De senaste åren har jag i stort sett inte läst några böcker alls. Det har känts konstigt eftersom jag varit en storläsare i hela mitt liv. Som barn när jag satt på huk framför bokhyllan och valde bland bilderböckerna, som nybliven läsare som läste allt jag kom över, som ung tonåring som utmanades av kompisar att läsa de tjockaste böckerna i skolbiblioteket (den tjockaste var Pickwickklubben av Dickens och den var tråkig, sedan kom Sången om Bernadette som är en helgonbiografi och riktigt bra, och till sist Desirée av Anne-Marie Selinko som jag läst om flera gånger), som gick till badhuset med en enkrona inne i vanten för att betala entré och efter badet gå till det lokala lilla biblioteket i samma byggnad och låna så mycket böcker jag orkade bära, och som ung vuxen med jobb i bokhandel med bra personalrabatt. Ingen blev förvånad när jag utbildade mig till bibliotekarie!
Under studieåren i Borås läste jag massor. Stadsbiblioteket hade en nyhetshylla med 7-dagarslån som jag lånade friskt ifrån. Även högskolebiblioteket var välförsett och här lånade jag framför allt barnböcker. Min kurskamrat och blivande man och jag packade ryggsäckarna fulla, och promenerade den 30 minuterna mellan skolan och studentlägenheten. Här gjorde jag misstaget att läsa om en av mina absoluta favoriter: Marryats Barnen i Nya skogen. Den läste jag om gång på gång i tidiga tonåren, och den bidrog nog mycket till mitt stora intresse för historia och gärna engelsk sådan. Men den höll inte för omläsning i vuxen ålder tyvärr.
Som nybakad bibliotekarie fortsatte jag att läsa och när jag efter ett år fick fast tjänst som barnbibliotekarie på 75 % ägnade jag stor del av min fritid åt att läsa in mig på barnböcker. Ändå hann jag läsa en vuxenbok i veckan också! Detta vet jag eftersom jag skrev upp allt jag läste.
Så fick jag barn och den oändliga fritiden var en saga blott. Nog blev det en och annan vuxenbok läst, förutom de barnböcker jag läste för arbetets skull, men det var bara att konstatera att ett av mina stora intressen inte fick plats i mitt liv just då.
De senaste åren har jag inte orkat uppbåda den koncentration som behövs för att läsa. Jag har försökt läsa lite mer lättlästa böcker men jag har tyckt att de har ett så banalt och klichéartat språk och tappat intresset.
Men det har hänt något! Jag blev tillagd i en Facebookgrupp som heter Snacka om böcker! och började lite motvilligt till en början läsa inläggen där. Jag ska villigt erkänna att jag hade fördomar om vilken typ av böcker som skulle snackas om där, men de kom på skam. Det är en varierad mix av lite lättsammare litteratur, deckare, klassiker och sådana böcker som jag tycker mest om: berättelser som lever kvar på grund av intressanta teman och mångbottnade karaktärer, och där språket har en framträdande plats.
Nu kom jag att tänka på en milstolpe i mitt läsande: jag var 17 år och hade på bokrean det året köpt Erica Jongs Rädd att flyga. På sommaren var jag i min mormor och morfars stuga i Söderhamns skärgård, och jag läste boken där. Då slog det mig plötsligt att det inte enbart var hur bra berättelse en författare kunde hitta på som identifierar en bra bok, utan att författare kunde ha olika SPRÅK! Att språket i sig var en kvalitet och en njutning. Som vuxen har jag njutit särskilt av det västerbottninska språket hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist.
Jag har nu i rask takt läst nästan tio böcker, och inser att tv-serier i all ära men det är läsningen som ger mig mest – det är min hemmaplan.
Igår gick jag till biblioteket med en stor tom kasse och en lista på böcker att låna. Det var mycket länge sedan.
Den här läser jag just nu