Etikettarkiv: familjen

Kedjetäcket och WED/RLS

Publicerat av
Svara

Jag har haft ett rejält skov med WED/RLS de senaste veckorna. Jag har haft svårt att ligga och vila på dagarna eftersom obehaget i benen varit som starkast då jag legat ner, och ryckningarna blir värre också. Ibland har jag suttit i en fåtölj och halvsovit i stället, det har varit lite bättre i alla fall.

Men så föreslog sonen att jag skulle använda kedjetäcket, och jag hade glömt hur effektivt det kan verka på mina rastlösa ben! Men nu ligger det längst ner i sängen och jag sticker ner benen under det vid behov. Eftersom jag inte behöver det på hela kroppen för tillfället, viker jag det tio kilo tunga täcket flera gånger så att trycket på smalbenen och fötterna blir så stort som möjligt. Det lindrar faktiskt.

Igår påbörjade jag äntligen ett nytt yllebroderi, en kudde förstås! Här är skissen till mönstret. Det är blomrankorna från julkudden som får en egen kudde, den här gången på vit botten. Eller vit – jag tänker att klädet har samma färg som vita får, med lite gult och grått inblandat.

Jag var ovanligt trött i kroppen igår. Inte direkt sömnig utan matt och svag. Det frestar på att hela familjen är hemma mest jämt! Jag låg en del och myste med en av katterna. Hon har fattat kärlek till en pläd i vårt nya sovrum, och det är fint att veta att hon nästan alltid ligger där, och välkomnar mina besök. Jag borrar in ansiktet i hennes mage, och hon spinner. Fina Semlan!

 

En bok som gav tankar

Publicerat av
Svara

Häromdagen läste jag ut en bok som jag tyckte mycket om, Springa med åror av Cilla Naumann. Det var särskilt några formuleringar som träffade mig mitt i prick.

Till en del handlar boken om att bli mamma, och huvudpersonen är ensamstående med ett barn som inte är riktigt som alla andra. Här beskriver hon en insikt som överfaller huvudpersonen: att som förälder blir man två om sitt enda liv. Man är inte frånkopplad resten av världen längre. Ansvaret och allvaret är stort, vackert och också tungt.

De här meningarna känner jag också så oerhört väl igen mig i – lyckan över frigörelseprocessen! Jag har alltid tyckt att det är spännande och roligt att se hur barnen växer, hur de lär sig och hur de tar sig fram i världen. Som små är de så tydligt beroende av en som förälder, även om ”kan själv” är ett steg för att bli en egen person. Men även som unga vuxna finns behovet av föräldrarna påtagligt. Frigörelsen ter sig bara olika i olika åldrar. Det är häftigt att följa med!

Det här stycket handlar om något helt annat, men blev en så stark igenkänning att jag kippade efter andan! Att jag inte gör det jag vill, eller hur längre jag vill och så vidare, utan hela tiden (och då menar jag HELA tiden!) funderar på vad som förväntas av mig, vad som är lagom och RIMLIGT, att inte vänta tills någon säger till utan räkna ut hur jag BÖR göra och handla därefter. Det är svårt att förklara utan konkret exempel men det kan handla om hur lång tid jag tar på mig att göra saker. Någon slags social kontroll som är viktig för att få samhället att fungera, men det är något mera. Jag kan få höra efteråt att någon annan gjort på annat sätt, så som jag också velat men inte vågat, av ängslighet över att andra inte skulle tycka att det var RIMLIGT.

Förhoppningar på 2021

Publicerat av
Svara

Förutom ett slut på coronavirusets härjningar, fred i Jemen och att trenden för jordens uppvärmning vänder så har jag några ödmjuka förhoppningar för egen del.

1. Jag hoppas fortsätta att må så pass bra i utmattningen att jag kan fortsätta att jobba 75 %, och att det då även finns ork över till något annat. Realistiskt? Ja, om jag får fortsatt hjälp av min chef som låter mig varva de mer krävande arbetsuppgifterna med enklare, samt jobba hemifrån en del även om pandemin går över. Tyvärr så slutar min chef snart, men jag hoppas få en ny som är lika lyhörd. Jag behöver också hjälp av familjen som kan ge mig det utrymme jag behöver av lugn och ro.

2. Att WED/RLS blir bättre. De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande med stor ökning av symptomen. Det har påverkat nattsömnen och möjligheten att vila under dagen. Det är inte så lätt att slappna av när det liksom kryper av obehag i båda benen så att jag måste röra på dem hela tiden, och det plötsligt rycker till i ena benet så att jag sparkar i luften. Jag har duschat kallt på benen, stretchat och spänt musklerna, vikt ihop benen under mig och legat på dem med hela kroppsvikten utan att det hjälpt mer än på marginalen. Så himla påfrestande, frustrerande och rent av skrämmande! Så här får det bara inte vara! Om det inte blir bättre får jag kontakta neurologen igen.

3. Att vikten fortsätter neråt, och med förnyad fart nu när jag slutat ta den värsta medicinen när det gäller biverkningar som påverkar vikten. Det har gått långsamt men säkert nedåt under hösten. Under julen har jag verkligen inte ägnat mig åt att frossa, men jag tillät mig att äta några knäck och kolor. Jag slutade att skriva upp det jag åt under julen, mellandagarna och nyår. Det kändes mest som att det skulle ge mig dåligt samvete. Men det är dags att börja göra det igen. Om jag får önska (och det får jag ju!) så skulle jag vilja gå ner 15 kg till sommaren, och de resterande kilona under hösten. Det är inte orealistiskt.

4. Jag vill komma i bättre fysisk form vad gäller kondition och ork också. Jag ska bli ännu bättre på att ta promenader än jag varit under hösten. Det har blivit 30-45 minuterspromenader tre gånger i veckan nu, men jag borde gå varje dag.

5. Att jag får mer ro till min verkstad. Det räcker inte med små stunder här och där. Om jag har något broderi som är påbörjat så kan det det göra det ibland. Men oftast behöver jag mer obruten tid, och det ska jag försöka se till att jag får.

6. Sist men inte minst så hoppas jag att de positiva tendenser som finns i familjen fortsätter i rätt riktning. För första gången på åratal är det stora saker på gång, och jag vågar hoppas att det verkligen kan förändra något till det bättre, för allas skull. Det skulle kunna påverka både punkt 1, 2 och 5 till det bättre.

God fortsättning till er alla, och hoppas att era förhoppningar på det nya året slår in!

(Och följ gärna Tid för mig på Facebook också!)

 

Snart jubileum

Publicerat av
Svara

Om drygt en månad kan jag fira att bloggen funnits i fem år! Dessutom kan jag snart fira mitt tusende inlägg! 1000 inlägg – det blir 200 per år, vilket innebär att jag i genomsnitt publicerat ett inlägg oftare än varannan dag. Det trodde jag inte när jag startade bloggen 2016. Det året jag utropade till mitt, då jag skulle bli frisk. Det blev inte riktigt som jag tänkt, men 2016 inledde jag min bana som brodös, smyckestillverkare, sömmerska, tovare, kalligraf, växtfärgare och så småningom silversmed. Både bloggen och det jag gjorde med mina händer har kommit att betyda oerhört mycket för mitt välbefinnande, som en friskhetsfaktor.

Ett första broderi på målad bakgrund, från 2016.


Det är så det ser ut alltsom oftast – att jag försöker hålla näsan ovanför vattenytan och bara ta mig igenom tillvaron. Det som får lida just nu är handarbetet. Sedan jag sydde klart julkudden har jag inte gjort något kreativt. Det har varken funnits tid eller ork eller lust. Men jag vet att det kommer tillbaka. I nästa vecka har jag semester torsdag-fredag och tillsammans med trettondagshelgen blir det drygt fem dagar ledighet på raken. Då hoppas jag ha kraften att komma igång med något nytt.

Ett halsband från 2016

 

Trött, trög men tröst ändå

Publicerat av
Svara

Min syster och hennes man var våra gäster igår. Jag hade bett dem att komma lite innan lunchen, så att vi skulle hinna packa in deras medhavda mat i kylen i lugn och ro innan det var dags att äta julgrötslunch. För en del jular sedan insåg jag nämligen hur tröttande och energidränerande det är för mig när gästerna kommer med stoj och skratt och paket och mat och allt. Jag har haft olika strategier för att orka, och en jul när jag var sjukare i utmattningssyndrom än jag är nu, så låg jag i sovrummet tills allt stojet och stöket de anländande gästerna var över.

Det som händer, och som hände igår också, är att jag hamnar i ett tillstånd av långsamhet i kropp och tanke. Den berömda sirapen i hjärnan sätter in, och jag fungerar inte riktig. Det är svårt att beskriva för någon som inte upplevt det. Min man såg vad som hände där jag stod i köket utan att kunna röra mig. ”Har du kört fast” sa han. Men om jag vet att det inte är bråttom, att jag får ta den tid jag behöver, så känns det i alla fall bättre. Därför var det skönt att de kom lite tidigare.

Helst vill jag sköta allt i köket själv, men tillsammans med min syster har det alltid funkat att kampera sida vid sida. Hon säger tydligt till mig att ”det här tar jag hand om” (värma på maten till julmiddagen) så kan jag koncentrera mig på de andra sakerna. Hon säger att det inte är någon brådska, att jag ska ta det lugnt. Och jag är trygg med att hon vet precis allt som ska göras.

Efter lunchen var de andra ute ett tag, och jag passade på att sova lite. Under eftermiddagen och kvällen gick jag undan och vilade ibland, och på kvällen spelade några ett quizspel men jag kände direkt att min hjärna inte var med på det.

Jag somnade i vanlig tid, och vaknade tidigt i morse. Men jag har varit så trött under dagen, att jag somnat flera gånger. De senaste dagarnas intensitet tog ut sin rätt!

WED/RLS som hållit sig bra i schack en längre tid, har bitvis varit nästan outhärdligt idag, vilket förmodligen också har att göra med stress. Så lätt det är att glömma intensiteten det kan ha och hur påverkad jag blir psykiskt! Hur panikslagen jag känner mig: så här kan jag inte ha det!!

Men lite tröst kom från Lars Lerin igår:

Väckarklocka

Publicerat av
1

Igår tror jag att jag fick jag en reaktion på de senaste veckornas anspänning. Jag hade några saker jag (och familjen) tänkt göra under helgen, som mest handlade om att röja undan grejer som blivit stående på fel plats och så skulle någon (inte jag!) göra mintkolor och annat julgodis.

Men jag drabbades av stunder av den känslan jag haft när jag varit deprimerad. Av oförmåga att ta itu med någonting, och en apatisk sinnesstämning. Jag gick och la mig, orkade inte göra annat än att ligga ner, sov kortare stunder. Jag försökte att läsa, men förstod inte riktigt texten i boken. Orkade inte  lyssna på något. Allt kändes oöverstigligt och meningslöst. Två gånger under dagen hamnade jag i det tillståndet, men senare på dagen släppte det och jag var ”bara” trött. Just känslan av meningslöshet skrämmer mig mest.

Det slår mig nu när jag skriver att kanske det kan ha varit en försvarsmekanism för att skydda mig mot stressen jag lever med? Att stänga ner för att ingenting ska kunna skada mig mer, för det orkar jag inte med.

Det är inte julen som stressar mig. Att vi ska fira jul hemma påskyndar bara att vi får röja undan saker som står och dräller, i väntan på vår nya säng med lådor under där allt ska rymmas. Jag hyser stort hopp till att dessa lådor ska lösa många av mina problem! Tyvärr kommer inte sängen förrän dagen före julafton, en dag då en jättekartong och ett plockepinn av lösa delar känns allt annat än vältajmat. Men det ska å andra sidan bli väldigt skönt att få en säng, och inte behöva resa sig upp från en resårmadrass direkt på golvet – jag är inte 23 och smidig som en gasell längre!

Kan det faktum att jag slutat med Mirtazapin ha något med detta att göra? Jag tänkte på det igår, och om jag måste välja så är jag – alla dagar i veckan -hellre överviktig och mår hyfsat bra, än smal och deprimerad. Men jag ska inte dra några förhastade slutsatser, utan se till att göra andningsövningar, meditera och pausa. Randiga dagar …

Så många liknelser

Publicerat av
2

De senaste dagarna har jag fått så många liknelser i huvudet. Jag har känt mig som ett illa hanterat paket som skamfilat ligger i brevlådan. Jag har känt mig som en fisk som flämtar vid vattenytan. Jag har känt mig överkörd, tacklad mot sargen, tillknycklad.

Mellan varven har det känts ganska bra, och korta stunder av nåd infinner sig. En stund av normalitet som jag önskar hetare än all lyx i världen. Men jag behöver bara nuddas lite så ligger jag där igen. När jag jobbar känns det oftast väldigt bra. När jag får jobba ifred. Det är just det. Så enkelt och ändå så svårt.

Något jag gläds över är att jag trappat ner en av mina antidepressiva mediciner och ska sluta helt till helgen. En av biverkningarna av Mirtazapin är viktuppgång, och jag hoppas, hoppas att det ska ge någon effekt på min viktnedgång. Det går så trögt och långsamt, trots att jag följer dieten till punkt och pricka. Men det går åt rätt i alla fall. Jag har som jag skrivit förut gått ner 20 kg sedan mitten av januari, och jag vill gå ner 20 till under nästa år.

 

Roligt att jobba!

Publicerat av
Svara

Jag tycker att det är så roligt att jobba mer, och det har gått riktigt bra. Jag fortsätter att inleda arbetsdagen med att planera in pauser och göra påminnelser i mobilen, och det funkar bra. Det jag saknar är förstås att träffa arbetskamraterna, men igår hade vi gemensamt digitalt fika och det var jättemysigt! Samtidigt inser jag ju att det är tack vare att jag jobbar hemifrån som jag klarar av att jobba så här mycket. Det låter inte så bra att tacka pandemin för det, men för mig har den i alla fall inneburit detta positiva.

Jag är väldigt lite drabbad av pandemin men det jag saknar mest är att inte kunna träffa mina föräldrar. Min mamma som bor i Stockholm har jag träffat en del på avstånd, i synnerhet i somras då vi kunde sitta utomhus, men jag skulle vilja kunna åka dit och träffas mer ordentligt.

Min pappa bor i Jämtland och tack och lov så åkte min syster och jag dit i slutet av februari, precis innan pandemin omöjliggjorde sådana resor och besök. Vi hade hoppats kunna åka dit under hösten, men vi vill inte flyga nu och en bilresa kändes för ansträngande. Vi hade ändå inte kunnat träffa honom ordentligt. Vi får ta igen det senare. När allt det här är över ser jag fram emot att krama dem båda två!


Veckan har bjudit på många toppar och dalar. Dotterns körkort och försäkringskassans beslut om mitt läkarintyg var två höga toppar, men det har också krisat i familjen och mina eksem har blivit lite värre. Det är ingen stor förändring, men jag är så vaksam på åt vilket håll det går och hade hoppats på att kortisonsalvan skulle gett mer effekt vid det här laget. Jag har klippt ner naglarna så att jag inte ska kunna klia så hårt, för ibland kan jag bara inte låta bli. Igår kväll kom en sådan attack av klåda på båda armarna, som ser ut som prickiga korvar. På två ställen har det i alla fall blivit markant bättre: på ryggen och huden bakom ena örat och ner på halsen. Det är bra och inger hopp.

Jag kom att tänka på när jag var barn och hade födoämnesallergi. Min farmor sydde en pyjamas åt mig som hade påsydda vantar, för att jag inte skulle kunna dra upp ärmarna i sömnen och klia! Jag tror inte att jag använde den, och dessutom går det bra att klia genom tyg också.

 

En lättnad

Publicerat av
Svara

Vår dotter klarade uppkörningen idag, och är nu lycklig körkortsinnehavare! Det är så otroligt roligt, och jag är så glad för hennes skull! Och jag ska villigt erkänna att jag är väldigt lättad, även för min egen skull. Det har varit nästan övermäktigt med alla dessa timmars övningskörning och all peppning, inte minst den senaste veckan. Men nu kan jag andas lite, och känna mig stolt över att ha lärt henne att köra bil! Hon tog en hel del lektioner de sista veckorna, men innan dess har hon bara kört med mig.

En gammal akvarell

Eksemen är kvar och har spridit sig till bröstkorgens högra sida, men med idogt smörjande med kortison tycker jag nog att de dämpats lite där. På de andra ställena är det oförändrat, och tack vare antihistamin kliar de inte fullt så mycket längre. Kanske att de går tillbaka om jag får det lite lugnare omkring mig, om jag nu får det …

Fundering om beteendemönster

Publicerat av
Svara

Igår fick jag en tankeställare om stress och mina egna beteendemönster. Jag har en förmåga att pressa mig att göra saker som jag egentligen inte orkar. Som jag när jag ser i backspegeln borde låtit bli, eftersom det skadat mig. Å ena sidan är det ett tecken på styrka, men å andra sidan är det ett tecken på svaghet att jag inte kunnat säga nej. Inte kunnat stå upp för mig själv. Jag kör över mig själv! Gång på gång på gång, och resultatet vet vi. Just nu i form av eksem som breder ut sig på överkroppen; igår började det klia på bröstkorgen, och små bulliga nässelutslag blev synliga.

Bilkörningsmetaforerna ovan passar särdeles bra här. Igår övningskörde jag med dottern i den stad där hon ska köra upp. Hon är väldigt stressad över uppkörningen, och det är inte så konstigt förstås. Det är inte det enda stressmomentet i hennes liv för närvarande, när hon missat en del i skolan på grund av sjukdom, och de nu dessutom ska ställa om till distansundervisning. Det är många elever – och utbildningsministern – som vittnat om svårigheterna med det, om hur stressen och kraven på eleverna ökar.

Med den vetskapen var ändå min reaktion på hennes förtvivlan igår att ”nu tar vi nya tag”, och ”det är nu du kan öva på det här” och andra kommentarer om att inte backa, inte ge upp. Mitt i allt detta kommer tankeställaren som jag inledde med. Är det här ett beteendemönster som jag vill föra vidare till mitt barn? Borde jag inte lära henne att lyssna på sin självbevarelsedrift istället?

Ljuvliga julrosor som vi tyvärr inte vågar ha eftersom de är så giftiga för katter. Alla julblommor är det: hyacinter, amaryllis och julstjärnor – tråkigt men sant.

Jag fungerar så att jag intalar mig själv att om jag bara pressar mig förbi nästa hinder så kommer det att bli bättre, och då får jag vila. Men det blir inte så. Efter det hindret finns flera, och jag tar skada av att göra saker som jag egentligen inte orkar. ”Man orkar mer än man tror” – en bekant fras, men den har en mörk baksida. Många som lever i svåra situationer kan vittna om att instinkten att överleva och att skydda sina närmaste är så stark, att de gjort saker de inte trodde varit möjliga. Måhända går det, men hur länge och vad kostar det?  Läs mer →