Att balansera på gränsen

Jag har mått så mycket bättre de senaste veckorna att jag knappt tror att det är sant. Och även om jag är medveten om att inga mirakel sker och att det inte är sannolikt att vara för evigt, så njuter jag av det. Jag försöker också tänka på att inte fresta på mina gränser, utan att ändå ta det lugnt och inte rusa iväg och ta igen allt jag inte orkat tidigare.

Nu har jag fått syn på gränsen. Två dagar i rad har jag bokstavligen nästan ramlat omkull när jag klivit av bussen hemma. Yr och oerhört trött. I måndags var jag och mina arbetskamrater på vårutflykt till Millesgården. Jag fattade ett klokt beslut och anslöt till lunchen för att orka vara med. Efter en god lunch, en fantastisk visning av själva Millesgården och en ganska lång resa dit och hem var jag helt slut. Jag la mig att sova en stund hemma, och som tur var skulle jag inte laga middag.

Igår hade vi intervjuer för en tjänst som projektledare och det blev för mycket för mig också. Jag vilade i halvtid, ännu ett klokt beslut, men bestämde mig där och då för att arbeta hemma som idag. Jag måste backa en bit från gränsen.

Mosaikgolv i Carl och Olga Milles matsal

Mosaikgolv i Carl och Olga Milles matsal

Igår kväll när jag låg och vilade tänkte jag på det där med gränsen. Jag insåg att jag balanserar nära eller rent av PÅ den hela tiden. Inte minst är det tydligt med WED. Jag håller sjukdomen i schack just nu, och har bara mindre obehagskänslor i benen. Men jag vet att den lurar där, att den kan intensifieras utan förvarning och ställa till mycket elände för mig. Medvetenheten om det är en källa till oro, och en försvårande faktor för mitt mående.

Att jag balanserar nära gränsen för utmattningen blir också tydligt vid de tillfällen då det kan räcka med att dottern uttrycker sin frustration och stress över skolarbetet, för att jag ska sänkas. Känslan av energilöshet i kroppen förstärks och hjärnan blir omedelbart överbelastad. Jag vill bara bort, nästan paniskt. Så lite behövs vid dessa tillfällen, gränsen passeras på ett ögonblick.

Jag tänker på min vän som jag tror jag berättat om tidigare. Hon fick en träspatel att ha i fickan, för att påminna sig dagligen om att se till att hålla sig närmare mitten av spateln så att hon hade reserver att ta av ifall kanten närmar sig. Står man vid kanten/gränsen och får en puff i ryggen finns ingenting att ta till och man faller.

Se till mina behov

Igår var jag hos psykolog Siri för tredje och sista samtalet för den här gången.  Det var några veckor sedan sist, och det var bra eftersom det hänt mycket med mig sedan då. Den gången arbetade jag igenom ett oerhört svår händelse i mitt liv tillsammans med henne. Jag kunde gråta och sätta ord på det. Jag VET att det som hände för tre år sedan var ett nödvändigt steg, men KÄNSLAN av skuld har ändå varit svår att hantera. Kanske hjälpte samtalet med Siri till att förändra även känslan, åtminstone en aning åt rätt håll. Gott så.

Om jag backar ytterligare ett steg till samtalet innan det, så var det en känsla av hopplöshet som gjorde att jag kontaktat psykolog Siri igen. Jag var på väg ner i en negativ spiral av känslor av att jag aldrig kommer att bli frisk, att jag aldrig kommer att vara symptomfri från WED och att jag inte orkar ha det så här. Hur ska jag kunna leva med detta? Vi tog upp en del trådar vi pratade om i vintras, och jag fick som alltid ut mycket av samtalet – insikter och saker som föll på plats.

IMG_3110Nu var det med en helt annan känsla jag kom till det sista samtalet. Jag har känt mig pigg och försiktigt positiv i ett par veckor nu! Jag tror att det började strax innan jag följde med min syster med man till deras sommarparadis över Kristi Himmelsfärdshelgen. Den helgen av total avslappning och kravlöshet var viktig! Jag har tänkt på att försöka hålla kvar känslan men också av långsamheten från den helgen.

Jag berättade för psykolog Siri att jag till och med lagt ut ett par förfrågningar om att långtidshyra en liten stuga på kort avstånd hemifrån. Hon sa att hon tycker att det är en strålande idé om jag tror att det skulle vara bra för mig. Hon menade att det är det som är nyckelordet här: det som är bra för MIG, att utgå från MINA behov.

I vintras pratade vi lite i liknande termer, att jag skulle satsa på att göra saker jag mår bra av. Då tänkte jag på massage och olika behandlingar, men jag inser nu att det inte är de små insatserna som gör det. Jag behöver hitta ett sätt att se till mina behov HELA TIDEN! Att finna ro, avslappning, roligheter och långsamhet i vardagen. Då finns också större chans att orka med bakslag i måendet. För det kommer såna också, det vet jag ju även om jag försöker njuta av hur jag mår just nu utan att tänka så mycket på det.

Jag fick ett 13-veckorsprogram av Siri med dagliga övningar. Några exempel: använd ingen klocka idag, när du går tillsammans med någon så gå långsammare än hen, ta en långsam promenad och var uppmärksam på allt omkring dig, lyssna på musik i minst 30 min och gör ingenting annat samtidigt, ät långsamt – vad smakar maten?

De här övningarna passar väldigt bra för mig just nu när jag försöker vara lite långsam! Hon sa att oftast hittar man någon eller några övningar som passar en själv bäst, och då är det de man använder.

Min rastlösa WED-kropp är lugnare också. Jag vet inte om det beror på att testet med Citrulline och rödbetspulver fallit väl ut, eller om det enbart beror på att jag mår bättre psykiskt. De är ju avhängiga varandra, så det är svårt att veta vad som är vad ibland. Men huvudsaken är ju att det känns riktigt hyfsat, med mina mått mätt!

Smartstark

För en tid sedan skrev jag om ordet dumstark. Det var kloka Pia Dellson som i sin bok Väggen skrivit om hur lätt det är att dra iväg och göra en massa saker när man känner sig tillfälligt starkare. Jag blir ju så glad, så hoppfull – ja, lätt euforisk av en dag med ork. Men det är ju just det, EN dag med ork och styrka, kanske till och med några dagar i rad. Men då gäller det att vara smartstark. Att glädjas men ändå ta det lugnt och hushålla med krafterna. Jag vet ju precis hur det blir annars, så som det blivit så många gånger förut: ett bakslag som heter duga. Kanske behöva stanna hemma från jobbet några dagar.

Jag har haft några pigga dagar nu, en fantastisk känsla av att orka. Att inte knäa så snart någon ställer någon som helst krav på mig.

IMG_3161I lördags ordnade vi födelsedagslunch för min man här hemma. Vi hade förberett och planerat noggrant så det skulle kännas överkomligt. De här kalasen har många gånger fått mig i ett närmast hysteriskt stresstillstånd strax innan gästerna kommer, men inte den här gången.

Jag gjorde efterrräten på fredagkvällen, och märkte hur okoncentrerad jag var och hur lång tid det tog för att jag inte kunde fokusera riktigt. Men det gick alldeles utmärkt ändå! Och jag var LUGN! Jag bestämde mig ett par timmar innan gästerna skulle komma att jag skulle göra allting långsamt, inte rusa omkring som jag brukar. Det gick oväntat bra, och påverkade förstås min stressnivå till det bättre.

Igår var jag på konsert på Fasching med min syster och hennes man. Vi lyssnade på en av mina absoluta favoriter just nu, Iiris Viljanen. Det var trångt och väldigt varmt i lokalen och vi fick stå hela tiden. Jag blev allt tröttare både fysiskt och psykiskt, och gick i pausen. Men det gjorde ingenting, jag är glad att jag kunde fatta beslutet att gå innan det var slut. Att värna mig.

Jag sov över hos syster och vi gick på stan idag och köpte en del kläder. Vi hade gjort upp en rutt som vi skulle ta, och jag hade hela tiden i tankarna att avbryta och åka hem när jag fick nog. Men jag orkade även denna dag så mycket mer än jag trodde! Vi var visserligen i små lugna butiker med få andra kunder men ändå!

Nu är jag hemma och det känns bra att veta att jag är ledig i morgon. Då ska jag vara smartstark och göra saker långsamt – eller inte alls!

 

 

 

 

Kopplar av

Det här kan man vakna till

IMG_3108

Och det här kan man gå och lägga sig till

IMG_3104

Jag har inte känt mig så avslappnad och pigg som jag gjorde igår på jag vet inte när. Min syster och hennes man hämtade mig igår morse och vi åkte till deras stuga i Söderhamns skärgård. Vi ska vara här ända tills på söndag, och det är nästan overkligt bra.

 

Lite uppåt

Vis av erfarenhet vet jag att måendet pendlar, men jag njuter ändå av ett par piggare dagar. Det är troligen tillfälligt, men desto viktigare att ta dem tillvara. Jag hade en fantastisk söndag! På förmiddagen hann jag göra en del saker hemma som jag skjutit på i brist på ork – hänga undan vinterkläder till exempel. Jag tvättade några maskiner och städade badrummet. Med jämna mellanrum la jag mig att vila.

På eftermiddagen träffade jag fyra av mina fina barndomsvänner på Ulriksdals slottsträdgård. Det var jag som tagit initiativ till träffen, men ju närmare söndagen kom, sig desto mer började jag ångra mig. Jag tänkte att jag inte kommer att orka. Det är för mycket att sitta och prata med så många och det kommer säkert att vara massor med folk där och jag måste köra bil dit och jag har kört fel varje gång jag åkt dit och … Men på söndag morgon kändes allt finfint och vi hade en jättefin eftermiddag tillsammans! En lycka att ha vänner sedan så många år!

IMG_3066Jag har tittat på komikern Mia Skäringer på youtube, och hon säger på ett ställe om sin egen psykiska ohälsa att ”Jag tänker försöka hålla ihop även när jag faller isär.” Det hon syftar på är det ansvar man har gentemot sina barn. Att det inte riktigt funkar att helt falla isär när man är förälder. Jag tror att det kan vara både bra och dåligt, om man ens lyckas. Bra att ha barnen att fokusera på och ta ansvar för så att man inte helt går sönder. Men å andra sidan kanske man behöver släppa allt och bli omhändertagen själv för att kunna bli frisk?

Jag tror att jag skrivit förut om att jag är väldigt bra på att pressa mig själv mot min gräns och även över gränsen. Det finns en mening som dyker upp här och var på Facebook, typ att den som gråter inte är svag utan har varit stark för länge. Jag är åtminstone distriktsmästare på att vara starkare än jag orkar! Och nyckelordet är LÄNGE. Som min psykolog säger, att jag konstant varit i det aktiva läget i åratal och inte pendlat till viloläget med jämna mellanrum. Jag försöker ta vara på tillfällen då jag enbart har mig själv att tänka på.

En god gråt

Igår var det äntligen dags att träffa psykolog Siri igen. Vi hade bestämt att vi skulle prata om det som hände för tre år sedan som jag skrivit om tidigare. En händelse jag inte lämnar ut här men som vuxit inom mig till en stor svart klump. Tidigare bytte jag snabbt tankespår när den dök upp i huvudet, men på sistone har jag alltmer känt att jag behöver gå dit. Arbeta igenom händelsen och känslorna.

Jag grät. Som jag skrivit förut så har jag väldigt långt till gråten nu när jag tar antidepressiv medicin, men jag grät ordentligt. Det kändes bra, som att känslan nådde mig och berörde den där svarta klumpen. Psykolog Siri tyckte att jag var duktig som arbetade igenom känslorna.

Jag fick en bild i huvudet nu. Att de jobbiga händelserna och känslorna är som en eld, och att det är enklast att gå runt elden men att det på sikt är bäst att våga sig igenom lågorna. På samma sätt som jag instinktivt kände att jag måste göra när jag var i 25-årsåldern och blev erbjuden medicin, men vägrade. Det jobbiga arbetet lönar sig i längden.

Vi hann prata lite om min känsla av hopplöshet, att jag har svårt att se att jag någonsin kommer att återhämta mig och bli frisk igen. Hon sa att eftersom jag levt med det som ligger bakom utmattningen i så många år, så får man räkna med att det tar lång tid att komma tillbaka. Hoppas att Försäkringskassan är med på det …

Min omtänksamma syster frågade om jag ville att hon skulle möta mig efteråt, om jag skulle vara ledsen och uppriven så kunde det vara skönt. Det kändes bra att hon stod utanför och väntade på mig! ❤️

IMG_2998På pendeltåget hem på eftermiddagen insåg jag att jag glömt att ta WED-medicinen klockan 12. Vi hade gått en hel del och då känns inte krypningarna. Påminnelsen jag har i telefonen hade jag inte heller hört plinga till. Och som jag fick betala för det! När jag kom hem var jag helt urlakad och höll på att somna stående i hallen. Jag la mig på sängen med en filt över mig och försökte somna, men benen ville annat. Det kröp och ryckte i benen så jag somnade bara i några sekrunder i taget. Allt detta för att jag tog medicinen två timmar för sent!

Ett gott skratt förlänger … ni vet!

Jag är ovanligt mycket uppbokad den här veckan, och jag har våndats en del över det. Jag har försökt vara strategisk och vila mycket mellan varven (vilket jag i och för sig alltid gör!). Onsdagen har jag redan berättat om. På torsdagen jobbade jag på förmiddagen och på kvällen bemannade jag och min man dotterns ridskolas kafé. Det var riktigt roligt, och kul att göra något sånt tillsammans! Igår fredag hade jag möte hela förmiddagen och var ganska mör när jag åkte hem. På kvällen såg vi den engelska komikern Michael McIntyre inne i stan tillsammans med en vän som bjöd oss. Det var otroligt kul! Jag skrattade så att jag fick ont i käkarna och vid några tillfällen trodde jag verkligen att jag skulle kissa på mig! Så mycket energi det finns i att skratta!

Här är ett långt klipp från Youtube med honom:

 

Trött helg

Den här helgen har jag inte behövt göra någonting, varken roliga saker eller annat. Ändå är jag så oerhört trött. Jag tål ljud ännu sämre än vanligt, och får dåligt samvete för att inte orka ta om hand. Idag har hela familjen varit igång med olika saker som låter – samtidigt och på samma ställe. Jag flydde in i sovrummet, och efter att ha blivit uppsökt där flera gånger med typiska frågor-till-mamma (vár finns …? har vi … ?) sa jag ifrån att jag måste få vara ifred.

Kanske jag är extra trött på helgerna för att alla är hemma då? Jag behöver några timmar för mig själv varje dag. Det får jag på eftermiddagarna under arbetsveckorna. Jag tror också att det är trötthet efter en vecka på jobbet som tar ut sin rätt på helgen.

Jag har suttit i verkstan en liten stund i alla fall. Jag lagade ett paraply och en tygkasse, samt fick ihop en pippi. Det var flera veckor sedan sist!

IMG_1617

Att inte var dumstark

IMG_1588Pia Dellsons bok Väggen igen. Jag känner väl igen mig i båda citaten, fast vid olika lägen av utmattning. Att inte kunna skynda, rent fysiskt, är jobbigt för en snabb person som jag. Jag minns hur jag försökte springa till ett pendeltåg vars dörrar stängde när jag hade ett par meter kvar. Det fanns inget spring eller skynda i mina ben alls. En bagatell att missa pendeln, men inte en bagatell för känslan att det inte gick att skynda. En annan gång: jag är med min mamma och syster på spa. Den vänliga kvinnan i receptionen säger att om vi skyndar oss så hinner vi till introduktionen som äger rum alldeles strax. Hennes ord blir en trigger. Hela min kropp blir som gelé och jag gråter. Vi slår oss ner och väntar in mig. Vi har inte bråttom, det är ju själva grejen med att gå på spa!

IMG_1589Det andra citatet innehåller ett bra ord som jag ska lägga på minnet: dumstark. Det är jag alldeles för ofta! Jag är tillfälligt piggare och då vill jag göra en massa saker. Dels saker jag längtat efter men inte orkat, men också sånt jag tycker att jag borde göra. Sånt som min man får göra alldeles för mycket av när jag är sjuk. Det handlar om att städa, tvätta, handla, hjälpa med läxor, skjutsa barn och annat vardagsgöra. Inte för att han klagar alls, men det känns inte bra alls. I synnerhet som det pågått så länge.

Att vara dumstark straffar sig, det vet jag av bitter erfarenhet, men jag fortsätter ändå. Min dotter är min dumstark-polis. ”Ska du verkligen göra det där? Du vet hur trött du kommer att bli!” Ibland har hon rätt, och jag lyssnar på henne ibland. Men andra gånger vet jag att summan av energin jag får minus ansträngningen blir på plus, som för två helger sedan när jag hälsade på min bästis i Småland. Jag visste att det skulle vara värt ansträngningen, att det skulle ge mig massor, och det stämde! Samma sak med skidresan till Romme. Det innebör inte att såna aktiviteter går på plus i alla lägen. Ibland finns inte energin till att skapa ny energi helt enkelt. Jag försöker lära mig att skilja på dem åt. Jäklar vad svårt det är att vara sjuk!

Skadad men ganska pigg

IMG_1579Dottern och jag var i Romme i helgen och åkte skidor. Det är femte året i rad som hon och jag åker dit, och två gånger har vi åkt tillsammans med hennes bästis och bästisens mamma. Det var mysigt som vanligt, härligt att vara utomhus så mycket och alltid underbart att åka skidor.

Första dagen snöade det och det låg massor av lös snö i backen, vilket gjorde det lite tungt att åka. Jag som är allt annat än vältränad fick ont i lårmusklerna och fick pausa ibland. Nästa dag hade de pistat backarna och de var hårda och krispiga – mer eller mindre perfekta tyckte jag. Vi hann inte åka så många åk förrän olyckan var framme. Vi hade stannat mitt i en backe, och jag skulle glida ner till dottern. Någonting blev fel, vi hann inte uppfatta vad det var, jag åkte in i dottern och plötsligt låg jag på backen. Min första tanke var hur det gått för henne, men det var ingen fara med henne. Därefter hur det kändes i kroppen, har jag gjort mig illa? Benen kändes bra konstaterade jag lättad, men så kände jag hur ont det gjorde i högerhanden. Jag lyckades kravla mig upp och vi tog oss ner för backen. När vi ätit lunch gick jag till sjukstugan där en snäll sjuksköterska la ett stödförband om handleden. Troligen bara stukad var hans omdöme, men om jag fick mer ont skulle jag röntga.

IMG_1582Det blev ingen mer skidåkning för mig den dagen, handen gjorde ont och jag ville inte riskera att behöva använda högerhanden. Jag fick be om hjälp att ta av mig pjäxorna, det var omöjligt med bara en hand.

Helgen blev väldigt mysig i alla fall, fint att få rå om varandra.

I morse när jag vaknade var handen och fingrarna rejält svullna. Jag läste på 1177.se att det kunde vara viktigt att få hjälp tidig om det var en fraktur. När det är just höger hand tänkte jag att jag inte vill chansa. Det är ju min skrivar-, målar- och broderihand! Efter jobbet åkte jag till närakuten och röntgade handen, men det visade sig inte vara någon fraktur utan en rejäl stukning – vilken lättnad! Jag fick ett nytt stödbandage och kunde åka hem. Det blir inget broderande på några dagar, så det där med Stygn varje dag 2017 får bli med lite fusk.

En annan glädjekälla är att jag känner mig så pigg! I fredags kände jag fortfarande av tröttheten från torsdagen, och var orolig för helgens skidresa. Idag har jag suttit med i ett möte i 2,5 timme utan att blir trött! Något att glädjas mycket åt!