Sist jag skrev här hade jag precis bestämt mig för att inte gå upp i arbetstid från 1 oktober. Jag tänkte då att 1 december kunde vara ett bra datum att prova att jobba 50 procent, eftersom jobbets verksamhet går ner i fart då och det är en del ledigt vid jul.
Men när jag insåg att jag inte var så lugn i kroppen som jag först trodde, tänkte jag om. Jag vill inte ha något datum alls. Ingen deadline bestämd i förväg! Det är ju det som förstört för mig nu. Jag känner verkligen så, att stressen inför att gå upp i arbetstid gjorde att jag backade i den här fina utvecklingen jag haft, då jag känt mig bättre. Men trots att jag bestämde mig för att skjuta fram datumet så har jag fortsatt att klia mig på armarna, haft spänningshuvudvärk och varit väldigt matt i kroppen.
En nytagen bild på mig
Jag var hos min husläkare i tisdags och det räckte att jag sa som det var, med en mening, så skrev han om läkarintyget så att det står att jag ska vara sjukskriven på 75 procent året ut. Förra gången jag var hos honom var vårt första samtal, och jag blev ganska besviken då. Nu var han betydligt trevligare och lättare att prata med. Det känns bra.
Jag var hos läkaren halv elva på förmiddagen och strax innan klockan två fick jag ett sms från försäkringskassan att de godkänt intyget! Rekordsnabbt beslutsfattande! Det kanske är som psykolog-J säger att de nog kommer att godkänna mina intyg i väntan på att jag ska bli 62 år och kan få sjukersättning? Varför skulle de börja bråka nu och få mig att söka annat arbete efter alla dessa år? Jag kommer inte att klara något annat arbete för den delen.
Nu är alltså allt på plats: jag ska jobba två timmar om dagen året ut, jag fortsätter med alla rehabinsatserna och ska nu i förstone främst fokusera på lugn och ro så att den senaste tidens stress lägger sig.
Jag håller långsamt på att höstfixa i vår lilla trädgård. Det blir inte långa stunder i taget, men det är inte heller någon brådska. Det är främst några växter i kruka som ska grävas ner i rabatten för att klara kylan i vinter. Jag vet redan vad jag ska köpa till nästa år: fler alunrot som var årets succé och så ska jag köpa fler höga höstanemoner och ersätta gråmalva med, eftersom den sistnämnda inte verkar trivas hos oss. Men redan nu i höst ska jag köpa en massa lökar och sätta ner. Det blev ju en besvikelse i våras när det blev så få tulpaner.
Årets nästan fem veckors långa semester har varit bra. Jag har varit hemma större delen av tiden, och badat ganska mycket. Känslan är att jag varit ledig hela sommaren.
I måndags var det dags att börja jobba, och jag har ingenting emot det. Jag har ett väldigt stimulerande arbete och fina arbetskamrater. Det som är trist är att jag inte orkar jobba mer än 25 %. Jag öppnade datorn i sovrummet där jag har min arbetsplats, och började med att säga hej till kollegorna via vår gemensamma chat. Jag öppnade e-posten, men det var inte mycket som kommit in under sommaren. Så började en bekant känsla smyga sig på. Hjärntröttheten och mattheten i kroppen gjorde mig rädd, men jag intalade mig nära nog omgående att det inte är någon fara. En naturlig reaktion, en ryggmärgsreflex av mitt stressystem bara.
En liten näckrosdamm på Mullsjö folkhögskola
Jag la mig att sova en stund, tills väckarklockan ringde och det var dags för digitalt fika med några av arbetskamraterna. Efter det sov jag också, det blev ett oerhört trött dygn! Sammanlagt sov jag nog tre fyra timmar under dagen.
Det kändes betydligt bättre dagen efter, och idag är känslan i stort sett försvunnen. På fredag ska jag åka in till kontoret, och efter jobbet ska jag hem till mamma. Hon bor ju nära jobbet och vi har inte träffats på ett par veckor.
Nu har jag kommit hem från sex dagars silversmideskurs på Mullsjö folkhögskola. Det är fjärde gången jag är där, och det är en fin känsla av återseende och att jag känner mig hemtam där. Jag känner två av kursdeltagarna sedan tidigare kurser, så det var extra roligt att träffa dem.
Jag har gått åtskilliga kurser och har stor erfarenhet av att lägga upp dagarna med en lagom dos vila — så även denna gång. Jag tog en lång vila i samband med lunchen, och satt inte kvar så länge på kvällarna som en del andra. Jag hade mina suveräna öronproppar: Happy Ears, så att jag kunde vila öronen mellan varven. Förutom en morgon då jag sovit dåligt på natten och prioriterade att sova en stund till, så badade jag varje morgon kl. sju vid den lilla fina badplatsen nedanför skolan. En bra start på dagen!
Jag koncentrerade mig på några få saker den här gången, och är nöjd med dem. Örhängena är beställda av en vän för att komplettera smycken hon redan har. Halsbandet med onyxkulan är en present till en som fyller jämnt nästa år.
Ringen är jag väldigt nöjd med, i synnerhet designen. Själva sågningen är urdålig, men jag kunde inte fila för mycket på insidan av ringen för då skulle den bli för stor. Det syns knappt när jag har den på mig tack och lov! Även här är det en kula i onyx, blankpolerad i ringen och matt i halssmycket ovan.
Jag hade också med mig ett halssmycke som jag gjorde på en tidigare kurs, och som jag ville göra om. Jag tycker att det är snyggt men det halkar alltid på sniskan, och då faller det snygga. Jag sågade av silvertråden, drev den platt och bockade den så att den kan sättas på en rem i gummi eller läder. Jag är väldigt nöjd med den!
Det är svårt att fotografera silver. Dels speglas både jag och mobilen i det, dels blir det lite oskarpt. Man behöver nog en vit kameralåda, och det har jag ju så någon gång ska jag fota bättre!
Det här halssmycket är ett bra exempel på spegling, men jag tog bilden från sidan och en bit ifrån så jag lyckades hyfsat. Jag gjorde även detta smycke på kursen, men glömde att jag inte tänkt att såga så långt ner. Risken är att smycket tippar framåt om remmen kommer för långt ner. Jag testade i alla fall att sätta ”märlorna”, som gummi- eller läderremmen ska träs igenom, så långt ner att remmen inte ska synas, och jag tror att det funkar.
Jag längtade hem en hel del, men det är ju egentligen en skön känsla: Jag har det bra där jag är just nu, men ser också fram emot att komma hem. Och jag ska definitivt söka till kursen även nästa sommar!
Jag tog med min mamma och bilade till Söderhamn, i vars skärgård mina trogna läsare vet att min syster och hennes man har en stuga. Den var ursprungligen vår mormor och morfars, och mamma har varit här sedan hon var sex år.
Vi hade sett fram emot det länge båda två. För mamma är det också en särskild känsla eftersom hon är uppväxt i Söderhamn. På hemvägen tog vi en sväng genom stan, där hon kunde peka ut var familjen och barndomsvänner bott, läroverket, morfars charkuteriaffär — alla hus som fortfarande finns kvar — och var Mårtensons pensionat låg, som mormor och morfar drev tills det revs i slutet av 1960-talet. Dessutom gifte sig mamma och pappa i den rosaröda kyrkan i Söderhamn 1962.
Som vanligt var det ljuvligt att hämtas i båten som långsamt puttrande tog oss ut till ön. Efter ett par minuter öppnade sig havet framför oss, och bredde ut sig mot horisonten. En alltid lika efterlängtad och mäktig syn.
Det är så härligt att sitta vid de olika sittplatserna runt huset, placerade för olika tider på dagen. Sitta där tillsammans och äta frukost, lunch och middag eller dricka kaffe på eftermiddagen. Har vi riktig tur serveras middagen på bryggan i väntan på en vacker solnedgång. Det var för molnigt dessa kvällar så det bjöds inte på någon riktigt tjusig sådan, men ett speciellt fenomen såg vi, då solen skapade en slags regnbågseffekt på ett moln.
Till dessa måltider hör också fina och roliga samtal, vilka jag också sett fram emot. Men jag orkade till min besvikelse inte. Min hjärna blev så trött och dimmig. Gång på gång gick jag in i gäststugan där jag rår mig själv. La mig att vila med armen över ögonen, och försökte vara accepterande. Det blev fina dagar ändå, men de präglades av min trötthet och jag längtade hem.
Det var 16—17 grader i vattnet men jag badade ändå. Jag kom på att kallt vatten är bra vid RLS, och låg i en lång stund för att dämpa de svåra symptomen. Det är så oerhört många stenar i den här skärgården och tanken på att plötsligt känna en sådan med någon kroppsdel gör att jag inte vill simma ut, utan ligger och flyter på grunt vatten.
Jag vaknade som vanligt tidigt, och första morgonen satt jag på bryggan en lång stund och tittade ut mot horisonten. Det var alldeles tyst så när som på fåglarna. En mamma sjöfågel med fyra ungar simmade förbi. Så fridfullt.
På hemvägen lyssnade vi på radion istället för att prata. Det funkar bra eftersom jag till skillnad för vid samtal inte behöver vara aktiv själv. Jag kan varmt rekommendera det sommarprogram vi lyssnade på då. Det var kocken Jennie Walldén som berättade så fint om hennes upplevelse av att bli adopterad från Korea till Sverige vid sex års ålder.
För några veckor sedan råkade jag av en slump se att Elena Semanova Esmail, som jag följer på Instagram, skulle ha kurs i blocktryck på linne i helgen som var. Jag fick sista platsen och är så glad över det! Kursen ägde rum på gångavstånd från pendeltåget i Uppsala, så det var enkelt för mig att ta mig dit.
Kursen var kl 9—16 båda dagarna, och jag var inställd på att kanske inte orka. Första dagen överföll mig tröttheten och hjärndimman kl 14, och jag gick direkt till pendeltåget. Hem för att dråsa i säng. Jag bestämde mig raskt för att enbart stanna till lunch dagen därpå. Jag vill inte ta ut mig helt två dagar i rad, det är det inte värt, även om jag har semester. (Om jag inte haft semester hade jag aldrig anmält mig till en helgkurs!) Dock — ännu ett tecken på hur snabbt jag ändå återhämtar mig numera!
Det var tolv trevliga kvinnor som gick kursen, och vi fick göra stämplar, som hon kallade dem, i ett material som är som vanliga liggunderlag. Vi ritade mönstret själva, och förde över mönstret till materialet. Därefter skar vi ut längs de yttre linjerna och rispade mönster. Inte helt lätt men med stor förbättringspotential — då är det kul!
Här är min första stämpel:
Så var det dags att trycka. Vi hade själva tagit med oss linne- och bomullstyg. På bomullstyget kunde vi provtrycka, och det var intressant att se skillnaden mellan linne och bomull. Det blev bra mycket plattare på bomull, och alltså mer liv i trycket på linnet.
Det var det jag hann första dagen.
Nästa dag gjorde jag det hon hade gått igenom efter lunch första dagen, och som jag inte hann göra då. Vi skulle göra ett mönster inom ramen av en 8×8 cm kvadrat. Mönstret skulle vara uppbyggt på ett särskilt sätt, och gå ut ända till hörnen.
Så här ser stämpeln ut:
Det enda jag hann därefter var att prova att trycka. Grejen med den här stämpeln är att man trycker den fyra gånger och vrider den 90 grader varje gång. De olika delarna i mönstret går ihop med varandra, och om jag fortsatt så hade det synts tydligare att även bladen i hörnen och de små trianglarna gått ihop och bildat ett nytt mönster.
Hörde jag någon som frågade om jag tänker fortsätta med detta hemma? Har påven en lustig mössa? Det är klart att jag ska! Det är superkul, jag har mycket att lära och materialet är billigt. Förutom färgen så blir det på Biltema, Byggmax och Clas Ohlson ni kommer att se mig framöver!
Jag har funderat på hur det kommer sig att jag sedan i augusti bara orkat jobba 25 %. Varför min sjukskrivning inte följt samma mönster som den brukat göra. Det vill säga att upptrappningen till 75 % sker under en begränsad tid på omkring en till två månader. Nu när jag dessutom får så bra hjälp av mitt ”team”.
I måndags frågade jag psykolog-J och hon sa att det finns för lite forskning på området, men det man vet är att ju fler gånger man får återfall i sjukdomen, desto längre tid tenderar återhämtningen att ta. Dessutom så är det i mitt fall så att jag tidigare troligen lyckats ta mig igenom tillvaron med hjälp av en så hög stressnivå att jag inte tillåtit mig själv att sjunka, förrän det brister. Att stressen varit en hjälp på kort sikt, men definitivt inte på lång. Det är det jag får betala för nu. Dessutom, sa hon, så försvårar ju RLS det betydligt för mig.
Att det händer just nu är att de yttre förutsättningarna att verkligen ta hand om mig, att prioritera mig, finns för första gången på många år. Jag tillåter mig själv att känna efter vad jag behöver för att må bra. Inte enbart att klara av att arbeta. Det har varit prio ett för mig. Man måste ju arbeta! Det är det som sätter maten på bordet. Nu tänker jag inte så längre. Jag VILL verkligen arbeta mer än 25 %, helst 75, men om det inte går så ska jag inte pressa på. Jag vill leva mitt liv nu, inte bara överleva. Gå mer på lust istället för plikt.
Psykolog-J frågade om jag verkligen vill gå upp i arbetstid, men hon visste egentligen svaret. Hon sa att om jag inte varit så sugen på det så skulle hon avråda. Hon är inte säker på att jag kommer att orka det. Vi är överens om att se det som ett test. De första veckorna kommer jag att vara väldigt trött, och jag ska se till att inte planera in saker i september. Hon sa att jag nog kommer behöva större delen av helgen till att återhämta mig. Men om det fortfarande efter flera veckor är så att jag både under lördagen och söndagen är sänkt, så är det inte hållbart. Då får jag backa tillbaka till 25 %.
Allt detta hänger ju slutligen på vad min nya doktor säger. Jag är så van vid att ha en husläkare som lyssnar och litar på vad jag säger är bäst för mig. Den nya känner inte mig och kanske tycker annorlunda. Jag kommer att ha en journalanteckning från psykolog-J med mig med hennes rekommendationer så jag tror nog att det blir som vi tänkt, men jag vet inte.
Nu blommar det som bara tusan i vår lilla trädgård, det är helt ljuvligt!
Nu har jag testat tensplattorna under några veckor. Jag har satt dem direkt på stället där symptomen känts, och jag har satt dem på annat ställe på kroppen. Inget sätt har fungerat tyvärr, utan istället triggat och gjort symptomen värre. Men jag har åtminstone försökt. Jag ska lämna tillbaka dem till fysio-J när vi ses för enskilt besök i nästa vecka.
Min man och jag hade 30-åring bröllopsdag 4 juni, och firade med en resa till Visby. Det kändes som en lagom ansträngning för mig. Det är en liten stad och alltid nära till hotellet, när jag behöver vila.
Vi bodde på det finaste hotell vi någonsin bott på! Inte fint i bemärkelsen lyxigt, utan bara så fantastiskt fint med omsorg om detaljerna. Frukosten till exempel liknade de flesta hotellfrukostar men serverades på små fat och skålar, så det såg betydligt smakligare ut än när det ligger stora fat med skinkor och korvar av olika slag. Dessutom bjöds vi på mousserande te till frukost! Rummet var jättefint och personalen så trevlig och pratglad.
Något av det bästa var att hotellet låg precis vid Botaniska trädgården, där vi promenerade på morgnarna. Så vackert och fridfullt! Via den kom vi direkt ner till havet också. För övrigt gjorde vi inget särskilt, utan strosade mest runt i gränderna och njöt av den underbara medeltidsstaden. Jag vilade på hotellet en del medan min man gick ut och gick.
Näsduksträd!
Jag var lite fundersam över hur det skulle gå med restaurangbesöken. Det är en av de svåraste miljöerna för mig med allt ljud. Första dagen hade vi bokat bord på restaurang Bakfickan där vi bespetsat oss på deras strömming med potatismos och ramslökssmör. Jag satte i öronproppar för att sila bort det mesta ljudet, så det gick ganska bra. På själva bröllopsdagen hade vi bokat bord på Värdshuset Lindgården och åt primörmeny med dryckespaket. Det var oerhört gott alltihop, och även om jag har nedsatt smak- och luktsinne efter senaste covid, så kände jag tillräckligt. Här var ljudnivån ok. En mycket fin kväll! Vi köpte med oss mat till hotellet till vissa måltider också. Det var skönt att kunna sitta i lugn och ro, och äta yoghurt och mackor!
På väg till restaurangen
Vi bokade om hemresan så att vi kom iväg några timmar tidigare. Det var skönt att komma hem till middagstid istället för sent på kvällen. Det hade varit stora störningarna i pendeltågstrafiken, men det hade precis löst sig när vi kom till Nynäshamn med båten. Det tackar vi för!
Jag tog det lugnt i förra veckan med insikten, eller numera snarare instinkten, att lyssna på kroppen som var så tydlig i sitt budskap. Men jag flyttade i all stillhet in materialen och verktygen i min nya verkstad, en bit i taget. Insåg att den såg färglös ut med de grå väggarna och mestadels svarta och grå lådor.
Jag hade redan tidigare tänkt att jag skulle sätta upp vackra tyger på väggarna. Jag har så många, stora och små, och vill gärna kunna se dem bättre än när de ligger i sitt skåp. Tanken jag hade var att sätta upp en tvättlina som de kunde hänga ifrån, och enkelt bytas mot ett annat tyg. Men det slutade med att jag helt rått satte upp dem med häftstift. Även några egna alster, samt en favoritbild som sonen gjorde när han var riktigt liten sattes upp där det fanns plats. Det blev härligt och helt utan noggrann planering. Målet var att det skulle bli ett varmt och inspirerande rum.
Jag köpte magnetfärg för en tid sedan och målade nu rutor på väggen vid de tre skrivborden. De blir mina anslagstavlor med plats för anteckningar men också som moodboard. Sonen har fortfarande grejer kvar i ett hörn av rummet, och jag saknar en stol till ena skrivbordet. Annars är det klart att visas!
Symaskinsbordet
Här syns alla tre arbetsborden. Det för silversmide är längst bort. Hur fick jag plats för allt detta material tidigare?
Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.
Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.
Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.
Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.
Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.
Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.
Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.
Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.
Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.
Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.
Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.
Jag hoppas att du har en God jul. Vad det innebär är förstås olika för olika personer. Att fira med nära och kära man inte träffar så ofta, att få vara ledig från jobbet, att slippa vara ledig, att överhuvudtaget ha råd att fira jul och ge barnen julklappar eller, som för min del, att kunna njuta av julhelgen utan stresspåslag.
Min psykolog J föreslog en strategi som vi tillsammans modifierade så att den kändes genomförbar. Den gick ut på att jag istället för att ha ett finger med i alla moment under julafton, skulle prata med alla inblandade om att dela upp vem som skulle ordna med grötlunchen, duka av, fixa fika, servera glögg, samt ordna med allt till julmiddagen. På så sätt skulle de som inte stod på schemat för stunden kunna luta sig tillbaka (sitta tungt i stolen som psykolog J säger!) med gott samvete, och bara bli serverad. Visst låter det bra — rent av självklart? Det är absolut inte så att vi inte brukar hjälpas åt, tvärtom, men det brukar vara så att någon frågar om när vi ska dricka glögg, var glöggmuggarna finns och så vidare, och den som tillfrågas är ofta jag. Genom att dela upp allt kunde jag slappna av på ett annat sätt än annars. Jag dukade fram lunchen medan min man gjorde julgröt, och gjorde en stor balja kaffe lite senare. Sedan var mina sysslor klara! Jag kunde också gå undan och vila några gånger under dagen, utan att undra om allt flöt på.
Ja, jag har kontrollbehov och nej, jag tror väl egentligen inte att allt kommer att ordna sig utan mig. Min syster sa att herregud det är ju bara vi här, och inte ett stort sällskap av gäster som vare sig hittar i skåpen eller har initiativförmåga. ”Du behöver inte vara värdinna.” Men då missar hon poängen, det att jag ska kunna sitta tungt i stolen och lära mig av med beredskapsläget. Och jag ska säga att det var en utmaning att sitta kvar vid bordet när min svåger dukade av efter lunchen!
En annan uppgift jag fått av J är att be om att bli omhändertagen. Inte jämnt förstås, men någon gång ibland. Det är inte så lätt, och kanske inte en så enkel önskan att efterfölja heller. Men jag frågade faktiskt dottern, som bor här under julen, om hon kunde sminka mig efter alla konstens regler. Hon skrattade och sa att det är bara för att du tycker att det är skönt när någon håller på med ditt ansikte. Och jag gick medge att det inte var slutresultatet jag var ute efter, utan den där stunden hon ägnar mig och det sköna när olika borstar smeker mina kinder och ögonlock. Efteråt kom jag på att jag bett om att bli omhändertagen!
