I morse åkte min syster och jag till vår pappa i Jämtland. Vi åker hem i morgonkväll så det blir en lillsemester. Herregud så mycket snö det är här! Det blir en speciell akustik, en annan slags tystnad som är vilsam.
Pappa är förtjust i mina pippisar så jag broderade ett par stycken till honom.
Och när jag kommer hem väntar vår nya familjemedlem: Maine coon-kattungen Frasse 12 veckor gammal!
Nu kanske jag är klar med själva broderiet till nåldynan. Jag ska sova på saken. Det blev inte så dumt, även om jag nästa gång ska planera färgerna bättre. Nu tog jag vad som fanns i samband med workshopen, även om jag gjorde en del förändringar. Även pärlorna och paljetterna fick jag med i kitet. Jag hade nog inte valt dem själv men det var roligt att använda de färger som Anna Wengdin avsett. Hennes mönster var på en humla men jag gjorde så här istället.
Jag har insett att jag har en väldans massa yllegarn! Det är ju kul och kommer nog till användning nu. Det garn som min mormor växtfärgade 1927, och som jag skrev om för länge sedan, är mest yllegarn. Häftig känsla att brodera med de garnerna! Jag behöver ordna alla garner bättre så jag får en överblick.
Till just detta yllebroderi har jag använt yllegarn, merceriserat bomullsgarn och sytråd. På bilden nedan är en del av de garner min mormor växtfärgat med krapp, lavar, galläpple och annat. Det finns små etiketter på så jag kan läsa vad det är för växter. Fantastiskt roligt att ha och använda!
Idag tänkte jag på goda respektive onda cirklar igen. Att de goda så lätt förmeras av att vara ackumulerade – att de kommer lättare när det redan kommit några. Det är liksom redan snurr på spiralen uppåt, och så går det av bara farten. Precis samma sak kan hända med onda cirklar förstås. Det är förstås inget fysiskt fenomen med fysikaliska lagar utan psykologi.
Det jag kom att tänka på idag var hur svårt det kan vara att skifta mellan en ond tankespiral till en god, medan det motsatta inte är lika svårt. Även om det är en viss motståndskraft som skyddar i själva den goda spiralen, är det inte alltid så mycket som krävs för att allt ska tippa neråt. Men att ändra ett dåligt utgångsläge till en uppåtgående spiral kan vara oerhört svårt. Det är nära på som att jag inte vill, att ansträngningen frestar på för mycket. Är inte det underligt?
Jag har fortsatt lite på den nåldyna jag påbörjade på Syfestivalen i workshopen med Anna Wengdin. Jag var inte nöjd med färgerna och tog bort de lila bitar kläde som jag sytt fast ovanpå det röda. Sedan broderade jag fast gula bitar med svart tråd, och så gula stygn vid det. Jag känner mig fortfarande inte helt nöjd, och ska nog börja från början med ett tyg tyg. Jag har tidigare köpt mindre bitar av kläde så jag har drygt tjugo färger att välja bland. Tråd att sy av kan jag ta av alla varianter jag har – det måste inte vara yllegarn. Och då har jag åtskilligt fler nyanser att välja bland!
Så här ser det ut just nu men i morgon börjar jag nog på ny kula. Den här kan ju ligga till sig lite!
Jag måste tipsa om en podd också: Ullpodden som handlar om allt möjligt kring ull. Det kommer ett avsnitt i månaden och i detta förstås fick vi oss en programförklaring. Om varför de startat podden och vad de tänker prata om. Som en grund ligger tanken att vi borde ta rätt på mer av den ull vi har i Sverige, och förädla den. Det ska bli kul att följa Ullpodden!
”Dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak.”
Det är Alf Henrikssons ord som kan kännas rent av provocerande när man inte mår bra och undrar hur man ska orka leva. Men när det vänder, när det vänt för mig nu vill jag bara rabbla allt ur alla tänkeböcker, visdomsantologier och ordspråkssamlingar som jag kan hitta!
Idag fick jag lov att sova i vilrummet på jobbet eftersom jag av okänd anledning låg vaken mellan kl 4 och 5 i morse. Jag skulle egentligen lyssna på en föreläsning på förmiddagen, men det var helt omöjligt. Jag låg på plus den här veckan tidsmässigt så det var bara bra att jag sov bort en del tid!
Så var det dags för dagens stora händelse: Sy- och hantverksfestivalen på Älvsjömässan! Jag såg till att vara där i god tid innan den workshop jag allra helst ville delta i skulle äga rum: yllebroderi med Anna Wengdin. Om ni undrar vem det är så finns fantastiska bilder på hennes broderier att googla fram! Jag tänkte att det skulle vara fullbokat redan, men det fanns en plats åt mig!! Så där satt vi, åtta kvinnor i våra bästa år, med varsin materialsats till en nåldyna. Anna Wengdin berättade lite kort om sig själv, om hur hon fastnat för det traditionella yllebroderiet och gjort det till sitt eget. Sedan fick vi komma igång med våra nåldynor och hann sy i en hel timme. Det är ändå mycket kvar innan den är klar! Jag trodde att det skulle vara mer av en dropin-workshop, att var och en skulle få prova på en stund, men det här var ju så mycket bättre. Vilken tur jag hade!
Det här var precis vad jag behövde nu för att komma igång med yllebroderi! Jag har precis köpt en bok som Anna W varit med och gjort, och material har jag redan. Jag köpte en del yllebroderigarn idag också. Så pepp!
Jag köpte också lingarn och mönster till en helt fantastisk tröja – jag blev alltså sugen på att sticka för första gången på väldigt länge. En stickning är enklare att ha när jag tittar på tv också. Jag försöker hitta en bild på mönstret men det finns inte på Karin Öbergs hemsida, så det får bli en lite sämre bild från mönsterarket. Hennes fantastiska garn i lin och i ull/lin-blandning finns i alla fall att se där. Den tröja jag tänkt sticka är grön med rutmönster i svart och grått längst ner både på ärmarna och själva tröjan. 
Några vävda band kunde jag inte låta bli att köpa, det är sällan jag ser fina band så jag passade på.
Jag stannade inte alls länge på mässan, och gick inte runt till alla montrar. Jag begav mig hemåt med en överväldigande känsla av välmående!
Jag har nu vistats på jobbet mer än 50 % under några dagar. Inte jobbat men ätit lunch med kollegorna och skrotat runt lite. Det har känts alldeles utmärkt och jag har gått omkring och tänkt att ”här går jag och trivs!” En fantastisk känsla, varken mer eller mindre! Min sjukskrivning räcker i två veckor till, och jag tänkte lite fegt att jag kan väl vänta ut den innan jag går upp i tid.
Men så idag ringde min handläggare på Försäkringskassan och sa att hon tänker skicka mig på en Aktivitetsförmågeutredning, AFU. Jag sa då att jag tänkt gå upp i arbetstid till 75 %, och det tyckte hon förstås var bra men att utredningen bör göras ändå. Det är i första hand en läkare på Danderyds sjukhus som kommer att göra utredningen, och läkaren kan i sin tur ta hjälp av psykolog, arbetsterapeut och fysioterapeut vid behov. Det blir flera besök på sjukhuset och ”det går bara att lämna återbud om du blir akut sjuk, det är så svårt att få tider” fick jag veta.
Det är nog väldigt bra att få en sådan utredning gjord tror jag (utan att direkt veta). Eftersom det med största sannolikhet kommer att dröja länge innan jag jobbar heltid, så kan ju en sådan utredning ligga till grund för Försäkringskassans bedömning på lite längre sikt kanske? Alltså, kanske kan sjukskrivningen sträcka sig över lite längre tid?
Så när som på några veckor är det tre år sedan jag arbetade mer än 50 %. Under de tre åren har korta perioder varit helt sjukskriven vid två tillfällen och jobbat 25 % under ett par veckor för att trappa upp. Om jag klarar att jobba 75 % så vore det himmelskt! Men jag måste vara smart och strategisk! Förutsättningarna är desamma som nu: att jag får avväga deltagande i möten så att jag orkar, att jag använder vilrummet vid behov, att jag är försiktig med att planera in saker på fritiden och att familjen är hänsynstagande.
Jag har nu bestämt mig för att jag ska börja jobba 75 % på måndag! Bra att börja i sportlovsveckan, när det inte är så mycket inbokat. Så spännande! Så kul! Så läskigt!
Växt- och skrotfärgat tyg som jag lagt en bit transparent grön chiffong på och sytt stygn för att förstärka uttrycket.
Jag är fortsatt pigg, och har inte haft någon riktig svacka på länge nu. Känslan av att vara övertaggad poppar upp ibland, och den är härlig och lite frustrerande. Härlig av förklarliga skäl och frustrationen tror jag mest beror på att jag har så mycket att ta igen. Jag vill göra allt samtidigt och mycket och jämt! Men jag får också korta glimtar av ångest som håller mig tillbaka.
I helgen ska dottern och jag åka skidor i Romme tillsammans för sjunde året i rad! Det ser jag mycket fram emot, även om jag egentligen tänkt träna lårmusklerna så att jag skulle orka bättre. Det är roligare att åka då också. Men nu är det som det är, och det blir mysigt att bara vara tillsammans, utomhus hela helgen, gulaschsoppa till lunch, bo på hotell och kolla på Mello på kvällen.
Helgen därpå är det Syfestivalen igen. För en gångs skull har jag kollat in programmet i god tid. Och det var bra för två av mina favoriter har workshops: Anna Wengdin med yllebroderi och Britt-Marie Christoffersson med broderi på stickat. Jag ska åka dit på fredagen, och kanske delta i någon workshop.
En nära vän föreslog att jag skulle brodera en pippi som flyger, och nu var det dags – nu flyger jag!
Jag har nyss kommit hem från veterinären där vår fina katt Marina fick somna in efter en tids sjukdom, som det brukar heta. Hon har sedan en tid medicinerats morgon och kväll mot epilepsi, men de senaste veckorna har sjukdomen eskalerat. Flera anfall om dagen till slut, och trots höjning av medicindosen blev hon inte bättre. Det var så uppenbart att hon led, och att detta var det enda rätta.
De hade gjort så fint i rummet hos veterinären, med tända ljuslyktor. Hon fick en lugnande spruta och sedan själva avlivningsdosen. Jag blev lite överrumplad av min gråt, och stannade kvar en stund i rummet. Jag pratade med henne: om att hon hittades, kom till katthemmet, att vi förälskade oss i henne på katthemmets hemsida och åkte ända till Norrtälje i halv snöstorm för att hämta henne, att hon varit en mysig knäkatt, en pratig katt som svarat när vi mjauat, matglad och snäll. Sedan sa jag hejdå och åkte hem med tom kattbur. Sorgligt, men ett vuxet beslut som måste fattas.
Den andra starka känslan idag var av motsatt art. Jag hittade MIN KURS: Textila bilder – filt och fibrer med Yvonne Habbe som jag beundrar för hennes vackra bilder! Det angränsar det jag brukar göra när jag broderar på nålfiltad bakgrund. Så otroligt roligt att få gå kurs för henne, och på Sätergläntan i Insjön!
Nu tänker du att har hon inte redan anmält sig till en kurs, den i yllebroderi på Eskilstuna folkhögskola? Ja, jo, det är sant. Jag vill ju gå båda, men man kan inte få allt här i världen har jag hört. Anmälan till den kursen är inte bindande förrän jag tackar ja till platsen när jag får ett definitivt besked om att kursen blir av. Och fram tills dess har jag kanske bearbetat min omgivning så pass att jag kan gå båda … Nej, vad säger jag!! Det blir nog bra med en kurs. Och yllebroderi har jag tänkt göra ändå, och kanske gå en kurs en annan gång.
Det är lite tröttande med såna känslo-berg-och-dal-banor. Livet.
Nu är det äntligen dags att börja förbereda utställningen jag ska ha på Blackebergs bibliotek i september! Det känns fantastiskt roligt och spännande! Jag har fått bilder på hur det ser ut så jag kan börja tänka, men jag ska åka dit också så jag ser ordentligt hur utrymmet är.
Jag kommer att bjuda in till vernissage så vi kanske ses där!
Jag har inte helt säkert bestämt ännu vad jag ska ha med, men funderar på flera teman på olika ställen. Jag håller på att brodera på växt- och skrotfärgat tyg nu, och ramar in dem. Jag tycker väldigt mycket om gamla slitna ramar, och har hittat många på loppis. Men det ska vara en viss sort, de flesta går bort.
Det här med inramning är ett kapitel för sig. Många bilder träder fram bättre med en ram som stramar upp. Eller som ramar in flera bilder som hör ihop, som en kära vän gjorde med tre av mina nålfiltade broderier
Jag har också satt bilder på en baksida, för att hålla ihop och inramning. Här åtta nålfiltade broderier som är delar av en helhet, uppsatta på svart linnetyg uppspänt på en pappskiva.
Men det kan också vara fint utan ram.
Eller så här, broderiet fastsatt på en bit wellpapp.
Jag tänker på hur jag från början hade materialet i en liten kartong jämte mig i soffan där jag låg. Kartongerna blev flera och så småningom orkade jag sitta uppe mer. Jag fick ögonen på det yttepyttelilla rummet med ett belamrat skrivbord i och gjorde det till min verkstad. Undan för undan trängde jag bort det som lagrades i rummet, och mitt territorium växte alltmer. Eftersom jag samtidigt erövrat nya tekniker och material växte behovet av ytor med dem.
Under perioder när jag inte riktigt orkar ta mig för att brodera, eller något annat som jag i vanliga fall mår bra av, är det viktigt att det känns lätt att sätta sig i verkstan. Annars blir det ännu motigare. Idag, nu när jag har energi (hör ni hur det låter: ENERGI!), passade jag på att röja och skapa ytor för skapande. Jag har rensat och stuvat om i skåp i hallen och sovrummet för att kunna lägga material som jag inte omedelbart behöver, så det blev lite mer plats i verkstan. Nu känns det inbjudande att sätta sig där, och jag hittar mina saker (utom min förträffliga fingerborg, som verkar försnillat sig någonstans).
Ja, här är den: min verkstad. Skrivbordet är ganska tomt. Lite garn hänger, verktyg samlade i prydliga byttor, symaskinen står och väntar och där ligger en röd yllebasker som ska få sig ett broderi vad det lider!
Igår satt jag lååååånga stunder i verkstan och broderade på min fågelkudde. Jag lyssnade samtidigt på olika radioprogram och poddar jag följer, och det är en extra stor glädje eftersom det varit en riktig favoritsysselsättning som jag inte orkat med. I den mån jag broderat har jag oftast gjort det i tystnad för att skona min trötta hjärna. Men nu blev det två vinterprogram och lite annat!
Detalj från fågelkudden under vardande, linnegarn på linnetyg.
Igår kände jag jag mig nästan övertaggad! Jag var pigg och mådde bra större delen av dagen! (Detta inlägg kräva multipla utropstecken!) Det är knepiga saker att förklara här. Vad menar jag med pigg? Mådde bra? Jag har under en så lång tid inte känt mig normalpigg-för-att-vara-jag att jag undrat om jag kommer att känna igen känslan när den kommer. Stundtals var jag i den känslan igår tror jag!!
Övertaggningen visade sig i att jag fick hålla i mig för att inte gå för långt, att inte köra slut på mig på en kvart. Jag började röja i tvättstugan och bestämde mig till slut för att det fick räcka för en dag. Något jag lärt mig under sjukdomsåren är att jag måste vara strategisk. Jag måste reflektera och utvärdera detta nya. Är det på riktigt? Är det långsvarigt? Är det här för att stanna? Hur vet jag det? Och hur ska jag tänka då?
Att må bra är ju också ett uttryck vi slänger oss med alldeles för lättvindigt. ”Jovars, jag mår bra!” är ofta mer en del av en hälsningsfras än ett svar på en riktig fråga om den andres hälsa. Jag är inte helt säker på vad jag menar när jag skriver att jag mådde bra igår. Är avsaknad av ångest och svarta tankar att må bra? Fast mer än så var det igår. Det var det.
Den där lätta euforiska avsaknaden av Det Dåliga, känns det igen? Jag hade som ung oerhörda smärtor i samband med mens (endometrios visade det sig långt senare) och om jag inte tog värktabletterna innan smärtan hunnit sätta igång ordentligt, tog det lång tid att häva den. Men jag minns med en slags njutning den där känslan när vändpunkten kom och smärtan klingade av. Det gjorde fortfarande väldigt ont men jag visste att det var på avtagande, att det snart skulle vara hanterligt. Jag minns tid och plats för en del av gångerna fortfarande.
I någon slags överförd betydelse finns en liknelse med den känslan. Frånvaron av Det Dåliga blir väldigt bra. Jag hade i ett par sekunder igår (jag minns exakt var jag stod!) en känsla av att jag var frisk! Att jag skulle jobba heltid, köra en tvättmaskin någon kväll, laga middag, ta en promenad, hjälpa till med läxor, skjutsa och hämta barn, göra något på helgen, kanske träffa en kompis efter jobbet någon dag ibland – sånt där jag gjorde förut.
Jag fick frågan i fredags av en chef, om jag ser ett slut på sjukdom och sjukskrivning. ”Jag vet inte, ibland” svarade jag.
Nu undras det kanske lite till mans hur det har varit idag då? Jo tackar som frågar, det goda sitter i! Min man blev nog så glad hans förkylda stackars huvud orkade när han hittade mig i verkstan i morse, broderandes lyssnande på radio. Det var länge sedan jag kunde uppbåda tillräckligt med initiativ för att göra någonting där, men nu så!
För att fira gjorde jag som en väldigt kär vän sa till mig en gång. Hon tyckte att jag skulle brodera en fågel som flyger, och jag gick ett steg längre: min fågel fullkomligt skjuter upp i skyn!
Jag har också broderat en del på en linnekudde som jag påbörjade i höstas. Det är för tidigt att visa något av den, men jag tror att jag kommer att bli nöjd med den. 50-årspresenten till min syster ligger också halvfärdig i verkstan, och den började jag också peta lite smått på idag. Kanske bra med tanke på att det snart är en månad sedan hon fyllde år!
Kvällen blev lite turbulent i familjen men jag klarade av det betydligt bättre än jag gjort mången gång förr. Det var som om att det inte ÅT mig, eller KOM åt mig riktigt.
Vän av ordning har redan hittat det som saknas: jag har inte berättat VARFÖR – hur kommer det sig att jag mår så bra? Jag tror att det är tre saker (kanske i kombination, kanske var och en för sig): den totala avslappningen och återhämtningen jag fick på resan, den nya medicinen Gabepentin mot RLS/WED och den nya antidepressiva medicinen Mirtazapin jag börjat med.
Jag har mycket mindre känningar av RLS/WED nu, alltså MYCKET! Det är nästan overkligt bra och det påverkar hela mitt mående något ENORMT! Jag har inte kollat med mina medsystrar och medbröder i detta elände som också tar denna medicin, om effekten avtar med tiden som den gjorde med Sifrol, jag vågar nästan inte. Jag vill bara vara glad! Det är precis lagom begärt!
Mirtazapin ska tydligen ge effekt efter 1-2 veckor och igår hade det gått en vecka. OM denna medicin spelar in (och det är väl sannolikt) så är det ju väldigt bra! Dessutom tar jag en låg dos och det finns möjlighet att öka vid behov.
Det blev långt det här, men peppigt eller hur?
