Etikettarkiv: ångest

Plågsamma sinnesförnimmelser

Publicerat av
Svara

Vid min ångestperiod i 25-årsåldern hade jag svårt med ljus, i synnerhet på vissa ställen som i affärer och på vårdcentralen. När jag gick in på en mataffär, t ex Åhléns vid Fridhemsplan (nära där jag bodde då), kändes det som att jag blev ihoptryckt uppifrån. Som om att taket tryckte ner mig mot golvet. Jag ville bara hålla händerna för ögonen, men det var inte helt lätt att undvika att titta när jag skulle handla mat. Vissa affärer var bättre än andra så jag gick mest dit.

I väntrummet på vårdcentralen på Serafen (där jag ofta satt eftersom min läkare bara ville sjukskriva mig två veckor åt gången) satt jag däremot med händerna för ögonen. Det ljuset gav mig en känsla av att huvudet trycktes ihop, väldigt plågsamt.

På den tiden visste jag inte varför men nu när jag läser om utmattningssyndrom och hjärntrötthet står mycket om känslighet för både ljud och ljus. Numera är det främst ljud som är jobbiga. Dels höga ljud, men också flera ljud samtidigt. Till exempel i fikarummet på jobbet där det kan pågå 3-4 samtal samtidigt. Det räcker ofta med att det är ett annat samtal bredvid mig för att jag ska tappa koncentrationen på mitt eget samtal.

Jag har inte tänkt så mycket på det, mer än att jag försöker undvika dessa situationer eller avgränsa med hjälp av hörlurar. Nu när jag måste lämna tillbaka boken När hjärnan inte orkar till biblioteket, läser jag en liten bit till i den. Där finns ett bra avsnitt om detta med ljud, och för enkelhets skull fotade jag av det:

Precis så här blir det ibland. Allt jag hör ligger längst fram, som om att alla ljud samtidigt är lika viktiga. Ibland tänker jag att det är som att jag befinner mig i en film som skildrar en människa i kaos och förvirring, med mängder av ljud som alla trängs om uppmärksamheten. Inte konstigt att jag blir trött!

Det är alltså så att jag både har svårt att filtrera ovidkommande ljud och att jag hör många ljud förstärkta. Jag vill sänka volymen, och det händer att jag ber någon att tala lite lägre. Oftare går jag undan, lägger mig och vilar med en kudde över huvudet. Det är inte alltid läge att be någon dämpa sig, och jag vill inte förstöra för andra genom att till exempel be dem stänga av musik. Hos frisören har jag nu i alla fall nu börjat be att hon ska stänga av radion när jag är där, och det gör hon så gärna.

Jag lägger också märke till ljud som ingen annan noterar – ljud som rubbar min koncentrationsförmåga. När jag påtalar ljudet för mitt sällskap är det ingen annan som hör det, åtminstone inte förrän jag påpekar det.

Det är i alla fall bra att ha kommit på att detta är ett problem för mig. Jag kan lättare undvika att hamna i dessa situationer, och se till att vila om jag inte kan det. Det är också lättare att förklara för andra nu när jag förstår själv.

 

Fredag, morgon

Publicerat av
4

Jag sitter i soffan och gungar kroppen mot ångesten, spänner vaderna om och om igen för att häva RLS/WED och känner hur spänd jag är i nacke och axlar. Om en liten stund ska jag gå till bussen för att åka till Danderyds sjukhus och träffa en neurolog som min husläkare remitterat mig till. Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt jag fick en tid där. De ringde redan efter en vecka och bokade tid ett par dagar senare! Jag försöker att inte ha alltför stora förhoppningar på bättring, men måste förstås medge att jag ser fram emot vad hon ska säga. Jag har med mig information från WED-förbundet om hon inte är så insatt.

Lite senare: nu sitter jag på pendeltåget och kroppen har lugnat ner sig en aning. Det är så med RLS/WED att det känns bättre när man rör på sig, men återgår till samma obehag när man slutar att röra sig. Dessutom kan motion till och med förvärra symptomen, i synnerhet motion kvällstid.

Största anledningen till  morgonångesten idag är nog att jag hade en kamp med gamla jobbigheter igår kväll, och var så slut efteråt att jag måste ligga under kedjetäcket en god stund. Middagsplanerna var bara att glömma, det fick bli färdigmat istället.

Som grädde på moset läste jag i DN i morse att allianspartierna och SD röstat för återinförande av bortre parentesen i sjukförsäkringen. En djupt orättvis regel som gör att långtidssjukskrivna blir utförsäkrade och står utan inkomst efter en viss tid. Jag vet inte om det kommer att genomföras, men kände direkt att ångestnivån steg i kroppen.

Sammantaget en tuff start på dagen, men kanske kan jag få lite hopp av neurologen om en stund. Kanske de kan amputera? Men det blir inte mycket kvar av mig om de ska ta bort delarna med symptom. Det är svåruthärdligt men jag tänker på resan till Kanarieöarna nu. Mindre än tre veckor … Balkongen mot havet. Den långa strandpromenaden. Lugnet.

 

En av mina små fåglar.

Stressreaktion

Publicerat av
Svara

Idag skulle jag på årets sista BodyMind-pass, och ringde till och med i morse för att kolla att det inte var inställt igen. Jag var väldigt peppad och åkte iväg i god tid från jobbet så jag skulle hinna byta om utan stress. Men idag var första dagen som en del pendeltåg kör förbi vissa stationer, så jag märkte inte att vi passerat min station förrän vi stannade vid nästa! Bara att vända och åka tillbaka tänkte jag, men det visade sig vara 22 minuter till nästa tåg åt andra hållet.

Jag insåg att jag troligen inte skulle hinna till passet i tid, eller åtminstone inte hinna byta om. Det blev lite kaos i skallen och jag fick ett stresspåslag med medelstark ångest. Så pass att jag bestämde mig för att åka raka vägen hem. Ångesten la sig lite och jag kunde lugna ner mig. Lite väl stark reaktion tycker jag, men kanske hade det att göra med att jag skulle behöva skynda mig rejält och kanske ändå inte hinna. Jag var inte i form för att skynda mig idag helt enkelt, och det kändes ändå bra att jag löste det snabbt.

Ett tyg jag först målat på och därefter broderat.

En härva inombords

Publicerat av
Svara

Förutom en långpromenad samtalandes med en god vän har dagen varit ovanligt jobbig. Redan tidigt i morse hade jag såna obehagliga krypningar i benen att jag tog den medicin jag brukar ta kl 12 redan före kl 9. Jag stretchade benen, det lindrar lite i alla fall. Jag har också haft ovanligt mycket ångest de senaste dagarna, och idag var inget undantag. Härom morgonen på bussen till jobbet var jag nära att kliva av och vända hemåt. Ångesten överföll mig från ingenstans och jag fick verkligen fokusera alla krafter på att andas och hålla ihop. Jag märkte hur vitt uppspärrade mina ögon var, och hur varje muskel i kroppen spändes. Det klingade av så småningom till hanterbar storlek.

Idag har det tidvis känts som ett trassel av stickigt garn eller krulliga julklappssnören som rasat omkring i kroppen. Ett virrvarr av WED och ångest i ständig rörelse. Det tar så på krafterna, dagen blir en kamp!

Jag har haft extra mycket känningar av WED i fötterna på sista tiden, och försöker lindra genom att gnugga fötterna mot varandra samtidigt som jag spänner dem för att häva känslan lite. Det har fått till följd att jag gnuggat upp ett sår på ena fotens ovansida, så nu försöker jag ta det lite lugnare.

I morgon ska jag till min käre husläkare, och hoppas att vi kan knåpa ihop ett läkarintyg som passerar nålsögat (Försäkringskassans granskning).

På onsdag ska jag ÄNTLIGEN! ta bort gipset på handen hos en arbetsterapeut som ska visa hur jag ska träna handen. Jag har använt den en del de sista dagarna, och det gör lite ont ibland men det är nog för att hela handen stukades ganska rejält samtidigt som ett litet ben bröts. Jag tror inte att jag är helt utan kraft, utan hoppas kunna skriva och brodera ganska snart.

Här är några broderade fodral. Den första gjorde jag till min mamma som älskar linblommor. Den andra använder jag själv till läsglasögonen i väskan. Den tredje har jag gett bort till en kär vän.

 

Ännu en dikt

Publicerat av
2

Jag läser Siv Arbs dikter igen och hittar den här:

Det är dramatisk dikt med starka känslor av övergivenhet, ångest och sorg. Jag tänker på min ångestperiod i 25-årsåldern då jag levde ensam och inte hade någon precis inpå mig. Jag hade däremot flera vänner och närstående som brydde sig om mig och fanns för mig. Men den här känslan fanns ändå. Jag var livrädd. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig. Skulle jag bli galen på riktigt? Skulle jag till slut inte orka? Skulle det någonsin gå över? Skulle jag kunna få tillbaka mitt vanliga liv igen? Jag gick ju i terapi (tack och lov) men kände ändå ett behov av att få någon att bli lika rädd som jag för vad som hände mig. Ett par gånger svarade jag inte i telefonen på 2-3 dagar, och tänkte att någon skulle bli orolig. Det lyckades inte. Jag kände mig oerhört ensam, fast jag kan se att jag inte riktigt var det. Men kanske är det oundvikligt att känna sig ensam? Det är ju bara jag som vet hur det är för mig, och det är svårt att sätta sig in i en annan människas hela situation. Empati är både svårt och krävande. Jag ville ju inte att någon annan skulle må lika dålig som jag, och det skulle inte heller hjälpa mig.

Nu när jag skriver det här känner jag en fläkt av den där känslan jag hade då. Ett obehag som ligger som ett mörkt moln i magen. Jag kom ur det. Eller rättare sagt, jag kämpade mig ur det. Det var ett hårt arbete med stora insatser och osäkert resultat. Jag kände en visshet att jag måste ta mig igenom det på egen hand. Visserligen med avgörande hjälp av min terapeut, men det var ändå JAG som skulle göra jobbet. Jag visste att det inte fanns några genvägar, det gick inte att gå runt det utan bara rakt igenom.

Min sjukskrivande läkare ville bara ge mig medicin men det var som en instinkt att jag måste göra det på det här sättet. Att jag inte skulle döva känslorna med medicin för då skulle jag aldrig bli frisk. Min terapeut höll med och den psykiater som läkaren envisades med att jag skulle prata med höll också med när han såg hur rädd jag var för medicinering.

Några gånger hade jag som en slags hallucinationer av att jag svävade en bra bit ovanför stolen. Så obehagligt, otäckt och overkligt. Är det så här jag blir galen? Händer det nu?

Att jag blev frisk, att jag kunde göra mig frisk! Jag var modig och stark, och det är jag nu också.

Att överleva störtskurarna

Publicerat av
Svara

Jag skrev i januari om högkänslighet, här kan du läsa det. Då hade jag läst boken Drunkna inte i dina känslor – en överlevandsbok för sensitivt begåvade. Ett av kännetecknen på högkänslighet som jag känner igen mig i är det författarna kallar emotionella störtskurar. Starka och snabbt övergående känslor – ibland positiva starka lyckokänslor men oftare nästan outhärdliga känslor som jag knappt hinner sätta fingret på innan de klingar av, och lämnar efter sig en lätt panik: hur ska jag kunna härbärgera dessa känslor? Jag inser att det är svårt att förstå, det är knappt att jag fattar det själv. Men det är så starkt när det kommer. En känsla av att livet är för mycket, och inte går att stå ut med. Hudlös.

Jag kan tänka att jag skulle vilja leva ett mycket enklare liv. Det är så mycket runt omkring som kräver uppmärksamhet, ställningstagande, agerande. Alla val vi ska göra hela tiden, och tänk om vi väljer fel! Då får vi dessutom skylla oss själva. Det kanske är en existentiell ångest helt enkelt? Om det omöjliga varandet. Det är inte lätt att vara människa!

Igenkänning

Publicerat av
2

”Jag kunde inte ens ha så här: klockan tre ska jag till tandläkaren med min dotter, för då gick jag hela dan och stressade för att jag var tvungen att åka iväg klockan tre.”

”Om kroppen är i sånt högvarv, det är som att det är ständigt alarmklocka, flyktkänsla, att du vil krypa ur ditt eget skinn.”

Det är Mia Skäringer som beskriver sin sjukdom utmattningssyndrom, och jag känner igen detta så oerhört väl. Känslan av att jag har något som ska göras senare på dagen kan jaga mig och jaga upp mig. Det spelar nästan ingen roll vad det är. Jag känner mig jagad. Glömmer hela tiden VAD det är jag ska göra, och blir uppvarvad. Tänk ändå så skönt det är att höra att andra känner likadant! Det blir mindre konstigt då, känns mer ok.

Häromdagen samtalade jag med en person som också är extra känslig, starkskör eller HSP – högsensitiv person. Det är så mycket i detta med känsligheten som har känts som en brist hos mig, en överkänslighet och någonting dåligt. Då är det extra bra med igenkänning i det som andra berättar, och inte minst att läsa att detta finns som ett personlighetsdrag och är beskrivet i forskning.

Hen jag samtalade med kunde beskriva hur hen setts som överkänslig i hela sitt liv, och hur även hen påverkas av andras sinnestämning, lyssnar in och kanske också anpassar sig. Det är ganska arbetsamt men kan också vara en styrka. Inte anpassningsdelen, den kan jag förbanna ibland, men att se andra.

Jag har skrivit tidigare om min upplevelse av mig själv som känslig men stark, och det var en härlig insikt att komma till. Jag har delvis på grund av min känslighet haft det jobbigt under perioder i mitt liv, men jag har tagit mig an det och tagit mig igenom det. Stärkt i känslan av att jag stod pall även denna gång. Konstigt nog bygger upplevelserna inte på ett allt tjockare skinn. Skinnet är lika genomskinligt och tunt som förut, men kanske lite segare i alla fall? Jag kan luta mig på tanken att jag klarar mycket mer än jag tror. Det var en stark känsla jag hade efter min långa period av svår ångest i 25-årsåldern: kom jag igenom detta med livet i behåll så klarar jag allt!

Tröttande med semester!

Publicerat av
1

Jag har precis inlett min tredje semestervecka av fem totalt, men idag konstaterade jag att det inte är så dumt med vardag ändå! Det blir så intensivt när alla är hemma, jag är van att vara ensam några timmar om dagen. Det blev ett skönt avbrott i eftermiddag när jag promenerade och fikade med en god vän.

Psykolog Siri sa att jag ska se till att få många stunder av sådant jag vet att jag mår bra av, men det är inte så lätt att prioritera sig själv när man är förälder i en familj. I synnerhet inte när det jag behöver är lugn och ro och ensamhet.

De flesta morgnar har jag för mig själv i alla fall. Jag vaknar vid 4-5-tiden och går upp, lägger mig i soffan och spelar lite på iPaden eller tittar på någon tv-serie. När jag känner att ögonen håller på att falla igen lägger jag mig antingen i soffan utomhus eller inomhus och somnar om.

Jag mår inte riktigt bra. Det pirrar lite extra mycket i benen och jag har haft ganska mycket ångest sista dagarna. Spänningar i kroppen. Tröttheten lägger sin våta filt över dagen. Jag sitter kortare stunder i verkstan och fixar med mina kursalster.

Jag tror att jag ska göra en kudde av detta. Det är ylletyg som färgats med rost och växter, och som jag klippt isär och sytt ihop på nytt med skarvsöm så det blir svarta ränder emellan. Det svarta ylletyget blir då själva kudden.

IMG_3547

Och den här bilden monterade jag idag. Det syns dåligt på bilden men det är shibori-stygn på det svarta linnetyget.

IMG_3548

Sömnen igen

Publicerat av
Svara

Jag har tidigare haft svårt med sömnen. Jag hade periodvis svårt att somna men framför allt så vaknade jag flera gånger varje natt, och blev väldigt trött på dagarna. Jag fick då Oxascand att ta till natten av min läkare. Det är en lugnande och ångestdämpande medicin, och sedan jag började med den har jag i regel sovit ganska bra.

Tills nu.

Den senaste veckan har jag åter börjat vakna flera gånger på nätterna. I natt sov jag inte många timmar. Jag låg vaken länge mellan de korta stunder jag lyckades somna om. Tog en kort stunds sovmorgon och var ganska groggy när jag gav mig iväg till jobbet.

För knappt en vecka sedan ökade jag på dosen av Sertralin som är antidepressiv medicin. Jag gick upp ett snäpp i dos, och jag vet att en vanlig biverkan är att till en början må sämre i det man vill må bättre. De senaste dagarna har jag mått sämre på ett sätt jag har upplevt som väldigt jobbigt, och jag bestämde mig för att gå tillbaka till den dos jag hade tidigare. Nu när jag läser på om biverkningar står det att sömnlöshet är vanligt, liksom illamående, yrsel och muntorrhet vilket jag redan visste och känner igen. Kanske kan den senaste veckans sömnproblem bero på medicinen? Det vore ju välsignat!

Det har varit tunga dagar med ännu mindre energi än den lilla jag har i vanliga fall. Till det ökad ångest men framför allt starkare känslor av obehag och hopplöshet.

Snöiga tulpaner!

Snöiga tulpaner!

Ikväll började yogan igen efter två veckors uppehåll. Det kändes väldigt bra, och jag promenerade hem i en kall men underbar aprilkväll. Fågelsång och massor av vårblommor i trädgårdarna. Förhoppningsvis somnar jag gott ikväll och sover hela natten.

Skörheten

Publicerat av
Svara

Jag fick tips om en film på SVT play, Skörheten av filmskaparen Ahang Bashi. Den skildrar henne själv och hennes ångest. Hur hon försöker förstå och stå ut med den. Hon kom som 2,5-åring med sin familj från Iran. Hon förstod ingenting av vad som hände, men hon minns den stora omställningen. I filmen får hon hjälp av sin psykolog som säger att det är inget konstigt att hon reagerar med ångest så här långt efteråt. Jag ser hur Arang pustar ut av lättnad. Så tänker jag i alla fall, och förstår henne precis. Eller det är vad jag ser och läser in i alla fall. Den där lättnaden över att det är ok. Att någon yrkeskunnig person kan säga att det är helt naturligt att känna så här, att bli så dålig men också att det kommer att bli bättre.

Hon är känslig menar föräldrarna. ”Du har ett jättebra liv. Vad mer kan du begära?” säger pappan. Han visar henne på den vackra rosablå kvällshimlen. Han säger att han inte tittar på de mörka molnen, utan väljer att se det vackra. ”Det är underbart!”

Arang säger till psykologen att ”När jag tänker tillbaka på de här åren. Jag bli så himla trött i själen på nåt sätt. Jag har slitit så mycket med mig själv.” Så mitt i prick! Jag känner mig också trött ända in i märgen på att ha det så här. Att det inte kan vara enkelt någon gång!

IMG_1620

Jag har inte haft energi till broderi på sistone men igår blev det en stund i verkstan i alla fall.

Men hon säger också att ”Samtidig känner jag att jag inte hade velat vara utan det heller. Jag känner en slags bitterljuv känsla.” Jag tror jag vet vad hon menar. Efter min djupa ångestperiod i 25-årsåldern, med lite perspektiv på den och när de starka känslorna klingat av, kunde jag känna att jag vuxit mycket som människa av den. Att jag lärt känna mig själv och min inre styrka, och att det fanns något positivt i det som jag inte velat vara utan. Men det är många år sedan jag tyckte att det räcker nu tack! Jag hade gärna sett lite tjockare skinn växa utanpå den ömma och rådbråkade själen, och i en bemärkelse gör det det. Men det handlar om att jag vet allt bättre vad jag klarar och var gränsen går. Egentligen blir sårbarheten och skörheten allt värre, i och med en slags nedbrytning av försvaret. Som att ha ett försvagat immunförsvar, och det är flera terapeuter och psykologen som jag träffat som uttrycker det i termer av överkänslighet och allergi. Har man en gång blivit skadad av stress är man överkänslig i fortsättningen.

Ja visst har jag lärt mig massor om utmattningssyndrom, ångest och om mig själv genom alla dessa år, men det är en kunskap jag kunnat vara utan.