En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.

Den spännande fortsättningen och så pensionatet på beställning

Jag ber om ursäkt om min cliff hanger från igår påverkade vissas nattsömn, men nu kan det avslöjas: jag ska starta Språk- & Slöjdkafé! En mötesplats där nya och gamla Väsbybor kan handarbeta och samspråka tillsammans. Biblioteket är helt med på tåget och ställer lokal till förfogande, bjuder på fika och ordnar marknadsföring. Jag startar i september så blir det en testomgång med tio tisdagkvällar. Under förutsättning att jag lyckas ragga fler volontärer. Jag kan inte ta på mig att köra allting själv. Dessutom är ju tanken att det ska vara ett tillfälle att öva på att samtala på svenska, och då behöver vi ju vara några med svenska som modersmål. Så om du bor i Upplands Väsby med omnejd och kan se vad som är bak och fram på en virknål så är du varmt välkommen att höra av dig! Du behöver inte ta på dig att göra så mycket, men det är roligt om vi är flera!

Det här har jag tänkt göra länge, jag har bara väntat på att jag ska känna att jag orkar. För ett par år sedan kunde man anmäla intresse för att bli ihop-parad med en nyanländ person för att träna svenska men framför allt få nya bekantskaper. Jag ville så gärna men det var helt fel tid för mig då.

 

För några veckor sedan var det en läsare av bloggen som hörde av sig och undrade om jag hade någon bild på min mormor och morfars pensionat i Söderhamn. Nu har min moster skickat den enda bild hon har, och här står min morfar vintern 1955-56 utanför Mårtensons pensionat! Det är inte mycket av själva huset man ser, det är bara en litet bit till vänster. Men skylten är ju väldigt stilig! Till höger är annexet där de också hade en del gäster boende. Mina föräldrar gifte sig i Söderhamns kyrka 1962 och hade bröllopsmiddagen här, så jag har några korta snuttar film på huset med den stora trappan.

Jag har också små reklamkort från pensionatet. Visst är det underbart! Propra rum med goda bäddar. Rinnande vatten. Rekommenderas!

Huset revs 1968 och jag har ett svagt minne av att jag slog i en framtand i ett tvättställ där. Tanden ”dog” och blev lite brungrön. Jag minns desto starkare när jag låg och skulle sova en kväll i vår lägenhet i Västertorp. Jag var 6 år och ville för allt i världen att jag skulle tappa den fula framtanden, och så kände jag plötsligt att den var lös! Jag sprang upp och berättade för mina föräldrar – en lyckans kväll!

 

 

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer