Jag är så in i baljan trött, både sömnig och trött i hela systemet. Jag sov länge i natt, men skulle behöva sova middag också. Men de förbaskade benen tillåter ingen sömn – de pirrar och sprattlar. Så nu hänger jag här i soffan med ena änden av kroppen i ständig rörelse och den andra med ögon som knappt går att hålla öppna!
Det var förstås väldigt skönt att åka till stugan i Söderhamns skärgård. Inget och inga som pockar på utan mest ett stillsamt varande. Jag hade så höga förväntningar på resan, men en baksida av att slappna av är att de jobbiga känslorna, tankarna och ångesten får utrymme och kommer ikapp. Jag hade lite svårt att bara vara stilla och njuta, men vi spelade spel en hel del – det är också avkoppling.
Jag har en tid haft en jobbig tanke om att jag aldrig kommer att bli frisk. Även om psykolog Siri säger att det kommer att ta lång tid, och att hon sett liknande fall där personerna blivit friska, så har jag svårt att lita på det. Jag kan känna mig starkare i några dagar, men faller tillbaka igen – ofta till synes utan anledning.
Jag ser roliga saker jag skulle vilja göra, som att resa till exempel. Men de resor jag vill göra kräver en del styrka och kondition, som att gå i fjällen, åka omkring med tåg på de brittiska öarna eller åka till New York. Dessutom kan man inte åka med sjukpenning utomlands utan tillstånd från Försäkringskassan, vilket jag tycker är helt rimligt.
Textila kurser jag vill gå på är oftast en hel helg, och det orkar jag inte. Det är för intensivt även om jag tar semester dagen efter. Idag såg jag en fantastiskt rolig kurs som Slöjd Stockholm har där man lär sig att vara slöjdhandledare och leda kurser i slöjd för barn och vuxna. Det låter otroligt kul, men en omöjlighet för mig under överskådlig tid.
Nu ska jag försöka ta mig samman och sy lite på de väskor jag nålade ihop innan jag reste bort.
