Etikettarkiv: dikter

Sommarkursen inställd

Publicerat av
Svara

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Ångestfylld eftermiddag

Publicerat av
Svara

Efter att ha putsat några fönster och rensat lite i trädgården – varken det ena eller det andra så anmärkningsvärt ansträngande – har eftermiddagen varit tyngre. Jag har haft ångest med ett tryck över bröstet och lätt andnöd, och tvingat mig att bara ligga och vara.

På sistone har jag lyssnat mycket på Anna Ihlis cd med tonsatta dikter av Erik Axel Karlfeldt. Jag kände sedan tidigare till Pär Lagerkvists dikt som börjar Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Det jag inte visste var att det är en travesti på Karlfeldts Längtan heter min arvedel. Den finns med på den här cd:n som jag kan rekommendera.

Det är något bitterljuvt över att längta, men det finns inte en gnutta ljuvt över ångest. Jag har haft mycket ångest i mitt liv, och accepterar att det kommer att vara så. Men det är verkligen ett sänke för mig, en tyngd som drar ner mig som blyklumpen på en metrev håller nere Läs mer →

Dikt

Publicerat av
Svara

Jag skrev häromdagen om en bok jag hittat vid kopieringsmaskinen på jobbet. Den heter Radio total normal – en textsamling och är just det, en samling texter från radioprogrammet med samma namn. En kanal som handlar om psykisk ohälsa.

När jag nyfiket började bläddra i den medan mina papper spottades ur maskinen, blev jag först rädd. Som en instinkt som sa åt mig att akta mig. Att inte Gå Dit Igen. Ner i helvetesmörkret. Som om att jag bara genom att läsa andras skildringar skulle ”smittas”.

Jag lånade ändå hem boken och jag ska ärligt säga att det mesta inte tilltalade mig alls, eller rättare sagt inte talade till mig. Men den här dikten kände jag en sorgsen igenkänning i.

Nu har jag haft tur och sluppit alltför uppenbara luckor i mitt cv. Den första luckan kan förklaras med studier. Det var för snart 30 år sedan (!) och jag blev sjukskriven från uppsatsskrivandet på universitetet. Luckan ser inte alltför uppenbar ut.

De senaste årens fram-och-tillbaka mellan sjukskrivningar på hel- eller deltid syns inte i cv:t eftersom jag varit fast anställd under tiden.

Den sista raden är särskilt stark: Och uppstod igen. Det är så oerhört märkvärdigt att man överhuvud taget KAN det! Uppstå igen efter att ha fallit igenom, igen och igen och igen. Uppstå igen trots att jag inte trodde på det själv. Uppstå igen trots att det var omöjligt. Nu står jag upp.

En dikt

Publicerat av
2

När jag röjde bland böckerna hittade jag en tunn diktsamling av Siv Arb, Dikter i mörker och ljus. Jag blev så glad, jag minns att jag läste hennes dikter för många år sedan med behållning. Just den här köpte jag 2002 – för 15 år sedan. Här är en som beskriver mig på ett sätt:

Men det är inte mig den riktar sig till utan det är något jag skulle kunna säga till andra. Jag har haft stor hjälp av att öppna mina knutna händer, att bjuda in och byta verkligheter med andra – att inte gömma för insyn. Av någon anledning griper orden ”Vänta tomhänt” mig alldeles särskilt. Det är något med att stå vidöppen för andra och andras erfarenheter, utan förutfattade meningar eller färdigtänkta lösningar. Att vara generös med sig själv och låta andra vara generösa mot mig. Visst är det vackert! Jag tror inte på någon särskild mening med livet i stort, men vi kan alla göra mening i varandras liv.