Etikettarkiv: familjen

Bekräftat

Publicerat av
Svara

Dottern fick besked redan ett dygn efter testet: hon har covid-19. Det var väntat och bra att få veta så snabbt ändå. Men det innebär att vår familj är satt i karantän. För mig innebär det mest att jag ska avstå att handla mat, och göra andra ärenden i butiker. Jag jobbar redan hemma och mitt sociala liv i den fysiska verkligheten är nästan obefintligt.

Min man kom hem från jobbet och ska jobba hemma även han tills han vet om han blivit smittad, och sonen får också hålla sig hemma. Det vanligaste är att man insjuknar 5-6 dagar efter det att man blivit smittad, och det är idag sex dagar sedan dottern fick symptom. Vi ska också testa oss enligt instruktioner från Folkhälsomyndigheten.

Vi får gå ut och promenera i alla fall, så länge vi håller avstånd till andra. Det är inte svårt där jag bor, och jag ska strax bege mig ut på en morgonpromenad med min syster i andra änden av telefonledningen.

Idag är min sista Pia-dag och kanske den enda som gör skäl för namnet. Jag ska verkligen försöka freda mig så att jag får vila, och det ska nog gå bra. Jag vill fortsätta på yllebroderiet som jag håller på med. Här kommer en ny glimt.Jag älskar verkligen yllebroderi! Det är så härligt att komponera i grova drag innan jag sätter igång. En enkel skiss på helheten eller en detalj att börja med. Och så testa och repa upp tills jag är nöjd – en långsamhet och kreativitet som känns tillfredsställande.

Äntligen är hemmakontoret på plats!

Publicerat av
Svara

Rumsrockaden här hemma stötte på patrull då dottern plötsligt visade på symptom på covid-19. Hon isolerade sig i sitt rum och som tur är har vi två badrum, så hon använder det ena. Vi hann i alla fall måla klart hennes rum så hon kan bo där, även om det inte är klart i övrigt. Jag hängde upp en ljusslinga över byrån så det blir en någorlunda mysig stämning i rummet.

Hon beställde ett coronatest i fredags och igår kom en taxi med provröret. Under stor vånda lyckades hon genomföra testet och en halvtimme senare kom taxin tillbaka och hämtade det. Så smidigt ordnat och så bra att taxiförare får jobb under pandemin! Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa. Det kunde inte vara sämre tajmat – hon har dels en intensiv period i skolan (och med det här knäppa betygssystemet så straffas den som är sjuk!) och dels uppkörning på gång med behov av mycket övningskörning både hemma och i körskolan.

För min del innebär det att jag (och min man när han inte jobbar) måste fixa all mat till henne, och annat hon vill ha. Varje gång jag fyller på hennes vattenflaska eller hämtar disk i hennes rum måste jag tvätta händerna noga. Hon försöker plugga hemma också – hon mår egentligen ganska bra som tur är – och det är svårt att hjälpa henne nu när vi inte ska vara nära. Vi måste alltid komma till henne, när inte hon kan komma till oss.

Med andra ord en del extra fix och spring, och en del dagar känner jag mig som ett tjänstehjon! Men självklart inget martyrskap – det är klart att jag hjälper henne när hon är sjuk. Det är bara det att hon inte är den enda som behöver handpåläggning om jag så säger!

Vårt sovrum är i det närmaste klart. Det blev väldigt mysigt utan alla saker som vi fått lov att ha i vårt förra stora sovrum, i brist på annat förvaringsutrymme. Hörnet med min arbetsplats i sovrummet är också klar. Den blev så bra, och nu saknar jag bara en bra arbetsbelysning.

I slutet av förra veckan funderade jag på att ta semester idag, tisdag. Jag har inget inbokat i kalendern så det skulle passa bra, och framför allt kände jag ett behov av en ledig dag. Men igår tänkte jag om. Behovet kändes inte lika starkt, och det skulle inte bli så mycket ledigt ändå. Det kan vara skönt att skylla på jobbet när jag vill vara upptagen! Och i morgon har jag min sista (?) Pia-dag! Kanske kanske blir det en ledig dag den här gången … (peppar, peppar!) I så fall vill jag läsa och brodera. Mitt pågående yllebroderi artar sig riktigt väl, och snart kommer bild.

 

Som stadsministern

Publicerat av
2

Jag kom att tänka på hur det måste vara för stadsministern, hur han måste hålla sig väl med olika viljor. Gulla med Vänsterpartiet så att de inte blir alltför missnöjda. Balansera Centern och Liberalerna så att han hedrar januariöverenskommelsen utan att göra alltför mycket våld på sitt eget partis värderingar. Se till att Miljöpartiet får igenom åtminstone en del av sina hjärtefrågor, och säkerligen dutta med alla statsråd så att de blir nöjda också. Mitt i allt detta, med tryck från alla håll, ska han stå och försöka hålla sig på rätt köl. Det kan inte vara lätt.

Anledningen till att jag tänker på Stefan är att jag känner igen mig i känslan, hur jag jonglerar, fixar och trixar så att det ska fungera någorlunda utan katastrofer här hemma. Vi är långt ifrån en situation där ömsesidig förståelse och hänsyn kan skapas för ens eget bästa. Avundsjuka med ofrånkomlig missunnsamhet är alltings moder. Kvar finns Mamman som ska hålla alla om än inte på gott humör så åtminstone på en nivå som är möjlig att stå ut med. Jag har tagit på mig min gamla medlarroll igen!

För alternativet, att jag låter allt bara hända utan att gripa in, skulle på kort sikt vara helt förödande för mig själv också. Jag har inga marginaler för att hantera stora utbrott och hot om att ställa till det ännu värre. Jag vill bara få det att fungera så att jag kan bli frisk någon gång. Men frågan är om jag långsiktigt förlorar på den här strategin?

Som jag skrev om i tidigare inlägg så gör jag ett schema för min arbetsdag innan jag börjar jobba. Men en del dagar kan jag inte hålla mig till schemat eftersom det blir en massa avbrott av olika anledningar – frågor att ta ställning till, saker som ska fixas, skjutsningar hit och dit – och till slut vet jag inte hur länge jag har jobbat den dagen. Som igår till exempel: jag slutade inte jobba förrän sent på eftermiddagen eftersom jag hade en känsla av att jag inte fått ihop mina timmar. Och då hade flera saker kvar att göra hemma som jag lovat av anledningar som jag beskrev ovan.

Frågan jag ställer mig är om jag ska orka med detta i längden, och det givna svaret är förstås nej. Samtidigt kan jag fascineras av hur mycket jag ändå orkat med! Om det varit på det här sättet förra hösten så hade jag blivit sjukskriven på heltid, helt säkert. Då kämpade jag hårt för att orka jobba 50 %, utan att lyckas riktigt. Läkaren på Stressmottagningen sa att jag jobbade för mycket och ändrade sjukskrivningen så att jag bara jobbade 25 %. Jag var skörare och betydligt tröttare i både kropp och hjärna. Min goda vän T sa häromdagen att jag den hösten inte orkade gå mer än en mycket kort promenad när jag besökte henne, men nu går jag gärna en längre stund.

Så ja, jag har orkat mer än jag trodde möjligt. Men jag vet också att det inte funkar att jag får spänningshuvudvärk och totalstopp i maskineriet varje kväll. Något måste ändras, och jag tror benhårt på att när rumsrockaden är helt klar (kanske redan ikväll …) så kommer det att bli bättre. Det måste det bli.

Pia-kväll

Publicerat av
Svara

Så gick veckan och så kom onsdagen och vad bidde det då då? Hur blev Pia-dagen den här veckan? Den blev ganska bra faktiskt, men framför allt så blev kvällen en oväntad Pia-kväll! Ett barn är tillsammans med min man på kurs för att börja övningsköra, och det andra barnet är på ridning.

När jag insåg att jag skulle få vara hemma ENSAM i flera timmar (!) började jag att fundera på vad jag vill göra för att ta vara på de här timmarna. Det blev ungefär det jag brukar göra, med den viktiga skillnaden att jag visste att jag inte skulle bli avbruten. Jag satt i verkstan och broderade på en ny kudde och lyssnade på USA-podden. Och just i detta nu njuter jag av tystnaden.

Här är en tjuvtitt på den nya kudden:

Jag tror att jag skrev att vi håller på att göra en rockad med sovrummen så att vi förhoppningsvis ska få det lite lugnare här hemma. Beroende på att det fortfarande inte är helt avgjort vilket rum dottern och vi ska ha, så är det saker utspridda i hela huset nu. Det kliade i fingrarna på mig att ägna en del av min lediga kväll till att röja upp lite, men jag behärskade mig och lät bli.

Ohållbart

Publicerat av
Svara

I fredags skulle jag jobba till kl 14, och sedan åka till min vän T där jag skulle tillbringa helgen. Men stöket hemma och behovet av mig som medlare och som behållare för diverse invektiv, gjorde att jag åkte redan strax efter kl 10. Jag skulle egentligen spela in en film tillsammans med tre kollegor, där vi skulle presentera en digital konferens vi anordnat. Vi skulle alla fyra sitta hemma och spela in filmen i Teams, ett digitalt program för bland annat videosamtal. Men jag stod inte ut, och överlade snabbt med mig själv: de andra tre klarar detta utan mig och jag MÅSTE härifrån NU! Det kändes så bra att stå upp för mig själv! Jag är så plikttrogen i vanliga fall, men nu fick mitt välmående komma i första hand. Jag rafsade snabbt ihop min packning, sa hej då till de förvånade barnen och åkte iväg. Bra beslut!!

T:s hundar var som vanligt överlyckliga över att se mig, och det var så härligt att komma fram till tystnaden vid hennes stuga i Roslagen. Goda samtal, god mat, det obligatoriska bubbelvinet och så detta att ingen behöver mig. Jag kunde slappna av.

Det blev ett par sköna långa promenader ner till havet också, så härligt att tänka på de varma sommardagarna då vi badade där. Jag ser fram emot det igen, nästa sommar.


 Väl hemma dröjde det inte länge innan konflikter blossade upp igen. Vi ska snabbt byta sovrum så att vårt hamnar mellan barnens. Det kommer att lösa en del av problemen i alla fall.

Axlarna hamnade lite väl snabbt uppe under öronen igen så det får jag jobba på nu.

 

Kontraster

Publicerat av
4

Idag har jag pendlat så mellan ytterligheter att jag nästan är yr i mössan! Dagen inleddes med att jag föreläste digitalt för ett sextiotal personer. Jag pratade om en studie som jag och en kollega gjorde tillsammans med en forskare för flera år sedan. Den resulterade i en bok som är vida spridd och läst bland bibliotekarier. Den är nog det jag är mest stolt över i mitt yrkesliv.


Nu när jag varit sjukskriven så mycket de senaste åren har självförtroendet rasat, och jag har känt mig förbisprungen och lite passé. Jag har av lätt insedda skäl fått lov att koncentrera mig på en mindre bit av mitt arbetsområde, och inte blandats in i en del saker som kollegorna arbetat med. Det är tråkigt även om jag förlikats med det till stor del.

Därför var det alldeles extra roligt att bli tillfrågad, och jag tycker verkligen att det är kul att föreläsa! Det gick bra idag och det gav mig en egoboost som jag verkligen behöver.

På kvällen fick jag däremot mina fiskar varma och kände mig som Världens Sämsta Mamma. Det var inte roligt kan jag säga. Jag tycker att jag försöker fixa så att det ska bli så bra som möjligt för alla. Vissa dagar slår jag nära nog knut på mig själv för att få ihop allas viljor och behov. Och det är då jag känner värken i kroppen komma smygande. Musklerna i nacke och axlar är stenhårda nu, och värker. Jag behöver verkligen min minisemester i helgen!

Sliten

Publicerat av
Svara

Turbulensen här hemma fortsätter och sliter hårt på oss alla. Igår tror och hoppas jag att kulmen nåddes och att det kan bli lite lugnare framöver. Men det kräver att vi orkar stå upp. Hålla i och hålla ut! (Känns det igen?)

Tanken var att jag skulle åka på lite ledighet hemifrån över helgen, till min goda vän T. Men så blev hon sjuk för en vecka sedan, och vi befarade att det var covid-19. Hon testade sig i måndags, och om hon inte fått negativt besked senast på fredag skulle jag inte kunna åka. Men hon fick besked redan igår kväll, och det var inte covid-19! Jätteskönt att veta, och nu kan jag åka. Jag behöver verkligen komma hemifrån litegrann.

Jag har broderat ännu en kudde i samma stil som den gula, men nu i blått. Jag älskar färgkombinationen blått, grått och brunt! Den gula är jag mer nöjd med men den här blev också bra tycker jag.

Jag har broderat med stoppgarn, som har en bra tjocklek för broderi. Många av dem har jag köpt på loppis eller fått av min mamma, men några är nyköpta. De gamla är virade runt så fina kort! När jag läser på dem är de gamla av ren ull medan de nyare är ull blandat med konstfiber. Det håller förmodligen bättre men känns lite tråkigt ändå.

Saktar ner

Publicerat av
Svara

I söndags satt jag på en sten i skogen med en god vän, och sa att jag känner mig mycket starkare än direkt efter semestern och att jag ser ett hopp om att kunna jobba mer så småningom. Igår kom en stor svacka som gjorde att jag tvivlade på allt vad tillfrisknande heter. Jag vet ju att svackor hör till, att de inte ska dras för stora växlar på, men de är ändå knäckande.

Varför jag blev så trött just igår vet jag inte. Inget särskilt hände. Jag jobbade som vanligt och hade ett möte. Jag vilade som jag brukar, körde Asahi i en paus och en kort meditation i en annan. Men efter arbetsdagen blev jag liggande länge, och sov ett tag också. På kvällen satt jag i fåtöljen och orkade nästan inte lyfta armarna. Kroppen var så tung. Jag bestämde mig för att inte laga mat utan föreslog att familjen fick steka på pytt i panna från frysen. Skönt att det går att få mat på bordet utan ansträngning! Jag la mig och sov ett tag till innan jag masade mig upp och åt lite.

I en meditation jag gjorde igår kväll skulle jag tänka ut en trygg plats, fiktiv eller verklig. Jag skulle önska att den platsen kunde vara i mitt hem, men så är det tyvärr inte och det är en del i varför jag inte blir frisk. Jag skulle också tänka ut en vänlig vän som skulle komma till mig. Jag tänkte på mig själv, att jag kunde komma och hålla om mig och säga att jag är bra. Självmedkänsla helt enkelt.

En tanke jag har om varför jag blev så trött är att jag har ganska mycket att göra på jobbet, men egentligen ingen brådska med det mesta. Jag behöver sortera bättre, vad som är mer bråttom än annat. Kanske en nyckel.

Kaos och anspänning

Publicerat av
Svara

Vi har haft ett Stort Utbrott här hemma, som i stort sett gick ut på att jag är dålig. Det var som om att någon blivit nerslagen och låg blödande på marken, och ändå fick motta slag efter slag efter slag. Det låter kanske både drastiskt och hemsk, ja rentav överdrivet. Men känslan hos mig var sådan.

Att det bara är jag som får vara sjuk, som ska visas hänsyn, men att det finns fler i familjen som inte mår så bra alla gånger – den visste var den tog.

Resten av eftermiddagen och kvällen skulle jag bara ta mig igenom. Jag kunde inte laga mat, inte läsa, inte titta på tv – bara ligga under min kudde och försöka andas lugnt. Jag sov lite och lyckades till slut gå upp för att äta ett par mackor till middag, och gick och la mig för natten halv nio.

Jag var spänd i hela kroppen, och när jag vaknade i morse hade jag ont överallt. Stel som en pinne fick jag tänja på kroppen för att komma igång. Känslan av otillräcklighet har legat i bakgrunden hela dagen, och jag har ägnat en del tid åt att försöka komma på lösningar så att familjen ska kunna fungera bättre tillsammans.

Det gnager mig mellan varven – om jag gjort tillräckligt, om jag (vi) kunnat göra något annorlunda. Det slutar ofta med att jag i och för sig kan se att jag gjort så gott jag kunnat, men ändå finns tanken där att det inte räcker.

Dagen idag blev harmonisk, och det behövde vi nog allihop. I morgon är det Pia-dag! Jag ska följa dottern till tandreglering, men det är det enda jag måste göra.

Lite piggare

Publicerat av
2

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.