Etikettarkiv: beredskap

Och så lite covid på det!

Publicerat av
Svara

Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.

Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).

Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.

Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.

Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?

Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!

Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.

Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.

Första halvåret av 2020

Publicerat av
Svara

Så har ett halvår av 2020 gått, ett halvår som inte liknar något vi varit med om tidigare. För min del började det med att jag var mitt uppe i behandlingen på Stressmottagningen. En behandling som gav mig många redskap för tillfrisknande som jag tror är hållbar över tid. Det gav mig hopp som jag knappt vågat hoppats förr. Jag märker nu att det är lätt att glömma en del redskap när jag inte använder dem hela tiden, men återvänder till mina sammanfattande anteckningar då och då för att påminna mig. En av de saker jag skrev upp efter ett enskilt samtal jag hade med psykologen var att JAG bestämmer när jag ska vara PÅ respektive AV. När jag finns tillgänglig för andra och när jag har behov av att inte vara det. För mig är det en väldigt hjälpsam tanke eftersom jag lätt släpper allt för att finnas till för andra, även om jag inte vill, åtminstone inte just då. Om jag bestämmer mig för att ”ja, det här gör jag gärna” eller ”just nu tänker jag inte göra det här” så är det jag själv som bestämt – jag VÄLJER. Jag ska ”inte bara vara reaktiv utan vara proaktiv, och styra och välja själv” som psykologen sa.

Dotterns jordgubbar har fått flytta på sig i år, och kommer väl inte att hämta sig riktigt förrän nästa år men några små bär blir det i alla fall.

Det andra stora som hänt detta halvår är givetvis coronapandemin. För mig har inte vardagen påverkats så mycket som för en del andra, men jag har jobbat hemma hela tiden förutom två gånger då jag åkt in till jobbet för att ordna med saker där. Det har fungerat väl, men jag saknar verkligen att träffa arbetskamraterna.

Jag saknar också att kunna åka till min pappa i Jämtland som var tänkt under sommaren, men är glad över att min syster och jag åkte till honom precis innan pandemin gjorde det omöjligt. Jag saknar också att kunna krama om min mamma, även om jag i alla fall kunnat träffa henne utomhus.

Min sommarkurs i silversmide blev inställd men det är inte hela världen. Jag ska prova på att dreja hos en god vän som är keramiker istället.

Nu när värmeböljan är över för den här gången och det blivit svalare har jag återupptagit mina morgonpromenader. Det känns bra. Igår plockade jag en bukett rosa och vita blommor: rödklöver, rölleka, älggräs och rallarros. Jag hittade ett gräs jag aldrig sett förut och med hjälp av en app i telefonen (Picture this) såg jag att det heter silverfryle och är en tågväxtart som förekommer tillfälligt i vårt land men inte förökar sig.

Nu närmar sig klockan 7 och jag varit uppe i ett par timmar. Jag ska strax gå ut på morgonpromenad men först frukost!  

Forskning om RLS/WED

Publicerat av
Svara

Det pågår ett forskningsprojekt om RLS/WED för att försöka hitta diagnosverktyg och lindring för drabbade. Så lycklig jag blir! Det är Karolinska Institutet KI, KTH och Stockholms läns landsting som driver projektet tillsammans med Stanford University i USA. Jag försökte anmäla mig till projektet men det visade sig vara för sent. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att det pågår forskning.

Det är en oro jag har som ligger och skvalpar lite i bakgrunden. Att det ska bli värre. Ryckningarna i benen har till exempel tillkommit senaste året, och jag vet att många med RLS/WED har svåra smärtor i främst benen. Det har inte jag alls, och vill verkligen inte ha det heller! Nu ska jag inte ta ut eländet i förskott men det gnager lite. Nästa gång jag träffar psykologen Siri ska vi prata om oro, och det behöver jag ett verktyg för att hantera.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att beredskap <-> tillit är viktigt för mig. Det var terapeuten Jeanette, som jag gått hos i omgångar under de senaste åren, som utbrast ”Men du lever ju med en konstant beredskap för vad som ska hända! Du måste jobba på tilliten!” Ett ständigt pågående arbete, men hjälpsamt att bli varse.

img_1370

Julrosor!

Ett halvår med bloggen ? ?

Publicerat av
Svara

Den 2 februari skrev jag det första blogginlägget här. Det är drygt ett halvår sedan och måste väl firas på nåt sätt, eller åtminstone uppmärksammas!

Under de sex månaderna har jag publicerat 205 inlägg vilket betyder mer än ett inlägg per dag i snitt. Jag har främst skrivit om två teman: hur jag mår och om det jag gör med mina händer. Om utmattningssyndrom och RLS/WED, om hopp och förtvivlan, om sorg och ångest, om tillit och vänskap. Om smycken i allt från plast till silver, om nålfiltning och fritt broderi, om linoleumtryck och kort, om kalligrafi och fotografering.

image

Målat på lintyg och broderat.

Jag har fått många uppmuntrande kommentarer, ännu fler än jag gjort inlägg. Det är jag väldigt glad över, även om det inte är mitt syfte med att skriva.

Syftet har varit att sätta ord på hur jag mår, hur jag kommer framåt och så småningom blir frisk. Att formulera mig publikt innebär att jag måste tänka till, och många insikter har kommit just i den stund jag skrivit dem. Många saker har fallit på plats och jag är helt övertygad om att skrivandet och hantverkandet gjort att jag mår bättre. Det har betytt massor för mig, och är en sån glädje! Jag har ett eget rum, både i bokstavlig och bildlig mening. Jag drömmer om att båda ska bli större. En större verkstad: jag vet precis! Två skrivbord mitt emot varandra där projekt kan ligga framme. Flera bokhyllor för material. Stort utrymme på väggen för inspirerande tyger och bilder, och då där hållare med en massa piggar för trådrullar. Och en fåtölj i ett hörn. Radion och musiken har jag i telefonen. Sist och slutligen en dörr att stänga.

Men också större utrymme i mer existentiell bemärkelse. Utrymme som innebär att jag känner att jag har kontroll och bestämmer över mitt liv. Att jag inte ständigt måste ha plan B, C, D och hela alfabetet för oförutsedda händelser. Att jag kan säga att något ska bli på ett visst sätt och så blir det så. Det här är lite svårt att förklara. Det är ju självklart att ingen kan vara stensäker på att saker blir som man tänkt eller bestämt. Det här är en del i mitt dilemma med beredskapen. Jag är liksom alltid redo att sätta plan J, K, L i verket! Tillit Pia, tillit!

image

Vackra renfana!

Känslig men stark

Publicerat av
Svara

B6A5BB9B-1104-40EE-A212-407F1EBC95D9

Ur Pia Dellsons bok Väggen

Jag har ofta fått höra att ”du är ju inte så stark du”. Det har sagts med omsorg och ömhet, och blev en sanning för mig. Tills jag helt nyligen insåg att det är helt fel. Jag är väldigt stark. Känslig ja, men stark. Jag har haft flera kriser i mitt liv. När jag var i 25-årsåldern hade jag så stark ångest att jag inte trodde att jag skulle orka leva. Jag såg det som en utväg, att jag kunde slippa ifrån alltihop. Det kändes som en tröst. Jag var sjukskriven då också och hade den oerhörda turen att få terapi genom vårdcentralen. Annars tror jag inte att jag överlevt. Men just det faktum att jag gjorde det visar på min styrka. Jag tänkte efteråt, när jag kommit upp ur det svarta hålet, att klarade jag det här – då klarar jag vad som helst.

I citatet ovan om emotionell radar känner jag igen mig mycket. I somras gick jag på några få samtal med en psykolog som är specialist på utmattningssyndrom. Hon sa att om en länge levt med en person med oberäkneligt beteende så får man ett slags radar för andra människors känslolägen och stämningar. En lär sig att ligga i ständig beredskap, att vara beredd, att anpassa sig. Det innebar förstås att jag sällan eller aldrig slappnade av och återhämtade mig. Det är just möjligheten till återhämtning som är avgörande. En kan inte leva hur länge som helst utan. Då blir en sjuk.
Psykologen sa att det kan liknas vid att leva i en krigszon. Skadorna är desamma. Jag har också läst om precis detta i en amerikansk studie.
Beredskapsläget ligger också bakom min spända rygg och nacke. Jag har gått och fått massage på Naprapathögskolans klinik. ”Det är som att massera en vägg” sa naprapatstudenten. En massör jag gick hos sa att jag har ”den värsta sortens stressrygg man kan se”. Jag har också gått på thaimassage här i Väsby. Den späda men förvånansvärt starka massören kunde knappt någon svenska men kände på ryggen och sa ”ont”. Nacken är så spänd att händerna domnar flera gånger varje dag. Jag har haft mycket spänningshuvudvärk, men det är mer sällan nu tack och lov.

Denna radar för andras sinnesstämningar gör också att jag STÄNDIGT tänker på vad andra tycker och tänker om mig, och anpassar mig efter det. Det har blivit allt tydligare för mig. Medvetenheten gör ändå att jag försöker arbeta på det.

Det jag jobbar på nu är TILLIT. Mer om det i ett annat inlägg.