu får du ge dig. Samma varje morgon.
Men nu var det inte katterna jag skulle skriva om, utan att det inte är något vidare just nu. I söndags kväll hade jag en molande ångest inför veckan. Mitt strategiska verktyg som jag brukar ta till är att hitta en utväg, en smitväg, ut ur dilemmat. Även om jag inte tänker ta till den så får den mig lugnare. I söndags gick den ut på att sjukskriva mig hela veckan. Jag SKULLE KUNNA göra det, om det måstes. Det där SKULLE KUNNA är det centrala. Det är sällan jag behöver sätta planen i verket, den fungerar bra som en ventil där ångesten kan pysa ut.
Jag tror att måndagens pensum var för överväldigande. Först att ta sig till jobbet när pendeltågsförarna strejkar, så ett långt enhetsmöte på förmiddagen, för att efter lunch medverka i ett webbinarium. Den strategiska ventilen ändrades till att jag bestämde mig för att stanna hemma. Min chef skulle få avgöra om jag skulle sjukanmäla mig eller om det var ok att jobba hemifrån trots att det var enhetsmöte. Efter att jag fattat beslutet i samtal med min man, kändes det betydligt bättre och ångesten klingade så småningom av.
Det är också så mycket med mammas lägenhetsköp och lägenhetsförsäljning nu. Mycket att förhålla sig till och rent praktiskt att planera in och genomföra. Det är roligt och jag hjälper mer än gärna till, men det är svårt att få till så att orken ska räcka. Det skapar i sig dilemman som trasslar till det för ”mina nerver”.
Scilla vid husgrunden
I förra veckan fick jag också hem det sista av sakerna efter pappa. Det spelar säkert in också. I några dagar låg allting på köksbordet och på golvet bredvid. Det är klart att det påverkar mig.
Det värsta med att vakna så tidigt som klockan två, är att om RLS sätter igång så är det alldeles för tidigt att ta medicin då. Den ska jag ta på morgonen, och tar jag den för tidigt så blir det för långt till nästa dos klockan halv två. I natt blev det så, och jag försökte ignorera det först. Testade att ha ”benet mitt i byxan”, det man kan göra när man fryser: stå så att ingen del av benet nuddar byxorna. Det är ett väldigt bra uttryck och går att använda i överförd betydelse också. Ungefär som att smyga under radarn. Jag försökte alltså låtsas som ingenting och sitta blick stilla. Inte röra på benen och fötterna som jag mer eller mindre alltid gör för att häva obehaget. Det funkade så där, och till slut fick jag falla till föga och ta medicinen. Jag behöver nämligen somna om så småningom och det är stört omöjligt när jag inte ens kan sitta stilla. Ibland knappt sitta överhuvudtaget.
Det är med andra ord en tung tid trots att det är en favorittid på året. Jag har rensat bort fjolårets växtlighet i vår lilla trädgård, och tulpanerna är på gång. Pionen sticker upp ett par millimeter, och det händer saker dag för dag. Idag har vi burit ut tre humledrottningar som förirrat sig in till oss i jakt på boplats. Jag hoppas kunna njuta mer av livet snart.
Igår var jag hos tandläkaren för årlig koll. Det är första gången jag var där så de ville veta vilka mediciner jag tar, och varför. Jag tog ett djupt andetag och började räkna upp: gabapentin, sifrol, B-vitamin och folsyra mot restless legs; kandesartan, spironolakton och esidrex mot högt blodtryck, venlafaxin mot depression, oxascand mot ångest samt levaxin mot hypotyreos. Jag blev ledsen när jag rabblade. Tänkte på den tråd jag balanserar på hela tiden. Hur jag parerar för att fortsatt kunna befinna mig på tråden. Hur jag måste ta till strategier och verktyg, som till exempel att smörja mig med kortisonkräm när stresseksemen börjar klia, eller ställa in ett möte på jobbet.
Tandläkaren slängde en snabb blick på tänderna och sa att jag uppenbarligen går och biter ihop käkarna eftersom de är så nedslitna. Det vet jag att jag gör sedan den förra tandläkaren sa det. Hon pratade mer om små sprickor i tänderna, men nu är de alltså slitna. ”Tänderna ska bara ligga mot varandra när man äter” sa hon och rekommenderade en bettskena att ha på dagtid när jag är ensam. Se där, ännu ett verktyg!
Min svägerska kom med underbara blommor till mig igår!
Jag har ännu inte fått beslut från försäkringskassan om det senaste läkarintyget, och funderat lite på varför. Idag ringde en handläggare därifrån och ville veta mer. Det ser väldigt rörigt ut med vanligtvis 25 procents nedsättning, sedan hundra procent i december, 25 procent de första tio dagarna i januari och därefter 75 procent i drygt två veckor för att sedan återgå till 25 procents sjukskrivning. Jag förstår att hon tyckte att det var snurrigt och svårt att hänga med. Jag fick ett starkt ångestpåslag av hennes frågor och kyliga röst, och försökte förklara hur det blev som det blev. Att pappa var sjuk och sedan gick bort. Ingen reaktion typ ”jaha, jag förstår” med en beklagande ton. Bara en fråga om vad jag gör på de två timmar jag arbetar nu. Panik. Vad ska jag svara, vad VILL hon att jag ska svara – vilket svar är det rätta?? Jag sa nåt svamligt om att jag försöker hämta igen det jag missat under min frånvaro. Jaha, sa hon och därefter att hon nog hade tillräckligt med information för att ”kunna handlägga ärendet”. Vad det innebär har jag ingen aning om. Hon kanske avslår. Förhoppningsvis får jag veta det inom kort.
Efter samtalet sjönk jag ihop till en hård boll i fåtöljen. Jag var helt spänd i kroppen, trycket över bröstet satt som en ring runt kroppen och andetagen gick inte ända ner i lungorna. Starka RLS-känningar på insidan av hela benen gjorde också att jag spände mig för att försöka häva dem. Rädslan och ångesten sitter fortfarande kvar i kroppen nu flera timmar senare, även om det lättat betydligt. Nedputtad från tråden.
Jag läser mitt förra inlägg och ser hur det blir när jag inte läser igenom vad jag skrivit! Men det är bara att släppa. Jag är inte så bra på det. Vill att det ska vara om inte perfekt så i alla fall bra.
Jag har hamnat i en ny fas i livet. Då barnen inte behöver mig fullt så mycket, men mina föräldrar desto mer. Barnen bor hemma, är vuxna men beter sig både som vuxna och barn. Min mammas man gick bort helt nyligen, och jag och min syster vill finnas där för henne på de sätt vi kan och som hon behöver. Pappa bor 50 mil bort och vi pratar ofta i telefon. Nu har han blivit dålig och plötsligt är det samtal med sjukvården, tjat på honom att åka in till sjukhuset, oro för att han inte äter och vårdplanering som gäller. Som tur är har vi en resa till honom inplanerad om två veckor, så att vi kan titta till honom ordentligt.
Det här är ju självklara delar av livet för de flesta antar jag. Om vi har tur. Jag skrev om sammanhang och tillhörighet i förra inlägget, och det här handlar om det. Mina nära och kära som behöver mig, och jag vill känna mig behövd! Det innebär att jag betyder något, och har människor som betyder mycket för mig. Dilemmat är att jag inte orkar alla dagar, och ibland ska jag skam till sägandes medge att jag skulle önska att någon tog hand om mig också! Det här låter värre än det är. Klart att jag har flera som bryr sig om mig, och som tar hand om mig. Och jag vill då rakt inte att någon ringer jämt och ständigt med goda råd om hur jag ska ta hand om mig för att må bättre! Kanske är det bara så att jag skulle vilja slippa alla krav som vardagen ställer på mig? Ibland. Att någon bar mig till sängen, la en filt över mig och sa att nu tar jag hand om allting så länge du behöver. Fast jag vet inte. Det låter lite tråkigt också. Om jag kunde få välja bland kraven då?
När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern önskade jag ibland att andra var lika oroliga för mig som jag var. Samtidigt kunde jag inte med att berätta fullt hur dåligt jag mådde. Då bodde jag ensam och isolerade mig vissa dagar. Svarade inte i telefon och hoppades djupt inom mig att någon skulle komma och ringa på dörren, vara orolig och undra hur jag hade det. Men det var aldrig någon som noterade det. Kanske jag redan då var duktig på att spela frisk?
idag är det första advent, och trots allting känner jag för första gången på många år att det ska bli roligt att fira jul. Vi har haft vår beskärda del av kaotiska decembermånader, men jag kanske kan lägga dem åt handlingarna och njuta så smått?
Jag mår fortfarande klart bättre, och det känns så skönt. Samtidigt känns gränsen mellan att må ok och att ramla igenom så skör. Jag fick en bild i huvudet häromdagen – att mitt lilla självande sköra jag är omgivet av en sån där hinna som finns på insidan av äggskal. Ganska segt men också bräckligt för påfrestning. Det är så lite som krävs för att peta hål.
Igår höll jag i en digital fortbildning där en anlitad föreläsare gjorde jobbet och jag enbart höll i trådarna, presenterade och höll i frågestunden efteråt tillsammans med en kollega. Vi hade en del strul som vi tillsammans löste i kulisserna, och det var lite stressigt en stund. För övrigt gick det utmärkt och föreläsningen var mycket uppskattad. Efteråt unnade jag mig en långlunch och vilade ordentligt. Jobbade undan lite efterarbete innan jag stängde ner datorn för dagen. Det kändes bra, och jag var väldigt nöjd med arbetsdagen.
Precis när jag påbörjat matlagningen på kvällen kom reaktionen. Mattheten i kroppen gjorde att jag knappt kunde stå upp. Jag satte mig en stund i fåtöljen och andades. Efter en stund gick jag upp och kunde långsamt få den enkla middagen färdig.
Jag hade min broderikurs strax efter middagen och funderade på att delta i liggande ställning, men det behövdes inte. Det kan låta ansträngande med kurs, men det handlade bara om att vi skulle få en ny uppgift presenterad för oss, så det kändes helt överkomligt. Men när hon visade uppgiften drabbades jag helt plötsligt av ångest! Det finns en teknik som heter svartstick som jag aldrig provat. Det är ett slags bundet broderi och jag har enbart ägnat mig åt fritt broderi. Det här kändes svårt och alldeles för krävande för mig. Som tur var hade hon ett alternativ, kanthabroderi, vilket jag provat på tidigare och tyckt om. Det ska jag givetvis välja, och tror att det kommer att passa min bild.
Men ångesten satt i och resten av kvällen blev jobbig. Jag kom på mig själv med att sitta med spända axlar uppdragna till öronen, och fick värk i övre delen av ryggen, axlarna och nacken. Ångesten kom med sin vanliga tunga filt och tryckte ihop mig. Det är meningen att jag ska in till kontoret i morgon, men för att lugna mig själv bestämde jag mig för att jobba hemma istället. Sån tur att det är görligt!
Nu närmar sig klockan 4 på morgonen och jag har varit uppe i nästan en timme. Ätit lite frukt och läst några meddelande från vänner. Sömnigheten börjar göra sig gällande, och snart kommer jag att somna om.
Jag ringde vårdcentralen i fredags och sa att jag ville öka min dos antidepressiv medicin. Sjuksköterskan jag pratade med fick genast en varm och omtänksam röst och sa att jag kunde få ett videosamtal med min husläkare samma dag! Kanske var det just för att det handlade om depression som det gick snabbt, men det var hursomhelst skönt. Läkaren skrev ut en högre dos av samma medicin som jag har nu, Venlafaxin. Det tar ett tag innan det ger verkan sa han, och under tiden kan man få ökad ångest tyvärr. Men han sa att jag kan ta en extra Oxascand om det blir för tungt.
Jag återhämtade mig från konferensen fredag till måndag, och jobbade helt stillsamt på tisdagen. La in kortare arbetspass än vanligt och längre pauser. Det gick bra. Det finns alltid en oro att jag knäckt mig och är på väg in i en hel sjukskrivning igen. Då är det helt fantastiskt att kunna få jobba hemifrån! Det underlättar enormt. Jag skulle visserligen kunna åka in till jobbet och jobba stillsamt med många pauser, men då har jag den tröttande resan, och vilrummet är inte alltid ledigt.
Ikväll ska vi träffas i broderikursen och prata om den första uppgiften. Jag har inte orkat göra så mycket, men en del skisser har jag åtminstone åstadkommit och jag ska brodera den också. Meningen är att hitta några linjer som vi vill få med, inte att teckna av exakt. Det ska bli väldigt intressant att se vad de andra gjort! På tisdag får vi en ny uppgift utifrån samma bild.
I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.
Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.
Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!
Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.
Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när, jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.
Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.
Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.
