Etikettarkiv: barndom

Samlat mig till ett svar

Publicerat av
4

I Dagens Nyheter 1 mars (eventuellt i papperstidningen 2 mars) skriver Hanne Kjöller om utmattningssyndrom. Enligt henne blir vi sjuka av för höga krav på arbetet samtidigt som vi ska vara fantastiska föräldrar som lever högstatusliv. Kraven kommer utifrån men är egentligen något vi lägger på oss själva, och vi vill lägga ”felet” på omgivningen och vara offerkoftor istället för att inse att vi har en ”anpassningsstörning”.

”Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är. Och eftersom det onekligen är svårare att få omvärlden att anpassa sig till individen, än individen att anpassa sig till omvärlden, bemäktigas den sjuke. Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag tror också att människor generellt sett lever liv med för mycket stress och för lite återhämtning och det beror på många saker. Många handlar om sådant som skulle gå att välja bort. Men många handlar också om brist på stöd till dem som inte passar in i skolsystemet och arbetslivet. Det är inget man löser själv.

Jag blev så otroligt arg när jag läste hur hon sluggar och slår mot en patientgrupp som faktiskt existerar, även om hon inte anser att de har en sjukdom som gör det. Huruvida hjärnan krymper vid stressrelaterade sjukdomar är mindre intressant, men det finns forskare har sett mätbara förändringar i hjärnan vid långvarig stress. Artikelförfattaren citerar enbart en debattartikel av ett gäng forskare. Dessa forskare ifrågasätter å sin sida inte att människor är sjuka, utan påtalar bristen på vetenskapliga belägg för diagnostisering och behandling. Det är något helt annat.

Så till orsakerna till utmattningen. Jag har och har haft kontakt med många kvinnor som är långtidssjuka av helt andra orsaker än att de har karriärjobb och curlar sina barn! Som liksom jag har barn med ”speciella behov” (egentligen precis samma behov som alla andra men där omgivningen måste anpassas) och där brist på stöd och resurser från samhällets sida gjort familjelivet helt omöjligt, outhärdligt och överjävligt för både barn och resten av familjen. Det är ett sådant svek mot en stor grupp barn som berövas bland annat sin rätt till likvärdig utbildning! Många av dessa barn skulle säkert också få diagnosen utmattningssyndrom om någon kom på att undersöka dem. Istället kallas de hemmasittare och ses på som om de är asociala latmaskar. Barn som har försökt och försökt, och kämpat och kämpat men till slut inte orkat längre. Mammor till dessa barn mår inget vidare, även om inte alla blir sjuka. Det finns ingen möjlighet till återhämtning. Det går inte att dra ner på ambitionsnivån, säga upp sig eller skilja sig från problemet.

För min egen del känns det som att jag sakta men säkert nötts ner tills det bara är fäljarna kvar att köra på. Jag har inga marginaler.
Jag kan inte

gå ut och äta med vänner

gå på museum, konsert och liknande

göra ärenden efter jobbet

hänga med arbetskamrater på aw

gå på jobbets julfest

gå och handla annat än i små butiker

gå i affärer i ett köpcentrum

sitta i lunchrummet på jobbet och prata med arbetskamrater

och så vidare.

Det händer att jag gör något av detta för att jag mer eller mindre måste, eller verkligen vill. Men jag får alltid betala dyrt för min frivolitet. Med extra trötthet, svårighet att ens göra det nödvändigaste och i värsta fall några sjukdagar.

Men jag kanske bara dragit på mig offerkoftan.

Påfylld energi

Publicerat av
Svara

Igår träffade jag två barndomsvänner i några timmar. Vi har känt varandra i snart 51 år, sedan min familj flyttade från Stockholm till Jämtland. Det dröjer mellan gångerna vi ses, men det är alltid lika kärt och enkelt att ta vid samtalet.

Samtalet kretsade en del kring våra gamla föräldrar (som vi ju också känner sedan barndomen!), våra respektive familjer och så pandemin förstås. Hur den påverkar jobb och annat fortfarande. Jag fick också en del nya tips om utflyktsmål i Jämtland som jag genast skrev upp på min lista över besöksmål i min Grand tour Jämtland som jag vill göra snart.

Vi bjöds på en fantastisk lunchmacka!

Gamla gemensamma minnen är ofrånkomliga samtalsämnen och den här gången pratade vi en del om våra skolresor i 6:an (Kosteröarna) och 9:an (Ängelholm). Så fina och roliga minnen!

Jag insåg att det inte var tröttande att umgås utan att det nästan enbart innebar påfyllning av energidepåerna, och tänker att det beror på att vi känner varandra så väl att jag är mig själv i vårt samtal. Jag tänker inte på att verka något annat, eller hur de ska uppfatta mig. Så skönt och vilsamt. Jag är verkligen tacksam över att ha dessa fina personer i mitt liv!

Utmattningens skuld

Publicerat av
Svara

Att drabbas av utmattningssyndrom innebär mycket skuldkänslor.

Skuld över att inte orka vara den mamma jag skulle vilja, och som jag tycker att barnen borde ha.
Skuld över att barnen har en mamma att oroas över.
Skuld över att inte vara den livskamrat jag vill vara, och att behöva lämna över saker jag borde göra.
Skuld över att inte kunna göra den arbetsinsats på jobbet jag vill, och som förväntades av mig en gång, men inte längre.

All denna skuld blir till en stor sorg över Det som inte blev och Det som blev istället.

Det blir en vana också. Nu blev det så här. Barnen kommer att minnas sin barndoms mamma som satt och grät, som var Trött, som inte Orkade. De begränsningar det innebar. Men de kommer också att minnas roliga saker vi gjort tillsammans, det måste jag komma ihåg. Jag var inte trött jämt.

Jag ser människor prata och skratta i högljudda miljöer. Människor som springer. Människor med flera barn på pendeltåget. Hur orkar dom? Jag minns inte hur det var att orka så mycket. Hur går det ens? Jag kan inte föreställa mig det.

Eller som förra veckan när jag jobbade flera dagar på kontoret. Trots att det knappt var någon annan där och det var lugnt och tyst, så vacklade jag hem med öronpropparna i för att stänga larmet ute. Hur orkar människor jobba hela dagar i ända i mer röriga kontorsmiljöer, med möte efter möte, övertid och sen rusa hem för att hämta barn, laga mat, läsa läxor …? Obegripligt.

 

Rädsla går över

Publicerat av
Svara

Jag vet inte om det hade varit någon tröst om jag fått veta när jag var 5 år eller 9, 15 år eller 22 att mina rädslor skulle antingen gå över eller åtminstone förminskas och bli allt mindre med åren. Att de skulle få ett mindre grepp om mig, och begränsa mig mindre. Jag tänkte på det inför första april. Det var några år då jag var så rädd att bli lurad och därmed bortgjord att jag funderade på att bli sjuk första april. Det är en rädsla jag delar med många tror jag, men för mig är den inte alls så stor längre. Jag är fortfarande oerhört medveten om vad andra tycker om mig och låter det styra lite för mycket, men det är på ett helt annat sätt. Om någon skulle lura mig april eller om jag skulle göra något som den yngre Pia skulle tycka var piiiinsamt, så kan jag skratta åt det själv nu.

Några av mina mest efterhängsna rädslor har jag jobbat mycket med de senaste åren. Jag har med hjälp av terapi fått perspektiv på saker som gör dem hanterbara och genomförbara. Som att åka tunnelbana, åka buss utan att tro att jag ska kräkas, och att köra på motorväg till exempel. Jag har till och med fått lite hybris av all denna framgång och tagit itu med min rädsla för spindlar. Förra sommaren började jag tvinga mig att peta på dem (vilket inte var det lättaste eftersom de var så rädda för MIG!) och till slut kändes det mycket bättre att vara på ställen där jag riskerade att stöta på en spindel. Jag har till och med övervägt att åka till Skansenakvariet och klappa på en fågelspindel! Men det kanske är en bit kvar dit.

Men min största rädsla, och den som präglat mitt liv mest, är den som handlar om allt som är spännande och läskigt på olika sätt. När jag var barn handlade det om Scooby Doo på jullovsmorgon (jag stod i dörröppningen och kisade mot tv:n) och den läskiga boken som fröken läste högt i klassen i 6:an och som fröken fick låtsas att hon tappat bort eftersom den var för läskig för mig. Klassen var i uppror men jag kunde slappna av. Mamma lånade boken och försökte läsa högt för mig hemma för att göra den mindre laddad, men jag höll för öronen och skrek.

När jag gick i 9:an såg vi en film om franska revolutionen, och sedan dess innehöll mitt liv en skräck för allt som hade med en giljotin att göra. Det kan låta som en pryl man sällan stöter på men jag kan intyga att i överförd betydelse dyker den upp här och där. Som exempel kan jag åtminstone minnas två teaterföreställningar då jag rest mig upp mitt i pjäsen och starkt ångestfylld gått därifrån. En av gångerna, på Stockholms stadsteater, gick jag fel och hamnade bakom scenen där en mycket snäll man tog mig i handen som om jag vore en liten flicka, och ledde mig ut från teatern. Han såg min panik och lugnade mig med sin varma hand.

Styckmordet på Catrine Da Costa 1984 gjorde att jag nästan inte vågade gå ut. Inte av rädsla för att bli mördad själv utan för att se alla otäcka löpsedlar. Min fantasi visste inga gränser och jag var fruktansvärt rädd och ångestfylld. Jag såg ett ålderdomligt verktyg i ett skyltfönster en kväll, fick en stark ångestattack och bröt ihop totalt. Det var en stark skräck inför risken att få SE något otäckt, inte att bli utsatt för det själv. Vänner som berättade om skräckfilmer de sett, en kompis som hade en skiva med ljud från skräckfilmer som sades vara riktigt våld (jag satt skräckslagen på toaletten med händerna för öronen när han spelade den) – sånt var också skrämmande. Det var som VÅLD mot mig! Det är svårt att riktigt beskriva hur mycket denna rädsla hade mig i sitt grepp under många år.


Samtidigt är det intressant att se alla de strategier jag utvecklade för att få tillvaron att fungera ändå. Som att jag alltid tog reda på varför en film hade en åldersgräns om det så bara var från sju år. Om det handlade om våld så undvek jag att se filmen. Om det ändå var en film som jag verkligen ville se, så visste min syster vilken gräns jag hade, och kunde berätta om en film var något för mig eller inte.

På grund av min rädsla hade jag missat många bra filmer som ”alla” sett. För att inte tala om alla deckarserier som gick på tv under min tonårstid – Kojak, Baretta, McCloud, Columbo och Magnum – som kompisar såg och pratade om. Min dåvarande pojkvän och jag hyrde filmer jag missat genom åren, och så censurerade han dem för mig genom att spola förbi de otäcka scenerna.

Det händer än idag att jag får en känsla av att en utställning på museum innehåller något jag inte vill se, och då går min man före och rekar åt mig.

En tv-serie jag verkligen ville se var Homeland, men jag tvekade eftersom den delvis utspelar sig i länder och miljöer där jag förväntar mig att se otäcka scener. Men till slut tog jag mod till mig, efter att ha pratat med min syster som lugnat mig på den punkten. Det kändes som en seger att våga se den, och även andra serier som vore fullkomligt otänkbara längre tillbaka. Tv-serien Bron är ett annat exempel. Den hade jag också fått klartecken för av min syster, och när jag sett första avsnittet ringde jag till henne och frågade om hon inte tänkt på att mordoffret var i två delar! Men jag var mest full i skratt. Dels på grund av att hon inte tänkt på att det var så nära mitt ALLRA VÄRSTA men också för att jag inte fått panik och inte undvikit att fortsätta titta. Jag har väl trubbats av en del med åren också, och det känns oerhört skönt hur knäppt det än låter. Jag har inte vant mig vid verkligt våld utan vid det fiktiva, och det är en skillnad numera. Det var det inte förut.

Jag var ett känsligt och lite ängsligt barn, det är det flera vuxna från min barndom som minns. Det var som en tunn hinna mellan mig och Farligheten, som jag måste akta mig för. Det gjorde att jag inte vågade så mycket, vilket jag led av i sällskap med mer våghalsiga vänner (eller hur AP?) och sågs som mesig.

Jag läser just nu Elisabeth Åsbrinks självbiografiska roman Övergivenheten där hon beskriver att det finns förbjudna ord när hon som litet barn lever med mamman. Pappan har lämnat mamman för en annan kvinna, och alla ord som på något sätt kan anspela på detta kan sätta igång mammans raseri och våldsamma gråtorgier. Flickan ser till att samla på de orden så att hon vet att akta sig för att använda dem. Hon ser också till att stänga av tv:n om det visas något som skulle kunna vara farligt nära de onämnbara orden, och blir mästare på att avleda modern för att i möjligaste mån avstyra utbrotten. Hon lyckas inte alltid och skuldbelägger sig själv.

Jag har inte riktigt levt i en sådan relation med någon, men jag känner ändå igen mig i den här skildringen. Jag har också byggt upp föreställningar om att inte få säga vissa ord eller komma in på vissa områden, i rädsla av vad som ska komma. Jag skriver ”föreställningar” för det är nog delvis så att det inte fanns så mycket farligt som kunde hända, inte egentligen. Men rädslan att bli rädd är nog den värsta ändå.

Min gamla ångestdröm

Publicerat av
Svara

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!

Hos pappa i några dagar

Publicerat av
Svara

Tidigt i fredags morse styrde min syster och jag kosan norrut, mot pappa i Jämtland. Han har äntligen fått båda vaccinsprutorna och vi kan ses. Det är  tretton månader sedan jag träffade honom senast. Som tur var så åkte vi till honom sista helgen i februari förra året, precis innan det blev omöjligt. Fin rastplats i Stöde, på vägen upp.

Vi har haft sköna dagar med ömsom fix av bland annat dator, ömsom goda middagar tillsammans. Han är en tacksam person att göra saker för, han är glad för allt och tycker att all mat är så god!

Igår tog vi en nostalgitripp till Lit, där vi växte upp. Det är precis 50 år sedan familjen flyttade hit från Stockholm. Det var strax innan jag började skolan. Vi åkte en sväng genom samhället och sedan hem till min systers gamla bästis, där vi fick överdådigt fika utomhus i solen.

Vår gamla lågstadieskola, ”Lär ej för skolan utan för livet”. En bra devis.

Idag åker vi hem igen, och det ska bli fint att komma hem till familjen. Jag har saknat att sova tillsammans med katten Semlan som brukar sova bredvid mitt huvud. Men faktum är att jag har varit väldigt avslappnad under helgen, vilket jag märker på att mitt RLS varit bättre än vanligt.

 

Vilohelg

Publicerat av
Svara

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.

 

 

Sommarkursen inställd

Publicerat av
Svara

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Värdefulla små saker

Publicerat av
2

Min morfar köpte en gång ett grossistlager, Grahmers efterträdare vill jag minnas att det hette. Jag har ett blad från ett kvittoblock liggande någonstans – jag hittar det inte just nu. När vi var barn hade vi travar av kartongark med klippdockor. Det fanns två olika små flickor att klippa ut, och jag har inget minne av att jag undrade hur det kom sig att vi hade såna mängder! De kom från detta lager.

Jag har fortfarande några påminnelser om sakerna som ingick i grossistlagret: inte minst dessa knappar som vi hade mängder av askar av.

Inte speciellt vackra knappar men så förknippade med min barndom! Bara namnet: Koh-I-Noor. Jag googlar på ordet och ser att det är namnet på en diamant som ursprungligen kommer från Indien men som numera finns infattad i en brittisk drottningkrona. Namnet betyder ”berg i ljus” – visst är det vackert! Betydligt vackrare än knapparna! På knappen står ”For gentlemen” ser jag nu – jag inser att jag aldrig tittat på den svårläsliga texten.

En annan sådan rest från min morfars grossistlager är minimala synålar i mängder.

Här ligger de i små små nålbrev i en söt ask med min mormors handstil: små små synålar. (För övrigt är de små etiketterna i vitt med blå bård också från detta lager – vi hade förmodligen tusentals av dem!) Nålarna är så ytterst små att de knappast kan ha använts av någon med grova arbetande händer.

De här små resterna av saker från min barndom är så värdefulla för mig. De är inte så väldigt användbara, även om jag använder knapparna någon gång ibland. Men de väcker fina minnen. Jag får ögonblicksbilder i huvudet av ett stort klädskåp som jag hade i mitt rum. Ett skåp som min mormors pappa gjorde till henne. Där hade jag leksaker och troligen låg klippdockorna där på var och varannan hylla (jag var inte känd för att hålla ordning i mitt rum!). Jag älskade att ha flera av samma sak för då kunde jag leka affär eller skola. En kär skatt var två identiska nummer av den saligen insomnade och politiskt korrekta barntidningen Peo som jag prenumererade på. Med två likadana tidningen lekte vi skola: fröken hade den ena och eleven den andra – precis som i riktiga skolan!

Jag har skrivit om min mormor och morfar förut här på bloggen. De var mycket viktiga personer i mitt liv, och jag har många fina minnen av dem. Jag behöver inga fysiska ting för att hålla minnena vid liv, men visst fungerar de som mina madeleinekakor!

En mardröm fick nytt sammanhang

Publicerat av
4

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.