Jag la ut ett gammalt inlägg på Facebook där jag skriver om tillit. Jag skrev att jag kämpar med tilliten varje dag. Och ett tungt täcke sänker sig över mig. Jag är så innerligen trött på att kämpa! Det tar så mycket kraft av mig när jag måste jobba så hårt med att överhuvudtaget leva. På det ska jag också kämpa för att vara mamma, att arbeta och att bli frisk.
Att vara mamma och sällan känna att jag orkar och räcker till är givetvis både skuldbelagt och påfrestande. Med två ungdomar hemma med varsina behov av mig finns skulden där konstant. Det är en känsla, inte ett faktum, att jag inte räcker till. Jag vet att det räcker med det jag orkar för stunden. Att jag är en helt ok mamma som kämpat (hjälp!) för dem och som finns närvarande. Även om jag inte klarar att hjälpa med läxor när jag mår så här, eller kan fortsätta kampen för barnet med speciella behov.
Att jobba på halvtid är en nödvändighet just nu, och något jag alltmer känner kanske är för mycket även det. Den kampen är nu att släppa, skala bort, inse att det är få (om några) saker som är helt nödvändiga. Och att överhuvudtaget ta mig dit. Samtidigt är jobbet väldigt viktigt för mig. Jag har mitt drömjobb och många planer på kort och lång sikt, planer som jag vill realisera tillsammans med mina fina kollegor i arbetsgruppen. Igår fick jag besked om att vi inte får bidrag till ett projekt vi sökt pengar till, och min omedelbara känsla var besvikelse men min nästa sekundsnabba reaktion var lättnad.
Och så slutligen, kampen för att bli frisk. Den frasen är ju i sig nära nog en omöjlighet, en anomali. Jag har gjort så många saker genom åren: samtalsstöd, KBT, avslappningsövningar, mindfulness, yoga, ACT, massage, promenader, andningsövningar och nu till och med spikmatta. För att nämna några av de saker jag kommer på just nu. Och implicit i detta begrepp att kämpa för att bli frisk ligger också att ansvaret ligger på den sjuke. Och det är klart att det sist och slutligen är jag som måste göra alla sakerna, men hur ska jag orka? Hur ska jag orka/kunna/förmå mig att komma på vad jag behöver och sedan genomdriva det? Och vad händer om jag inte gör det? Den skulden!
Det finns lika många goda råd om en annan människa som det finns människor omkring en. Alla delar inte ut dem, medan andra är frikostiga och har många råd. Ja, jag är ironisk. Det är skillnad på råd och råd, och på HUR de ges. Att dela med sig av egna erfarenheter är bra, bara man utgår ifrån att det är ens EGNA. Att mindfulness passade för just hen behöver inte betyda att det passar alla.
Just nu är klockan 05.20 och jag har varit vaken sedan nästan två timmar. Jag ska försöka sova en stund innan jag ska upp och till psykologen inne i stan.
Lite dåligt återgivna färger, linnetyget är i helt fantastisk rött och orange – nästan självlysande!
