Avstämning

Jagvhar en påminnelse i telefonen som plingar till kl 16 varje fredag. Där står Avstämning och tanken är att jag då ska utvärdera veckan. Hur gick det? Har jag kunnat jobba på i lagom lunk och inte försökt göra ett heltidsjobb på halvtid? Har jag sagt nej till mig själv och andra som velat att jag ska göra mer än jag orkar? Det handlar egentligen om jobbet men nu inser jag att jag måste tänka in hela veckan i avstämningen. Har jag sett till att återhämta mig? Jag tror jag måste ta tag i det. Numera är jag i stort sett aldrig ensam hemma, och det har jag behov av. Om jag nu inte kan vara det måste jag se till att det är SOM OM ATT jag vore ensam hemma. Be om att få ostörd tid.

image

Här är ännu ett tovat fodral jag broderat. Jag älskar den här färgkombinationen!

Trött

Jag är inne i en tröttare period nu, och inte blev det bättre av att jag satt kvar längre än jag egentligen orkade på ett möte idag. Den sista sträckan på min hemväg är en buss som bara går en gång i timmen när det inte är högtrafik. När jag insett att jag missat tillfället att åka hem när jag borde, stannade jag kvar nästan en timme till. Jag hade kunnat välja att lägga mig i vilrummet den stunden i stället, men pliktkänslan tog över. Inte plikten jag har mot mig själv utan mot arbetet och kollegorna. Så dumt. När jag kom hem orkade jag först inte ens göra lunch till mig själv.

En kort stund i verkstan har det blivit men orken finns inte riktigt, och inte lusten heller. Jag har fortfarande min förbaskade hosta som gör det tungt att andas ibland, den tröttar också. En hopplöshetskänsla lägger sig som en blöt filt över mig. Den går att mota vissa dagar, andra inte.

Ett kroppsligt symptom på att jag mår sämre är att jag återigen fått så infernaliskt ont i nacke och axlar. Jag spänner mig som jag gjorde förut då jag fick ont. Nu tar jag värktabletter för att stå ut.

Så trött på det här.

image

Katter eN jacm bcskma

((;(;(00!  Tyn. BB kvvviio

Jag har fått hjälp i verkstan igen. Semlan traskar omkring på arbetsbordet, provtuggar på zbmhvr lite allt möjligt, jagar efter garnändar, fläker ut sig mellan mig och skärmen och skriver en stump på min blogg.

image

Det finns tydligen forskningsresultat som visar på flera hälsovinster med att ha katt. Att mysa med en katt frigör hormonet oxytocin som bland annat ökar ens tillit och minskar ångest och troligen även stress.

När jag träffade min man hade han en katt, Elvis. Han blev drygt 20 år gammal innan han fick sluta sina dagar hos veterinären. För en utespringande hankatt är det väldigt gammalt. För två år sedan kunde vi inte längre stå emot vår längtan, och skaffade två katter från ett katthem. Knäkatten Marina och skygga Zelda. En dag ringde djursjukhuset och sa att någon lämnat in Zelda som blivit överkörd. Sorgen var stor och vi såg hur även Marina påverkades. Hon gick upp i vikt och blev tovig i pälsen. Vi beslöt oss för att skaffa en ny kompis till henne och lät oss övertalas av dottern som ville ha en kattunge. Vi kontaktade ett katthem igen och fick besöka en kull kattungar som hittats i en kartong utan sin mamma. Vi fastande direkt för en ljuvlig liten kattflicka och tingade henne. När hon blev 12 veckor gammal fick vi hämta henne.

imageimageimageDet vore synd att säga att det var kärlek vid första vittringen mellan katterna, men så småningom blev de förtjusta i varandra. Kattungen Selma aka Semlan och Memlan mopsade tidigt upp sig mot Marina och det är lite olika vem som är boss över vem. De brottas intensivt mellan varven, men ligger ofta tätt sammanslingrade och sover tillsammans.

imageimageJag kan intyga att i alla fall jag mår väldigt bra av dem. När Semlan kom till oss var jag sjukskriven och vi låg tillsammans i soffan hela dagarna. Hon blev min katt och är det lite fortfarande, men inte lika utpräglat.

imageDet är verkligen inte klokt hur många katter det finns på katthem! Omhändertagna katter som folk lämnat. Kattungar i en låda, katter som troligen varit sommarkatt i en familj, okastrerade honor som föder kattungar  och vanvårdade katter som hittas. En och annan av dem kanske är på rymmen men det stora flertalet är lämnade. Av människor, eller vad de nu gör anspråk på att kallas. Jag har hört så många berättelser om katter som det tar månader eller år innan de vågar lita på en människa igen. Vår Zelda var sån. Det gick framåt men riktigt tam hade hon kanske aldrig blivit. Vad har de varit utsatta för?

imageKatthemmen gör vad de kan och lägger ner massor av tid och pengar på att ta hand om katterna, ge dem veterinärvård, kastrera och försöka hitta nya hem åt dem. Som tur är finns det många så gärna tar hand om dessa katter istället för att köpa raskatter. Många som också kan vittna om hur bra de får oss att må!

Gamla mönster

Idag hamnade jag i en situation jag försöker undvika att försätta mig i. Men utan att jag märkte det gled jag snabbt in i ett gammalt beteende med tillhörande stress och utmattningssymptom: tung i benen, svårt att tänka, grund andning och overklighetskänsla. ”Andas” sa min dotter som genast märkte min reaktion. Jag skyndade hem utan att slutföra mina ärenden. La mig i sängen och undrade vad som hände. Varför hamnade jag här? Jag ska säga NEJ från början! Jag är i alla fall glad att jag hade sinnesnärvaro att åka direkt hem och inte göra alla ärenden jag tänkt.

Så svårt det är med gamla mönster och beteenden! Jag måste komma ihåg att stanna upp och andas när sånt här händer. Analysera vad som triggat igång mina reaktioner. Titta på det lite utifrån, så gott jag kan.

En fin sak hände också: sonen kom in till mig där jag låg i sovrummet med en kopp kaffe! Han kanske också såg att jag behövde lite omtänksamhet.

image

Jag mår bättre!

Jag har insett att jag faktiskt är piggare och mår bättre! Det har liksom krupit på, lite omärkligt, dolt sig bakom min ruskförkylning för att slutligen visa sig som en insikt. ”Jag vet” sa min man. Han har också noterat skillnaden. Det är en ljuvlig känsla ska ni veta! Men nu är det ändå dags att hålla i hatten och skynda långsamt så det inte blir för mycket och jag sätter snubbeltråd för mig själv. Jag gläds alltså med förnuft, ler lite hult och jublar som en sockerdricka inombords!

image

Läkarintyget godkändes!

Så skönt det känns! Jag har loggat in på försäkringskassans hemsida ett par gånger om dagen och nu på morgonen såg jag det!

image

Jag har hunnit tänka en del på vad jag skulle göra om de inte skulle godkänna det, om jag inte skulle få sjukpenning alls. Det är ju inte enbart en fråga om hur jag skulle klara mig ekonomiskt just nu, sparpengarna räcker väl ett tag. Men det påverkar ju pensionen och annat också. Hur skulle t ex banken ställa sig till att låna ut pengar? Inte för att det är aktuellt just nu men som princip.

Och att jobba mer än 50 % lär dröja en tid till. Jag tänker INTE göra om misstaget jag gjorde för ett år sedan. Då försökte jag jobba 75 %, och det höll i fyra dagar – sedan var jag så trött att jag insåg att det inte skulle gå (och det var ju precis vad min läkare hade sagt också!). Därefter försökte jag klämma in nästan ett heltidsjobb på 50 % bara för att det var roligt och jag ville ville ville! Det slutade med att jag blev helt sjukskriven i några månader till. Nu är jag klokare, tror jag. Ja det är jag.

Men nu behöver jag inte tänka på det på ett tag.

Intressanta artiklar

Jag läser två artiklar nu på morgonkvisten. En handlar om hjärnan och kommer från Svenska Dagbladet, publicerat för ett år sedan. Det är psykologiprofessor James Coan som forskat om hjärnan och kommit fram till att hjärnan vilar bäst i samvaro med nära och kära. Inte som man trodde tidigare, att hjärnan vilar bäst utan stimuli och i ensamhet.

När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.”

”Och – det som visar sig vara mest energisparande, alla kategorier, är att ha folk man litar på omkring sig. Ju närmare relationer, desto mindre energi räknar hjärnan med att behöva använda.”

Egentligen är det ju bara sunt förnuft tänker jag! Vi är ju varelser som de andra djuren, och på dem kan vi ju se hur naturen ordnat det så att de klarar sig bäst. Somliga i flock och andra som ensamdjur förutom under parningstid. Vissa äter/jagar i flock, och andra i ensamhet – det som passar bäst för individens och artens fortlevnad. Det är vi människor som försöker ändra på vår natur, men då är det som att det den mänskliga hjärnan är bra på sätter krokben för oss! Vi hittar på alltmer fiffiga saker men många av dem strider mot vår natur! Vår hjärna orkar inte och vi bli sjuka.

Tänk om alla de som åker ensamma i bil till jobbet varje dag och hamnar i bilköer – varje dag – hade med sig några trevliga personer i bilen. Då skulle köerna minska, klimatpåverkan reduceras och personerna i bilen skulle starta dagen med trevlig samvaro OCH hjärnan skulle vara mer utvilad när de kom fram till jobbet! Heureka!

IMG_8712Den andra är en uppgörelse med coacher och självhjälpsböcker. Den danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann:

”I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd.

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

”Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ”flytande modernitet”, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.”

IMG_8728Äntligen någon som sätter ord på den här känslan av meningslöshet som jag har ibland!! Jag kan bli alldeles nedtyngd och tom av tanken på allt jag ”måste” förhålla mig till. Det är så många åsikter som snurrar i sociala medier och andra medier, i samvaro med andra människor och bara man rör sig utanför hemmet. Jag har nog omedvetet känt ett behov av att förhålla mig till allting – ha en åsikt, ta ställning, välja och inte välja fel. Det sistnämnda ingår också i detta. Numera ska vi välja så många saker som förut bara fanns: allt från elbolag till pensionsförvaltare. Och Gud nåde den som väljer fel – då står man ensam där med svarte Petter för ”du valde ju själv”. Inte konstigt att vi får ångest!

Men när ångesten och frustrationen och ilskan gått över, det är då jag hamnar i känslan av meningslöshet och den är värre. Då har jag ingen lust att göra någonting. Verkstan lockar inte, att se på film känns tråkigt och att läsa en bok har jag inte kunnat koncentrera mig på på länge. Det är också en svår känsla eftersom den drar ner så mycket att jag inte kan peppa upp mig och ta mig i kragen. Men tack också lov är känslan inte så långvarig, det är inte depression jag har.

En sak jag mer och mer försöker intala mig är att jag inte måste ha en åsikt om allting, jag måste inte ha läst tidningen eller ha koll på de senaste varianterna av feminism eller antirasism för att få gå utanför dörren. Det händer att jag av ren reflex tänker att den där artikeln måste jag läsa eller det där måste jag ta reda på mer om, men tänker om: NEJ jag måste inte ha koll på allt. KONTROLLSPÖKET! Det är mitt kontrollbehov som pockar på trots att jag inte har energi till det, och äntligen har jag sett det. Äntligen kanske jag kan utmana kontrollbehovet och på ren trots strunta i att läsa tidningen!

IMG_8725Avslutningsvis ännu ett citat ur artikeln om Svend Brinkmann:

”– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ”finna sig själv”, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen. Och kanske inspireras av hantverkare.

Hantverkare?

– Ja, hantverkare skapar för andra och inte sig själva. De intresserar sig inte för en inre personlig utveckling utan för världen utanför. Skålen de drejar, smycket de smider eller tavlan de målar skapas ut­ifrån mottot att ”du är vad du gör”.

Det tror jag i och för sig är en sanning med modifikation. Nog känner hantverkare en stark inre tillfredsställelse av hantverket. De skapar inte bara för världen utanför, men jag kanske inte riktigt förstår vad han menar här. Däremot kan jag skriva under på att det är tillfredsställande att göra något med sina händer!

Återhämtning

Tillbaka efter en vilsam och kravlös helg i Söderhamns skärgård, på den lilla ön Bonnorn där min syster har en sommarstuga. Återhämtning också i den bemärkelsen att byta miljö och det till ett ställe där det är mycket lite som pockar på. Det mesta går långsammare där. Det finns ingen el, vatten eller avlopp, vilket kräver en del planering men också att man låter sysslor ta tid. Mycket vilsamt.

Jag vilade en del i hängmattan med utsikt mot vattnet på ena sidan och den rara stugan på den andra. Jag tänkte nästan ingenting alls på allt som mina tankar kretsar kring i vanliga fall, jag kunde koppla bort det, och det var ju själva meningen med att rymma iväg en helg!

image

Första morgonen vaknade jag vid 6-tiden. De andra sov och jag tog med en kaffekopp och digestivekex ner till bryggan där jag satte mig i morgonsolen och tittade ut över havet. Det var nästan alldeles tyst, fåglarna vaknade efterhand men måsfåglarna hade tydligen redan flyttat så det hördes inga måsskrän. Plötsligt simmade en mink bara en meter ifrån mig, sprang upp på några stenar och försvann innan jag hann få fram kameran! image

image

Jag har nog aldrig varit på Bonnorn så här sent på året. Det blev verkligen beckmörkt på kvällen, och stjärnklart! Vi stod och tittade på stjärnhimlen och det var längesen jag såg så många stjärnor. Det var mäktigt.

Vi såg många fågelsträck också. Nu är det höst, lite mindre kravfylld än sommaren.

image

 

Lite uppåt

Nu har jag bestämt mig för att följa med min syster och svåger till deras sommarparadis i Söderhamns skärgård i helgen. Jag har skrivit om det stället förut i sommar. Där ska jag ligga i hängmattan, sitta på bryggan och titta på horisonten, kanske brodera lite. Skrota runt och göra ingenting. Min syster och jag brukar laga så god mat i det lilla köket, och har vi tur blir det middag på bryggan där vi kan vända oss bort från havshorisonten mot öster och njuta av solnedgången i väster.

image

Jag ska bara inte bli sjuk. Har lite ont i halsen men tänker vägra. Jag häller i mig te idag som lenar halsen. I morse hade jag gjort mig klar för att åka till jobbet och stod redan utanför dörren när jag kom på att jag skulle jobba hemma idag. Det hade jag egentligen tänkt från början men ändrat av någon anledning. Jag öppnade dörren och gick in igen, bytte om till hemmakläder och satte mig att jobba redan innan klockan 7! Det är nog bra för den lilla förkylningen också, att ta det lugnt en dag.

Jag fick en kommentar och fråga på bloggen idag av någon jag inte känner, och jag blev så himla peppad av det, tack Karin!

Annars har jag hämtat mig lite från helgens sänkta sinnesstämning. Jag har pratat med min läkare om sjukintyget och förhoppningsvis blir det tydligare nu.

Det tråkiga är att jag inte haft riktig lust och ork för verkstan sista dagarna, men det är väl naturligt. Bara segt att inte orka med det som ger pepp. Men jag kommer igen! (Peppiga Pia ?)

När jag åkte tåg hem från Göteborg i förra veckan tog jag några bilder på det vackra odlingslandskapet man åker förbi. De ska inspirera till nya nålfiltade bilder har jag tänkt. image

 

 

Resa bort från mig själv

I onsdags började yogan för höstterminen, det är andra terminen för mig. Jag har sett fram emot att det, och ska försöka komma igång att köra ett kortare program hemma också.

Det var så många tankar som snurrade i huvudet under passet. Att jag blivit ännu mer otymplig. Att jag trots allt kunde göra alla rörelser, om än inte exakt som de är tänkta. Att jag är glad att jag gör detta för mig själv och för mitt välmående. Men också en sorgsen tanke på allt jag gör och har gjort genom åren för att må bra, för att lösa våra problem och för att få tillvaron att inte haverera, Då får man inte ligga på latsidan! Det är svårt att beskriva den här ledsna känslan.

Det händer att jag tänker att jag har en skyldighet att göra allt i min makt för att bli frisk. Jag vet inte riktigt om det är försäkringskassan eller arbetsgivaren jag i så fall svarar inför, men det är som att jag måste bevisa att jag verkligen är sjuk, att jag VILL jobba och att jag gör allt för att komma tillbaka. Ingen av dessa har uttryckt något ens i närheten. Försäkringskassan har knappt hört av sig, och från arbetsgivaren känner jag ett stort stöd. Jag skulle kunna tolka det som att det är ok. Att det får ta tid. Att de tror på mig, att jag VILL.

imageJag vet att jag inte är ensam om känslan av att vilja att någon annan ska bestämma åt mig att jag är sjuk. Inte kan väl jag bara säga att jag måste vara hemma och vila? Jag skrev tidigare om den gången när en sjuksköterska kollat blodtrycket på mig, och gått för att hämta doktorn eftersom det var så högt. När jag hoppades att de skulle komma med en bår och ta mig till ett vilohem. Att jag själv skulle säga att jag måste vila och att jag inte kan vila hemma, det fanns inte på kartan. Ingen bår kom, det var bara att långsamt släpa sig hemåt igen.

Min man och jag har pratat om vad vi båda behöver för att orka. Jag har så svårt att formulera det. Jag är inne i en ledsen fas när jag inser att min tid inte var nu. Som jag trodde. Som jag bestämt. Som jag behövde. Tiden då jag skulle kunna påbörja färden mot bättre hälsa, den får skjutas upp. Så vad behöver jag? Jag skulle vilja resa bort från mig själv. Det är vad jag behöver.