Psykolog

Jag har fått mycket samtalsstöd av min vårdcentral. De har avtal med en KBT-terapeut och jag har fått remiss till henne vid tre tillfällen. Varje gång har vi träffats så många gånger som jag behövt, och det har varit många! Något jag önskar alla att få tillgång till. Förra sommaren kände jag ett allt större behov av att samtala med någon som var specialist på just utmattningssyndrom. Jag behövde prata om hur jag ska tänka på mig själv och mitt tillfrisknande. Känslan inom mig var att jag är skadad och aldrig blir hel igen, och hjärnan är ju skadad – det vet jag. Men jag ville inte att det blir en självuppfyllande profetia om mig själv, utan få en realistisk bild av hur jag ska tänka. Dessutom ville jag veta vad hon tror om mitt tillfrisknande, om tidsaspekten, om vad jag kan göra och inte.

Jag skriver hon för det var en hon jag fick kontakt med via tips från Stressmottagningen på Karolinska dit jag vände mig. Vi träffades tre gånger och det var oerhört viktiga samtal för mig. Hon förklarade så bra hur jag inte fått den återhämtning som alla behöver som lever med stress. Man kan klara mycket påfrestningar om man få vila emellan, men jag har levt med ett nästan konstant stresspåslag i flera år. Med beredskap inför vad som ska hända i nästa sekund. Det klarar inte kroppen.

Jag kände mig stärkt av samtalen, jag fick mycket med mig i hur jag ska tänka, om vad som krävs för att jag ska bli frisk, hur lång tid det kan ta och om mönster i mitt liv.

Nu har jag kontaktat henne igen och fick tid redan i morgon! Eftersom planen för tillfrisknandet inte blev som tänkt och jag inte ser hur jag kan påverka det, behöver jag nya råd. Hur ska jag tänka nu? Jag mår dessutom sämre nu än jag gjort tidigare i höst. Mina stressbarometrar signalerar full storm: RLS/WED är värre – så pass att jag inte kan sova middag eller ligga och vila för att det pirrar och rycker i benen. Spänningarna i kroppen är värre också -spänningshuvudvärk och ont i axlarna. Jag har till och med gråtit en gång, och varit nära gråten ett par gånger – mycket ovanligt nu när jag tar antidepressiv medicin.

Jag tror inte att det är julen jag stressar upp mig inför. Vi ligger lågt och har pratat om hur vi ska göra för att orka. Gästerna är hjälpsamma och bidrar med mycket av både mat och att hålla humöret uppe. Tyvärr tror jag att det är ett mer långsiktigt och svårlösligt dilemma som är orsaken.

Jag ser mycket fram emot samtalet i morgon, och hoppas på nya insikter.

img_1324

Här är ett halsband jag gjort i den osannolika kombinationen gummi, vadmal och agat!

Förändringar

Igår var det dags igen. Jag hade tagit ut mig för mycket och var arg och ledsen över sakernas tillstånd. Över att ha så svårt att säga nej, be om hjälp och sätta gränser för mig själv. Och låta principen om good enough – tillräckligt bra – ta över.

Den här gången var det att handla mat det gällde. Jag skulle ändå skjutsa sonen till pendeltåget så jag kunde ju handla lite också. Det var ju bara några få saker på inköpslistan. Hade jag tänkt på att det både var lönefredag och Black Friday (detta bisarra och köpgalna påhitt!) så skulle jag hållit mig hemma. Att hitta parkeringsplats visade sig vara ett företag i sig. Och när jag väl var på mataffären kunde jag inte motstå att köpa lite mer saker än jag tänkt. Det var ju någon slags Black Friday även på grönsaker, och kostar gurkorna 5:-, snackspaprikorna  och pyttetomaterna 10:- så kan jag inte gå förbi. Och en sån stor trälåda med 2 kg clementiner för 20:-/kg!

På väg från bilen blir dottern sur över att jag är så trött att jag inte pratar. Hon tycker att jag bara tycker synd om mig själv, att jag tar på mig offerrollen. (Det där ordet offer, var har hon hört det? Används det någonsin om män?)

Väl hemma har min man kommit hem, han som erbjöd sig att handla. Men jag var ju ändå ute och åkte tyckte jag. Och han skulle iväg senare för att gå ut och äta med arbetskamrater, det blir så stressigt för honom om han ska handla också. Tänkte jag.

Jag har inte de där reserverna nu. En av mina nära vänner fick en spatel av sin terapeut, en sån som läkare använder när de tittar patienterna i halsen. Hon visade på hur hon måste tänka på var på spateln hon befinner sig. Är det på mitten någonstans – i balans – eller är hon på väg mot kanten? Det är en bra bild att ha med sig. Min vän har spateln i fickan, och kan känna den rent fysiskt varje dag. Jag balanserar nära kanten för tillfället. Jag känner min kropp så väl efter många års träning. Jag vet när det är dags att stoppa. Säga nej, lämna återbud, lägga en kudde över huvudet och vila. Men jag har också ett väldigt tydligt kroppsminne av hur jag kan forcera den stoppspärren, köra på ett tag till på ren vilja och lust, och sedan krascha så mycket hårdare. Jag tänker inte göra det igen. Jag tänker inte göra det igen. Jag tänker inte göra det igen.

Men då måste jag ta tag i den övertygelsen och göra förändringar. Jag måste sätta upp gränserna för mig själv en gång till. Och en mycket praktisk sak jag ska göra är att prata med familjen om maten. Det är främst jag som lagar mat i familjen, och jag har i många år planerat långt i förväg med veckomenyer eller till och med tvåveckorsmenyer. Beställt mat på nätet i åratal och bara kompletterat med köp i affär. Sparat både tid och ork. Men jag orkar inte planera så bra nu. Det blir ofta från dag till dag, och det är en stress och en press. Barnen börjar få allt mer synpunkter på maten, och jag har också att ta med in i kalkylen att jag försöker gå ner i vikt utan att direkt banta. Det ställer en mängd olika krav på maten som inte alltid går ihop.

Återigen har jag skrivit fram en lösning! Vi får helt enkelt prata om det här tillsammans i familjen! Alla får ta mer ansvar och hjälpa till. Häpp! Lätt sagt men jag behöver det. När nu inte den stora förutsättningen för mitt tillfrisknande kommer till stånd kan jag i alla fall se till att flera små förändringar stöttar upp.

 

Måndag

Det är mörkt och blött när jag går till bussen. Smutsiga snöhögar är det enda som minner om förra veckans överflöd av snö. Inget av detta är något att hoppa jämfota över, men jag är så glad över att orka jobba! Sedan i torsdags har jag tagit det väldigt lugnt, legat i soffan och tittat på film och broderat lite i den mån jag orkat. Den enda utflykten var ett besök på vernissagen på konsthallen.

Igår trodde jag inte att jag skulle kunna jobba idag och mina tankar gick i negativa spiraler. Jag måste ha läkarintyg från första dagen när jag redan är sjukskriven, vi har en situation under uppsegling i familjen och jag har stort behov av att vara ensam hemma. Allt kändes oöverstigligt. Men efter en kort promenad med min dotter igår eftermiddag och att ha bistått henne i potatissoppslagning kände jag mig hyfsat pigg.

Förra hösten fick jag mig en rejält läxa. Jag körde på av ren arbetsglädje och blev allt sämre. Var hemma helt i ett par veckor, jobbade 25 % i ytterligare en kort tid men fick till slut inse att det var kört. Jag blev sjukskriven helt i tre månader. Dit ska jag inte nu! Jag ska vara smart och lyssna på min kropp, den kommunicerar tydligt om jag är villig att lyssna.

Men idag är jag glad! Det är måndag och mörkt och snön är smutsig och jag ska få träffa fina kollegorna igen. Jag har en plan för veckan så att jag ska orka. Lite har jag lärt mig under resans gång!

image

Jag fick en artikel med posten

Min pappa skickade en bra artikel från Östersunds-Posten till mig. Den handlar om utmattningssyndrom och det är neuropsykologen Agneta Sandström som intervjuas. Hon har forskat om vad som händer i hjärnan vid utmattningssyndrom. Hennes avhandling handlar om direkta och mätbara hjärnskador. Synen på sjukdomen har delvis förändrats efter hennes studie men det är fortfarande lång väg kvar för att få arbetsgivare att ta sitt ansvar och få en förståelse i vården och hos Försäkringskassan.

”Då får man gå på utbildningsdagar och höra att man ska välja glädjen i livet. När det i själva verket handlar om strukturella problem. Man kan inte lägga allt ansvar på individen. Det finns faktiskt en gräns för vad folk orkar med.”

img_1279Studien visar att det är ökade krav på jobbet samt minskade möjligheter att påverka arbetet som ligger bakom sjukskrivningarna. Jag är ju inte sjuk på grund av arbetet men det är i grunden samma problematik bakom min sjukdom – omättliga krav, förutsägbarhet och små möjligheter att påverka situationen.

Agneta Sandström menar att det ofta handlar om brist på återhämtning snarare än att vi gör för mycket. Kanske kan man prata om återhämtningsbrist istället för utmattningssyndrom!

 

Sova sova sova

Igår morse lyssnade jag på en kollega som föreläste på en konferens. Sedan vacklade jag till min syster och svågers lägenhet dit jag hade nyckel. Jag skulle träffa en grupp miljöpartipolitiker från landstinget på kvällen för att berätta om läsfrämjande, och behövde vila innan. Och det gjorde jag. Större delen av eftermiddagen sov eller slumrade jag i deras soffa.

Jag kom hem vid 21-tiden igår kväll och somnade ovaggad. I morse vaknade jag tidigt och gick upp en stund tills sömnen pockade på och jag somnade om till strax före kl 10! Det är mycket ovanligt för mig, och nu när jag sitter här i soffan och skriver känner jag mig fortfarande sömnig. Jag behöver uppenbarligen sova. Sömn är ju ett fantastiskt läkemedel!

Läkarintyget gick igenom!!

Oj så skönt, ikväll när jag kollade på Försäkringskassans hemsida så ser jag att läkarintyget godkänts och att jag är fortsatt sjukskriven på halvtid till 15 januari! Nu kan jag slappna av lite.

Men jag inser nu hur mycket jobbresan till Danmark tagit på mina krafter. Jag är trött, så trött. Jag ska stanna hemma resten av veckan. Nu gäller det att dra i nödbromsen så det inte blir som förra hösten då jag körde slut på mig igen och blev sjukskriven på heltid i flera månader.

Så infernaliskt trött

Idag tog jag nästan slut. Jag var så rörig i skallen att jag fick anstränga mig ordentligt för att plocka ihop mina saker och stappla hemåt, mitt i ett möte. Det var inte helt oväntat. Jag hade bestämt mig för att min arbetsdag enbart skulle bestå av det här mötet, men även det var för mycket. Det hade jag kunnat räkna ut, med resan till Danmark i förra veckan och så broderikursen på det. Även om kursen var avslappnad och trevlig så var det en ansträngning och dessutom en lång resväg.

På hemvägen idag mejlade jag ABF att jag inte kommer på kursen i screentryck och broderi nästa helg. När jag anmälde mig till kurserna insåg jag inte hur tätt de låg, och jobbresan till Danmark var heller inte inbokad. Nu känner jag mig glad att jag så lätt kunde fatta beslutet att avstå. Det ska bli underbart med en helg utan något inbokat!

Jag var väldigt spänd i kroppen och hade spänningshuvudvärk hela eftermiddagen och kvällen. Så kom jag på att testa spikmattan och det gjorde susen! Jag känner mig mycket mer avslappnad efter 20 minuter på den. Nu sitter jag i vår massagestol också, för säkerhets skull. I morgon ska jag jobba hemma för att spara på batterierna.

img_1256

Den här ripsduken vävde jag för ca 30 år sedan när jag gick på vävkurs.

Hemma igen

Andra dagen av studieresan till Jylland gick betydligt bättre. Efter en god natts sömn och en av de mest fantastiska hotellfrukostar jag ätit, satte vi oss i bussen igen. Vi såg ett bibliotek på förmiddagen och ett på eftermiddagen, och däremellan satt jag för mig själv längst bak i bussen och halvsov. Vi behövde inte byta plan i Köpenhamn denna gång utan flög direkt till Arlanda. En taxi direkt hem och dagen avlöpte väl.

Nu ska jag vila idag och i morgon ska jag på broderikurs! Tyllbroderi, det ska bli kul!

Här är några fina detaljer från biblioteken på Jylland.

img_1266 img_1267 img_1268 img_1269 img_1270 img_1271

Tröttande resa

Jag är just nu i Aarhus på Jylland i Danmark på jobbresa. Jag var tveksam till att resa eftersom jag förstod att det skulle bli intensivt, även om det ”bara” är studiebesök. Jag själv behöver inte prestera någonting. Men att efter en natt med för lite sömn och två flygresor få en presentation på danska av det spektakulära biblioteket Dokk1 så var jag mer än mör. Jag trodde vid ett par tillfällen att jag skulle svimma och försökte hitta sittplatser där vi stannade till.

Idag blir det flera längre bussresor mellan de bibliotek vi ska besöka så jag hinner vila. Ikväll åker vi hemåt till vintern igen.

Ensamhet

Jag mår väldigt bra av att vara ensam då och då, och jag har haft mycket tid för mig själv hemma när jag varit sjukskriven. Jag skulle vilja påstå att jag behöver vara för mig själv mellan varven.

Numera är det i stort sett alltid någon hemma och jag saknar ensamtiden! Men jag vill helst ha den hemma, det är inte samma sak att resa bort. Jag vill skrota runt hemma, jobba i verkstan och spela musik på hög volym.

Just nu ligger jag i sängen på ett hotell i Borås. Jag ska på konferens som börjar i morgon. Åkte redan idag för att inte behöva stressa i morgon, och dessutom hann jag med ett studiebesök på Borås stadsbiblioteks fina Knacka på-avdelning. Och inte minst så hann jag träffa min fina vän Lena och ta en långfika med henne! Ett sånt där samtal med utgångspunkt i gemensamma erfarenheter och upplevelser, samtal som stärker. ❤️

Jag hann med en kort sväng på stan också, och hittade Röda korsets second hand-butik där jag fyndade tre knappar och en sidensjal att använda till broderier. I morgon förmiddag innan konferensen ska jag ta en sväng igen och leta upp Vävkompaniet som verkar vara en fin butik med hantverk och material.

Jag njuter av att vara ensam i mitt lilla hotellrum, och även om det inte är samma sak som att vara ensam hemma så är det inte så dumt.

image