Etikettarkiv: ångest

Sänkt

Publicerat av
Svara

Jag har varit så trött och sänkt i helgen. Oron för brevet från Försäkringskassan ligger som ett mörkt moln inuti mig. Rent förnuftsmässigt kan jag nog ändå tro på att det löser sig, men det är tyvärr inte förnuftet som har övertaget utan känslan. Jag har inga reserver att ta fram när sånt här dyker upp. Inget att ta till för att rycka upp mig några snäpp och ta tag i situationen. Jag blir bara sänkt. Trött i hela systemet. Benen blir som tunga stockar, och armarna är tunga och långsamma. Ångesten stiger och sjunker över dagen. Jag försöker sova middag men benen pirrar och rycker när jag försöker. Jag påbörjade ett nytt broderi i morse men har inte orkat ens det idag.

Jag funderar på att resa bort, helst någonstans där det är tyst och lugnt och vacker natur. Min man föreslog Tällberg och det känns lockande, men lite väl långt bort. Jag ser för mig hur tågresan med eventuella förseningar bara blir ett stressmoment. Nu skulle man ha en stuga! Jag ska fundera vidare på det.

image

Helene Schjerfbecks blick

Publicerat av
Svara

Den här bilden har jag i många år haft vid min arbetsplats. På anslagstavlor eller vad som funnits att sätta fast den på. På min nya arbetsplats har ingen eget skrivbord så nu har jag satt den utanpå mitt skåp. image

Konstnären är Helene Schjerfbeck och den är målad för mer än 100 år sedan. Det är ett självporträtt och ibland funderar jag på vad i bilden jag fäst mig vid. Jag tror att det är en igenkänning. Den blick hon har, den har jag sett i min spegelbild några gånger. Dels under den långa period av ångest jag hade för halva mitt liv sedan, och dels under senare tid. Det finns rädsla och sårbarhet, för att inte säga utsatthet, i ögonen. I hela ansiktet egentligen, och i hållningen. Den ängsliga blicken över axeln. Det är inte hon som har kontrollen över situationen, hon är utlämnad åt … vad?

image

 

Här är ett fotografi av henne med samma blick.

 

 

 

 

 

Jag tycker mycket om hennes målningar överhuvudtaget. Färgerna, linjerna och känslorna. För ett par år sedan såg jag en stor utställning, utlånad från Finland, med hennes målningar på Liljevalchs. En väldigt fin utställning i helt rätt miljö.

Var och varannan dag tänker jag att jag ska ta bort den från skåpet. Den kanske är för dyster? Jag får se, den får nog hänga med ett tag till.

Förnekelse

Publicerat av
Svara

Jag är fortfarande väldigt trött. Jag gör långsamt och behöver tid och framför allt lugn och ro för att kunna göra saker. Jag har spänningar i axlarna och rejäl spänningshuvudvärk nästan hela dagarna. Ångesten trycker inifrån bröstet med olika intensitet.

För att stå ut försöker jag komma undan. Jag sitter i verkstan och broderar medan jag lyssnar på P1. Ibland orkar jag inte med ljud, då sitter jag i tysthet. Men jag lyckas oftast avhålla mig från att älta den situation vi befinner oss i, där jag varken vet ut eller in. Jag sticker huvudet i sanden helt enkelt.

Jag skrev en del inlägg om boken Våga vara rädd av Emma Holmgren tidigare. Hon skriver om hur innerligt trött hon är på att vara varsam med sig själv. ”Det är, och har varit, plågsamt och en sorg att bli så fullständigt omkullkastad i min person.” Det är så väl uttryckt! Å ena sidan kan jag vara glad åt att jag, oftast i alla fall, har en lust och ett driv att göra saker. Jag vill jobba, det finns SÅ mycket kul jag vill göra tillsammans med mina fina kollegor. Jag vill orka göra saker med familjen. Jag har massor av idéer för broderi, smycken och linoleumtryck. Jag vill orka orka orka. Jag vill framför allt inte säga att jag inte ORKAR! Jag hatar ordet orkar! Det har tappat innebörden och bara blivit en kombination av bokstäver. Eller snarare så har det blivit ett ord som inte stämmer överens med hur det är. Att inte orka, det är att behöva vila lite och sen ta sig i kragen. Eller bara ändra inställning.

Det här med orden är ett dilemma för mig. Alla ord känns utslitna och för små. Orka, trött, att vara helt slut. Jag behöver nya ord! Ord som gör det begripligt för andra. I Våga vara rädd skriver Emma Holmberg att tröttheten närmast går att beskrivas som den när man har väldigt hög feber eller efter en rejäl magsjuka. Benen bär knappt och det finns ingen energi i kroppen. Jag tycker att utmattning är ett bra ord. Det finns även som begrepp när man talar om olika material, t ex metaller. De kan bli utmattade efter ständig belastning. Utmattningsbrott är det sista stadiet. Då går materialet sönder. Vad motsvaras det av hos människans utmattning? Är jag redan där? Kan människor repareras som en maskin? Jag antar att den utmattade delen byts ut i maskinen och den lagas. Kanske hjärntransplantation är lösningen!

Jag misstänker att lösningen på vårt Stora Dilemma är att jag levlar nedåt igen, nedprioriterar mig själv eftersom det inte finns något annan lösning som vi kan leva med. Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för detta igen, men nu blir jag nog tvungen. Jag kan känna en viss respekt för mig själv som tar på mig det ansvaret som vuxen, och det hoppas jag överskuggar den känsla av att jag återigen sätter mig själv åt sidan.

imageimage

Hållbarhet

Publicerat av
Svara

Jag lyssnade på radions P1 på väg till jobbet en morgon, som vanligt. Tankar för dagen denna morgon handlade om flyktingars situation, och att det måste finnas en hållbarhet i tryggheten. Det räcker inte med en oviss trygghet för stunden. Att inte veta NÄR och för den delen VAD som kommer att hända med dem. Utan några som helst jämförelser mellan flyktingarnas livssituation och min kände jag att det gick rätt in i mig. Det är precis det det handlar om, en hållbar trygghet. Att känna att man har kontroll över sitt liv. Att inte vara rädd för något som kan hända. Och nu menar jag inte en slags allmän oro för de nära och kära, sin ekonomi eller världsfreden. Det jag menar är den känsla av trygghet som varje människa behöver för att leva ett bra liv. Efter det mest basala såsom mat, vatten, sömn, och tak över huvudet, kommer trygghet i den behovstrappa som psykologen Abraham Maslow tog fram på 1940-talet. Trygghet är grundläggande. Om trygghet saknas blir man sjuk till slut. Säger jag. För mig har det inneburit utmattningssyndrom, högt blodtryck, ångest och spänningar i nacke och axlar med spänningshuvudvärk och domningar som följd.

Jag skriver ”utan några som helst jämförelser mellan flyktingarnas livssituation och min” men faktum är att det finns amerikansk forskning som visar på att personer i liknande situation som min uppvisar samma stressnivå som soldater i krig! En psykolog jag pratat med har bekräftat det också. Kroppen vet inte om den är hotad till livet eller om det är en upplevd känsla av att hela tillvaron är hotad. Den reagerar med stark stress.

Jag tog ut två semesterdagar i samband med den gångna helgen. Ett tag funderade jag på att strunta i det och jobba istället. Jag kunde inte njuta av dem som jag tänkt. Men det blev ganska bra dagar ändå. Jag har gjort linoleumtryck och nålfiltat små bilder som jag broderat på. Jag är förvånad över att resultatet blev så bra, och det känns roligt. Min man och jag åkte på en utflykt till Steninge slott och åt en underbar lunch där. Och så har jag fixat en del hemma, oljat in träbänkarna i köket och tvättstugan till exempel. Allt för att inte grotta ner mig för mycket i det vakuum vi befinner oss i.

Idag ringde min frisör och undrade var jag var. Jag hade missat att jag hade en klipptid, lätt hänt på en semesterdag. Jag sa att jag kunde skynda dit på cykeln, men att skynda var inte bra för mig. Ångesten och tröttheten sköljde över mig, men min man såg och skjutsade mig dit. Under hela frisörsbesöket fick jag anstränga mig att inte springa därifrån. Jag hade stark ångest och benen började rycka. Men det blev bara en kort putsning av håret eftersom jag kom för sent, och det var skönt. Jag promenerade hem på gångvägen genom skogen, och lugnande ner mig. Så lite det behövs för att rubba alla cirklar. Cirklar som inte ligger så stadigt från början.

Nu tror jag det behövs lite fina sommarblommor.

image

På jakt efter tilliten igen

Publicerat av
Svara

Det blev en jobbig avslutning på en intensiv semester. Rörigt och oförsägbart hemma och en oro som inte släpper taget hur mycket tillit jag än försöker mobilisera. Jag inser att jag går och väntar på Katastrofen. Men när jag resonerar med mig själv tror jag inte att det kan bli så katastrofalt som känslan säger mig. Eller också kan det det. Jag vill att någon säger att ”det löser sig, bry dig inte om det du, jag fixar allt!”

Spänningen i axlar och nacke som kom tillbaka hand i hand med spänningshuvudvärken har gett med sig en del, men jag är öm i axlarna. En jämn, lågintensiv och påfrestande ångest är allestädes närvarande. Benen rycker och jag har också ryckningar i mellangärdet ibland som gör att jag fnyser ut luft ur näsan. Gungar kroppen fram och tillbaka för att lugna mig. Tassar på tå och väntar väntar väntar på att allt ska vara över. Känner mig jagad. Tror att det är saker jag måste göra hela tiden.

Det blir bra att jobba på måndag. Det känns som att jag varit ledig längre än jag har. Känner mig glad att jag fick tillbaka lite lust att sitta i verkstan igen. Glad över nya smycken jag gjort.

Nu ska jag göra mig en kopp espresso med mycket socker i!

image

På hemväg

Publicerat av
Svara

Jag ska inte tråka ut någon med mina vedermödor på hemvägen, och jag är faktiskt inte hemma ännu. Jag sitter på ett varmt tåg på väg mot Stockholm just nu och hoppas komma hem utan fler förseningar.

imageVeckan på Capellagården var riktigt riktigt bra, och jag konstaterade idag att den största utvecklingen har hänt i mitt huvud – inte på tyget. De broderier jag har med hem är inte så mycket att hurra för, de är övningar som jag kan utveckla mer hemma. Det var samma sak på fotokursen.

Igår kväll hade jag en del ångest och kände att jag inte vill åka till Söderhamn. Jag kände mig rädd och ångestfylld. Det visade sig att jag glömt att ta min lugnande medicin som gör att jag somnar bra och sover bättre under natten. Det kan säkert förklara en del. Så fort jag vaknade i morse längtade jag dit! Men först ska jag komma hem och träffa familjen. Jag har inte träffat min man sedan onsdag i förra veckan!

imageJag kan varmt rekommendera att åka till Capellagården! Gärna gå på sommarkurs i skrivande, keramik, fritt broderi eller annat skapande. Eller åk bara dit och njut av den härliga atmosfären, handla i handelsträdgården och den lilla butiken. imageimageimageimageimageimage

imageimageimage

Att kunna hålla fast vid tron att det blir bra

Publicerat av
4

Igår tänkte jag på den psykolog och specialist på utmattningssyndrom som jag samtalade med i somras. Samtalen gav så mycket och jag fick med mig en tro på att jag kan bli frisk igen. Det kan ta tid men när det som gjort mig sjuk ordnar upp sig kan en läkning påbörjas. Om jag får återhämtning kan jag bli bra.

Jag blev så glad när jag tänkte på henne, och glad över att jag kontaktade henne. Jag skrev ett mejl till henne igår och berättade vad våra samtal betyder för mig, vad jag fick med mig.

image

Nu blir jag kryptisk igen men det måste vara så, jag vill inte lämna ut någon annan än mig själv. Idag kom ett bakslag. Det som såg ut att kunna ordna sig någorlunda kantrade. Jag är inte så benägen att se just det glaset som halvfullt, och går i däck direkt. Ångesten lägger sig som ett mörkt moln i kroppen. Tröttheten. Jag sitter och gungar kroppen fram och åter på stolen, som för att vagga mig själv.

I stunder som den här vacklar jag i tron på att någonsin bli frisk. Kommer det inte alltid att vara något som kantrar? Kommer jag att kunna bygga upp ett skydd så att jag orkar parera, så att det inte bara går rakt in och golvar mig?

Rädd för att bli rädd

Publicerat av
2

För 3-4 år sedan pratade jag mycket med min terapeut om rädsla. Jag hade många rädslor och hade funderat en tid på om det var bra eller inte att tänka på dem. Skulle jag förstora dem om de fick komma ut i ljuset? Egentligen borde jag vetat svaret på frågan. Alla känslor man tränger undan har en tendens att komma tillbaka sjufalt så småningom, och då i form av ångest som är svårare att handskas med.

Tillsammans med terapeuten gick jag igenom rädslorna en efter en. Funderade på sannolikheten för att det jag var rädd för skulle inträffa. Har det hänt förut? Någonsin? Varit ens nära att hända? Vi pratade om vad som händer om man ständigt undviker det man är rädd för, och hur man kan tänka sig igenom rädslan. Tanken är en stark kraft, men den kan fungera åt båda hållen. Det är ju oftast i tankarna rädslan sitter, inte i verkligheten.

imageJag berättade för terapeuten om att jag tidigare haft en panisk skräck att åka tunnelbana ensam, en skräck jag kom över genom att på egen hand börja träna på det. Jag vet inte varför denna skräck kom över mig plötsligt en dag för omkring 20 år sedan, men jag minns när. Tåget skulle strax komma in på stationen Östermalmstorg men stannade i tunneln, så där som händer ibland. Plötsligt, från ingenstans, kom paniken. Tänk om det börjar brinna! Tänk om vi blir fast här! Stunden varade inte länge och jag kunde vackla ut ur vagnen. Jag försökte åka tunnelbana ett par gånger strax efter händelsen, men slängde mig ut precis innan dörrarna gick igen. Stod darrande på perrongen och tänkte ALDRIG.

Efter den incidenten ägnade jag mycket tid åt att hitta alternativa vägar till platser dit jag behövde ta mig. Detta var innan de appar fanns där man skriver in vart man ska och får förslag, men jag kunde hitta omvägar med buss som ofta tog någon halvtimme extra. Jag kom fram, utan att åka tunnelbana! Att åka tunnelbana tillsammans med någon annan gick däremot bra, även om jag inte var riktigt kompis med tunnlarna.

imageSamtidigt visste jag ju att det var ohållbart. Jag ville bli av med rädslan. Det här är en stark sida hos mig som ofta blir en svaghet. Jag kan sätta mig något i sinnet och genomdriva det, men ibland får det stora konsekvenser för min hälsa. Den här gången var det däremot något positivt.

Jag gick tillväga så att jag såg till att ha min syster eller min man i telefonen, så att jag hade sällskap. Så tittade jag mig runt i vagnen, vem skulle jag be om hjälp om tåget stannar i en tunnel och jag fick panik? Vem kunde jag säga till att ”jag börjar få panik men det skulle underlätta om jag får prata med dig”? På så sätt åkte jag till slut en station, och sedan flera stationer. Det tog tid men det gick! Länge fick jag dra djupt efter andan och stålsätta mig innan jag klev in i tunnelbanevagnen. Det är inte länge sedan jag automatiskt letade runt bland medpassagerarna efter den person som jag skulle prata med om vi stannade i en tunnel. Men numera slår det mig med ojämna mellanrum att JAG KAN ÅKA TUNNELBANA ENSAM! Det är en segerkänsla.

Jag berättade om detta för terapeuten som blev imponerad men också menade att det är just detta som är strategin: att utsätta sig för rädslan i små små doser som ökas successivt.

IMG_8712En annan strategi är att ta fram rädslan och titta på den. Ett exempel är att jag kunde få jobbiga tankar när jag åkte buss till jobbet, tankar om att jag skulle kräkas eller göra på mig. Till saken hör att bussen går på motorvägen och det är långt mellan hållplatserna, och den kan inte stanna om jag skulle vilja kliva av. Terapeuten och jag pratade om känslan. Jag fick med mig hjälpsamma tankar som att det aldrig hänt mig förut och att det inte finns någon anledning till att det skulle hända nu. Det låter enkelt och är väl det egentligen också. Och grejen är att det funkar! VARFÖR jag tänker så här kan jag fundera på, men det räcker att veta hur jag ska bli av med tankarna som begränsar mig.

Det var bara ett exempel på alla rädslor vi tog fram i ljuset och som kanske inte direkt sprack som ett troll i solskenet, men åtminstone förminskades till hanterbar storlek.

Efter all den ångest jag hade i 25-årsåldern och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, insåg jag att jag var rädd för att bli rädd. Men den största insikten var ändå att eftersom jag klarade mig igenom den perioden med livet i behåll så klarar jag ALLT!

Ångest

Publicerat av
4

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!